plåstertröst
Bråk med storebror. Igen.
Plåster, gnäller hon. Måste ha plåster!
Oj, har du slagit dej, frågar jag.
Näää, jag e lessen.
Vissa tröstäter eller har tröstnapp.
Mini tröstar sej tydligen med plåster.
Hoppsan, så det kan bli!
klantigt
Shit, får väl åka dit idag. Det borde ju varit 300 kronor extra i en kassa igår.
Sånt får jag superångest av.
Att jag gör någonting fel.
Vad spelar det för roll, egentligen.
Lite pengar är ju en världslig sak. Kan leva gott även utan de där slantarna.
Det är inget att förstöra en hel dag för.
Så det så!
steker pannkakor
Och försöker desperat skingra tankarna, men den här ångesten rår jag inte på. Den har väl uppkommit på kemisk väg nu när jag ökat medicinen, eftersom jag inte känt så här på jättelänge.
Trettifyra. Känns ganska lagom. Fortfarande inte lastgammalt....men inte jätteung heller.
När blir man egentligen medelålders? Vid 40? 35?
Har ingen aning. Det har låtit jättelångt bort, men nu är jag kanske nästan där.
Pannkakor med hälften grahamsmjöl, känns lite nyttigare. Brukar ha vetemjöl special, men det var tydligen slut.
Shit vilken hjärtklappnin jag har. Tryck över bröstet, och halsen känns helt ihopsnörd, som att jag precis får luft. Darrig och matt i hela kroppen. Det liksom kryper i armarna och benen. Och ont i magen.
Bläää....
Hittade Mini med munnen full av en olikfärgad gegga. Kritor, trodde jag. Men det visade sig att hon hade gått in på Midis rum och ätit på flera av hennes suddigum. Gissa vem som blev ledsen????
Tur att jag inte ska ha kalas idag iallafall. Känner inte för att ha nåt folk här idag när det känns så här.
Nu har jag fått stekhjälp oxå. Av Mini. Inte idag, tack...
ångest
Har jättemycket ångest i kroppen. och jag som ska till stan.
Jag hoppar nog över bilkörningen idag.
är i Malmö :)
Varför ska jag alltid hålla på att oroa mej så????!!!!!!!!!!!!!
De första fem milen var vägen till jobbet, men det kändes ok att åka där.
De andra sitter och spelar UNO, så jag passar på att blogga (nej jag har inte vunnit - jag la Mini så jag fick inte vara med). Vi har ätit tacos (moster är lika med tacokväll för barnen) och lördagsgodis.
Syrran och Midi är kvar i spelet, men syrran kan inte ge sej så det ser inte ut som att vi får nåt vuxensnack ikväll.
Ska surfa runt lite och kolla vad vi ska hitta på imorgon (jag har inte planerat någonting inför den här resan - helt otroligt olikt mej. och ganska skönt!)
Bra:
- vi åkte!!!
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för min goa lillasyrra
- tack för att vi kom iväg!
Hjälp:
- hjälp mej att leva i nuet
- hjälp mej att slåss mot min ångest
- hjälp mej att våga göra det jag vill
nu åker vi
hjärtat i halsgropen
ont i magen
springer runt som en yr höna och packar det sista
men nu åker vi
det går nog bra
Ta det bara lugnt!
kommer vi iväg?
Vattenkaos!
Varningstrianglar överallt.
Ringer kundtjänst.
Vägen är avstängd på ett ställe, man leds förbi.
Men man ska kunna ta sej in i Malmö.
Man ska kunna ta sej in - känns inte så betryggande.
Jag klarar det inte!
Jag kan inte åka när det är överhängande risk att fastna i nån kö.
Jag vill!
Men det går inte!
Resan var jobbig nog redan innan.
Men nu blir det outhärdligt!
Får försöka repa mod!
Tänk om jag gör det
Jag kommer ju att klara det
det är ju inget farligt
egentligen....
om jag bara vågar...
I eftermiddag kanske.
panikkänsla
Så här känner jag mej när paniken kommer.
