because I´m worth it
Premiärgick mina nya skor.
Studsade fram.
Vilket reafynd. Bara 500 spänn.
Tur att jag köpte dem förra helgen.
Innan jag fick reastopp.
De hade kostat 800.
Det ger jag inte för ett par skor.
Vinterkängor till sonen.
600 kronor utan att blinka.
Skor är viktigt
Skor för en säsong.
Hur länge kan jag ha mina?
Antagligen flera år.
Varför kan inte jag lägga pengar på skor till mej?
Är inte mina fötter också viktiga?
Det här reastoppet kanske är bra av två anledningar.
Förutom att det minskar stressen
så kanske det förändrar bilden av mej själv.
För jag är värd ett par riktiga skor.
Såklart!
en perfekt mamma-dag
Idag har jag levt upp till alla mina mammamåsten. Ja, utom måstet att göra hemgjord playdo-lera då...
Satt en lång stund och pärlade med döttrarna. Gjorde en fin pärprinsessa (som tyvärr inte är riktigt klar, annars hade ni fått se). Sedan var det lunchdax med ordentlig mat och gröööönsaker. Sonen hade en kompis som åt här.
När sonen och kompisen gick hem till kompisen hade de varit ute jättelänge och varken spelat dator eller TV-spel.
Efter lunchen gick jag ut och räfsade löv. Döttrarna med kompisar hjälpte till och sedan hoppade vi allihopa i lövhögen. (En tokrolig mamma vill jag vara...) Vi var ute i ett par timmar och sedan gick vi in och åt mellanmål och pysslade lite.
Till middag gjorde jag torsknuggets med ostpanering. Och tre olika sorters grönsaker. Så den här veckan har vi ätit fisk två gånger. (Vilken ansvarsfull mamma jag är.)
Medan mannen och jag satt kvar vid bordet städade barnen undan i lekrummet. (vilken lyckad pedagogik).
Och nu äter de godis.
Egentligen tycker jag att jag borde tycka att det enda som man behöver uppfylla för att vara en bra mamma är att man är närvarande. Och har en övergripande tanke med hur man uppfostrar barnen.
Men jag har massor av ideér om hur jag ska vara för att jag ska vara nöjd med mej själv som mamma. För det mesta orkar jag inte leva upp till de här kraven så jag går nästan alltid omkring och känner mej lite misslyckad.
Fast jag nog är minst lika bra som andra mammor.
Satt en lång stund och pärlade med döttrarna. Gjorde en fin pärprinsessa (som tyvärr inte är riktigt klar, annars hade ni fått se). Sedan var det lunchdax med ordentlig mat och gröööönsaker. Sonen hade en kompis som åt här.
När sonen och kompisen gick hem till kompisen hade de varit ute jättelänge och varken spelat dator eller TV-spel.
Efter lunchen gick jag ut och räfsade löv. Döttrarna med kompisar hjälpte till och sedan hoppade vi allihopa i lövhögen. (En tokrolig mamma vill jag vara...) Vi var ute i ett par timmar och sedan gick vi in och åt mellanmål och pysslade lite.
Till middag gjorde jag torsknuggets med ostpanering. Och tre olika sorters grönsaker. Så den här veckan har vi ätit fisk två gånger. (Vilken ansvarsfull mamma jag är.)
Medan mannen och jag satt kvar vid bordet städade barnen undan i lekrummet. (vilken lyckad pedagogik).
Och nu äter de godis.
Egentligen tycker jag att jag borde tycka att det enda som man behöver uppfylla för att vara en bra mamma är att man är närvarande. Och har en övergripande tanke med hur man uppfostrar barnen.
Men jag har massor av ideér om hur jag ska vara för att jag ska vara nöjd med mej själv som mamma. För det mesta orkar jag inte leva upp till de här kraven så jag går nästan alltid omkring och känner mej lite misslyckad.
Fast jag nog är minst lika bra som andra mammor.
min roll som fru
Hur vill jag vara i mitt förhållande till min man?
Jag vill ta upp problem på ett konstruktivt sätt
Försöker men lyckas sällan fullt ut. Brukar tänka på att inte ge direkt kritik utan säga hur jag upplever en sak, så där som man ska göra. Men efter ett tag kan det spåra ur lite...
Jag vill lyssna på vad han har att säga
Det här är jag inte så bra på när jag får kritik. Jag går direkt i försvarsställning och hugger tillbaka.
Ofta innan han har pratat färdigt.
Jag vill vara mej själv
Det känner jag verkligen att jag kan vara. Jag känner mej bekväm både fysiskt och psykiskt
Jag vill ge honom frihet
När han vill träffa sina kompisar så har jag ingenting emot det. Eller om han vill gå ut och ta en öl eller så.
När jag var rädd för att vara ensam med barnen kändes det jobbigt och flera gånger stannade han hemma för min skull, men nu är det inget problem. Jag tycker till och med att det kan vara skönt med en ensamkväll.
Jag vill att vi ska ha gemensamma intressen
Eftersom jag under lång tid har stängt av och inte haft några intressen överhuvudtaget så har detta varit ett problem. Men nu har vi börjat titta på film och lyssna på musik tillsammans igen. Och det känns bra.
Dessutom delar vi intresset för hemmet: renovering och inredning. Och barnen såklart.
Jag vill minska på mitt kontrollbehov
Efterhand som ångesten smugit sej på har jag försökt dämpa den med att ha kontroll. Över allt ifrån att fylla diskmaskinen på rätt sätt till att ha stenkoll på ekonomin. Min man har backat och låtit mej ta över. Vi har ett klassiskt storasyster (jag) - lillebror (han)-förhållande där jag är ganska dominerande. Och dessutom väldigt envis. Han å andra sidan bryr sej inte så mycket om detaljer utan låter mej hållas om han inte direkt misstycker. (Isåfall säger han ifrån).
