bara teori?

SKriver i bloggen.
Läser andras bloggar. Kommenterar.
Chattar med syrran.
Kollar så att minstingen inte somnat.
Plockar ur diskmaskinen.

Allt under tiden jag lagar mat.

Det märks verkligen att jag håller på med medveten närvaro.

Ingen stress - allt på en gång...eller hur var det nu igen...?


medveten närvaroplan

Jag måste tänka igenom vilka uppgifter i medveten närvaro som jag ska göra den här veckan:

Meditation
1 gång/dag
Det här är vill jag verkligen göra, och det känns bra, så det ska jag fortsätta med.

Andrum 5 min
3 ggr/dag
Det här har varit väldigt stressande. Det tar bara fem minuter, men att få till tre gånger varje dag har varit jobbigt.
Men när jag väl sätter mej med det så känner jag att jag är stressad, och andrum får mej att slappna av.
Jag tror att jag ska använda det som ett verktyg för att finna lugn, istället för ett måste. Alltså, när jag känner mej stressad eller orolig så ska jag sätta mej en stund med detta.

Medveten närvaro i vardagen
Det här tror jag är viktigt för att minska stressen. Att kunna fokusera på det jag gör just nu. Så det ska jag fortsätta med. För som jag läste i någon bok, om man ska ha nytta av det när det behövs så måste man träna i vardagen.

Dagens negativa känsla
Det här skippar jag!

Promenad med medveten närvaro
När jag väl tog mej över ångesttröskeln så var det ju jätteskönt. Men varje dag är väl lite väl ambitiöst.
Men de dagar som jag inte styrketränar vore det ju bra om jag går en promenad.


dagens promenad

Idag utökade jag min promenad. Inte med ett snäpp, utan med två. Heja mej!!!!
Det var en underbar höstdag och det kändes jätteskönt. Tyvärr vågar jag inte gå över vägen och ut på landet., men snart så...

Det är inte svårt att gå med medveten närvaro när solen skiner och värmer ansiktet. På samma sätt som det är lätt när det regnar eller blåser. Idag luktade jag mycket. Härlig höstdoft.

acceptans

För ett tag sedan började jag läsa Anna Kåvers bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig, och hade lite funderingar kring acceptans.

Nu har jag läst boken två gånger, läst de kommenater jag fick och funderat lite mer runt det här. (Citat från boken i kursiverad stil)

"Med acceptans menas att välja att se, ha och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att fly, undvika, förvränga eller döma den och att handla utifrån denna verklighet effektivt och i riktning mot sina värderingar och mål."

"Det du då gör bör leda dig i en riktning mot något som du värderar och vill ha."

Jag har accepterat sjäva panikångesten genom att aktivt kämpa mot den. Problemet var väl att jag inte tänkte igenom vilket mål jag hade. Nu har jag målet att leva ett bra liv, istället för att komma tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt som jag tänkte i våras.

Fast jag har inte acceptans över livet som det är just nu. Jag lever inte nu, utan väntar på att jag ska bli bättre. Detta gör att jag har lätt för att falla in i kampen att göra mycket för att det ska gå fortare, trots att jag vet att det går emot mitt mål.

Och jag accepterar inte mej själv som jag är just nu. Sedan, när jag har bättre självkänsla, när jag hanterar stressen bättre, när jag är mer positiv, när jag ändrat på hur jag ser på mej själv....då kommer jag att tycka om mej...då blir allt bra...

Jag har svårt att acceptera att jag inte alltid orkar. Att jag inte kan göra allt som jag skulle vilja. Att jag inte orkar kämpa i varje stund. Utan att jag måste få vila och ha tid att bara vara.

Jag har gjort tillvaron till en kamp. En kamp mot panikångesten. En kamp mot mitt inre.

Istället för att acceptera, leva här och nu som den jag är just nu. Och i varje situation ta ett beslut som leder mej till mitt mål, att leva ett bra liv. Att i varje stund välja om jag ska handla eller inte. Och acceptera beslutet att inte handla. Det är okej att inte alltid orka slåss. Ibland kan det vara valet att vara passiv som är rätt väg mot målet. Det här har jag blivit bättre på, men när jag väljer att inte handla får jag dåligt samvete. Jag har svårt att acceptera mitt beslut.

