affirmationsverkstad
Over and out!
apropå djupa samtal
En stunds eftertanke och jag kom fram till att jag gärna har djupa samtal om andras problem. När det är någon annan som mår dåligt eller behöver ett bollplank så tror jag att jag är en bra vän.
Men så fort det riskerar att handla om mej själv så blir jag som en mussla (utom med vissa vänner) och skämtar bort mitt mående.
bla bla bla
Och shit, vad jag pratade!
Hon är ganska långsam och lite tyst, vilket går bra ihop med mej när jag varvat ner.
Men igår hade jag skruvat upp mej (eller stängt av...) inför den ganska påfrestande utmaningen. Och då pratar jag. Och pratar. Och pratar. Jag får nog ta och be om ursäkt när vi träffas nästa gång. Jag gillar själv inte folk som babblar så där hela tiden.
Händelsen fick mej att fundera lite mer över varför jag är så pratig ibland.
1) jag vill inte verka tyst och blyg
2) jag pratar för att distrahera mej ifrån ångest (som igår)
3) jag går här hemma hela dagarna och har ett uppdämnt behov av att prata
För visst är det så att det också kan vara positivt. Och till min fördel ska sägas att jag oftast inte babblar på bara om mej själv, utan ställer ganska mycket frågor. Men när motparten har långa pauser i sin samtalsstil flikar jag in kommentarer innan hon pratat klart. Om jag är uppe i varv, alltså.
I eftermiddag är det terapidax, så då får jag prata av mej lite mer!
mer om blyghet
Grundantagande 2: jag är blyg
För mej blir kombinationen av ovanstående att det inte är okej att vara blyg och att jag därför ständigt tvingar mej själv att bevisa motsatsen. Vilket leder till att detta ofta blir en stress och ett tvång för mej att ha kontroll - att ta kontroll.
Jag skulle må bra av att våga vara den jag är. Att kunna vara tyst med andra människor. Ibland har man ingenting att säga. Och ibland vill man inte prata. Det behöver inte betyda att man är blyg. Och skulle det i så fall vara så farligt om någon skulle tro det?
Jag är kanske inte ens blyg längre? Det finns nog ingen jag känner som tycker att jag är tyst och blyg. Så jag borde kanske ändra på mitt grundantagande och sluta se mej själv som blyg.
Och därmed slippa pressen att prata. För det har blivit ett måste att vara social.
(Usch, vad jobbigt det här är....)
att vara blyg
Om jag placeras i en grupp med människor som jag inte känner och får en uppgift att lösa så slår det nästan aldrig fel. Det är jag som tar täten och styr upp samtalet.
Hamnar jag bredvid en människa som jag bara är lite bekant med är det oftast jag som inleder samtalet.
Som liten var jag tyst och blyg. Och detta förstärktes under min uppväxt eftersom det hela tiden uppmärksammades. Det som kanske från början bara var försiktighet växte till en fast egenskap. Jag ÄR tyst!
I trygga sammanhang har jag alltid kunnat prata. Men under skoltiden blev jag tyst så fort det tillkom någon som jag inte kände. Behöver jag säga att muntliga föredrag var ett litet helvete? Likaså muntliga läxförhör och kravet från lärarna att man måste prata på lektionen för att få bra betyg.
Som grädde på moset hade jag också väldigt lätt för att rodna. Det gjorde det ju inte direkt lättare när jag förutom att oroa mej för vad jag skulle säga också behöva må dåligt över mitt röda ansikte.
I klassrummet blev lösningen på problemet att jag alltid försökte placera mej vid fönstret, ungefär i mittersta raden, så att jag kunde sitta med ryggen mot väggen när jag pratade. Att ha blickar bakifrån som jag inte hade kontroll över var hemskt jobbigt (helst hade jag velat sitta längst bak, men för betygens skull valde jag den näst bästa lösningen).
Och så hade jag långt hår som jag kunde försöka gömma mej bakom. Min bästa position var att stödja ansiktet i ena handen, luta huvudet lite och låta håret hänga ner över den andra kinden. På så sätt såg läraren mej, men ingen annan (inbillade jag mej iallafall).