Inte det att folk tittar, utan att jag inte kan ta mej nån vart.
Fruktansvärt!!!!!!!!!!
på motorvägen till jobbet
Det finns det en sak till som ligger i vägen. På vägen till jobbet.
En händelse som ger mej ångest bara jag tänker på det.
Som jag skjutit upp under hela våren
för det känns så jobbigt att prata om.
Men nu ska det fram!
Och spricka i solen, som ett gammalt fult troll!
Egentligen är det inget farligt eller hemskt.
Min man förstår inte hur jag kan känna en sån ångest för det här.
Men jag är en sån (eller har varit, men jag ska ändra på det)
som inte vill bryta mot lagar och regler
utan alltid vill göra som man bör".
Till pudelns kärna:
November 2004. Gravid. Jobbat hela dagen. Ska hämta barnen på dagis. Trött.
Kör hem i 110 km/h. Motorväg med mitträcke.
Vid en avfart är vägen avspärrat.
Olycka!
En man vinkar att jag ska köra av på avfarten.
En bil kör framför mej. Saktar in. Kör vidare.
Jag söker ögonkontakt med mannen.
Han tittar inte på mej.
Ska jag stanna?
Osäker.
Han gör inte stopptecken, utan sakta farten-tecken.
Jag kör vidare, sakta.
Kommer av motorvägen.
På andra sidan är påfarten till motorvägen.
Den är inte avspärrad.
Bilen före mej kör ner där.
Han hade väl pratat med mannen? Olyckan var nog precis under bron, tänker jag.
Kör vidare ner på motorvägen igen.
Shit! Stanna! Där var olyckan. En bil som kört av vägen.
Först en buss. Sedan flera bilar, kanske fem.
Och så jag.
Mannen i den första bilen går fram till olycksplatsen och pratar.
Går tillbaka och startar bilen.
Försöker vända bilen, men det är för trångt. Börjar istället backa.
De andra bilarna backar efter. I full fart!
Så får man ju inte göra!
Fick han OK från någon vid olycksplatsen?
Hur ska jag göra? Dagistid att passa.
Vägen är ju avspärrad. Det kan inte komma någon bil därifrån.
Äh, har dom andra backat så kan väl jag också!
Backar. Långsamt. Ena fönstret nedvevat. Ifall brandbilarna kommer därifrån.
Men det gör de nog inte. Varför skulle de göra det?
Backar och backar.
Jobbigt med stor mage!
Kommer fram till av påfarten.
Kör av vägen.
Där står samme man som vinkade mej av vägen tidigare.
Han tittar strängt på mej och säger:
- Det där var farligt gjort!
Låg vaken hela natten och hade ångest.
Skämdes.
Till sist väckte jag min man, och berättade.
Han skulle ha gjort likadant, sa han.
Har ältat det här med min man.
Om och om igen.
Men det känns inte bättre!
Det hände ju ingenting!
Jag vet att jag var jätteförsiktig!
Jag vet att vägen var avspärrad
och om det hade kommit någon bil, så hade jag kört in till kanten och stannat.
Jag har inte ångest för att det kunde hänt en olycka.
Jag har ångest
för att jag gjorde någonting
som man inte får göra.
fru Ångest
Använde i början av KBT:n ganska mycket humor i kampen mot ångesten.
När jag gick promenader hade jag på mej en yllemössa som min syster köpt i Indien. Alltid lika skoj när nån sa nåt om mössan. Va? Köpt i Indien????? Folk tänker ju inte på att det är kallt i norra Indien.
Så den piggade upp. (Men den blev aldrig något säkerhetsbeteende....)
Roliga bilder jag använt när jag känt paniken komma:
fru Ångest
tycker jag låter rätt kul. Kan tänka Hej, Fru Ångest! Välkommen! Jag sätter på kaffe!
Och så tänker jag på Gevalias "När du får oväntat besök"-filmer.
