lite för mycket...
Först körde jag motorvägen till mamma och lämnade av lillan. Sedan gick vi på stan i en timme innan vi satte oss tillrätta i biostolarna. Shrek 3 stod på programmet. Bion kändes väl hyfsad. Viss ångest men jag satt kvar hela filmen. Som var sådär. Största behållningen var de coola prinsessorna och shreks bebisar.
Hem körde jag rödljuskörning. Gick bra.
Vi var väl hemma i en dryg timme sen bestämde vi oss för att åka till McD, för vi hade helt glömt bort att vi inte hade någon frukost allt hemma. Körde motorvägen både dit och hem. Gick på Coop efter McD och en juice. Kändes ganska bra, och sedan körde jag hem utan att gå på toa innan. Utan ångest. Kanon!!!
För en gångs skull kunde vi ta med sonens kompis. Annars har vi ju alltid full bil. När vi kom hem blev vi inbjudna på fika till dennes familj.
Det var här jag borde ha tackat nej. Men sa ja. Tycker att det är svårt att säga nej utan någon anledning. Även om orsaken är att jag inte orkar och det är ju egentligen anledning nog, så tycker jag inte att man kan tacka nej på grund av det. En sak att jobba med.
Nu ska jag dirket i säng. Är supertrött. Imorgon ska vi röja i trädgården och så ska jag åka ensam och hämta lillan.
God natt!
utmaningar
Idag har jag bokat biobiljetter till Shrek imorgon. Vi ska gå med de två stora barnen. Minstingen får vara hos mormor. Jag gillar inte att gå på bio. Bokade biljetter längst ut. Så att jag kan gå därifrån OM jag blir kissnödig.
Och så har jag bokat tid hos frisören för alla barnen på måndag eftermiddag. Och för mej på onsdag.
Detta innebär bilkörning med två trafikljus och en tid att passa.
Ska fokusera på en sak i taget nu. Så att det inte blir för mycket. Måndagens klippning känns nog värst.
Att åka iväg med alla ungarna.... Men snart är det skolfoto och de behöver verkligen ansas.
Klurar lite på hur jag ska klippa mej. Antingen bara topparna eftersom jag tycker om att ha långt hår.
Eller något kortare pageaktigt, eftersom jag bara sätter upp håret i tofs jämt.
Får se...
helgens framsteg
Jag var ute och gick en knapp halvtimme igårkväll. Det kändes inte så bra. På Öland gick det ju hur bra som helst att gå ut och gå. Var det för att det var på landet, eller kanske för att hemmamiljön är ångestbetingad. Kanske en kombination.
Måste ju berätta hur bra bilkörningen gick också. Jag körde motorväg och över bron både dit och hem. Och det kändes faktiskt okej (inte helt bra alltså...).
Just nu kommer framstegen naturligt, utan det där stressande KBT-upplägget. Behöver inte någon som pushar mej. Det känns skönt.
Idag blir det städning, handling, kroppsskanning och lite bokläsning om det hinns med.
Ska bjuda på paj och glass ikväll. Snabbt och enkelt.
katastroftankar
Satt en liten stund vid datorn när jag lämnat barnen, men rätt som det var så bara dog den. Jag har på något klantingt sätt lyckats förstöra laddningen, så batteriet blir aldrig fulladdat. Och igår kväll drog jag ur sladden eftersom jag skulle sova ensam med barnen. Så nu har jag en bärbar med sladd....grattis!
Ensam med barnen, ja. Det sätter igång massor av katastroftankar: Tänk om det börjar brinna...tänk om det kommer en tjuv....tänk om det ringer på dörren mitt i natten... tänk om någon blir akut sjuk...tänk om det är jag...
Och tillråga på allt så upptäckte jag precis när jag skulle gå och lägga mej att två av brandsläckarna var borta. Just det ja, vi skulle ju byta batteri men var tvugna att köpa nya först. Vilket glömdes bort i kalasvirret.