Accepterar jag min ångest? Jag upplever nog att i våras kändes det okej. Då lät jag ångesten komma, levde i den och kände hur den klingade av. Men sedan jag började med medicinen har jag blivit rädd för ångesten. Jag är rädd för att jag ska få en panikattack...rädd för att medicinen inte verkar...så när oron kommer så låter jag den inte vara där, utan jag försöker tvinga bort den. Vilket leder till att oron växer sig starkare och blir till ångest.
Nu "ska" jag ju inte känna så här längre.Jag äter ju medicin. Och en ganska hög dos också. Jag kan inte längre gå in i en affär och acceptera mina känslor, utan det känns som ett nederlag när ångesten kommer.

Och samtidigt är jag rädd. Rädd för framtiden. Rädd för vad som kan hända. Rädd för att få en panikattack. Och rädslan accepterar jag inte. Jag erkänner inte att jag är rädd. Kanske skulle det kännas bättre om jag tillät mej att vara rädd. För det är ju inte konstigt att jag är rädd för och i situationer som tidigare framkallat stort obehag.
Om jag sa till mej själv, att nu är jag rädd och det är okej, det är inget farligt, så kanske det skulle vara lättare att hantera de här situationerna?

Avslutar med ett citat från boken:

"Om du släpper kampen om att fixa och bara tillåter allt att vara som det är, är detta en accepterande inställning och kan förändra upplevelsen av stunden.#

tidigt i säng

Ska gå och lägga mej med en bok.
Är jättetrött.

Ingen promenad idag heller. Fast jag gick med medveten närvaro på löpbandet. Det kanske jag kan räkna...gå som gå, liksom.

Gäääsp.
Fast först min femminutersandningspaus.

meditation och rastlöshet

I dag kändes det faktiskt bra i kroppen under hela meditationen.
Jag sitter i något som heter Burmesisk stil. På en kudde, med knäna i golvet, fötterna framför bäckenet, ej korsade.

Jag har funderat lite på det här med rastlösheten. Den kändes tydligt idag med. Jag kände mej rastlös och uttråkad. Längtade efter att stunden skulle vara över.
Detta har jag tänkt på som något som man måste träna bort. Något dåligt.
Men så hittade jag det här:

"Det är nära till hands att tro att allt som känns skönt och avslappnat är "bra meditation" och allt som känns otrevligt och frustrerande är "dålig meditation". I själva verket spelar våra upplevelser ingen roll, det är vår förmåga att se, känna och observera dem med bevarad sinnesjämnvikt som är den träning som leder till visdom och upplysning."
Detta hittade jag på
denna sidan.

På en gång när jag läste det kändes det helt självklart. Jag måste ju acceptera min känsla av rastlöshet. Det är ju en känsla lika mycket värd som vilken annan känsla som helst. Det jag ska göra är ju att observera mina känslor och tankar. Alltså ska jag ju observera min rastlöshet, eftersom det är den känslan jag har. Inte kämpa emot den.

Vara medvetet närvarande utan att dömma.


dagens otrevliga händelse

Glömde visst bort det i går. Eller hände det ingenting otrevligt? Minns inte!

Dottern ville inte att jag skulle gå ifrån henne på dagis, och vi var sena redan när vi kom dit.

Vad kände jag i kroppen:
Spänd i hela kroppen. Klump i magen

Vilka känslor och tankar hade jag:
Jag var irriterad och stressad.
Orolig. Lite dåligt samvete för att jag skulle lämna henne.

Varför just idag? Vad är det med henne? Men lilla gumman...håller du på att bli sjuk? Har det hänt någonting?

Vad känner jag nu när jag tänker på händelsen:
Blir lite orolig för hon brukar inte vara sån.

lite duktig, trots allt

Kan inte låta bli att känna mej nöjd över dagens meditation.
För första gången lyckades jag sitta i samma ställning hela tiden.

Trots rastlösheten.

Fick till en bättre sittställning idag,
så ryggen kändes inte lika trött.

Men bara för att jag tycker att det gick bra idag
så nedvärderar jag inte min insats vid tidigare tillfällen.


45 minuter i stillhet

Gjorde min andningsmeditation.

Fokusera på ljud...andning...kroppen....
Det känns naturligt.
Tankarna flyger iväg.
Jag upptäcker det och återvänder till det jag fokuserade på.

Men sedan.
Fokusera på tankarna.
Utan att delta. Utan att avbryta.