Göta Petter
Tänker på Teskedsgumman när hon plötsligt blev liten som en tesked vid olämpliga tillfällen. Det var bara för henne att acceptera och göra det bästa av situationen.
På samma sätt försöker jag bemöta min ångest. Göta Petter. Kommer den nu. Jaha. Det var ju dumt men det får gå ändå.
Alfons Åberg
När jag kör bil och ångesten kommer smygande, tänker jag på Alfons spöken.
Försvinn dumma ångest. För du finns inte!
Fuck it!
Min terapeut böjde sej allvarligt fram, såg mej i ögonen och sa Fuck it!
Lite oväntat. Det tycker jag är en rolig bild. (Han är ganska rolig, min terapeut.)
Dessutom påminner det mej om andningen och andra verktyg vi jobbat med.
När slutade jag använda det här? Förmodligen när jag blev sämre - och hade behövt det som bäst.
Bäst att börja med det igen.
Man har ju inte roligare än man gör sej.
stolt mamma
Min farfar dog när jag var fyra år. Jag har inget minne av honom. Däremot minns jag första gången vi var hos farmor efter det. Min bror och jag förstod inte var farfar var utan sprang runt i lägenheten och letade efter honom. Om jag hade fått vara med på begravningen kanske jag hade haft ett finare minne, men pappas släkt ville inte ha med några barn.
Barnen skötte sig exemplariskt! Satt stilla och tysta i kyrkan (förutom alla frågor, men fråga måste man ju få göra), gick ut lugnt och fint till graven. Kastade i sin blomma i graven och stod sen och tittade.
Regnet öste ner.
Begravningsfikat hölls hemma hos svärföräldrarna. Även där skötte sig barnen över förväntan. Hälsade artigt på alla och sa sina namn högt och tydligt. Satt i en soffa och åt och sen gick dom och tackade för maten med en kram och gick ut i köket och lekte lugnt. Vi fick flera kommentarer om våra lugna, fina barn. Det är inte ofta vi hör sådana ord om Maxi, så det kändes roligt.
Jag tror att dom insåg allvaret. Var lite nervös för att Maxi skulle spela över. När det blir sådär högtidligt kan han flippa ur totalt. Men han fyller ju snart 7 år.
För egen del gick det väl sådär. När vi kom till kyrkan kände jag att jag behövde gå på toaletten för att dämpa ångesten. Bara det att det inte fanns någon toalett i kyrkan utan i ett litet hus utanför. Tog Maxi i handen och sa att vi skulle gå på toa (barnen är ju bra svepskäl...). "Jag är inte kissnödig, jag kissade ju innan vi åkte" sa han högt och tydligt. Tvingade ändå med honom som sällskap.
Min syster passade Mini idag. När vi kom hem var mamma också där och min bror med barn var på intågande. Ingen bebis än! Vi beställde pizza. Minns inte när vi senast åt pizza så det var gott.
FÖrra veckan var sista gången det var House. Vår tv-tisdag var förstörd! Men idag börjar Morden i Midsomer. Vilken tur!
Positivt:
- klarade mej igenom begravningen
- jag hade inte så mycket förväntansångest inför dagen
- har träffat mina syskon och mamma samtidigt
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag har så fina barn
- tack för idag
bro bro breja
Men tänk om. Tänk om det har skett en olycka.
Kan ju alltid kolla på vägverkets hemsida innan vi åker.
Fast man ska ju inte ge efter...
Har inte varit rädd för att åka över bron tidigare. Bara för att köra själv.
Min livliga fantasi passar kanske inte för KBT:n.
Det går ju ut på att man ska leva sig in i det absoult värsta som kan hända. Och sen tänka ut hur man löser situationen. Och inse att det inte är så farligt.
Det är bara det, att nu spelar jag upp det absolut värsta som kan hända. Om och om igen. Och tänker inte vidare.
Kom på att det är ju lika illa om jag åker med.
Fast problemet är väl att jag inte har avdramatiserat min värsta rädsla.
Att kissa på mej. (Jag vet, det är jättesjukt. Har aldrig hänt heller.)
