ansvarsfördelning
Han Gemensamt Hon (=jag)
Pelletspannan Laga mat Betala räkningar
Elmätaren Plocka undan i köket Matplanering
Städa soffan Lägga barnen+saga Matinköp
Toaletterna Diskmaskinen Klädinköp
Byta glödlampor Presenter
Batteriinköp Tvätten
Bada barnen Packa skolväskor
Skoinköp Vattna
Städdag Byta lakan
Plocka varje dag Sonens matteläxa
Sonens läsläxa Städning av barnrum
Barnen lägger fram kläder Veckomöte
Bilen
Husrenovering
Frekvens
Plocka undan: en stund varje kväll innan Bolibompa
Damma: varannan vecka
Dammsuga: varje vecka
Svabba kök, hall o toa: varje vecka
Svabba övrigt: en gång i månaden
Barnens rum: städa ett barnrum ordentligt per vecka, tillsammans med barnet (måndagar)
Toaletterna: varje vecka
Källaren: en gång i månaden (vi är nästan aldrig där)
Sällansaker Frekvens Ansvarig
Göra rent ugnen varje månad Han
Frosta ur frysen två ggr/år Han
Kylskåpet två ggr/år Hon
Skafferiet två ggr/år Hon
Putsa fönster två ggr/år Hon
stugan: fredag
De sista skälvande timmarna av min självvalda ensamhet.
Jag väntar på mina kära som snart ska komma. Längtar så det värker i bröstet.
Men samtidigt som jag njuter av min sista stund har jag redan börjat längta tillbaka.
Sömnen blev inte som jag hade tänkt mig. Jag hade sett fram emot ostörda nätter och långa sovmorgnar. Istället har jag vaknat i vargtimman och legat vaken, ensam med mina tankar. Och ändå slagit upp ögonen i vanlig tid.
Med kaffet blev det inte heller som planerat. Jag hade bestämt mig för att sluta. Låta dessa dagar få vara koffeinfria. Men det blev så att jag började varje ny dag med en kopp hett kaffe med mjölk, min vana trogen. Uppkrupen i soffan med utsikt över åkern och skogen intill. Störd endast av mina egna tankar.
Allt annat i min vistelse här blev bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Inte en sekund har jag känt mej ensam, inte en gång har mörkret skrämt mig. Trygg i mig själv. I gott sällskap.
Min första tanke med dagarna här var att försöka hitta mej själv, genom att tänka och analysera. Så som jag alltid gör. Men i sista stund hejdade jag mig. Mina dagar här skulle vara orörd tid, ostörd tid. Tid för mig att göra vad helst som kändes rätt. Följa min egen lust, mina behov.
Och så blev det. Jag har fått kämpa mot stressen, mot mitt planerande, mot tankarna på vad jag ska göra sedan. Men så är det. Förändring tar tid. Mina tankar går i invanda banor. Mitt jag gömmer sig bakom mina planer. Så mycket jag ville göra om dagarna, så lite man hinner. Med medveten närvaro har jag fört mej själv tillbaka till nuet. Andats mej lugn och medveten. Om mig själv, precis här och nu.
Med oceaner av tid utan måsten och borden har jag varje dag valt att meditera och göra en kroppsskanning (där jag varje gång har somnat). Jag har läst mycket, både facklitteratur och romaner, jag har pusslat och broderat. Lusten att brodera kom tillbaka. Under lång tid har jag inte tagit fram mitt broderi hemma. Jag har vandrat i skogen, cyklat ner till sjön. Utan ångest.
Men det jag är mest glad över är att jag lyssnat på musik. Och njutit. Inser att jag har saknat musiken, trots att jag inte har orkat med den. Och att jag har funnit min längtan. Efter mej själv. Efter att få umgås med min familj. På riktigt.