Efter att ha pratat om det här i terapin tycker jag dock att jag hanterar det bättre. Bara att få ur sej tankarna, lyssna på vad man egentligen tänker, har tagit udden av dem. Jag försöker att inte oroa mej för mycket i förväg. Det blir som det blir. Och händer det något så gör jag så gott jag kan.
Fast det är klart, jag behöver väl inte tänka på min utrymningsplan vid brand längre. Efter flera nätter ensam kan jag den utantill...
Och jag har fortfarande en del säkerhetsbeteenden för mej när jag sover ensam med barnen (utan barn är ju en helt annan sak, då har jag ju bara ansvar för mej själv):
- jag sover med nattlinne
- jag har en liten lampa tänd i hallen (är inte mörkrädd...)
- jag drar ur sladdarna till alla apparater som möjligen skulle kunna börja brinna
- jag kontrollerar så att dörrarna inte blockerats
- jag har en telefon i sovrummet
Det här är ju inte särskilt betungande. Värre är det ju med tankarna som gör det svårt att somna. Fast igår kväll var jag så trött att jag somnade bums.
Och den värsta tvångstanken har jag sluppit nu när Mini oftast sover hela nätterna. Tänk om jag tröttnar på hennes gråt och kväver henne med kudden. Vilken ångest jag har haft över det! Och ändå vet jag ju att jag aldrig skulle göra så. Men när jag ligger där ensam och trött så kommer tvivlet smygande...
Skönt att jag inte hade de tankarna igår kväll iallafall. Och nu är det "bara" tre nätter kvar...
urladdat
Fick lite panikkänslor på Coop, men det är första gången på länge som jag handlar ensam, och nu var jag ju dessutom ute helt på eget äventyr.
Åkte och hälsade på mamma oxå. Fick ingen parkering på gatan, så jag fick ställa på gästparkeringen, en bra bit bort. Men det gick hur bra som helst!!!
Vilken milstolpe! Jag har för första gången uträttat ett ärende med bilen. Känns stort!
Nu ska jag ligga lågt med bilkörningen resten av veckan och fokusera på vardagen ensam med barnen.
Och batteriet var helt slut, precis som jag misstänkte.
efter hösten bli det vinter
Hjälp! Kom på att vi går mot vinter. Snö. Dåligt väglag. Plötsliga snöstormar.
På vägen. Lilla jag. Ensam i bilen! Fem mil bort! Fem mil vinterväg mellan mej och hemmet.
Måste åka! Måste jobba! Kommer jag att klara det?
Har aldrig gillat bilkörning på vinterväg. Trots jobbpendling i över 10 år.
Bara tanken får kroppen att knyta sej. Bara tanken får paniken att komma.
HJÄLP!!!!!
framsteg i körningen
Jag körde till min bror ikväll. Tänkte köra landsvägen, men missade avtagsvägen. Så då tänkte jag att det väl var lika bra att ge mej ut på motorvägen. Och det gick bra! Så jag körde hem också. Mannen undrade om han fick dricka ett glas vin...men där gick gränsen. Ville inte sitta och oroa mej hela kvällen för hemfärden.
Barnen lekte som vanligt jättebra. Jag gosade en massa med lilltjejen, så goa de är när de är två månader (...och mätta och glada). Vi ses imorgon också, för då är det kalas för familjens grabbar.
Tänk att jag vågade köra på motorvägen igen. Härligt!
klippning
Skulle precis skriva att jag ska sätta upp ett delmål - att köra till frisören.
Men så kom jag på att jag ju kan köra dit nu.
Jag klarar ett rödljus galant, så då borde väl två också gå bra.
Det får väl bli om två veckor då, eftersom mannen är borta nästa vecka.
Vet inte varför, men när han är bortrest så vill jag inte köra. Vad är jag rädd för?
Kanske är jag rädd för att jag ska få en panikattack så att jag inte orkar hämta barnen på dagis.
Eller att jag får ett bakslag så att jag inte vågar gå ut.
Inte särskilt sannolikt, men det känns inte som att det är dags att bråka med den föreställningen än.
Det blir fler jobbresor i höst :( (Fast jag är ändå glad, han har inte varit i väg det senaste året på grund av min situation.)
ikea och coop
Och på hemvägen började jag fundera över om mobilen verkligen var laddad...tittade inte efter...och fick ingen ångest. Hurra!!!