Någon gång i tonåren bestämde jag mej för att jobba med det här. När vi började hänga ute på discon blev det ju väldigt trist när jag inte kunde prata med folk jag inte kände. Så jag började observera min bästa vän som är extremt socialt begåvad, tog till mej hennes knep och började prata! Sedan la jag till en lite skämtsam ton som gick hem. Efter lite övning blev jag riktigt duktig på allmänt dösnack. Men när det kom till djupare samtalsämnen var jag fortfarande tyst. Det roliga blev som ett skydd.
Under högskoletiden slapp jag så kravet på att prata under föreläsningarna för att få bra resultat. Sista terminen hade vi en kurs där vi skulle hålla flera föredrag i grupp. Jag hamnade i en suberambitiös grupp, fast med en rolig knorr och vi blev snabbt lärarens favoriter. Den positiva feed backen och den regelbundna övningen gav resultat. Det kändes lättare att prata inför folk. (KBT i ett nötskal.)
Jag bestämde mej för att jag behövde utveckla min personlighet och satte upp fem mål att jobba med, där ett var att sluta se mina röda kinder som ett problem, och ett annat var att helt komma över min skräck för att prata inför folk. Så jag klippte mej och skaffade mej ett jobb!
En av de första uppgifterna jag fick på jobbet var att hålla utbildning för hela företaget. Sammanlagt blev det kanske 50 tillfällen där jag stod och pratade inför folk. Efter det berörde det mej inte det minsta att stå inför en folksamling.
Och rodnaden har jag helt tappat fokus på. Jag vet faktiskt inte om jag brukar rodna längre. (Och jag vill inte veta det heller.)
Nu tillbaka till mina inledande exempel. Dessa har jag tagit som bevis på att jag inte längre är blyg. Jag pratar ju obehindrat med vem som helst. Men nu när jag tittar närmare på det så är det nog så att jag tar kommandot för att ha kontroll. Om jag leder samtalet behöver jag inte svara på frågor - det är jag som ställer frågorna. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om mej själv, utom i ytliga frågor. Och jag vill dessutom inte ge ett blygt intryck, och därför pratar jag.
Den lilla tysta och blyga flickan finns fortfarande där inne, och styr mej än i dag. Jag är blyg - men jag försöker febrilt bevisa motsatsen, både för andra och mej själv. Och jag tror att jag har lyckats ganska bra...
(Och jag väljer fortfarande att placera mej i ett rum så att jag ser alla.)
min självbild
Nöjd med mej själv kommer jag inte att göra veckans terapiläxa som bestod i att leta efter tillfällen då jag faktiskt duger som jag är. Det var när jag skulle göra den som jag insåg att jag fastnat i den vänstra delen av bilden ovan - hur jag tycker att jag ska vara.
Jag kunde se att min inställning om mej själv påverkar mitt beteende men jag kände inte att det var så. Den röda linjen symboliserar gränsen som vaktas av min "kontrollperson" (den söta gubben).
Nu är jag smärtsamt medveten om att min strävan faktiskt är att vara perfekt och omtyckt och att detta grundar sej i känslan av att inte duga.
Detta leder till att jag:
- av rädsla för att misslyckas inte gör någonting som jag inte är ganska säker på att lyckas med (inklusive när det gäller att fördjupa kontakten med andra människor)
- alltid gör det som jag tror förväntas av mej
Att alltid göra det som jag tror förväntas av mej leder till att jag kör över mej själv och gör saker som jag egentligen varken vill eller orkar.
Behovet av att städigt vara perfekt satt i kombination med rädslan för att inte kunna har nog gett upphov till min panikångest. När belastningen ökade och självförtroendet minskade skapade det en stress som sedan ledde till panikattacker. Åtminstone är det dessa krafter som driver min ångest nu.
Det ska bli spännande att diskutera vidare kring detta på terapin på onsdag!
självkänsla
Några av mina tidigare reflektioner över det här med självkänsla. Min självkänsla.
(För att komma åt länkarna medan jag jobbar med dem måste jag publicera dem. Så det här är mest för min egen skull...)