Ett av stegen i KBT är att man ska iscensätta det värsta som kan hända. Är man rädd för att svimma ska man lägga sig i en affär och låtsas. För att se vad som händer.
Men det var ingen bra idé att genomföra i mitt fall, sa terapeuten. Tack för det!
När det gäller min svimningsrädsla har jag kommit längre. Till exempel min rädsla för att svimma i affärer gav med sig ganska snabbt när jag tänkte på det värsta. För det är ju inte så farligt. Att svimma. När det finns fullt med folk runt omkring.
Svimningsrädslan har jag bara kvar när jag kör bil. Fast den är helt ologisk. För jag är räddare när jag kör ensam. Jag har kört på motorvägen med hela familjen trots yrsel. Men själv går inte.
Så ego. Är det bättre att köra av vägen med hela familjen än att jag är ensam i bilen?
Det värsta som kan hända om man svimmar i bilen är ju ganska allvarligt...
Terapeuten säger att jag katastroftänker om min egen död. Familjen skulle ju klara sej utan mej. Jobbigt, ja, men det skulle ju gå. Det måste ju gå. På samma sätt som jag skulle klara det utan min man
Är det så farligt om jag skulle kissa på mej?
När jag är ute och går - nej.
I affären - lite småjobbigt.
I vår bil - lite jobbigt, kanske.
I någon annans bil - superhemskt. Såklart!
Det jag är mest rädd för är dock inte själva händelsen, vad folk ska tycka och så (utom i fallet andras bil...)
Utan att jag inte ska våga gå ut om det händer. Alltså, jag är ju jätterädd för det nu, fast det aldrig har hänt.
Hur rädd skulle jag då inte vara om det verkligen inträffat?
Jag antar att det är kontrollbehovet som spökar. Varför ska jag gå och oroa mej för något som aldrig inträffat, och som sannolikt aldrig kommer att hända heller. Om det händer. Fine! Då får jag väl jobba med det då.
Tänk vad klok man kan vara i tanken....
Så: om det är kö idag och jag blir jättekissnödig och råkar kissa på mej. Vad är det värsta som kan hända?
Vi vänder och åker hem igen. (och får sanera bilen....)
Det är väl inte så farligt!
Hoppas ni får en härlig midsommar. Och jag med....
min värsta ångest
Fick mina ögon att stirra - av fasa. Tömde min hjärna på tankar.
När den gått sin väg började jag oftast gråta.
Kände mej liten. Och rädd. Livrädd. Rädd för mitt liv.
Min värsta ångest kom när jag skulle älska med min man.
Min värsta ångest var att jag skulle ha cancer.
Att jag skulle dö. Att mina barn skulle mista sin mamma.
Blod.
Undersökning efter undersökning.
Ingenting är fel. Allt är som det ska.
Det är hormonerna.
En tids lättnad. Allt är som det ska.
Sen kom ångesten tassande. Igen.
Blod.
Blod. Dagen efter vi älskat.
DET är ju cancer. Har jag läst.
Undersökning igen.
Ingenting är fel. Allt är som det ska.
Är det cancer, blöder det efter några timmar. Inte dagen efter.
Det är hormonerna.
En tids lättnad. Allt är som det ska.
Tankarna började snurra.
Tänk om
Tänk om dom missat något.
Tänk om jag fattade fel. Provsvaret jag fick. Var det verkligen negativt?
Blod.
Undersökning igen.
Ingenting är fel. Allt är som det ska.
Jag blir gravid. För tredje gången.
Ångesten knackar på.
Tänk om jag har cancer!
Tänk om jag dör
Hur ska min man klara tre barn. Alldeles ensam!
Säger inget. Plågas.
Ammar.
Sex.
Blod.
Det är amningen. Vi kan inte göra några prover nu.
Orkar inte riskera mer blod. Inget mer sex.
Undersökning igen.
Ingenting är fel. Allt är som det ska.
Likväl. Blod.Inte alltid. Men ibland.
Tillräckligt ofta för att jag ska välja. Välja bort.