Sitter där och väntar på att tankarna ska komma.
Tänker på att tankarna ska komma.
Just det. Det var ju en tanke.

Ryggen börjar tröttna. Foten likaså.
Ändrar ställning.

Börjar bli rastlös. Uttråkad. Glassugen. (Varifrån kom den tanken...?).
Väntar på klockan som avslutar meditationen.
Ändrar ställning igen.
Känner mej sömning.
Och mitt i det här ska jag fokusera på kroppen.
Det blir svårare och svårare.
För varje minut.

Klockan plingar.
Jag reser mej.
Och hämtare en glass i frysen.


dagens otrevliga händelse

Totalt kaos när vi skulle gå över från morgonmys till aktivitet.

Vad kände jag i kroppen:
Jag andades snabbare. Käkarna var spända. Axlarna uppdragna. Magen ihopdragen.

Vilka känslor och tankar hade jag:
Irritation, frustration, otålighet.
Varför ska dom alltid bråka, varför tar aldrig min man tag i dem, varför ska alltid jag....

Vad känner jag nu när jag tänker på händelsen:
Det blir så ibland. Lite ledsen över att det alltid måste bli  bråk, att sonen inte kan hantera en hemmadag lugnt.

dagens otrevliga händelse

Ångest under min promenad.

Vad kände jag i kroppen: 
Kramp i magen, tryck över bröstet och känslan av att inte få luft.

Vilka känslor och tankar hade jag:
Tänk om jag inte hinner hem om jag blir kissnödig! Är jag kissnödig?
Oro, ångest.

Vad känner jag nu när jag tänker på händelsen:
Jag känner mej ledsen.
Aplort oxå! Att jag inte kan gå ut och gå utan att må dåligt!

promenad

Benen känns tunga och trötta.
En klump i magen.
Ångest i bröstet.
Tänk om...

Trycket på fotsulorna när fötterna förflyttar sej.
Vinden som rufsar mitt hår,
kryper innanför jackan så att huden knottrar sej.
Rysningar ner för ryggen.

Lyssnar på vinden som blåser genom skogen.
Hör.
Suset av vajande träd.
Ser.
Grenarna som böjer sej i vinden.
Betraktar höstens framfart i skogen.
Löven som börjat skifta färg.
Nyponen som lyser röda.

Tankar kommer och går.
Vissa dröjer sej kvar.
 
Riktar uppmärksamheten på andetagen.
Luften kyler näsborrarna,
men värms upp på vägen ner till lungorna.
Armarna rör sej fram och tillbaka.
Musklerna känns lite trötta.

Tittar på löven som dansar över vägen.
Känner mej orolig. 
Fokuserar på benen.
De har piggnat till under min vandring.
Känner håret som kittlar mitt ansikte.
Vinden som kyler mina kinder.

En tanke kommer.
Jag betraktar den.
Och låter den försvinna.

Fingrarna känns stela.
Kylan blir smärtsamt tydlig,
när jag närmar mej hemmet.

Lättnad.
Det är över.
Glädje.
Jag klarade det.

dagens otrevliga händelse

En sur kommentar från min man som ledde till ett litet gräl.

Vad kände jag i kroppen:
Magen spänd. Tryck i bröstet. En obehaglig värme som sprider sig i kroppen. Muskler som spänns.

Vilka känslor och tankar hade jag:
Bubblande ilska. Vanmakt.
Tankarna blir till ord. Som sårar?

Vad känner jag nu när jag tänker på händelsen:
Lite ledsen.

att inte värdera

Det är svårt att inte tycka att det har gått bra när jag har varit vaken under en hel kroppsskanning eller när jag har varit närvarande under en hel diskning.

Men man ska inte värdera sin insats. Bara acceptera verkligeten. Så här var det idag.

Fast det viktigaste är kanske att man inte kritiserar sig själv och känner sig misslyckad när man somnar eller när tankarna dansar tango.

Bara vara. Utan att dömma. Att det ska vara så svårt.

vart har tiden tagit vägen....?

Tur att mannen ska hämta på dagis idag. Jag har käkat grötlunch (Gunde istället för Vasa idag) och lagt in räkningarna. Och vips så är klockan nästan halv två. Och jag som hade tänkt träna först och meditera efteråt.
Får nog vända på det så att jag får meditera i lugn och ro.