Den jag är och den jag borde vara
Självkänsla min väska
Att vara alla till lags
Att stå för den jag är
Tvånget att vara perfekt
Nya vänner
Vänner
Utseendet
Att stå för det jag vill
Mitt perfekta hem
Pärlor, Pärlor
sunkig självkänsla
För tio år sedan upplevde jag inte alls att jag hade så dålig självkänsla. Jag har funderat lite på det och undrar om det inte kan vara så att mitt ganska goda självförtroende har dolt den haltande självkänslan.
Och sen när självförtroendet flög sin kos i och med mitt "psykbryt" ;) så står jag plötsligt där med världens skruttigaste bild av mej själv.
ben och broccoli
Tack vare en rutten broccoli fick jag en timmes extra mystid. Familjen svänger förbi Burger King på hemvägen och boccolipajen får bli middag i morgon.
Nu när vi tömt frysen finns det ingenting att akutimprovisera på.
I spelaren snurrar nu Ben Harper. Min man kommer förmodligen bli barnsligt glad över att jag har masat mej ner i källaren efter en skiva. Han tycker absolut att jag borde lyssna mer på musik. Det tycker jag med. Men det blir aldrig av att jag sätter på någon för jag vet oftast inte exakt vad jag vill lyssna på. Jag kanske ska be min man plocka ihop en bunt skivor som han vet att jag gillar, så att jag får in vanan igen.
Visst behöver man tystnaden också. Men jag traskar runt i ett tyst hus sju timmar om dagen.
framtiden
Det känns viktigt att mitt beslut grundar sej på vad jag vill med mitt liv och inte styrs av ångest.
Ur ångestperspektiv:
Tillbaka till jobbet:
- Motorvägsångesten
- Rädslan för att inte duga
- Rädslan för att stressen ska slå till igen
Studier:
- Viss transportångest eftersom jag vill läsa några kurser på annan ort
- Rädslan för tiden efter studierna. Får jag något jobb?
- Oro för försörjningen eftersom jag kommer att vara nollad i a-kassa och sjukpenning efter studierna
Kortsiktigt känns studierna som en bra lösning. Men långsiktigt känns det hur skrämmande som helst! Men vill jag tillbaka till jobbet? Arbetsträningen känns okej att tänka på eftersom jag ska få uppgifter som jag kan styra själv, till stor del de som jag hade tidigare. Men när jag tänker på mitt faktiska jobb (som jag aldrig har jobbat med) känns det inte lika bra. Det sägs att det är väldigt stressigt och det innebär utlandsresor och ständiga panikåtgärder eftersom jobbet till viss del handlar om kundreklamationer.
Jag förmodar att jag genom att mitt arbete med att höja självkänslan kan ta rätt beslut när det blir dags (i september). Och tills dess ska jag faktiskt försöka att inte tänka på det.
på tal om att trycka i sej en banan
Idag erbjöd kylen pannkakor till lunch. Istället för en syltburk fanns där en refilltub. Jobbigt, tyckte jag, och tog fram äppelmoset istället. Jag hejdade mej när jag skruvat av locket, äppelmos på pannkakor är ju inte gott. Inte som hallonsylt.
Varför tycker jag inte att jag själv är viktig? Varför nöjer jag mej hela tiden med good enough-lösningar, när jag med endast en liten ansträngning kan få precis det jag vill ha? Varför är det inte självklart att lägga energi på mej själv?
Jag är värd det bästa!
Och jo, jag åt pannkakor med hallonsylt. Mums! Utan någonting annat som distraherade mej. Bara jag och pannkakorna. Så mycket godare det blir då!
i natt jag tänkte
Så jag börjar med att skriva ner mina tankar så att jag kommer ihåg dem, och sedan får jag utveckla dem någon annan dag.
- Mitt förhållande till mitt utseende.
- Min stränghet mot mej själv.
(Är det det som är att rensa i sitt inre?)
tjurfäktning
Utom att sova. Som jag nog skulle behöva.
När dagarna känns bättre blir sömnen kass. Varför blir det så?
I natt drömde jag om en stor, svart tjur som försökte ta sej in till mej genom en glasdörr. Den misslyckades men smög runt utanför så att jag inte vågade gå ut. Efter många misslyckade befrielseförsök lyckades jag tillsist tämja tjuren. Och plötsligt var han en stor, härlig man som gick längs vägen tillsammans med mej.