Mitt kontrollbehov tar sig också uttryck så att jag gör upp planer långt in i framtiden. Och på så sätt får jag ett väldigt övertag gentemot min man som kanske inte ens har börjat fundera på saken när jag är färdigtänkt.
Jag vill ha ett bra sexliv
Och det har vi. Vet inte om det är tack vare eller på grund av medicinen, eller helt enkelt bara tack vare mej själv som jag har mer lust än någonsin. Ofta är det jag som tar initiativet.
Däremot har jag problem med min inställning till sex. Den är lite prestationsbaserad. Jag kan räkna gångerna och känna mej nöjd eller missnöjd över frekvensen. Precis som om det spelar någon roll. (Däremot har jag aldrig sex för att bättra på statistiken, vilket ju annars skulle kunna vara en risk.)
(Jag är likadan med böcker. Kan tänka tillbaka på hur många böcker jag läst den här månaden och känna mej mer eller mindre nöjd.)
Jag vill ta upp problem på ett konstruktivt sätt
Försöker men lyckas sällan fullt ut. Brukar tänka på att inte ge direkt kritik utan säga hur jag upplever en sak, så där som man ska göra. Men efter ett tag kan det spåra ur lite...
Jag vill lyssna på vad han har att säga
Det här är jag inte så bra på när jag får kritik. Jag går direkt i försvarsställning och hugger tillbaka.
Ofta innan han har pratat färdigt.
Jag vill vara mej själv
Det känner jag verkligen att jag kan vara. Jag känner mej bekväm både fysiskt och psykiskt
Jag vill ge honom frihet
När han vill träffa sina kompisar så har jag ingenting emot det. Eller om han vill gå ut och ta en öl eller så.
När jag var rädd för att vara ensam med barnen kändes det jobbigt och flera gånger stannade han hemma för min skull, men nu är det inget problem. Jag tycker till och med att det kan vara skönt med en ensamkväll.
Jag vill att vi ska ha gemensamma intressen
Eftersom jag under lång tid har stängt av och inte haft några intressen överhuvudtaget så har detta varit ett problem. Men nu har vi börjat titta på film och lyssna på musik tillsammans igen. Och det känns bra.
Dessutom delar vi intresset för hemmet: renovering och inredning. Och barnen såklart.
Jag vill minska på mitt kontrollbehov
Efterhand som ångesten smugit sej på har jag försökt dämpa den med att ha kontroll. Över allt ifrån att fylla diskmaskinen på rätt sätt till att ha stenkoll på ekonomin. Min man har backat och låtit mej ta över. Vi har ett klassiskt storasyster (jag) - lillebror (han)-förhållande där jag är ganska dominerande. Och dessutom väldigt envis. Han å andra sidan bryr sej inte så mycket om detaljer utan låter mej hållas om han inte direkt misstycker. (Isåfall säger han ifrån).
Mitt kontrollbehov tar sig också uttryck så att jag gör upp planer långt in i framtiden. Och på så sätt får jag ett väldigt övertag gentemot min man som kanske inte ens har börjat fundera på saken när jag är färdigtänkt.
Jag vill ha ett bra sexliv
Och det har vi. Vet inte om det är tack vare eller på grund av medicinen, eller helt enkelt bara tack vare mej själv som jag har mer lust än någonsin. Ofta är det jag som tar initiativet.
Däremot har jag problem med min inställning till sex. Den är lite prestationsbaserad. Jag kan räkna gångerna och känna mej nöjd eller missnöjd över frekvensen. Precis som om det spelar någon roll. (Däremot har jag aldrig sex för att bättra på statistiken, vilket ju annars skulle kunna vara en risk.)
(Jag är likadan med böcker. Kan tänka tillbaka på hur många böcker jag läst den här månaden och känna mej mer eller mindre nöjd.)
enkel middag
Jag tränar på att sänka mina matkrav.
Igår blev det risgrynsgröt och skinkmacka till middag (ganska enkelt eftersom jag kokar gröten i ugnen).
Nyss kom jag på att det kör ihop sej idag. Mannen är på kurs och kommer hem senare och jag och alla barnen ska på dotterns dansträning. Så alla lär drälla in jättehungriga stax före halv sex.
Så nu har jag stekt falukorv och ägg och så blir det korv-/äggmacka till middag. Känns inte alls okej med tanke på gårdagens mat. Men egentligen, varför känns inte det okej? Med grönsak till och frukt efter täcker det ju in kostcirkeln bra. Och ungarna gillar macka. Och mätt blir man.
Förresten skulle jag nog hellre kalla dessa båda måltider för kvällsmat.
Igår blev det risgrynsgröt och skinkmacka till middag (ganska enkelt eftersom jag kokar gröten i ugnen).
Nyss kom jag på att det kör ihop sej idag. Mannen är på kurs och kommer hem senare och jag och alla barnen ska på dotterns dansträning. Så alla lär drälla in jättehungriga stax före halv sex.
Så nu har jag stekt falukorv och ägg och så blir det korv-/äggmacka till middag. Känns inte alls okej med tanke på gårdagens mat. Men egentligen, varför känns inte det okej? Med grönsak till och frukt efter täcker det ju in kostcirkeln bra. Och ungarna gillar macka. Och mätt blir man.
Förresten skulle jag nog hellre kalla dessa båda måltider för kvällsmat.
vad sägs om kåt, glad och tacksam
Sitter här med terapiläxan:
Parförhållande - nära relationer: Beskriv hur du skulle vilja vara som person i en intim relation. Vilken typ av relation skulle du vilja ha och vilken roll skulle du ha.