Orkar inte slåss.
Ibland gör jag det - ändå. För att man ska.
Ångest!
Nä, så här kan man inte ha det!
Pratar med min terapeut.
Hur gör jag för att tro på provsvaren, tro på läkarna?
Ska jag göra en undersökning till. Eller är det lönlöst?
En tids lättnad. Och sen kommer ångesten tillbaka. Ännu starkare?
Så är det nog, sa han.
Du måste hitta tryggheten, vissheten, inom dej.
Du måste trotsa din ångest!
Blir kallad till kvinnokliniken.
Fasa! Har de upptäckt något?
Kommer dit.
Aha, det var rutin, för min överaktiva blåsa. De ska kolla att det inte är någon cysta som spökar.
Undersökning.
Ingenting är fel. Allt är som det ska.
En erfaren läkare.
Jag frågar. Och frågar. Berättar om min ångest.
I lugn och ro svarar han. Erfaren. Trygg!
I fyra år har du haft det så här.
Efter fyra år hade cancerns angrepp varit så svåra. Att du hade märkt det själv. På andra sätt.
Och jag, hade definitivt sett det.
Det är hormonerna.
Lättnad!
Ångesten knackar på.
Men den kommer inte in. Jag släpper inte in den.
Allt är som det ska!
Jag tror på det han sa
Jag tror på att jag är frisk
- av hela mitt hjärta.
Vilken lycka!
Jag jar vunnit!
(och när jag tänkte efter, så kommer blödningen bara om jag hade sex ett visst antal dagar efter mens)
midsommar
Du ska göra det DU vill, och inte styras av ångesten, säger terapeuten.
Ta det lugnt, när du mår bättre kommer du att vilja mer, säger E.
Håller med båda.
Vet inte...
Vi åker nog hem.
Men jag har bestämt mej för att om jag ger efter för ångesten så ska jag göra det utan en massa konstiga bortförklaringar.
Vara ärlig mot mej själv.
Det är helt enkelt för jobbigt. Just nu.
en bra sak
Jag har accepterat min svacka.
För en månad sen körde jag ensam in till stan och shoppade.
Nu vågar jag knappt köra några kvarter utan sällskap.
Men jag skriver under "Positivt" dom förbättringar jag gör.
Utifrån nuläget.
Så skönt!
därför är leken jobbig
Kom på att jag brukar känna så när jag sitter och leker med barnen, det är nog därför jag smiter iväg när de kommit igång med leken.
Vet inte varför. Jag tycker egentligen att det är jättekul att bygga med lego och sånt. Förr brukade vi sitta och bygga nästan varje dag.
Och det är inte det att jag har en massa viktigare saker att göra, för jag kan sitta vid datorn hur länge som helst, eller läsa, även om det är världens kaos med prylar överallt.
Måste fundera mer på det här. Och sätta mej och bygga med barnen oftare!
(Jag gör annat med barnen - sjunger, läser och sånt. )
sommar igen
I juni gick Maxi i simskola varje dag i fyra veckor. Jag fick ta bussen till simhallen med 1-3 barn. Hade ångest hela tiden. Fick panik i bussen när jag skulle ta bussen till stan för att klippa mej. Hade panikkänslor varje gång vi åkte över Ölandsbron, ångest varje gång vi åkte och badade. Ångest när jag var ensam hemma med barnen.
Jag var aldrig ute och gick (Mini somnar lättare i vagnen när den står still...), ja listan kan göras oändlig.
Ständig ångest och panikkänslor verkar ju ha dominerat sommaren.
Och ändå tyckte jag att jag mådde bra....undetryckte nog känslorna som Micke skrev i en kommentar. Och jag lät inte ångesten styra, utan jag gjorde allt som jag föresatt mej. Så ytligt sett var ju allt finfint.
Jag har ju mycket bättre förutsättningar den här sommaren:
- jag har kunskap om hur min kropp fungerar, att det inte är farligt, andning o.s.v
- jag behöver inte gå på toa lika ofta
- jag äter medicin
och ändå känns det jättejobbigt när jag tänker på sommaren.
varför fick jag PanikÅngest?