Jag undrar om ryggen pallar en halvtimmes meditation. Blir rätt trött redan efter tio minuter.

Ni andra som mediterar - var ni också trötta i ryggen i början?

dagens trevliga händelse

Hmmm...idag har jag faktiskt inte tänkt på det. Men man behöver inte registrera känslorna under tiden det händer utan man kan också försöka tänka tillbaka på en händelse som inträffat under dagen.

Typiskt mej att alltid noga följa regelboken...

Kommer faktiskt inte på något som var så där jättetrevligt. Får väl gå ifrån och hångla lite med min man (som sitter och jobbar).
.....
Ett ögonblick
.....

Dagens trevliga händelse
En låång kyss

Vad kände jag i kroppen:
Hans läppar mot mina, mjukt och varmt. Hans tunga mot min. Varmt och fuktigt. Med smak av....honom.
Hans händer på min rygg. Beröring. Värme.
Hjärtats slag, pirr i kroppen, mina andetag.

Vilka känslor och tankar hade jag:
Kärlek, åtrå, ömhet.
Shit, jag har ju mens.

Vad känner jag nu när jag tänker på händelsen:
Kärlek, åtrå, ömhet.
Shit, jag har ju mens.

dagens trevliga händelse

En stund i solen, med en bok i knät (igenslagen)

Vad kände jag i kroppen:
Kroppen var avslappnad och lugn, men ändå upptäckte jag att käkarna var spända.
Solen som försökte tränga se in genom ögonlocken.

Vilka känslor och tankar hade jag:
Mmmm...vad skönt...jag vill sova...undrar om jag hinner det...
Lugn,

Vad känner jag nu när jag tänker på händelsen:
Vad skönt med en vilstund i höstsolen.
Men det är bara för att jag är sjukskriven som jag kan göra så.


Det är ofta jag inte helt kan njuta av mina upplevelser på dagarna för att jag känner...skuld?...för att jag är hemma och har möjligheten att vara ute, eller vad det nu kan vara.
Som att jag inte har rätt till några glada stunder.
Det här känns inte bra. Det gagnar ju ingen att jag inte helt kan njuta, eller får dåligt samvete efteråt.

att acceptera

Att acceptera att jag har panikångest, är det samma sak som att ge upp?
Eller är det en nödvändighet för att kunna gå vidare, åt rätt håll?

Jag vet inte.

Men jag vet att jag inte har accepterat det här.
Jag slåss med näbbar och klor. Ständigt.
Är det därför det gått så snett?
Är det därför krafterna hela tiden tar slut?
För att jag för ett krig på alla fronter samtidigt.
I stället för att acceptera.
Och ta en sak i taget.

Är det acceptans som krävs för att jag ska kunna bli bra
i lagom takt?

Livet är ju här och nu. Inte bara sen. Då. När jag är fri.
Jag lever i ett mellanrum. Efter Panikattacken. Före "friskförklaringen".
Att acceptera att det ser ut så här. Mitt liv. Just nu.
Inte är väl det att ge upp?

Ska med intresse läsa vidare i Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Har bara kommit till inledningen men har redan fullt med tankar.

Omslagsbild: ISBN 9789127098435, Att leva ett liv, inte vinna ett krig

dagens trevliga händelse

En höstig cykeltur

Vad kände jag i kroppen:
håret som flög i vinden, den ljumma höstluften som fyllde mina lungor, smekte mitt ansikte och bar med sej en doft av löv och...höst. Solen som värmde mina kinder. Lugnet som spred sej i kroppen.

Men ändå en klump i magen som inte ville försvinna.

Vilka känslor och tankar hade jag:
Vad underbart det är om hösten! Glädje över att jag var ute i det fina vädret.

Vad känner jag nu när jag tänker på händelsen:
Harmoni.
Lite ledsen över att jag inte tagit mej ut på någon promenad.

mindfulnessblogg

Surfade runt lite och hittade Åsa Nilsonnes blogg om bl.a. medveten närvaro.

Hon har bl.a. skrivit boken Vem är det som bestämmer i ditt liv - Om medveten närvaro, som jag nyss har läst som en introduktion till ämnet.

Hon har lagt ut övningsuppgifter som man ska göra veckovis. Verkar spännande.
Just nu har jag ju mycket med min kurs, men sedan ska jag nog gå vidare med hennes övningar.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0