första skoldagen
Samling i klassrummet med prat och namnlek. Och sedan sång och tårtkalas ute på gården tillsammans med övriga lågstadieklasserna. Himlen var grå, men regnmolnen hade vett att hålla sig undan.
Mamman klarade sig ganska bra i klassrummet. Sonens bänk stod vid dörren. Det tyckte hon kändes skönt!
När det var dags att gå ut smet mamman in på toaletten. Vilket hon tycker känns som ett misslyckande!
Ett stort misslyckande! Hon är besviken på sej själv...varför gav hon efter för ångesten...?
min målbild
Det är ju inte så bra, eftersom man ofta får det man förväntar sej. Dessutom spär negativa tankar på förväntansångesten och gör situationen än mer ångestfylld.
Vad jag behöver är positiva målbilder. Men jag har inte lyckats skapa någon som inte i sig är förknippad med ångest. (Om jag ska köra in till stan kan inte målbilden vara att jag går i affärer eftersom den synen också ger mej ångest.)
Men i måndags hade jag den självklaraste av målbilder i fokus.
Jag tänkte ut det positiva och glada inlägg jag skulle skriva på bloggen när jag kom hem!
Kan det bli bättre än så?
Jag kan ha samma målbild vad jag än företar mej.
Min målbild innehåller inga värderingar från andra, utan det är något jag gör för mej själv.
Den snuddar inte ens vid duktighetstankarna.
Och själva målbilden består dessutom av något som jag tycker är roligt. Nämligen ord.
tyst och stilla
Puuuh! Sonen två dagar utan kompis blir lite mycket... man behöver en paus. Och så är han väl uppspelt och nervös inför skolstarten imorgon.
Nu har jag avbokat tandläkartiden och tackat nej till firmafesten. Skönt!
Och så har jag funderat lite över helgen. Imorgon ska jag åka till stan med mamma. Det blir samma väg som till terapeuten på fredag. Går det bra imorgon (klart det gör!!!) så känns det ju jätteskönt på fredag. Blir det för jobbigt så kan jag redan imorgon bestämma med mamma att hon skjutsar mej.
På lördag skippar jag fotbollsträningen, men vill nog åka till jobbet. När jag än åker dit första gången blir det ju jättejobbigt. Och ett öppet hus med familjen är ju helt kravlöst och på mina villkor. Om jag inte orkar gå på restaurang på kvällen kan vi beställa hämtmat i mammas lägenhet. Så passar hon barnen hos oss. Grejjen är ju att vi ska vara för oss själva en kväll.
På söndag ska jag välja antingen klädparty eller AC. Och avboka om jag inte orkar.
Sådärja, nu känns den närmaste framtiden lite luftigare och bättre. Nu ska jag läsa ut min bok.
snigelrace
Kom på en bra sak. Innan har jag alltid haft ångest när jag varit ensam med barnen. Men det har jag inte nu.
Så bra!
Pubkväll
Nu har jag varit på pubkväll. Och jag körde. Som passagerare hade jag en något berusad Fru W. Så jag axlade ansvaret för att ta oss hem. Det gick superbra. Ingen ångest alls.
Hade i och för sig binda, och mamma som kunde rycka ut ifall jag inte skulle palla trycket. Men ändå.
Det känns fantastiskt. Speciellt efter de här senaste dagarnas depp...
att våga
För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas
För att man skall kunna flyga
måste man högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer
För att man skall kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda
Margareta Ekström
Jag tycker att den stämmer så bra in på min kamp mot panikångesten. Med tillägget att man måste ha tillit till sin egen förmåga.
Jag är rädd, oftast skräckslagen.
Men tänk, så modig jag är!
Som vågar!
Som gång på gång kastar mej ut.
i min takt
Det är ju inget konstigt med det. Men ändå blir jag besviken på mej själv när jag deppar ihop. Blir rädd för att medicinen kanske inte verkar.
Men man blir ju ingen känslomässig zombie. Man kan vara ledsen och utan lust, även med anti.dep. Väl?
Jag måste tillåta mej att få stanna upp och vila i det jag åstadkommit. Inte ständigt vara på väg mot nästa erövring. Det var det som drev mej för långt i våras. Och nu känner jag att jag börjar tänka så igen. Gör upp planer i huvudet. Kanske inte helt realilstiska. Blir besviken när jag inte håller dem.
Det är ju härligt att jag vill bli bra. Att jag vill göra framsteg. Men jag kan ju inte göra allt på en gång. Måste erövra en sak i taget. I sakta mak.
