malve

Innan jag började med medicinen var jag helt förstörd av ångest om jag hade för mycket jobbigt som väntade. Nu har jag inte så mycket problem med förväntansångesten. Men däremot drabbas jag av ångest när det har varit för mycket ett tag.

Som nu. Först Astrid Lindgrens värld, tätt följt av tre jobbiga Malmödagar. Idag har ångesten tagit mej i besittning. Det har blivit för mycket. Helt enkelt. Och snart kommer familjen och hämtar mej för några dagar i stugan. Jag älskar att vara i stugan. Men att ta sej dit? och dessutom ska vi åka traktor till sjön och grilla ikväll. Underbart! Men jobbigt. Jag kan inte åka hem när jag vill. Det är för långt att gå. För mej i alla fall. Kanske kan jag ta med cykeln. För jag vill. Men jag vet inte om jag orkar.

Är det så att jag har blivit svagare? Jag körde ju faktiskt slut på mej i maj. Var helt tömd på energi.
Eller har jag bara blivit bättre på att lyssna?

Har landat hemma i soffan. Mätt efter en tallrik gröt (orkade inte laga till något). Tvättmaskinen är igång.
Och resten av familjen är i sommarstugan. Kommer och hämtar mej imorgon. Jag hoppas på iallafall hyfsat väder så att vi kan bada.

Sitter och begrundar Malmödagarna. Det gick ju bra! Det kändes jobbigt. Men jag har gjort tuffare saker än jag brukar. Och med tanke på det så är jag förvånad över att jag inte hade mer ångest. Glatt överraskad. Och tacksam.

En resa helt på andras villkor. Vi kunde inte vända om. Jag kunde inte åka hem om någon affär kändes för jobbig. Det var bara att bita ihop och hänga på. Sådana situationer är de värsta för mej, när jag inte kan styra omgivningen. Och jag klarade det! Jag vågade!

Jag bestämde mej ju för att sluta tramsa med att jag inte är händig. Vilket jag ju egentligen är (eller var iallafall).
Så idag målade jag i systers kök. I mina vanliga kläder och utan täckpapp. Det blev jättebra. Och jag kladdade ingenting.

Saknar mina tre små pluttar nu när jag kom hem. Har inte hunnit tänka så mycket på dem där hemma, men nu känns det väldigt tomt. Och jag får ju träffa dem imorgon.

Har gjort en massa jobbigt idag. Som har gått jättebra.

Bilresan flöt på bra. Jag satt och underhöll brorsdottern med diverse sånger och trams. När vi burit in alla grejjer i syrrans lägenhet gick vi och åt glass. Och sedan gick vi till affären och handlade frukost.
Jag och syster sover i hennes gamla lägenhet. Och vi åkte buss hit!!!! Jag har inte åkt buss på snart ett år. Visserligen åkte vi inte så långt, men ändå.

Vi har haft jättekul. Kommer inte ihåg när vi var bara vi syskon och mamma senast. Brorsan är mycket roligare när inte sambon är med. Lite tråkigt att han inte är riktigt sej själv med henne.

Imorgon väntar massor med utmaningar. Men det ska nog gå bra.

som jag skrev om för en stund sedan.
Det är kanske så att jag varje dag utgår från att jag ska må bra. Och märker bara det som avviker från det jag förväntar mej.
Det innebär ju isåfall att jag inte gett upp hoppet.

Fast lite trist är det ju ändå.

Efter elva idag hade jag den där molande ångesten som jag ofta dragits med på förmiddagarna (från klockan nio, ungefär. Bäst att precisera tiden...). Kom på att den här veckan har jag sluppit den. Tills nu då.

Sen slog det mej att det naturligtvis hänger ihop med kaffet. Inget kaffe - ingen ångest (inte den ångesten iallafall).
Kaffe ger ångest. Ännu en anledning till att jag ska sluta. Har slutat menar jag.

Ja, jag vet att det står i alla böcker att man ska slopa kaffe, choklad och annat gott. Men jag har liksom inte tyckt att det var något problem. Förrän nu när jag varit fri några dagar. När det kom tillbaka märker jag hur skönt det har varit.

Varför är det så. En negativ förändring märker jag genast, medan den positiva förändringen ofta passerar obemärkt.

Åh, kommer osökt att tänka på Svart Kaffe, en av mina Hylander-favoriter. Det kanske är dax för den där vinylaftonen som jag pratat om så länge. Vi kan ju starta på barntid med gamla barnskivor.
Mutar jag ungarna med lite snacks så sitter de nog snällt och lyssnar på mammas skivor från barndomen.

Jag började känna mej lite sugen på att gå längre.
Så imorgon ska jag nog utöka rundan.
Om det känns så då också.

Ska ge mej på att jämföra mina IKEA-besök det senaste året för att se hur jag har gått framåt.
Det känns nämligen som att jag står och stampar.

Förra hösten:
Jag vågade inte åka dit.

Första IKEA-besöket (januari?):
Gick på toa innan jag åkte dit, när jag kom fram, vid restaurangen och innan jag åkte hem.
Hade stark panikångest under hela besöket. Stressade mej igenom varuhuset.

I maj (innan jag "kraschade"):
Gick på toaletten innan jag åkte dit, och en gång på varuhuset.
Hade panikångest, men inte så stark och den minskade successivt. Tog det ganska lugnt men ändå lite forcerat.
Körde dit och hem.

I dag:
Gick på toaletten innan jag åkte dit.
Hade lätt ångest i början, men den gav med sej. Gick lugnt och tittade på lite allt möjligt. Stannade och pratade med en bekant utan att det bekom mej.
Köpte lördagsgodis i butiken utanför.
Gick och lämnade tillbaka vagnarna i två omgångar.
Körde dit och hem.

Vad ska man säga? Det är ju kanonbra!
Idag var jag inte på toaletten någon gång och ändå hade jag nästan ingen ångest. 
Dessutom var det ju så att  i våras åkte jag ju till olika köpcenter regelbundet för att träna.
Nu blir det ju bara vid behov. Vilket gör varje gång jobbigare.

Och jag körde hem nästan två timmar efter senaste toabesöket utan att få någon ångest! Helt otroligt!

Så visst funkar medicinen. Visst har jag blivit bättre.
Nu känner jag mej lättad. Och glad.
(En titt i backspegeln var inte så dumt iallafall.)