Skönt att det gick bra idag! Imorgon ska jag köra ensam till terapeuten. Känner mej faktiskt inte ett dugg nervös.
träning och panik
Tekniskt gick det felfritt. Jag kom ihåg vad och hur jag skulle göra.
Fysiskt gick det väl både bättre och sämre än väntat. Jag är starkare i armarna än vad jag trodde. Men mina magmuskler är i uselt skick, liksom axlar (vad det nu kan heta) och benen. Hur kan jag ha så kassa lårmuskler? Jag cyklar ju varje dag på min supersega cykel...
Psykiskt var det pest. Jag fick panikkänning. Trodde att jag skulle svimma. Antagligen var det bara en reaktion på de normala kroppsliga symptomen på ansträngning. Hjärtat slår lite hårdare, man blir lite yr när man tar i o.s.v.
Kroppen spann vidare på detta och paniken var ett faktum.
Inte bland de värsta attackerna jag haft, men väl en panikattack. Dessutom var jag ett tag helt ensam i lokalen, vilket ytterligare spädde på oron för att svimma.
Men jag hängde i. På löparbandet fick jag fokusera rakt fram, så fort jag lyfte blicken snurrade det till. Efter de riktigt jobbiga momenten trodde jag att det var kört...nu svimmar jag. Men det gjorde jag ju inte...och på slutet kändes det riktigt bra.
Jag är stolt över mej själv! Att jag fullföljde trots obehaget! Nu ska jag dit på fredag. Samma tid. Jag ska inte låta mej skrämmas av tomma lokaler. Jag kommer inte att svimma. Och gör jag det så vaknar jag ju förr eller senare. Och kan ta mej hem.
Jag kände att jag är väldigt spänd i axlar och käkpartiet. Det blev jättetydligt under träningen. Så när jag kom hem körde jag en stunds avslappning där jag fokuserade på just axlarna. Tänker ha det som rutin framöver. Somnade en stund också.
Och ja, det fanns vatten, så jag kunde duscha. Men det var väldigt varierande i tryck så jag tvättade inte håret.
öronsus
Resonerat som ett barn. Det jag inte tänker finns inte.
Det susar i mina öron. Ibland mer, ibland mindre. Men alltid.
Hur länge har det gjort det? Jag vet inte.
Rädd för att det är en skada. Konserter med högt ljud, fabriksbesök utan hörselskydd. Det förstnämnda skedde i ungdomligt oförstånd. Det sistnämnda är oförlåtligt slarv. Och lathet. Men det blir lätt så när man flera gånger om dagen måste passera genom fabriken på väg till något kontor. Inte tar man på sej hörselskydden då. Eller rättare sagt, det gjorde jag inte.
Men kanske hänger det ihop med mitt mående? Jag har ju läst att flera av er har drabbats. Och det varierar ju i styrka. Jag tror att det är starkare när jag mår sämre.
Jag kan ju iallafall hoppas på det sistnämnda. För det innebär ju att jag kan bli fri.
mitt stöd i livet
För knappt ett år sedan var jag som sämst. Då klarade jag av att cykla till kompisar i närheten, och vara passagerare i bilen, med stor vånda om vi skulle över ölandsbron eller någon längre sträcka.
(Men i övrigt mådde jag bra, tyckte jag, och min terapeut sa att med KBT så skulle jag snart vara på benen igen, även utan medicin, som jag ju inte ville ta eftersom jag mådde finfint.)
Jag klarade alltså ingenting i vardagen utanför hemmet. Så min man fick sköta allt. Hämta och lämna på dagis, handla, skjutsa barnen till diverse aktiviteter. Och dessutom ta ledigt för att skjutsa mej till terapi, läkare, FK och annat nödvändigt. Och hemma gjorde jag inte särskilt mycket heller. Orkade inte ta tag i så mycket. Så han skötte hemmet också.