Jag tror att jag känner mej stressad. Pressad. Min sommar är över. Nästa vecka börjar nog terapin. Inga förväntningar från terapeutens sida. Men nu börjar tankarna. Kanske kan jag köra dit ensam... (Hallå! jag kan lagom köra till affären...en sak i taget va!...)
Varför känner jag att jag ska köra dit ensam? Sanningen är nog att jag vill känna mej duktig. Få beröm.
Mitt gamla tänk.
I sommar har jag verkligen gjort allting för min egen skull. Gjort det jag känt var möjligt. Och belöningen har varit glädjen i att faktiskt klara av! Att jag vågade! Och i denna glädjen har jag faktiskt gjort mer än jag trodde var möjligt. Fantastiska saker!!!
Att jag börjar i terapin igen ska ju inte ändra på detta. Terapeuten ska ju vara ett stöd. Jag gör ju ingenting för hans skull, utan för min egen.
Att dessutom läkaren säkert kommer att fråga mej hur mycket jag kör ska ju inte driva mej att göra mer än jag klarar av för tillfället. Det är mitt liv. Jag gör det jag gör beroende på att jag mår som jag mår. Behöver inte vara duktig!
Återigen hänger det nog ihop med arbetsmoralen (sjukskrivningsmoralen?). Om jag inte gör allt vad jag kan för att komma till jobbet så betyder det att jag inte vill jobba. Att jag är nöjd med att "gå och dra". Varför kan jag inte släppa den tanken? Den leder ju ingen vart. Och inte är det sant heller.
Jag kan inte prestera på max hela tiden som jag gjorde i våras. För det orkar jag inte i längden. Jag har inte krafter som en frisk. Och vanliga saker är mycket jobbigare. Alltså räcker mina krafter till mindre. Inget konstigt med det.
Men varför ska det vara så svårt att acceptera?
minnet...
Jag måste skriva upp allting (tur att jag är så organiserad från början) annars glömmer jag. Jag går ofta omkring med en obehaglig aning om att det är någonting som jag har glömt.
Det händer flera gånger om dagen att jag går iväg för att hämta något och sedan kommer jag inte ihåg vad det var. Ibland kommer jag inte ens ihåg att jag hade ett ärende utan börjar göra något helt annat.
Tur att jag skriver det här, för nu kom jag ihåg att jag måste ringa om läkartid idag. Något som jag borde ha gjort senast för en vecka sedan, men det var helt borta.
cykeltur
Nåväl, det var mysigt att cykla runt med sonen och småprata lite.
Nu när medicinen verkar ordentligt har jag märkt att jag inte reagerar med panikångest som jag brukade känna den - yrsel m.m. men däremot fortfarande med ångest i kroppen. Iallafall i de tuffare situationerna, och när jag är lite ur gängorna (verkar det som).
Det kanske är därför som de situationer där jag var rädd för att svimma (och som jag fortfarande klarar) inte känns så jobbiga, som bilkörningen. Det var ju yrseln jag var så rädd för.
I de situationer där jag är rädd för att bli kissnödig spelar ju inte det faktum att yrseln försvunnit någon större roll när jag fortfarande har ångest. Däremot måste jag lära mej att lita på att medicinen faktiskt gör att jag inte får några panikattacker (vilket brukar innebära att jag blir kissnödig).
Jag är så himla trött på det här. Varför kan jag inte få de här dumma tankarna ur huvudet? Och de senaste två nätterna har jag dessutom vaknat flera gånger och varit inbillat akut kissnödig. Jag vaknar av att jag drömmer att jag håller på att kissa på mej. Lite halvsovande så där så har jag ju naturligtvis gått på toa. Och det är ju det sämsta man kan göra. Då ger man ju efter. Händer det i natt igen ska jag försöka somna om.
coop-besök
Barnen fick betalt för sommarens maskrosplockning - varsin My Little Pet (bra lön för Minis femton blommor...). De har länge stått på önskelistan och nu såldes de ut för halva priset. Ångrar nästan köpet. De låter hela tiden.
Igår såg vi på film, The Fountaine. Mycket vacker och jag gillar filmer där man måste tänka lite också. Och det behövdes verkligen här. Jag har inte orkat se sådana filmer på ett par år, så det här var ju ett framsteg.
det är mycké nu...
Nästa vecka är full av jobbiga saker. Kanske inte så konstigt ändå att jag mår lite kasst.
- Måndag ska jag ut och äta med kompisar (vågar jag köra, så att övriga kan ta en öl? Jag ska ändå bara dricka vatten...eller vill de andra åka buss...hjälp!....).