Först blir det alldeles tomt i hjärnan. Och sedan ploppar Peter Dalles replik från Ogifta Par upp (se rubriken).
Allvarligt talat. Jag har nog aldrig riktigt tänkt på mitt äktenskap på det sättet.
Hur vill jag vara?
Hur vill jag att det ska vara?
Har jag några outtalade krav på mej själv i relationen till min man?
Jag vill ha en relation som bygger på närhet, ömhet, förtrolighet, respekt, hänsyn, omtanke, förståelse, generositet, ärlighet, öppenhet.
Jag vill att min man ska vara min älskade, min älskare och min bäste vän.
Jag vill älska, skratta, gråta, kramas, samtala, göra saker och bara vara. Tillsammans.
Jag vill kunna sitta tyst tillsammans med min älskade utan att det känns konstigt.
Jag vill kunna säga att behöver vara ifred utan att han känner sej sårad.
Jag vill kunna dela med mej av mitt innersta utan att riskera att bli hånad, dömd eller bortstött.
Jag vill att han delar sina känslor och tankar med mej.
Jag vill känna mej trygg så att jag kan ge honom frihet.
Jag vill få den frihet jag behöver.
Jag vill längta när han inte är hos mej.
Känna pirr i magen när jag tänker på honom.
Jag vill rysa av välbehag av hans beröring.
Jag vill känna lust när han kysser mej.
Jag vill känna stolthet över att få vara hans kvinna.
Och det gör jag.
Parförhållande - nära relationer: Beskriv hur du skulle vilja vara som person i en intim relation. Vilken typ av relation skulle du vilja ha och vilken roll skulle du ha.
Först blir det alldeles tomt i hjärnan. Och sedan ploppar Peter Dalles replik från Ogifta Par upp (se rubriken).
Allvarligt talat. Jag har nog aldrig riktigt tänkt på mitt äktenskap på det sättet.
Hur vill jag vara?
Hur vill jag att det ska vara?
Har jag några outtalade krav på mej själv i relationen till min man?
Jag vill ha en relation som bygger på närhet, ömhet, förtrolighet, respekt, hänsyn, omtanke, förståelse, generositet, ärlighet, öppenhet.
Jag vill att min man ska vara min älskade, min älskare och min bäste vän.
Jag vill älska, skratta, gråta, kramas, samtala, göra saker och bara vara. Tillsammans.
Jag vill kunna sitta tyst tillsammans med min älskade utan att det känns konstigt.
Jag vill kunna säga att behöver vara ifred utan att han känner sej sårad.
Jag vill kunna dela med mej av mitt innersta utan att riskera att bli hånad, dömd eller bortstött.
Jag vill att han delar sina känslor och tankar med mej.
Jag vill känna mej trygg så att jag kan ge honom frihet.
Jag vill få den frihet jag behöver.
Jag vill längta när han inte är hos mej.
Känna pirr i magen när jag tänker på honom.
Jag vill rysa av välbehag av hans beröring.
Jag vill känna lust när han kysser mej.
Jag vill känna stolthet över att få vara hans kvinna.
Och det gör jag.
att pyssla om sej själv
Hur ska man göra för att få in omtanke om sej själv som en naturlig del av livet?
Att avsätta en bestämd tid för nagelvård, fotvård...känns lite stressande, som ett måste.
Men kanske måste man börja så för att få in rutinen och sedan kanske det blir mer som ett behov.
Egentid en kväll i veckan, tja varför inte. Söndagkvällar får det bli. Ett trevligt avslut på veckan.
(Synd att det bara är måndag idag...;))
Att avsätta en bestämd tid för nagelvård, fotvård...känns lite stressande, som ett måste.
Men kanske måste man börja så för att få in rutinen och sedan kanske det blir mer som ett behov.
Egentid en kväll i veckan, tja varför inte. Söndagkvällar får det bli. Ett trevligt avslut på veckan.
(Synd att det bara är måndag idag...;))
fler städtankar
Kom att tänka på att vi tidigare hade städdag. Det började vi med när mannen var pappaledig med sonen och sedan fortsatte vi med det. Funkade förträffligt. Jag förstörde hela min första mammaledighet på att jag borde städa. Med en städdag visste jag att jag skulle städa på torsdagen och behövde inte bekymra mej. Och dessutom var det alltid grundstädat.
Det här funkade tills jag mådde som sämst i min senaste graviditet. Jag orkade och brydde mej inte och det var nog jag som såg till att det här med städdag fungerade. Och sedan dess har jag egentligen aldrig kommit ikapp i mitt mående.
Vi har försökt med städdag igen men det funkar inte längre. Fler barn, större hus och för lite tid efter jobbet gör att det aldrig hinns med ordentligt. Annars var det trevligt med en dag då vi städade tillsammans.
Egentligen är det inte att det ligger saker framme som stör mej mest, utan när det inte är grundstädat. En snabbstädad toalett, dammråttor i hörnen, ett golv som inte svabbats på länge, dammiga bänkar...sådant får mej att skämmas. För att inte tala om smulor under köksbordet!!!
Fast de flesta ser nog mest alla saker som dräller omkring och noterar inte ens dammet.
Dammpedant har jag kallat mej halvt på skämt. För även om jag inte städar som jag skulle vilja så mår jag inte bra av att inte göra det. Fast om vi följer vårt schema så kommer det alltid att vara grundstädat enligt en acceptabel nivå, så då kanske jag kan släppa det här.
Och om vi städar enligt schemat så är det ju för vår skull, för att det är skönt att ha det fint hemma. Inte för att vi ska få besök. Och vi ska ju inte städa mer än vi bestämt heller, så då får jag ju aktivt träna mej på att sänka kraven på mej själv.
