få till panikångest
"En sjukskrivning är vad hon behöver. ..Kanske är hon verkligen psykiskt sjuk. Hon försöker suggerera fram panikångest, men får inte till det."
Eh, precis som att panikångest är något som man kan få till bara så där. Lite tråkigt att en etablerad svensk författare inte vet bättre än att sprida sådana fördomar. Dessutom borde väl en läkare veta att det inte går att suggerera fram panikångest...
...eller det kanske är jag som är överkänslig...
summering av veckan
Min man åkte efter lunch i söndags och kommer hem i natt. Sex ensamma kvällar med barnen alltså.
Och jag har klarat av det jättebra! Jag har inte haft någon ångest över att jag är själv med allt ansvar.
Jag har till och med åkt iväg med barnen i bilen.
Och jag har kört in till stan ensam utan att jag har haft någon som jag kunnat ringa efter.
Jag har lagt bort alla mina säkerhetsbeteenden innan jag går och lägger mej (förrutom nattlinnet då, men det är ju kallt när man är ensam i sängen...). De första kvällarna var det lite svårt att somna, men sedan har det gått bra.
För mitt självförtroende var den här veckan jättebra.
Jag kan ju faktiskt! Jag vågar. Jag klarar mej själv.
Där ligger väl roten till en del av min vardagsångest. Att jag inte trott på mej själv längre. Inte ens i de enklaste situationerna har jag varit säker på att jag ska fixa det, så jag har gärna haft någon reservplan. Men nu gick inte det. Jag har varit ensam med barnen i en hel vecka. Och det gick bra!
Men nu längtar jag verkligen efter min älskling. Han skulle komma sent i natt. Men jag hoppas att jag vaknar.
kissnödig av ångest
Svimningsrädslan jobbade jag bort i våras, och nu när jag äter medicin så blir jag ju inte yr längre. Så det behöver jag ju inte vara rädd för. Det är bara när jag kör på motorvägen som tankarna kommer. Men det har jag ju börjat jobba med nu.
Rädslan för att kissa på mej har jag slitit med som besatt under hela våren, men inte kommit så långt med den. Det var till och med så att terapeuten gav upp (fast han sa såklart inte riktigt så...). Därför började jag med medicin.
Men medicinen tar ju inte bort tankarna, den gör bara ångesten och oron svagare. Och tankarna har jag kvar...
Min terapeut hade inte hört talas om att man kunde bli kissnödig av ångest... "men om du blir det så är det nog så", sa han. Det fick mej att känna mej lite knäpp...var det bara inbillning....?
Nåväl. Efter att ha läst om att andra också blir kissnödiga vid ångest så la jag ut en fråga om det på ett ångestforum. Gissa om jag blev glad när jag fick flera svar. Det var vanligt att bli kissnödig! Och några stycken hade också ångest inför det.
Så, om det nu är så att man det är av ångesten jag blir kissnödig (som jag alltid har trott) så innebär det ju att eftersom medicinen tar bort mycket av ångesten så borde jag ju inte heller bli kissnödig på samma sätt. Och behöver inte oroa mej för den akuta kissnödigheten eftersom jag inte längre får några panikattacker!
En ny tanke, som jag behöver jobba med för att våga lita på. Men den tanken kan vara en viktig länk i min kamp.
hemfärden
Ingen därhemma som väntar oss.
Trött.
Tankarna smyger sej på.
Tänk om...jag somnar...eller svimmar...eller om bilen går sönder...
Är jag inte lite yr?
Instinktivt vill jag stanna bilen.
Tvingar mej att köra vidare.
Fokuserar på andningen.
In. Ut. In. Ut.
Snart hemma.
Det är bara tankar.
Ingenting kommer att hända.
Kör. Och andas.
Tvingar mej att hålla hastigheten.
Lugn. Inte gasa på.
Puh!
Änligen hemma!
Jag klarade det!
dagishämtning
Kommer inte vid tre idag heller.
Fast det var ju det där med lagom...
Nu verkar jag ju dra på till max med att bryta mina måsten.
Sonen följde med en kompis hem.
Mamman ringde.
Min första tanke var: Nej det går ju inte. De bor ju för långt borta.
Sedan kom jag på att jag ju kan köra bil nu.
Så det går ju jättebra!
Glad!
skönt trött
Efter Yoga och dusch är jag totalt avslappnad. Och trött.
Idag hängde jag med bättre i rörelserna och kunde fokusera mer på mitt inre och andningen.
Så här efteråt känns det jätteskönt.
Fuskade med en binda idag så jag hade ingen ångest. Ska vara lite snällare mot mej själv i vissa sammanhang. Jag behöver inte alltid vara så himla duktig och sträng. I kontrollerad form kan det ju vara ett sätt för mej att göra saker utan att trötta ut mej helt. Helt enkelt få må bra.
Och jag är ständigt på min vakt mot mina säkerhetsbeteenden så det är nog ingen risk att det sprider sej.
På tal om säkerhetsbeteenden så har jag nu bara ett kvar när jag sover ensam. Och det är nattlinnet (ifall det skulle börja brinna så är jag klädd...). Resten har jag jobbat bort nu när jag varit själv ganska mycket.
Det känns bra.
hemma från stan
Ett par felköp var orsaken.
Och så blev jag bjuden på lunchen. Som tack för att vi passade brorsdottern torsdag-fredag.