Enligt honom berodde det på flera faktorer att man får paniksyndrom:
Genetiskt
Det kan finnas ärftliga faktorer som gör att man är mer benägen att utveckla panikångest.
Min mamma har haft detta (har hon berättat nu). Minns henne som ständigt tuggummituggande när vi var utanför hemmet.
Livssituationen
Om man har ett stressigt liv har man större risk att drabbas.
Jag har inget stressigt liv men däremot känner jag mej ofta stressad. Har lätt för att stressa upp mej och oroar mej i tid och otid.
Hur man agerar när man får panikkänslor
Han menar att om man känner panikkänslor men inte låter sig styras av dem så utvecklar man inte paniksyndrom.
Detta låter ju lätt, men i verkligheten är det ju inte det.
När det gäller bilkörningen är det solklart. Efter min andra panikattack i bilen blev jag så rädd för detta att jag valde att inte köra mer förrän jag fått hjälp.
Med den kunskap jag har idag om vad som händer i kroppen o.s.v. hade det ju varit en sak att fortsätta köra, men när man inte vet vad det är och man verkligen tror att man ska svimma så är det ju inte så konstigt att man undviker det.
Vad gäller min andra ångestgrej - att jag är rädd för att bli kissnödig har ångesten kommit successivt utan att jag reflekterat över det. Jag hade under graviditeten urinvägsinfektioner(GBS) som inte märktes och började gå på toa ofta, och fortsatte sedan med detta tills jag utvecklat "Överaktiv blåsa" = signalerna till hjärnan är störda och man kan bli akut kissnödig på 5 minuter.
Jag har ju gett efter för ångesten, men inte på ett medvetet plan. - kan man då säga att jag har valt hur jag skulle agera?
Nu ser jag ju att jag planerade hela mitt liv efter tillgången på toaletter och att jag gick på toa upp till 3 ggr innan jag skulle gå ut. Kunde inte ens gå till grannen utan att gå på toa.
Jag tycker det är konstigt
att terapeuten inte tog upp egenskaper i personligheten. Jag tror ju att mitt sätt att tänka och förhålla mej till verkligheten och mej själv har bäddat för panikångesten.
sockersött
Midi berättade att hon har fått kärleksbrev från två pojkar på dagis - Olle och Oliver.
Gulligt!
Hon är så söt och go, min lilla tjej.
Olle och Maxi är kompisar - Maxi blev knäpptyst när Midi berättade om kärleksbrevet. Undrar vad han tänkte!
Men Midi var nog inte kär i nån av dom, trodde hon. Hon får se.
jag gjorde det!!!!
Jag är såååå glad och stolt över mej själv!
Ångesten började smyga sej på igår kväll, så innan jag gick och la mej tog jag 2 Atarax. Effekten ska vara i 12 timmar, alltså tills efter skolavslutningen (om inte annat en placeboeffekt). Vill inte ta dom samma dag för jag blir så trött av dom. Sov hela natten. Mannen la mini när jag gick och la mej och hon sov oxå.
Vi åkte dit i god tid och jag stod utanför med Maxis klass tills det var dags för dem att gå in i kyrkan. Mannen och tjejerna satt ytterst i en rad ganska långt bak, så jag gick och satte mej hos dom. Sen gick jag ut en liten stund innan det hela var slut och gick på toa. Vi stannade inte kvar så länge efter alla farväl (fast de flesta ses ju på fritids imorgon, så det är ju inte som det var när jag var liten) så vi slapp bilkaoset när alla ska hem samtidigt. Jag körde hem.
Kyrkan ångest:6
Bilkörning: ångest: 3
När vi kom hem fikade vi med kladdkaka, jordgubbar och grädde (Maxi tycker ju inte om tårta...hade visst glömt det....) och sen gick jag och la mej och sov en stund.
Så himla skönt det känns!!!!!!!!