Och egentligen. Om jag har det lite stökigt så kan ju alla andra antingen få känna sej lite bättre (jag har iallafall bättre ordning än hon) eller känna lättnad (nu behöver jag inte städa så noga när hon kommer till mej).
Det här funkade tills jag mådde som sämst i min senaste graviditet. Jag orkade och brydde mej inte och det var nog jag som såg till att det här med städdag fungerade. Och sedan dess har jag egentligen aldrig kommit ikapp i mitt mående.
Vi har försökt med städdag igen men det funkar inte längre. Fler barn, större hus och för lite tid efter jobbet gör att det aldrig hinns med ordentligt. Annars var det trevligt med en dag då vi städade tillsammans.
Egentligen är det inte att det ligger saker framme som stör mej mest, utan när det inte är grundstädat. En snabbstädad toalett, dammråttor i hörnen, ett golv som inte svabbats på länge, dammiga bänkar...sådant får mej att skämmas. För att inte tala om smulor under köksbordet!!!
Fast de flesta ser nog mest alla saker som dräller omkring och noterar inte ens dammet.
Dammpedant har jag kallat mej halvt på skämt. För även om jag inte städar som jag skulle vilja så mår jag inte bra av att inte göra det. Fast om vi följer vårt schema så kommer det alltid att vara grundstädat enligt en acceptabel nivå, så då kanske jag kan släppa det här.
Och om vi städar enligt schemat så är det ju för vår skull, för att det är skönt att ha det fint hemma. Inte för att vi ska få besök. Och vi ska ju inte städa mer än vi bestämt heller, så då får jag ju aktivt träna mej på att sänka kraven på mej själv.
Och egentligen. Om jag har det lite stökigt så kan ju alla andra antingen få känna sej lite bättre (jag har iallafall bättre ordning än hon) eller känna lättnad (nu behöver jag inte städa så noga när hon kommer till mej).
vem städar jag för?
När jag har fint hemma trivs jag.
Och ändå städar jag sällan eller aldrig för min egen skull.
Jag städar för att andra ska få en bra bild av mej.
Vilket dubbelt upp leder till att jag mår dåligt.
Först är jag stressad och går omkring med en massa borden här hemma i röran.
Och när jag väntar besök blir jag jättestressad av att jag nu måste städa.
Ibland väljer jag att inte bjuda hem en kompis hellre än att städa (fast vissa "får" ju komma i hit när som helst). Och då får jag dåligt samvete för att jag aldrig tar initiativet till att träffas.
Jag hoppas att vårt städschema kommer att få ordning på det här. Jag tycker redan att det har blivit bättre. Nu när jag inte får städa när jag vill utan ska göra det på bestämda dagar så känns det faktiskt mycket roligare och jag går nästan och längtar efter att få ta tag i det.
I dag ska jag byta lakan. Jag har redan bestämt att det inte ska göras på dagtid, men jag var sugen på att sätta igång redan i morse.
Vad gör jag egentligen för mej själv och vad gör jag bara för att jag är mån om vad andra ska tycka?
Till exempel tycker jag om att ha fina naglar, men jag klipper dem som hastigast först när jag ska iväg någonstans.
Kanske har jag tappat lusten till mycket för att jag har vänt allt till att jag gör saker för att leva upp till mina krav, för att jag måste, istället för att göra det för att jag mår bra av det.
Att känna att jag måste klippa naglarna är ju en stressande tanke. Att däremot göra det för att jag vill är ju en belöning. Hur programmerar jag om mej själv?
Och ändå städar jag sällan eller aldrig för min egen skull.
Jag städar för att andra ska få en bra bild av mej.
Vilket dubbelt upp leder till att jag mår dåligt.
Först är jag stressad och går omkring med en massa borden här hemma i röran.
Och när jag väntar besök blir jag jättestressad av att jag nu måste städa.
Ibland väljer jag att inte bjuda hem en kompis hellre än att städa (fast vissa "får" ju komma i hit när som helst). Och då får jag dåligt samvete för att jag aldrig tar initiativet till att träffas.
Jag hoppas att vårt städschema kommer att få ordning på det här. Jag tycker redan att det har blivit bättre. Nu när jag inte får städa när jag vill utan ska göra det på bestämda dagar så känns det faktiskt mycket roligare och jag går nästan och längtar efter att få ta tag i det.
I dag ska jag byta lakan. Jag har redan bestämt att det inte ska göras på dagtid, men jag var sugen på att sätta igång redan i morse.
Vad gör jag egentligen för mej själv och vad gör jag bara för att jag är mån om vad andra ska tycka?
Till exempel tycker jag om att ha fina naglar, men jag klipper dem som hastigast först när jag ska iväg någonstans.
Kanske har jag tappat lusten till mycket för att jag har vänt allt till att jag gör saker för att leva upp till mina krav, för att jag måste, istället för att göra det för att jag mår bra av det.
Att känna att jag måste klippa naglarna är ju en stressande tanke. Att däremot göra det för att jag vill är ju en belöning. Hur programmerar jag om mej själv?
att våga drömma
Om jag ska hitta mina golfbollar måste jag nog tillåta mej själv att tänka bortom det jag har idag. Frågor som "vad skulle du göra om du hade två år kvar att leva?" eller "vad skulle du göra om du får välja fritt utan några begränsningar?" gör mej helt tom i huvudet. Vaddå inga begränsningar? Välja helt fritt? Det går ju inte.
Att drömma om någonting annat, något bättre betyder ju inte att jag inte tycker om det som jag har nu.
Vad vill jag egentligen. Om jag tar bort alla måsten och borden som jag själv och andra ställer på mej?
Jag vet rätt väl vad jag INTE vill.