Det jag tar med mej härifrån är min livslust, glädjen över att få vara med mej själv, ett lägre tempo, längtan efter något mer och medvetenheten om att jag vill leva mitt liv i medveten närvaro.
stugan: torsdag
Jag är inte ensam.
Jag är ju här!
Jag har inte tråkigt.
Jag är ju full av gåtor.
På upptäcksfärd.
I mitt inre.
Vem är jag?
Vad vill jag?
Vad tycker jag om?
Vad längtar jag efter?
Närvarande.
Med mej själv.
I mej själv.
Äntligen.
Jag vågar.
Söka sanningen.
stugan: onsdag eftermiddag
Cyklar ner till stranden.
Solen skiner.
Vägen ligger öde.
Sicksackar mellan stenar och vattenpölar.
I backkrönet ser jag vattnet.
Strax därefter hör jag vågornas brus.
Höstbusigt.
Betraktar vattnet.
Vågornas brytning.
Skummet som yr.
Svanfamiljen som följer vågornas rytm.
Plockar fram mitt äpple.
Äter det i stillhet.
I sällskap av nuet.
stugan: onsdag
Oktobers sista dag.
Jag beger mej ut på vandring.
Stannar till vid grannens rosor.
Grips av skönheten i de vissnande blommorna.
Går vidare.
In i skogen.
Solljuset når mej genom lövverket.
Höst.
Skogen är i höstens klor.
Här och där kämpar fortfarande blommor och bär för sin överlevnad.
Vill ännu en stund lysa i prakt.
Plötsligt hör jag ett knackande.
Jag stannar till på stigen.
Lyssnar.
Är det en hackspett?
Kisar upp mot träden.
Och där får jag syn på den.
Går försiktigt närmare.
Står en lång stund och betraktar fågelns ihärdiga arbete.
Så känner jag att jag är hungrig.
Det är dags att vända hemåt.
Går stigen tillbaka i sakta mak.
Luktar på hösten.
Känner den mjuka marken under mina fötter.
Solens strålar värmer mina kinder.
Jag är lycklig!
stugan: tisdag
Nu.
Tystnad. Stillhet. Lugn.
Nyss.
Livlighet. Röster. Skratt. Gråt.
Kvar är bara jag.
Med en pirrande känsla i bröstet.
Mammaledig.
Makaledig.
Måsteledig.
Jag. Bara jag.
Travar med böcker.
Högvis med material.
Jag hittar ett gammalt pussel.
Sätter mej vid köksbordet.
Låter timmarna gå.
Cykeln står framme.
Stövlar. Tre par.
Lövhögar, skottkärra, räfsor.
Två stolar på altanen.
En hink med löv.
Här ser bebott ut.
Jag känner mej trygg.
stugan: måndag
Att vara.
Med mej själv.
Med min man.
Med mina barn.
Närvarande.
Här och nu.
I tanke och handling.
Kroppsligt har jag varit där.
Men sällan i tanken.
En kväll i närvarons tecken.
En måltid i lugn och ro.
Samvaro. Utan teve.
Spela spel, läsa.
Någon pusslar.
Tillsammans.
Framför brasan.
packlista - lustsaker
Eftersom jag ju inte vet vad jag kommer att få lust att göra så får jag packa med mej lite allt möjligt.
Jag vill ju gära följa min känsla.
- kameran
- fotoskrivare
- datorn (ifall jag vill skriva eller redigera bilder. Inte internet)
- akvarellfärger + papper
- blyertspennor + papper
- broderi: julduk
- broderi: orkidé
- skrivpapper
- kaligrafipennor + bläck
- mindfulness-CD
Sysslolös behöver jag ju inte vara. Om jag inte vill, vill säga.
lite mindre duktig
Den senaste veckan har jag faktiskt gjort flera små saker s
om måste räknas som ett steg bort från mitt Duktiga Jag:
- på måndag kan jag inte ha syjuntan för jag är ju inte hemma.
Jag bad Fru W ringa runt till alla istället för att ta på mej det själv. BRA!