Så här långt kan ju drömmen tolkas som att tjuren är mitt inre som pockar på uppmärksamhet, som känns farligt och oberäknerligt. Men att jag till sist fattade mod och tog tjuren vid hornen,för att följa mitt inres väg.
Drömmen fortsatte med att jag blev handlöst förälskad i denne man, som också verkade kär i mej. Men när vi kom till en plats med andra människor brydde han sig inte längre om mej utan valde någon annan. Själv stod jag där ensam och övergiven med min längtan.
Kanske är jag rädd för att min väg ska svika mej. Att jag ska misslyckas när jag ska prova mina vingar? För så känns det. Om jag utbildar mej till det jag (tror att jag) vill, ska jag då lyckas hitta ett jobb?
helgtankar
I går försökte jag observera vad jag gör och hur jag tänker på helgerna för att få reda på varför det aldrig blir någon egentid. Och svaret är nog att jag hela tiden gör saker när min man är hemma. Jag får nog lite dåligt samvete om jag ligger i soffan medan han håller på.
Och dagen bara löpte på. Jag hade ingen plan för när jag skulle ta min egentid (meditera) och då blev det aldrig av för det kom aldrig någon fri timme och knackade mej på axeln. Om man inte bestämmer vad man ska fylla dagen med så fyller den sej själv. Min man åker iväg en runda, något barn ska ha skjuts, mat ska lagas och hundra andra saker. Och rätt vad det är är det kväll igen, och någon egentid har man inte sett röken av.
Nästa helg ska jag försöka planera in min meditation redan på morgonen och stämma av det med mannen. Så blir det av.
Idag har jag helt avhållt mej från kaffe. Men lite te har det slunkit ner istället. Det var nog en bra idé att byta ut kaffet mot något annat varmt för det är nog mest själva stunden jag behöver (iallafall när abstinensen lagt sej). När man sitter där med sin kopp så kan man ju inte göra någonting annat. Och då är ju grönt te jättebra, för det kan man ju dricka flera gånger per dag.
bilden av mej som barn
När jag tänker tillbaka på min uppväxt är det följande egenskaper som jag tänker på:
- tyst och blyg
- slarvig
- slösaktig
- duktig i skolan
- bra på att teckna och måla
Min två år yngre bror retade mej ständigt för att jag var tjock, vilket jag inte var men eftersom jag tog åt mej så var det väl roligt att säga det. Den bilden förstärktes av att jag ofta hade väldigt smala kompisar (tyckte jag i allafall). Komplex över min kropp har jag dragits med långt upp i vuxen ålder.
Min mamma tyckte att det var väldigt roligt att det gick bra för mej i skolan eftersom hon tyckt att skolan var pest. Dessutom var hon enligt egen utsago urkass på att rita, så att jag var duktig i det tyckte hon var fantastiskt. Och genom den bekräftelsen antar jag jag försökte vara ännu duktigare för att göra mamma glad.
Som storasyster var jag nog i det mesta den duktiga. Min yngre bror var inte alls intresserad av skolan och min lillasyster är några år yngre och hade, till skillnad från mej, långt rött hår och fick alltid höra hur söt hon var. Det var det aldrig någon som sa till mej.
Ända sedan jag lärde mej att gå har jag varit pappas flicka och följde honom hack i häl. Av honom fick jag förmodligen bekräftelse då jag tyckte att det han pysslade med var roligt. Teknikintresset har sedan följt mej under uppväxten, men nu undrar jag om det är vad jag vill eller om det är något jag valde för att "göra pappa glad". Jag tyckte nämligen lika mycket om, och var ungefär lika duktig i matte som svenska.
Min mamma har berättat att jag som liten valde att leka med grannflickan trots att hon bara lekte med mej när det passade henne och att jag ofta kom hem och grät när hon hittat någon roligare att leka med. Vad gjorde det med min självkänsla? Varför valde jag ändå att leka med henne?
Slarvig och slösaktig var jag till skillnad från min mamma som var ordningssam och ekonomisk. Min lillebror var extremt sparsam (sparade tidigt ihop till en egen TV), både med pengar och godis, medan jag gärna sprätte allt på en gång (utom tian som jag satte in på Rosa Panternkontot). Så det jag hållit på med på senare år med allt ekonomitänk och städkrav som jag inte orkar leva upp till går nog helt emot min läggning. Kanske är det därför det blivit så stressande för mej.