Jag vill inte leva som den och den och den.
Men vad vill jag?
Att säga vad jag inte vill är ju ofarligt, kräver ingen åtgärd.
Att däremot säga att jag vill någonting annat betyder ju att jag måste välja.
Antingen följer jag min vilja eller också väljer jag att ha det som jag har det.
Att välja innebär att jag måste stå till svars inför mej själv, och kanske inför andra.
Att välja innebär att jag kanske måste ge mej ut på nya vägar.
Att våga innebär att jag kanske hittar mej själv.
Att drömma om någonting annat, något bättre betyder ju inte att jag inte tycker om det som jag har nu.
Vad vill jag egentligen. Om jag tar bort alla måsten och borden som jag själv och andra ställer på mej?
Jag vet rätt väl vad jag INTE vill.
Jag vill inte leva som den och den och den.
Men vad vill jag?
Att säga vad jag inte vill är ju ofarligt, kräver ingen åtgärd.
Att däremot säga att jag vill någonting annat betyder ju att jag måste välja.
Antingen följer jag min vilja eller också väljer jag att ha det som jag har det.
Att välja innebär att jag måste stå till svars inför mej själv, och kanske inför andra.
Att välja innebär att jag kanske måste ge mej ut på nya vägar.
Att våga innebär att jag kanske hittar mej själv.
golfbollsfundering
Ska jag börja med att se vilka golfbollar jag har idag eller ska jag leta efter vad jag vill ska vara golfbollar?
Hmmm...jag tror jag börjar med mina nuvarande golfbollar. Och nu måste jag vara smärtsamt ärlig. Kan bli jobbigt.
Min teori är att jag har höjt upp allt till golfbollar och att det är därför jag är så stressad och inte hinner med någonting. Jag undrar om det kan stämma.
De golfbollar jag har nu borde ju vara det som jag lägger min energi och tid på, även om jag rent intellektuellt kan se att de egentligen inte är golfbollar.
MIna golfbollar:
- min man
. mina barn
- mat
- ekonomi
- hemmet inför andra
Jag själv är ingen golfboll om jag ska gå på vad jag känner är viktigt (även om jag vet att det borde vara det). Mer än att jag ska leva upp till mina ideal och att det är viktigt att andra tycker bra om mej.
Det här får jag fundera vidare på. Nu ska jag meditera. Bäst att passa på innan jag blir för trött.
svartsjuka
Jag som har så mycket katastroftankar och kontrollblehov hit och dit är aldrig svartsjuk.
Tänker att det är lite märkligt.
Kan det kanske bero på just det jag skrev om tidigare idag, att jag tagit mitt liv för givet.
Sett det som självklart att det är vi. Tillsammans.
Nu ska jag inte börja tänka på det här så att jag gör det till ett problem.
Det känns fint att jag är så trygg i kärleken att jag inte ens kommer på tanken att tvivla på den.
Tänk om jag kunde vara lika trygg i mej själv.
Tänker att det är lite märkligt.
Kan det kanske bero på just det jag skrev om tidigare idag, att jag tagit mitt liv för givet.
Sett det som självklart att det är vi. Tillsammans.
Nu ska jag inte börja tänka på det här så att jag gör det till ett problem.
Det känns fint att jag är så trygg i kärleken att jag inte ens kommer på tanken att tvivla på den.
Tänk om jag kunde vara lika trygg i mej själv.
kontroll
När jag läste igenom vår uppdelning av hemmets uppgifter slog det mej att jag har kvar alla de områden där jag har ett starkt kontrollbehov och de områden som ger mej mest stress:
- ekonomin
- maten
- klädinköpen
Det kanske inte är så himla smart....
- ekonomin
- maten
- klädinköpen
Det kanske inte är så himla smart....
mer om mat
Har funderat lite mer kring det här med min inställning till mat. För mej är maten förknippad med en massa borden och krav på hur det ska vara och vad jag ska göra. (Inte själva matstunden då, förutom att vi försöker äta tillsammans hela familjen. Inte så svårt nu när barnen är små.)
Det är ju inte så att jag alltid lever upp till mina principer. VIssa veckor kan det bli pasta och korv, pasta och köttbullar, pasta och .... Och då får jag alltid dåligt samvete
Och när vi ibland slarvar med grönsakerna - dåligt samvete.
Jag är en sådan som lagar mat från grunden, varierat och nyttigt med mycket grönsaker. Fisk två gånger i veckan.
Dessutom är jag en sådan som bakar mitt eget bröd och alltid bjuder på hembakat till fikat. Vidare gör jag egen saft och sylt av trädgårdens bär. Jag gör storkok och fryser in.
Mina barn får delta i matlagningen efter vilja och förmåga.
Det är den här bilden av mej som jag har. Och som jag får dåligt samvete av att inte leva upp till. Vilket jag inte gör. Frysen är full lmed bär som någon gång ska bli saft och sylt, för att nämna något.
Hur vill jag vara?
Det är ju inte så att jag alltid lever upp till mina principer. VIssa veckor kan det bli pasta och korv, pasta och köttbullar, pasta och .... Och då får jag alltid dåligt samvete
Och när vi ibland slarvar med grönsakerna - dåligt samvete.
Jag är en sådan som lagar mat från grunden, varierat och nyttigt med mycket grönsaker. Fisk två gånger i veckan.
Dessutom är jag en sådan som bakar mitt eget bröd och alltid bjuder på hembakat till fikat. Vidare gör jag egen saft och sylt av trädgårdens bär. Jag gör storkok och fryser in.
Mina barn får delta i matlagningen efter vilja och förmåga.