- köpte fika när T var här i torsdags. BRA!
- övertalade sonen att köpa en maskeraddräkt när jag inte orkade sy en. BRA!
- bad mamma komma och hjälpa mej idag. BRA!
- gjorde inte läxan till terapin när jag inte orkade. BRA!
Det tar sej. Men jag måste hela tiden hejda mej och tänka en gång extra.
Och det känns ju inte direkt bra. Men det är nog för att jag fortfarande tror att jag måste GÖRA för att vara omtyckt. Och att jag tror att andra förväntar sej vissa saker av mej. Vilket de förmodligen inte gör. Och gör de det så är det väl för att jag har skämt bort dem...
ett samband
Och mina blogginlägg har varit av ganska saklig dagbokskaraktär.
Jag funderar på om det har ett samband.
Hela mitt inre känns som en enda röra. Jag får ingen ordning på någonting. Har egentligen känt så sedan läkarbesöket. Och kanske det behövs en omskakning. Jag måste ju ändra mitt sätt att tänka och vara. Hitta ett sätt att bli mindre prestationsinriktad, mindre målfokuserad.
Det jag hållit för sant. Det som fått mej att känna mej duktig och bekräftad är inte längre giltigt. Jag kan inte göra för att bli bra. Och hur ska jag göra då? Låta tiden ha sin gång?
Förvirrad. Det är nog vad jag är. Vet inte var jag ska börja. Så därför har jag flytt ner i källaren.
För att ordna och sortera det som jag kan greppa.
Jag har inte tänkt mycket alls den här veckan. Och min måsteläxa från terapin känns inte alls lockande. Snarare jättejobbig. Men det får vara så. Jag låter det ligga. Och gör just ingenting.
kvällssnack
Jag är fortfarande trött. Men på ett skönt sätt nu efter Yogan.
Nu börjar jag få kläm på rörelserna, så det börjar bli lättare att fokusera inåt.
Fast jag tycker att andningen är jättesvår. Det kommer väl efter hand, kanske.
Tänkte över mina dagar en gång till. Kom överens med mannen om att han får hämta på dagis ett par dagar i veckan. Det gör ju ingenting om de går itill fyra ibland. Så får jag tid att komma i fas med mej själv igen.
Har också gått och tänkt på nästa vecka. Om jag ska åka till stugan. När jag tänker på dagarna känns det självklart. Men nätterna...alldeles ensam...lite läskigt. Men min man har lovat att komma och hämta mej om jag vill hem. Inte mitt i natten då, men nästa eftermiddag.
Tänk, flera dagar där jag kan följa min egen rytm. Får sova hur länge jag vill. (Även om jag får sovmorgon här hemma så vaknar jag ju när första barnet vaknar.) Kan bara vara. Utan några tider. Jaaa, jag måste absolut åka!
Vågar jag inte sova får jag väl ligga och läsa hela natten och sova på dagen...
min dag
Tänkte på hur vardagarna känns här hemma.
Jag har ju all tid i världen.
På pappret i allafall.
Sjukskriven på heltid.
Men i verkligheten är det inte så.
7.15 har vi morgonens första hållpunkt.
Då ska sonen ha ätit upp gröten.
7.10 börjar min kropp reagera.
Med stress.
8.10 börjar skolan.
Då har jag haft stresspåslag i en timme.
Hemma igen behöver jag återhämtning.
Jag har funderat över varför - förmiddagarna i soffan.
Men det är ju inte så konstigt.
Stress är tröttsamt.
Sedan har jag några timmar fram till ett.
Då har jag all tid i världen.
Fast jag måste äta lite också.
Så tre timmar kanske det blir.
Klockan ett är klockan snart tre.
Barnhämtningsdax.
Klockan ett börjar jag hålla koll på tiden.
Och har svårt att koppla av.
Visst har jag all tid i världen.
Iallafall i tre timmar om dagen.