- Tisdag lovade jag ju att jag ska börja träna med H.
- Fredag har jag tandläkartid.
- Måste kontakta jobbet och tacka nej till jobbfesten som är på lördag. Jag anmälde mej till festen innan sommaren.
- Lördag ska jag och mannen gå ut och äta eller gå på bio.
- Jag har glömt bort att ringa om ny läkartid. Måste göras på måndag.
Jag ska skjuta fram tandläkartiden. Bättre att gå dit när jag kan köra ensam.
Tandläkartiden och jobbfesten påminner mej om en förhoppning jag hade om att jag skulle vara så pass bra att jag kunde klara av det nu. Men så är det ju inte. Och det gör mej lite ledsen.
att svara eller inte svara...
Suck!
Jag vet att det är för att visa att de bryr sej. Men det blir så jobbigt.
Tack Ina för att du frågade hur det var, och hur det gick med körningen.
Istället för den förhatliga frågan:
Har du börjat jobba än?
Varje gång förklarar jag att det tar tid att våga köra ända dit. Varje gång! Ändå är det frågan som ställs. Varje gång! Spelar ingen roll om det är två veckor eller två månader sen sist.
I mina sämsta stunder tolkar jag det som Jaha, har du inte börjat jobba än? Din bidragsfuskare. Hur länge ska du gå hemma och slappa, egentligen! Men det är ju inte så de menar. Det vet jag ju.
Bara att frågan hela tiden ställs gör att jag känner mej stressad. Känner förväntningarna. Kraven. Som gör att det snarare går långsammare.
undrar sa flundran...
Vore ju skönt för det skulle ju förklara varför jag har så mycket ångest idag.
Hoppas!!!
aplort oxå!
Det känns så surt. Det har ju gått bra nu, ju. Varför kan det inte få fortsätta så???
Positivt:
- jag körde bil dit och hem och det gick iallafall bra.
- jag köpte allt jag skulle
- jag behöll lugnet utåt och blev inte sur och irriterad på familjen
- det var "bara" ångest, ingen panikattack
Jag undrar om ångesten kan hänga ihop med det allmäna trötthetsläget? Inatt har jag vaknat flera gånger och haft jättesvårt att somna om. Och igår eftermiddag stressade jag som attan för att hinna klart allt tills gästerna skulle komma. Och sen tycker jag att det är ganska jobbigt att både vara trevlig och hålla koll på läget.
Usch, vad trist!!! Känner mej jättedeppig.
hjälp!
Tanken på att jag har följt med tidigare i år och flera gånger förra året, hjälper föga. Inte heller tanken på att klassbästisen är där, vilket innebär att jag kan cykla hem om jag måste. För det kan jag ju inte. Det innebär ju att jag har gett efter. Förlorat.
Dessutom spelar terapeutens son i samma lag. Om han är där känns det ju extra tvunget att vara kvar.
Den här tanken måste jag verkligen jobba med.Att jag är dåligl om jag skulle behöva ge efter. Men vem åker inte hem om magen pajar? Att det sedan är på grund av panikkänslor spelar ju ingen roll i sammanhanget. Jag behöver ju inte oroa mej för att det ska hända. För om det händer är det helt okej att åka hem. Helt naturligt, faktiskt. Och om jag inte oroar mej så kommer det ju inte att hända. Ju.
Så nu ger vi oss iväg. För lite rolig fotboll för sonens del. Och lite trevligt prat för mej. Toppen!!!! (hmmm....)
körde bil idag igen
På hemvägen kom jag på att det här är ju superbra. Att köra bil är ju väldigt jobbigt. Men att köra någonstans och gå ur bilen har varit mycket värre. När jag tränade på att köra in till stan och kunde köra i en dryg halvtimme, kunde jag ändå knappt tänka mej att köra till den lokala affären och handla.
Men det gör jag nu. Utan att ens ha oroat mej särskilt mycket för just det momentet.
Det är märkligt egentligen hur man kan snurra till det i tankarna. Jag kan gå en timme på stan men jag kan inte gå en halvtimmes promenad utan att det känns jobbigt innan. Jag kan sitta två timmar i en bil, men det är superjobbigt att åka över ölandsbron, som tar tio minuter.
Inte undra på att jag blir trött på mej själv ibland...
det här med lagom
Att bli bättre. Att göra mer. Att tänja gränserna för vad jag klarar av.
I lagom takt.
Lagom.
Det är svårt att i förväg veta vad som är lagom.
