malve

Igårkväll målade jag upp mitt smultronställe framför mej.
Här var jag (fast lite närmare vattnet):



Jag satt på stenarna och tittade på vågorna som slog mot hällarna.
Jag hörde måsarnas skri, vågornas brus och vindens vinande.
Solen värmde mitt ansikte och jag lutade mej bakåt och slöt ögonen.
Stenarna skavde in i ryggen och jag fick byta ställning några gånger innan det kändes någolunda bekvämt.

Guldglittrande solsken sipprade in genom ögonlocken och det enda som hördes var vågornas ystra lek. Vinden rufsade mitt hår och kylde min nästipp som solen just hade värmt upp.

Den friska luften var lätt att andas och jag sögs in i värmen. Kroppen blev tung och jag kände hur jag sakta slumrade till.

Tillbaka till verkligheten med ett ryck!
Har jag legat och sovit ensam på en strand?
Tänk vad som kunnat hända!
Katastroftankarna fick fritt spelrum.


Idag använde jag återigen bilden när jag låg på soffan och slumrade till. Men den här gången satt min man bredvid mej. Så jag kunde tryggt gå in i mej själv.

Fast jag somnade inte så. Jag var på väg men jag kunde inte släppa kontrollen. Det krävs förmodligen lite övning innan det funkar fullt ut.