malve

Idag gick jag för första gången sedan jag drabbades av psykoklogistudenten för 1,5 år sedan den trevliga rundan utan genvägar hem.

Jag sökte för att jag inte kunde köra bil, och efter några sessioner med henne vågade jag inte längre gå ut. Turligt nog var hennes praktikperiod då slut och jag fick min nuvarande terapeut.

Felet hon gjorde var nog att hon puttade mej framåt, medan terapeuten jag jobbar med nu bara har stöttat mej när jag själv tagit stegen. En viktig skillnad! (Fast jag borde ha blivit bromsad när jag väl fick upp farten eftersom jag körde i diket.)

Jag kan inte säga att jag njöt, vare sig av vårsolen eller den vackra lantbruksmiljön. Men jag gick. Och gick. Och det kändes sådär. Jag kan inte låta bli att känna efter om jag inte är kissnödig. Och då tycker jag ju att jag är det. Jag får ju tack och lov inte längre någon kraftig reaktion på tankarna, men de är ändå jobbiga och oroande.

Men nu har jag gått den där hemska rundan! Känner mej stolt och glad!