Det är den här bilden av mej som jag har. Och som jag får dåligt samvete av att inte leva upp till. Vilket jag inte gör. Frysen är full lmed bär som någon gång ska bli saft och sylt, för att nämna något.
Hur vill jag vara?
vad vill jag?
Jag funderar ganska mycket på vad jag vill. Vad JAG vill. Egentligen.
Men det är kanske någonting som man inte kan tänka fram? Om man bara är uppmärksam och lyssnar på sej själv utan att värdera det man tänker så verkar det komma när man minst anar det.
Det som jag har känt att jag vill göra är:
- läsa böcker
- fotografera
- måla och teckna
Nästa steg är väl att se till att ge mej själv möjlighet att göra det också.
Den andra delen av vad jag vill är hur jag vill leva mitt liv.
Jag har nog bara tagit mitt liv för givet, att det är det jag vill. Tappat den inre känslan för vad jag vill.
Två saker som jag känt att jag vill den senaste tiden:
- verkligen vara med min familj. Umgås, spela spel och vara närvarande.
- verkligen vara med min man. Vara närvarande.
Jag menar inte att jag inte velat dettta tidigare, men livet har bara löpt på, och jag har ofta varit frånvarande i tanken.
Det är så lätt att bara sitta och tänka på vad jag vill. Rabbla en massa saker. Men då är det ju den jag tror att jag vill vara som bestämmer. Inte den jag verkligen är, innerst inne.
Men det är kanske någonting som man inte kan tänka fram? Om man bara är uppmärksam och lyssnar på sej själv utan att värdera det man tänker så verkar det komma när man minst anar det.
Det som jag har känt att jag vill göra är:
- läsa böcker
- fotografera
- måla och teckna
Nästa steg är väl att se till att ge mej själv möjlighet att göra det också.
Den andra delen av vad jag vill är hur jag vill leva mitt liv.
Jag har nog bara tagit mitt liv för givet, att det är det jag vill. Tappat den inre känslan för vad jag vill.
Två saker som jag känt att jag vill den senaste tiden:
- verkligen vara med min familj. Umgås, spela spel och vara närvarande.
- verkligen vara med min man. Vara närvarande.
Jag menar inte att jag inte velat dettta tidigare, men livet har bara löpt på, och jag har ofta varit frånvarande i tanken.
Det är så lätt att bara sitta och tänka på vad jag vill. Rabbla en massa saker. Men då är det ju den jag tror att jag vill vara som bestämmer. Inte den jag verkligen är, innerst inne.
mitt tempo
Så skönt att helt plötsligt känna för att stapla ved och sedan bara gå ut och göra det.
Det är nog för att jag inte ska hämta på dagis idag.
Har jag hämtningen så känner jag mej låst efter lunch.
Min terapeut tycker inte att det är någon lösning att sluta hämta på dagis, men jag funderar ändå på om min man kan hämta ett par dagar i veckan så att jag kan komma in i min egen rytm, följa min egen känsla.
Vedstaplingen blev en oerhört stressig historia. Jag andades och andades, försökte fokusera, men det skenade ideligen iväg iallafall. Jag har nog alltid pressat mej för att göra snabbare och vara så duktig som möjligt i sådana sysslor. Mitt grundtempo är nog lite långsammare än andras (eller så stressar alla andra också).
Försökte ta det luuugnt och ta ett vedträ i taget lååångsaaaaamt. Men efter en stund var jag tillbaka i stresstempot igen. Ja, ja, jag försöker ju iallafall.
Det är nog för att jag inte ska hämta på dagis idag.
Har jag hämtningen så känner jag mej låst efter lunch.
Min terapeut tycker inte att det är någon lösning att sluta hämta på dagis, men jag funderar ändå på om min man kan hämta ett par dagar i veckan så att jag kan komma in i min egen rytm, följa min egen känsla.
Vedstaplingen blev en oerhört stressig historia. Jag andades och andades, försökte fokusera, men det skenade ideligen iväg iallafall. Jag har nog alltid pressat mej för att göra snabbare och vara så duktig som möjligt i sådana sysslor. Mitt grundtempo är nog lite långsammare än andras (eller så stressar alla andra också).
Försökte ta det luuugnt och ta ett vedträ i taget lååångsaaaaamt. Men efter en stund var jag tillbaka i stresstempot igen. Ja, ja, jag försöker ju iallafall.
stressiga situationer
Idag är jag jättestressad. Kan det kanske bero på att jag ska ha tjejkompisarna här ikväll?
Kommer på mej hela tiden med spända käkar, axlar och mage.
Både igår och idag har jag hamnat i situationer som utifrån kan tyckas lite larviga men som för mej innebär en enorm stressreaktion:
Minneslunden
Hela familjen åkte till minneslunden för att tända ett ljus och minnas min pappa. Min man tog ljuset.
När vi gick längs grusgången kom jag plöstligt på: tändstickor tänkte jag inte på. Frågade min man om han hade tagit med tändstickor. Nej, det hade han inte. STRESS!!!!!!!!!!
- Tog du inte tändstickor när du tog ljuset, frågade jag ilsket stressat.
- Jag har inte tändstickor med mej...........men jag har en tändare. Svarade han och tyckte att han var rolig.
Affären:
Kommer intraskande och får syn på en skylt med texten "Vitkål 98 öre/kg" och en stor låda fylld med kålhuvuden.
Extraprisskylten får stressen att rusa i kroppen.
Ha, ha. Det sista tycker jag är så pinsamt att jag inte ens har berättat det på terapin. Jag blir superstressad av reor och erbjudanden. Antar att det är jaktinstinkten som drar igång.
Kommer på mej hela tiden med spända käkar, axlar och mage.
