malve

Jag skjutsade hem sonens kompis mamma igår efter föreläsningen.
Och shit, vad jag pratade!
Hon är ganska långsam och lite tyst, vilket går bra ihop med mej när jag varvat ner.

Men igår hade jag skruvat upp mej (eller stängt av...) inför den ganska påfrestande utmaningen. Och då pratar jag. Och pratar. Och pratar. Jag får nog ta och be om ursäkt när vi träffas nästa gång. Jag gillar själv inte folk som babblar så där hela tiden.

Händelsen fick mej att fundera lite mer över varför jag är så pratig ibland.
1) jag vill inte verka tyst och blyg
2) jag pratar för att distrahera mej ifrån ångest (som igår)
3) jag går här hemma hela dagarna och har ett uppdämnt behov av att prata

För visst är det så att det också kan vara positivt. Och till min fördel ska sägas att jag oftast inte babblar på bara om mej själv, utan ställer ganska mycket frågor. Men när motparten har långa pauser i sin samtalsstil flikar jag in kommentarer innan hon pratat klart. Om jag är uppe i varv, alltså.

I eftermiddag är det terapidax, så då får jag prata av mej lite mer!