Och under den tiden ska jag helst göra mina jobbiga saker
för att jag ska kunna vila efteråt.
Så all tid i världen
tre timmar, tre dagar i veckan
är det jag har.
kör så det ryker
Tar ut riktningen.
Trycker gasen i botten.
Oj, fel.
Tvärnitar.
Väljer en ny väg.
Full gas igen.
Hoppsan, fel igen.
Jag kör så det ryker.
Istället för att sakta vandra längs vägen.
Uppmärksamma det som finns att se.
Fundera över avtagsvägarna.
Kanske är det inte den breda vägen som är min.
Kanske är det den där slingriga stigen.
Då kan man inte köra för fort.
För då hamnar man i diket.
paustankar
Är helt uppfylld av tankarna på en paus. Tror att det skulle vara bra att nollställa.
Och försöka hitta en framkomlig väg.
Hindret är min ångest för att vara ensam mitt i ingenstans. En knackning på dörren. Ett ansikte i fönstret.
Ett benbrott under promenaden. Ja, vad som helst kan ju hända.
Jag är inte rädd för att dö för min egen skull. Men jag känner ansvaret att leva. För mina barns skull.
Nu menar jag ju inte att jag inte vill leva. Bara att jag känner mej ansvarig för att leva så riskfritt som möjligt.
Vill mina barn ha en mamma som bara håller sej vid liv. Som inte lever på riktigt. Vill jag vara en sådan mamma?
Att leva innebär risker. Att gå över gatan kan vara farligt.
Och skulle jag dö, så skulle de ju klara sej. Såklart blir det hemskt och jobbigt utan mamma. Men det skulle gå. Det måste ju gå.
Så jag ska åka. För att ställa allt på sin spets. Utmana mej själv. Våga vara ensam.
Har funderat. Och känner att det behövs flera dagar.
Vecka 44 är det höstlov. Ingen skola. Mannen har inget inbokat på jobbet.
Fegisalternativet är att han tar ledigt ett par dagar och så tillbringar vi några dagar i stugan tillsammans hela familjen. Det blir ett avbrott. Men ingen tid för eftertanke. Fortfarande omringad av måsten.
Det andra alternativet är att mannen tar ledigt i början av veckan. Och så skjutsar familjen upp mej.
Kanske sover de över till tisdagen. Och åker hem för att komma tillbaka till helgen.
Några dagar i ensamhet. Känns lockande.
min längtan
som jag plåstrat om
och försökt glömma.
Jag har försökt vara nöjd
med det jag har.
Försökt inse att det inte går
inte just nu.
Jag tyckte att jag lyckades.
Men nu har jag börjat drömma igen.
Längtar bort.
Till friheten.
Grannar, men inte så nära.
Natur, men inte så långt bort.
Trädgård, men inte så liten.
Ett hus, men inte av tegel.
Min kamera fick mej att längta.
Vad ska jag ta kort på
här, mitt i 70-talsidyllen.
Vill ha naturen runt knuten.
Fri sikt från köksfönstret.
Men ändå samhället inom räckhåll.
Kompisar till barnen.
Det går.
Att både ha kakan och äta upp den.
Men det kostar.
Det föder stress.
Måste spara.
Måste till jobbet.
För att ha råd.
Måste röja.
Måste fixa.
För att orka bryta upp.
Jag som precis tyckte att jag var nöjd med det som är.
husmorssemester?
Tanken lockar.
Men samtidigt känns det kusligt att vara där helt ensam. Ingen bil. Bara kass mobiltäckning...
En av mina värsta katastroftankar. Jag helt ensam, utan någon som kan komma till undsättning.
Fast vad skulle kunna hända?
Får tänka på saken...
läxstress
Vi, eller jag då, delade upp den så att jag ansvarar för läsläxan och mannen för matten.