Både igår och idag har jag hamnat i situationer som utifrån kan tyckas lite larviga men som för mej innebär en enorm stressreaktion:
Minneslunden
Hela familjen åkte till minneslunden för att tända ett ljus och minnas min pappa. Min man tog ljuset.
När vi gick längs grusgången kom jag plöstligt på: tändstickor tänkte jag inte på. Frågade min man om han hade tagit med tändstickor. Nej, det hade han inte. STRESS!!!!!!!!!!
- Tog du inte tändstickor när du tog ljuset, frågade jag ilsket stressat.
- Jag har inte tändstickor med mej...........men jag har en tändare. Svarade han och tyckte att han var rolig.
Affären:
Kommer intraskande och får syn på en skylt med texten "Vitkål 98 öre/kg" och en stor låda fylld med kålhuvuden.
Extraprisskylten får stressen att rusa i kroppen.
Ha, ha. Det sista tycker jag är så pinsamt att jag inte ens har berättat det på terapin. Jag blir superstressad av reor och erbjudanden. Antar att det är jaktinstinkten som drar igång.
fundering om stress och ork
Min terapeut är mycket inne på att man inte ska låta känslorna styra när man ska ta ett beslut.
Att man ska göra allt som ligger i linje med hur man vill att ens liv ska vara.
Detta styrde nog mej ganska mycket när jag bekämpade min panikångest. Och jag håller med om det. Men. Man måste väl ändå lyssna på hur mycket man orkar. Och före panikångesten, gjorde jag verkligen alltid allt som var inom ramen för det liv jag ville ha? Nej, det gjorde jag ju inte. Ibland vill man inte, ibland är man trött av en eller annan anledning och väljer bort saker som egentligen är roliga. Eller minns jag helt fel?
I min panikångestträning körde jag ett stenhårt race. ALLT som jag deltagit i tidigare SKULLE jag göra. Att det sedan kostade mej massor av energi i form av ångest inför och under själva händelsen spelade liksom ingen roll.
Vecka efter vecka tog jag av mina reservkrafter och allt eftersom krafterna sinade blev ångesten starkare och krävde mer energi. En dag var kraftförrådet helt tömt.
Nu försöker jag lära mej att lyssna. På mej själv. Men terapeutens ord ekar i mitt inre. Ger mej dåligt samvete. För att jag inte gör det som jag nog skulle vilja göra.
Likadant med stressen. Genom att jag så frekvent under stressade förhållanden utsatt mej för panikångesten, som retar samma system som stressen, har jag sänkt min stresströskel. Och jag får nu fullt påslag snabbare än jag fick innan. Och hur ska jag då höja tröskeln igen? Genom att ständigt utsätta mej för det som ger mej stress, säger terapeuten.
Jag ska inte backa för vardagshändelser som ger mej stresspåslag. Under terapin har vi berört sonens läsläxa, snabbstädning m.m. och hans svar på mina "stressklagomål" är alltid att jag inte ska undvika det.
Men jag vet inte jag. Om stresströskeln sänktes för att jag retade systemet för ofta, hur kan den då höjas igen genom att jag fortsätter på samma sätt?
Och så är det det där med orken igen. Att ständigt bli maxstressad tär på krafterna. Jag orkar helt enkelt inte med det. Att då välja bort vissa stressiga situationer är väl inte så konstigt?
Jag tror ju att det bästa sättet att jobba med stressen är genom att sänka min grundstress (meditation, avslappning, rensa bland alla krav, försöka leva mer i nuet, stärka självkänslan) och att i stressiga situationer dämpa stressreaktionen (medveten närvaro, andning).
Det jag tycker känns bäst är att göra det som är absolut nödvändigt och sedan lägga på fler stressiga moment efter hand som jag orkar och lär mej bemöta stressen. Att hushålla med krafterna så att jag orkar hela vägen.
Funderar på om inte detta blir en stor sak att ta upp till diskussion vid nästa terapitillfälle.
Att man ska göra allt som ligger i linje med hur man vill att ens liv ska vara.
Detta styrde nog mej ganska mycket när jag bekämpade min panikångest. Och jag håller med om det. Men. Man måste väl ändå lyssna på hur mycket man orkar. Och före panikångesten, gjorde jag verkligen alltid allt som var inom ramen för det liv jag ville ha? Nej, det gjorde jag ju inte. Ibland vill man inte, ibland är man trött av en eller annan anledning och väljer bort saker som egentligen är roliga. Eller minns jag helt fel?
I min panikångestträning körde jag ett stenhårt race. ALLT som jag deltagit i tidigare SKULLE jag göra. Att det sedan kostade mej massor av energi i form av ångest inför och under själva händelsen spelade liksom ingen roll.
Vecka efter vecka tog jag av mina reservkrafter och allt eftersom krafterna sinade blev ångesten starkare och krävde mer energi. En dag var kraftförrådet helt tömt.
Nu försöker jag lära mej att lyssna. På mej själv. Men terapeutens ord ekar i mitt inre. Ger mej dåligt samvete. För att jag inte gör det som jag nog skulle vilja göra.
Likadant med stressen. Genom att jag så frekvent under stressade förhållanden utsatt mej för panikångesten, som retar samma system som stressen, har jag sänkt min stresströskel. Och jag får nu fullt påslag snabbare än jag fick innan. Och hur ska jag då höja tröskeln igen? Genom att ständigt utsätta mej för det som ger mej stress, säger terapeuten.
Jag ska inte backa för vardagshändelser som ger mej stresspåslag. Under terapin har vi berört sonens läsläxa, snabbstädning m.m. och hans svar på mina "stressklagomål" är alltid att jag inte ska undvika det.
Men jag vet inte jag. Om stresströskeln sänktes för att jag retade systemet för ofta, hur kan den då höjas igen genom att jag fortsätter på samma sätt?