Lägg dessutom till mitt otrevliga humör. Min frustration över situationen gick nog tyvärr allt för ofta ut över honom. Ett ord som jag tolkade negativt kunde sluta i en vredesattack. När vi skulle åka iväg någonstans var jag alltid stressigt uppstirrad och arg, arg, arg. Det var paniken som rev i mig, och måste ut.
Han har följt med mej i affärer och i bilen när jag tränat för att bli bra. Han har mobilen på när jag är ute och tränar själv så att han kan rycka ut om det skulle behövas. Han har helhjärtat stöttat mej, både med tid och engagemang, i min träning. Han har avstått från jobbresor och utbildningar som han velat gå, för att jag inte klarat av att vara ensam med barnen. (En eloge också till hans fantastiske chef som varit väldigt förstående.)
Nästan aldrig bemötte han min ilska med att bli arg tillbaka. Nästan aldrig sa han emot när jag kom med ogrundade anklagelser, som i stunden gjorde att allt kändes lite lättare inom mej.
Ständigt lyssnade han på mitt ältande av olika händelser. Många gånger har han fått avstå från att umgås med sina kompisar, för att jag inte velat vara ensam. Och han har gjort det med en självklarhet som inte fått mej att känna dåligt samvete.
Och samtidigt brottades han med sin egen oro och rädsla.
Jag är så glad över att jag har en så underbar man.
Jag är så tacksam för att han har stått ut med mej.
Jag är så lycklig över att jag älskar honom och att han älskar mej.
Och det känns otroligt skönt att jag mår bättre så att han i mycket har fått tillbaka sin gamla fru. Eller om det är en ny ännu bättre upplaga. Det tror jag faktiskt att det är.
fortsätter med mina erövringar
Fru W ringde och bjöd på fika. Jag gick dit (två kvarter bort) utan att först gå på toa. Bara det var en utmaning!
Drack en kopp te och satt och babblade i knappt två timmar. Och sedan gick jag hem. Utan att gå på toa. Trots att jag var kissnödig. Dessutom stannade jag och pratade en stund med grannen innan jag gick in.
Sist jag gick en kort sträcka kissnödig fick jag världens panikattack. Men nu hade jag bara lite ångest och orostankar.
Trallallalla, vad jag är glad! Nu ska jag gå och öppna min present till mej själv. Glömde bort det igår.
ångest
Nu slänger vi massor. Mannen har fått ett hemmagym av sin mamma och den ska vi ha i förrådet. Så nu måste vi göra plats. Men det är nog mest nostalgiskt skräp som vi har tryckt in där, ingenting som vi kommer att sakna. Hoppas jag! Eftersom jag nog vill flytta så småningom så känner jag att det är bra att få ordning. Det känns som att det blir lättare att bestämma sej för en flytt om det inte är fullt med prylar överallt.
Och enligt Feng Shui är väl en rörig källare lika med ett rörigt inre, har jag för mej. Det är nog lättare att få ordning i källaren än i mej själv...
baksmälla
Kroppen och huvudet känns som dagen efter en bättre fest. (Tror jag iallafall, det var länge sedan en bättre fest inkuderade alkohol mer än i ytterst måttliga mängder.) Huvudet värker och kroppen känns helt orkeslös, men musklerna är stela och värker. Men minnena får mej att le.
Det var mycket igår. Och jag antar att jag spände mej en hel del. Det är väl därför jag är så trött i kroppen.
Ska ta det lugnt idag och bara gå här hemma och dega. Ja, och så ska vi ju till AC. Vilket inkluderar en tur över den förhatliga bron. Men det får gå.
Förresten, så glömde jag bort min belöning igår. När mamma och jag var i stan hittade jag en jättefin ampel som jag köpte till svägerskan. Och så köpte jag en till mej själv (detta var innan jag lagt in räkningarna...) och fick den inslagen. Tänkte spara den tills jag gjort något riktigt bra. Och det har jag ju gjort nu.
hemma välbehållen
Skönt att ha det avklarat. Första gången är ju den värsta. När man har en massa konstiga föreställningar om hur det ska bli, som nästan aldrig infrias.