Det gick bra till en början. Men nu har de fått en bok där man ska skriva i varje gång man läser med sitt barn. Och helst ska barnet läsa varje dag (utsedd bok eller något annat).
Men jag pallar inte. Blir superstressad av att bokföra aktiviteter.
Så nu har vi bytt. Jag tar matteläxan. Som vi kan göra på helgen.
Mannen ansvarar för läsläxan. Det betyder ju inte att inte jag kan sitta med sonen,
men mannen ska se till att det blir läst.
I tisdags fick sonen hem en ny bok.
Han läste den för mej i tisdags.
Och hur många gånger har han läst efter det?
Ingen!
INGEN!
När jag lämnar ifrån mej kontrollen så måste ju någon annan ta över.
Det är jag som lämnar och hämtar på skolan.
Så jag får ta kontakten med fröken.
Då vill jag att läxan ska vara i ordning.
Kanske inte varje dag, men de flesta.
JAG ORKAR INTE!!!!!!!!!!!!!
har landat i soffan
Hon har varit där, i stressen över att bli bra. Hon löste det genom att ta ett friår. Kunde i lugn och ro hitta tillbaka till sin ork utan att känna någon press. Jag ska försöka se på orden från läkaren på samma sätt. Hon kan tänka sej att sjukskriva mej ett år framöver. Det innebär att jag har gott om tid på mej, behöver inte stressa. När jag är redo så kommer jag att börja jobba. Kanske inte i år, men till våren..eller sommaren...eller hösten.
Kan jag bara få mej att tro helhjärtat på det så har jag redan kommit en bra bit på väg. Måste lägga undan alla känslor av skam och skuld.
Jag känner skuld när jag inte varje dag gör någonting aktivt för att bli bra. Jag är ju sjukskriven, inte ledig. Jag måste ju göra för att bli bra... Men tänk om det är så att det är genom att inte göra som jag kan bli bra....så är det nog också...
Jag känner skam för att jag har varit sjukskriven så länge - ett helt år - utan att bli bra. Och jag lär vara hemma ett bra tag till. Känner mej dålig och misslyckad. Dessutom äter jag allt högre doser av min medicin utan att bli helt bra. Jag kämpade i KBT jättelänge utan att bli fri från panikångesten. Känner mej misslyckad där också...
Så är det ju inte. Men det känns så ibland. Idag. Just nu. Men kanske inte om en timme.
stress
Jag har inte längre något mellanläge.
Antingen är jag lugn.
Eller så är jag jättestressad.
Jag har aldrig bara lite bråttom längre.
Så fort jag känner tidspress slår stressen i taket.
Saker att jobba med:
- om jag inte kan påverka situationen så är det ingen idé att bli stressad (t.ex. i bilen)
- jag behöver inte vara exakt i tid
- att göra en sak i taget och fokusera på det jag gör nu, utan att tänka på allt som väntar
- att ta dagen som den kommer, följa lusten och inte planera så mycket
- meditation
- avslappning
Någon som kan tipsa om bra avslappningsmusik ?
trött
Jag körde dottern till dansen och sedan började jag röja alla kartonger och sånt som fanns i källaren. Fyllde hela bilen med källsorteringsgrejjer. Och körde iväg mannen till sopstationen.
Jag vill få ordning! Känner lust och energi att fixa det sista. Det är egentligen inte mycket kvar, men det ska göras.
Härlig känsla! Att vilja ta tag i saker.
Oron och stressen för bilkörningen till jobbet tog nog mycket energi.
Nu har jag lyckats släppa det (tror jag). Bryr mej inte om körträningen.
Men jag vill ju inte bli sämre. Mindes rådet från terapeuten i somras:
Ta chansen!
Ska det handlas, skjutsas eller hämtas något så är det jag som ska göra det. Körträning när tillfälle ges. Endera dagen tar jag motorvägen till min bror.
Ser fram emot fredag när jag ska till min terapeut. Jag har många tankar jag vill ventilera med honom.