Och så är det det där med orken igen. Att ständigt bli maxstressad tär på krafterna. Jag orkar helt enkelt inte med det. Att då välja bort vissa stressiga situationer är väl inte så konstigt?
Jag tror ju att det bästa sättet att jobba med stressen är genom att sänka min grundstress (meditation, avslappning, rensa bland alla krav, försöka leva mer i nuet, stärka självkänslan) och att i stressiga situationer dämpa stressreaktionen (medveten närvaro, andning).
Det jag tycker känns bäst är att göra det som är absolut nödvändigt och sedan lägga på fler stressiga moment efter hand som jag orkar och lär mej bemöta stressen. Att hushålla med krafterna så att jag orkar hela vägen.
Funderar på om inte detta blir en stor sak att ta upp till diskussion vid nästa terapitillfälle.
vara-måsten
Insåg att det finns en hel bunt måsten till som styr mej. De som inte riktigt går att ta på. Måsten som handlar om hur jag ska vara.
Det här får jag tänka mer på framöver. Nu är det läggdax. Trött som vanligt.
vem gör vad
Nu har jag nog rett ut mina måsten ganska bra. Vi får väl se om jag får godkänt i morgon på terapin...
Förra gången tyckte terapeuten att jag var lite okoncentrerad. Men det är ju inte så lätt att bara sitta och på stört ändra ett måste till ett borde.
Dessutom har jag kommit på att jag levt i det förgågna. För jag valde en man som tog minst hälften av ansvaret hemma. När tjejkompisarna satt och gnällde på sina killar hade jag aldrig någonting att kontra med. För min man var faktiskt jämställt perfekt.
När vi köpte hus kunde vi båda två lika lite om renovering (vi köpte ett gammalt hus som varit sommarstuga i flera år). Så vi gjorde allt tillsammans och lärde oss efterhand. När jag sedan blev gravid tappade jag helt intresset för snickeri. Och måla gick ju inte för sej. Så medan jag strosade omkring gravid blev min man händigare och händigare. Och när jag kommit ut ur den första bebisdimman tyckte jag att det var bättre att han skötte snickrandet för det gick snabbare när han gjorde det. Och det som då blev över var ju hemmet. Vilket kändes helt okej.
Med de två äldsta barnen var min man pappaledig i ett halvår med varje barn. Då blev det ju naturligt att jag släppte all koll och han tog över. Jag jobbade ju och han var hemma. Och jag hade faktiskt inga problem med det, tyckte nog mest att det var skönt.
Efter mammaledigheten med minstingen var det tänkt att min man skulle jobba deltid och sköta hämtning och lämning. I praktiken hade det ju inneburit att han tog över huvudansvaret. Nu blev det ju inte så eftersom jag blev sjukskriven. Och kontrollerandet och planerandet blev någonting som jag klamrade mej fast vid för att slippa tänka.
Så här är vi nu. Totalt ojämnlika när det gäller att ta ansvar. Fast vi gör lika mycket. Om inte min man gör mer.
Men ansvarstagandet är tungt och stressande tycker jag.
Att dela upp ansvaret var nog egentligen den lätta biten. Nu gäller det för mej att inte av gammal vana fixa det som min man ansvarar för.
hushållsplanering
Städschema för vår familj. Utöver detta tillkommer det som ska göras varje vecka. Där det är kryss är det i verkligheten grönskuggat, så att man själv kan sätta ett kryss efter utfört värv. Funderar på att låta barnen kontrollera detta på familjerådet. (Siffrorna är barnens ålder)
Aktivitet | Ansv. | Frekvens | Vecka | ||||||||
|
|
| 44 | 45 | 46 | 47 | 48 | 49 | 50 | 51 | 52 |
Familjeråd | 5 | 2 | 7 | 5 | 2 | 7 | 5 | 2 | 7 | ||
Damma | Jag | 2 v | X | X | X | X | |||||
Byta lakan | Jag | 2 v | X | x | x | x | |||||
Barnrum | Jag | 3 v | 5 | 2 | 7 | 5 | 2 | 7 | 5 | 2 | |
Svabba allt | M | 4 v | X | X | |||||||
Källaren | 4 v | ||||||||||
Ugnen | M | 2 m | x | ||||||||
Frysen | M | 6 m | X | ||||||||
Kylskåpet | Jag | 6 m | X | ||||||||
Skafferiet | Jag | 6 m | x | ||||||||
Putsa fönster | Jag | 6 m | x | ||||||||
Så här ser protokollet från familjerådet ut (fast vi skriver det för hand), varje dag har två rader, en för dagtid (grönskuggad) och en för kvällstid:
| 7 | 5 | 2 | Jag | M | Hemmet |
Måndag | ||||||
18.30 AC | ||||||
Tisdag | Idrott | Bilen | ||||
Egentid | Städdag | |||||
Onsdag | Utedag - fika | 9.00 Cellprov | Kurs | |||
Dans | Föreläsning | |||||
Torsdag | Idrott | Kurs | ||||
Innebandy | Sång | |||||
Fredag | Terapi | Kurs | ||||
Lördag | Kalas O | |||||
Söndag | Kalas E |
Dessutom har jag gjort en matlista att fylla i varje vecka (lunchen grönskuggad):
Matlista v. 45
Måndag | |
| |
Tisdag | |
| |
Onsdag | Frysen |
| Soppa, bröd |
Torsdag | Frysen |
| Fiskgratäng |
Fredag | Fiskgratäng-rest |
| Kyckling, klyftpotatis, tzatziki |
Lördag | Majsplättar |
| ? |
Söndag | Falukorv i ugn, potatismos |
| - |
Nu kan vi ju bara inte misslyckas...he he...