Hur stora steg jag kan ta.
Om stegen är för små antar jag att det märks i rastlöshet.
Men när jag vill. Så blir det oftast för mycket.
Och när stegen blir för stora kan det sluta i katastrof. Eller ångestdagar.
Att lära mej att säga stopp. Vänta. Ta det lugnt.
Är svårt. När jag längtar efter att kunna ta mej ut i världen.
Att i förväg lyssna på magkänslan är lurigt. Oftast är det mina katastroftankar som spökar.
Och då kommer jag ju ingen vart.
När det är alldeles för mycket. Då vet jag. Då tar ångesten över hela kroppen.
Det är lättare att veta efteråt. Men då är det så dax.
Fast jag lär mej att se signalerna tidigare och tidigare.
Jag säger stopp innan katastrofen är ett faktum.
Det värsta jag får dras med är ångesten.
Och nästa gång tar jag det lugnare. Kanske.
sådär ja
Nu har jag börjat oroa mej för de nya sjukskrivningsreglerna. Bestämde mej för att inte göra det. Det ordnar sej alltid! Det höll några dagar, men inatt väcktes jag av ett gråtande barn som jag sedan satt med i famnen. Och då kom tankarna. Och oron.
Och när jag oroar mej så börjar jag planera. Så nu har jag en plan för hur jag ska göra om jag inte skulle bli sjukskriven (min diagnos är paniksyndrom med agorafobi, och jag tror att jag läste någonstans att för psyksika "sjukdomar" skulle sjukskrivningstiden bli max 3 månader).
Nu tråkar jag ut er med mina planeringstankar:
Till den 1/10 tror jag att jag fortfarande jobbar med bilkörningen till jobbet. Läkaren vill att jag ska köra i fyra veckor innan jag börjar arbetsträna.
Får jag ingen ersättning så får jag väl strunta i att försöka komma tillbaka till mitt nuvarande jobb. Jag kan ju inte med noll ersättning lägga ett par tusen i månaden på bensin. Istället tar jag ut min semester som räcker året ut. Och sedan säger jag upp mej och stämplar (fast klarar jag av stressen man verkar utsättas för som arbetssökande idag?), eller tar tjänstledigt och börjar plugga.
Det jobbiga blir väl att tjejerna ju inte får gå på dagis om jag har semester. Fast jag gör nog en fuling och kör på med det vanliga schemat tills någon frågar. Fast 5-årsverksamheten måste väl den stora få delta i iallafall.
Så här håller jag alltid på när jag inte har framtiden klar för mej. Gör upp planer, räknar och står i. Men tack vare semestern så löser det sej ju. Nu behöver jag ju inte oroa mej mer. Det fixar sej ju!!!
Och förresten läste jag på socialstyrelsens hemsida ett förtydligande av pressmeddelandet där man säger att förslaget ska vara klart i oktober, inte att det ska börja gälla i oktober.
Nu slutar jag oroa mej! Basta!
jag gjorde det!!!
Jag körde alltså ensam! För första gången på länge. Visserligen bara till den lokala ica-butiken. Men ändå.
Och det var inte så farligt.
Unnade mej ett säkerhetsbeteende. Jag körde när bibblan var öppen. Ifall jag inte hade vågat köra hem igen så hade jag gått på toa där och sen gått hem. (Det finns ju toa i affären, men huuu...den kan man ju inte använda!!! Tycker jag. Precis som om någon skulle lägga märke till det. Eller ens bry sej.)
Go och gla ska jag bege mej ut en stund i trädgårdens ogräsgrönska.
dagislämning avklarad
Hade en del ångest när jag cyklade till dagis med tjejerna. Konstigt. Det är ju mycket lättare än att cykla till affären. Men det var ju förståss första gången på sex veckor. Och det blev lite stressigt på morgonen. Midi är lite lätt flummig sådär. Fastnar gärna i något småpill som måste göras. När jag är stressad kommer ångesten direkt.
Fast varför måste jag alltid vara på dagis absoult senast klockan åtta? Det är ju inte så att de inte får någon frukost om de skulle råka komma fem över någon gång.
Tjejerna sprang glatt in och satte sej. Annat är det med Maxi. Han har i över en vecka gnällt om att han inte vill börja på fritids. Fast han tycker att det är hur kul som helst när han väl är där. Han har alltid haft svårt för förändringar.
Mannen lämnade honom idag innan han cyklade till jobbet. Jag kände att det skulle bli lite för mycket om han skulle sätta sej på tvären innan vi åkte.
