självkänsla och kontrollbehov
Jag strävar hela tiden efter att duga i andras ögon, vilket gör att jag gärna vill ha kontroll på omgivningen så att det blir som jag vill ha det. Min känsla har varit att hemmet, barnen m.m. avspeglar hur jag är som människa. Det här har jag jobbat med en hel del i terapin och tack och lov lyckats släppa på.
Dessutom vill jag inte att andra ska bli arga på mej, så jag försöker t.ex. kontrollera min tid så att jag aldrig kommer försent
Min dåliga självkänsla gör också att jag inte litar på att jag kan klara av de påfrestningar jag kan komma att utsättas för i framtiden. Detta leder till att jag alltid har tänkt ut möjliga (och omöjliga) alternativa händelseutvecklingar och försöker kontrollera framtiden genom att helgardera mej.
Jag försöker också ta kontroll i sociala sammanhang genom att vara den som för samtalet. Detta dels för att jag inte vill att det ska synas att jag egentligen är blyg, dels för att den andre inte ska fråga jobbiga, personliga frågor. Det här är ju också en effekt av min självkänsla, att jag inte tycker att jag är okej som jag är.
Det känns himla skönt att jag jobbar aktivt med det här, för nu när jag ser hur det förhåller sej känns det inte speciellt kul. Och jag som tills i somras tyckte att min självkänsla var helt okej...
Så jag känner igen mig i mycket av det du skriver.
När jag läser hos dig sätter det igång tankar hos mig. :)
Kram
Detta inlägg var väldigt bra! Jag kände igen mitt "gamla" jag...då jag skulle ha koll på allt..mycket på grunder som du nämner i ditt inlägg. Det är ett jobbigt sätt att leva, att ständigt vara på "flykt" undan otrevligheter i sitt liv. Har du känt av "offerkoftan" någon gång?? Känslan av att offra sig för allt och alla? Och att inte få något tillbaks? Det jag tänkte också var just det där med personliga frågor..måste man svara på det? Är man otrevlig om man inte gör det? Jag gör nämligen lika...eller nä..jag svarar på de personliga frågorna och känner mej liten jag..;)det är inge bra heller...men man kan faktiskt säga, NÄ, den frågan tycker jag inte är okej att fråga mig..eller att jag tänkte inte svara på den...Hm..du drar igång funderingar i dina inlägg, vilket är JÄTTE positivt för mig! Tack för att du delar med dig..Kram!!
Väldigt bra inlägg! Känner så igen mig, och det skulle absolut kunna vara mig du beskriver!!
Tänk att det finns fler personer som känner precis som man själv gör. Ibland känns det som om man håller på att tappa vettet men vetskapen om att det är fler som känner som jag, gör det något lättare.
Måste alltid duga i andras ögon, ständigt ha full kontroll, litar inte på själv och ens förmåga samtidigt som man hela tiden måste överbeträffa sig själv är väldigt utmattande och jag förstör så mycket hos andra, men framför allt hos mig själv.
Frågan är bara hur man jobbar bort detta destruktiva tankemönster när man väl har insett att man faktiskt har det?