Vi kom i slutet av dagen, så det var inte så mycket folk. Och det var ju skönt. Men jag pratade med några. Och alla frågade om jag var mammaledig. Bra att de tror det!!! Och det kändes inte jobbigt att berätta som det var heller.
Och faktiskt så kändes det riktigt bra att vara tillbaka. Om jag inte tänker på min nya tjänst, så känns det positivt.
Vi gick rundturen tillsammans med IT-chefen. Så mannen fick en specialvisning av serverrummet.
Nu ska jag gå och sova en stund. Ikväll ska vi ut och äta. Ska bli kul! Kanske kan jag unna mannen att ta en öl. Om jag vågar köra hem då, vill säga. Det bestämmer jag när vi är där. Jag har ju gjort mer än tillräckligt mycket bra saker idag!
det stora äventyret
Idag ska jag besöka mitt jobb. För första gången på elva månader.
Nervöst. Oroligt.
Men kravlöst. Det är öppet hus idag. Ingen som väntar på mej. Jag kan åka hem när jag vill.
Skönt. Det kan nog inte bli en bättre första gång.
Och roligt för barnen. Alla robotarna. Fast inget kontor att visa. För jag har inte längre någon arbetsplats.
Nervöst. Oroligt. Fast spännade. Och lite roligt. Faktiskt.
Fokuserar på hur bra det kommer att kännas när jag gjort det.
Ett steg närmare återgången till jobbet. Ett ganska stort steg. Första gången...
Och motorvägen. Jag har åkt sträckan fyra gånger i sommar. Ända till Malmö. Den förhållandevis korta biten till jobbet är ju ingenting i jämförelse. Kommer att gå jättebra!!!
hemma igen
Visst gick det bra! Lite darrigt på ditvägen men jag var väl lite nervös inför terapin också. Jag glömmer lätt bort att det är normalt att känna oro och nervositet ibland. Inför nya saker. Och det här är ju som nytt för mej, eller egentligen värre än nytt eftersom det är laddat med massor av negativa minnen.
Inget konstigt alls ju!
Men oro och nervositet drar lätt igång min ångestspiral, eftersom jag tror att jag redan är i den.
Belönar mej själv med en fredagsfika. Med riktigt kaffe och kanelbulle. Mums! Det är jag värd!
Jag berättar om terapin lite senare, nu ska jag surfa runt och läsa bloggar.
kaos i kroppen
Fingrarna är iskalla.
Hjärtat bultar.
Ångesten kramar om halsen.
Yrsel.
Matt i hela kroppen.
Nu ska jag snart ge mej av.
Ensam.
I bilen.
Med en tid att passa.
Jag kan inte vända på vägen.
Ångest.
Mobilen i väskan. Mannen beredd. Om det behövs.
Till terapeuten. Han förstår. Går det inte. Så går det inte. Då får jag en ny tid. Och vi pratar om det som hänt.
Om jag inte försöker så vet jag inte vad jag klarar.
Utan att kasta mej ut, lär jag mej inte att flyga.
Ensam. Men jag är stark. Det kommer att gå.
Ser framför mej hur jag sitter här om ett par timmar. Och skriver om hur bra det gick!
en bra eftermiddag
Jag körde ensam halvvägs till stan (ett rödljus). Var orolig och hade lite småångest. Toppenbra!
Sen plockade jag upp mamma och körde vidare. Med henne i bilen hade jag ingen ångest alls.
Köpte presenter till mannen, sonen och svägerskan. Och tre tröjor till mej själv. Plus en present som jag ska ge mej själv när jag vill belöna mej. Gick på stan utan några speciella ångestkänslor. Lite tankar som kom upp mot slutet bara.
Hemvägen gick bra. Tog en annan väg hem så jag slapp rödljuset med vänstersväng. Så nu är det bara positivt inför bilkörningen till terapin imorgon. Och mannens möte var tydligen inställt, så krisar det så kan han rycka ut. Han frågade om han skulle skjutsa mej, men nu har jag ju ställt in mej på att köra själv så då ska jag göra det.
Borde kanske fundera lite mer inför terapin imorgon. Senare...
