terapi 080305
Jag tejpade upp min analys på whiteboarden och förklarade vad jag kommit fram till. Redan där kände jag att jag trivs bättre med mej själv. Jag stod upp och pratade om mej själv fritt ur hjärtat medan min terapeut satt i en fåtölj.
Och jag kände verkligen att det var mitt i prick! Så här är det! Och det var så skönt att få det sagt och bekräftat ("det låter rimligt..."). Nu känner jag bara ett stort tomrum där frågorna om vem jag egentligen är och vad jag vill med mitt liv snurrar omkring. Terapeuten sa att vi låter det vara så och jobbar utifrån en affirmation om att jag duger som jag är.
Affirmationen jag klämde till med var:
Jag är bäst på att vara jag och jag duger som jag är. Fast jag känner att jag vill formulera det på något annat sätt.
Läxan till nästa gång blir att försöka leva efter det här och att iaktta hur omgivningen reagerar. Och skidresan blir ju ett ypperligt tillfälle att börja. Med så många vänner, så tätt inpå under en hel vecka.
Vi pratade också om vilka faror som lurar under skidresan och jag känner att jag har koll på hur jag vill vara (se där...) och att jag måste värna om mej själv.
Jag erkände för mej själv att jag ofta undviker situationer där jag kan hamna i ett djupare samtal, och att jag ofta väljer det enkla och ytliga. Att säga det högt så att både jag och terapeuten hörde det kändes hemskt!!!! Jag vill ju inte vara någon ytlig person som bara springer omkring och skojar...
Jag berättade också att jag är helt olika beroende på vem jag pratar med. Jag försöker anpassa mej efter vad jag tror att den andre vill att jag ska vara och att dessa masker ligger långt ifrån varandra. (Väljer t.o.m. kläder så att jag tror att jag ska passa in...).
Skönt att det blev en sån lyckad terapi!
Intressant det där med hur man pratar med andra. Jag har alltid varit en människa som kan prata med alla, väder och vind och har alltid nåt att säga, till främling som till vänner. Jag har alltid varit bra på att lyssna på andras problem, ta emot och ge råd, finnas där.. prata om djupa saker men helst generellt eller utifrån den andra. Alltid en distans till mina egna problem och en gräns med vad jag lämnar ut av mig själv. Har kommit fram till att det kanske har att göra med självkänslan, eller att inte vilja erkänna ens eget inre? Jag vet inte... Men däremot så med åren och ju mer jag har jobbat med mig själv, desto svårare har jag att hela tiden vara "glättrig och pratig" med allt och alla, jag tycker det är jobbigt och ointressant att prata väder och vind eller att bara lyssna på andra och har mer och mer slutat vara den som alltid ska hålla igång andra, fixa, skämta, den som jämt ska vara trevlig. Det är mycket mer givande och spännande att prata med andra på ett djupare plan, och jag har lärt mig att lyfta på locket och bjuda på mitt eget djup mer och mer. Vilket är skönt! :)