Att jag var tyst och blyg har jag fått höra under hela min uppväxt i olika sammanhang. I barngrupper och i skolan upplevde jag det som att jag ofta blev bortglömd. Jag försökte synas genom att vara duktig, något som sällan lyckades. Detta har jag skrivit om här.
Jag tror att min strävan efter att hela tiden vara duktig och att alltid behöva göra för att duga kommer ur det här att jag inte blev sedd för den jag var utanför hemmet. Ofta kände jag mej inte sedd överhuvudtaget och det måste ju ha varit förödande för självkänslan.
det gick ju så bra
Under jullovet beslutade jag mej för att börja om från noll och lägga på en sak i taget. Bara vara i nuet och låta lusten styra.
Först fokuserade jag på hämtning och lämning av barn.
Avslappning innan jag somnar.
Och terapin förstås.
Sedan la jag till daglig meditation.
Planen var att sedan lägga till promenader och yoga i den ordning som kändes bäst.
Dagarna kändes lugna och harmoniska.
Och där någonstans tappade jag fokus och började rusa iväg igen. Konstkurs. Inplanerade fikor. Tankar om att jag nog borde åka in till stan, till Ikea eller veckohandla på stormarknaden. Kanske hämta barnen tidigare några dagar...
Nu har jag inte alls kvar den där känslan av ro och närvaro.
Den här veckan har jag inte mediterat en enda gång. Jag har knappt läst någonting eller varit kreativ. Jag är trött, mer orolig och har börjat vakna på nätterna igen. Känner stressen i magen. Kanske har det inget samband, eller så har det det.
Det är bara att börja om igen. Fokusera på meditationen. Hitta mitt tempo.
För det kändes så nära. Jag hade något inom räckhåll. Som hastigt försvann.
Var det mitt jag?
inte i dag heller
1) Tänk om jag inte kan måla. Så länge jag inte testar så kan jag ju tro att jag skulle kunna skapa stor konst.
2) Trots att det är en kurs så känns det jobbigt att jag inte kan någonting. Tänk om jag gör fel...
3) Egentligen är jag jätteblyg. Fast det är en väl bevarad hemlighet nuförtiden. Jag gör som Pippi och tar det på kommando. För det är ju inget farligt. Men just nu klarar jag tydligen inte alltid av att ge mej själv den där lilla knuffen som behövs för att våga.
4) Jag ville känna känna mej rik. En tusing hit eller dit gör väl ingenting. ;)
Ja, ja. Nu har jag iallafall lovat mej själv att jag ska sitta hemma och måla. Och om jag fortfarande vill börja på kursen så ska jag ringa till konstnären och fråga om det är okej att jag hoppar in gång tre. Förmodligen är det individuell handledning så det ska väl inte spela någon roll för hans del.
snabbkurs
Men varför har jag inte bett henne visa mej tidigare? När jag inte vet exakt hur man gör kommer jag inte i gång. Men det behövdes bara en halvtimmes guidning så är jag på hugget.
Jag förväntar mej inga mästerverk framöver, men många avkopplande och roliga stunder.
den som spar hon har...?
Om jag i framtiden är i behov av flera krukor (eller vad det nu kan vara) har jag råd att köpa nya krukor då. Jag behöver inte spara saker på den grunden.
Hädanefter ska det bara finnas saker som jag verkligen tycker om, men inte känner för just nu, i förrådet. Till exempel min jättefina keramikkruka från Gotland som inte platsat på ett tag men som ändå är jättefin.
Det blir en röjning till, verkar det som! :)
att slösa
Min gamla tanke:
Jag slösar när jag köper saker som jag inte behöver.
Min nya sanning:
Jag slösar när jag köper saker som inte ger mej glädje.
Med mitt nya tänk har jag varit en riktig slösa när jag har köpt good enough-prylar på rea istället för precis det jag vill ha till ordinarie pris. Eller hur?
Mina nya ekonomitankar kommer från boken Pengaglädje av Jerry Gillies.
(Tack Munken för tipset. Den var som skriven för mej.)