Jag kom på en anledning till varför allt känns jobbigare just nu.
Jag har höjt insatsen! Börjat nagga på mina säkerhetsbeteenden. Utan att jag egentligen har tänkt på det.
Idag var jag på toa vid halv elva.
Fem i elva satte jag mej i bilen. I normala fall hade jag kissat en gång till. För säkerhets skull.
Men det gjorde jag inte idag. Bra! Men inte konstigt att jag hade ångest när jag körde in till stan.
Likaså har jag omedvetet satt kravet att jag inte ska gå på toa innan jag kör hem om jag varit och handlat eller kort besök hos någon. Vilket gör hemfärden jobbigare.
Skönt att jag kom på det!
badvakt
Tur att man har bärbar...
Tänk, för ett år sedan vågade jag knappt bada barnen när jag var ensam med dem.
Av rädsla för att svimma.
Tycker fortfarande att det känns lite olustigt. Planerar gärna in badet så att jag slipper vara själv.
Nu kunde jag ha väntat till i morgon. När mamma är här.
(Eller så kunde ju pappan i familjen kommit ihåg att bada dem igår kväll, som det var tänkt...)
Men jag badar dem idag.
tur och retur
Tjoho.
Och utan mobiltelefon också. Glömde väskan idag med.
Dessutom utan körkort både igår och idag.
Också en stor bedrift.
Jag är jätterädd för att bli stoppad av polisen. Och utan körkort....hua....
kissnödig
Kom på att jag har börjat gå på toa oftare.
Det är kanske därför jag blir kissnödig tidigare nu.
Så här sitter jag och håller ut.
Tre timmar mellan varje gång är riktvärdet.
Max fyra timmar, enligt urologen jag gick hos.
En halvtimme kvar....
mobiltelefonen
Dagens motorvägsbedrift var faktiskt ännu större.
För jag körde helt utan säkerhetsbeteenden.
På vägen till mamma (via trafikljusen) kom jag på att jag glömt väskan hemma. Vilket betydde att jag körde utan telefon. Med tre barn i bilen.
Tog insikten med bibehållet lugn. Och valde ju dessutom att ta motorvägen hem.
:-)
va, mamma vågar du...
Och tydligen.
Jag följde stundens ingivelse, la mej i högerfilen.
Och nu sitter jag i hundratio.
Utan ångest.
Stolt.
Och lycklig.
nu kan jag andas ut...
Den bilburna utflykten till Coop kändes inget vidare idag.
Ångesten gnagde i magen.
Och jag kände mej kissnödig.
Trots att jag visste att jag inte var det.
Positivt:
- jag handlade det jag skulle och tog mej till och med tid att välja ut stövlar till sonen
- jag gick INTE på toaletten
- jag höll mej lugn på hemvägen
Regel nummer ett när man känner att det inte gått så bra:
På det igen! Så snart som möjligt.
Imorgon är det dotterns dans.
Inte riktigt samma, men det får duga.
tankeanalys - motorväg
Situation
Motorvägen / Ölandsbron - ensam
Automatiska tankar (styrka)
1)
Tänk om det blir kö
Tänk om det är en olycka Och jag blir kissnödig inte kan komma ifrån platsen och kissar på mej (100)
2)
Tänk om jag svimmar. och kör av vägen och dör (70)
3)
Tänk om jag inte kan ta mej hem och blir kissnödig inte har någonstans att kissa och kissar på mej (80)
(sjuk, bilen går sönder)
Bevis för de mest centrala tankarna
1)
Det händer att det inträffar olyckor så att vägen stängs av under en tid.
Man blir kissnödig förr eller senare
2)
Jag känner mej yr
3)
Det skulle kunna inträffa
Bevis mot de mest centrala tankarna
1)
Det inträffar väldigt sällan olyckor
Jag kan "hålla mej" i flera timmar hemma
Jag får inte längre några panikattacker som gör kissnödigheten akut
Jag har ALDRIG kissat på mej
I en akut situation skulle jag väl gå ur bilen och gå in i skogen eller så (motorvägen)
2)
Jag blir yr pga fly-fäktareaktionen.
Jag har hög puls och då minskar sannolikehten för att jag ska svimma.
Jag får inte längre några panikattacker tack vare medicinen. Det stannar vid lite yrsel
3)
Jag är fullt kapabel att ta hand om mej själv i en nödsituation
På motorvägen kan man gå bort från vägen.
Man får snabbt hjälp om man behöver det.
Alternativa tankar
1 + 2)
Det går ju bra när jag har sällskap. Trots att sällskapet inte på något sätt hjälper mot mina katastrofscenarion.
undvikanden
Jag undviker helst alla platser där det inte finns toalett.
Jag undviker att köra ensam på motorvägar / broar
Jag undviker situationer där det kan vara kö till toaletter / mycket folk: stan en lönelördag, gå ut och dansa...
Jag undviker att dricka alkohol när jag är inte är hemma (för att jag är rädd att tappa kontrollen)
säkerhetsbeteenden
Det var länge sedan jag aktivt tänke på mina säkerhetsbeteenden men nu har jag blivit inspirerad att fundera över dem igen. Jag har ständigt en polis i bakhuvudet som kontrollerar att jag inte lägger mej till med nya. Men hur är det med mina gamla invanda?
Säkerhetsbeteenden
Alltid:
- går på toaletten innan jag går ut
- har toalettpengar med mej när jag åker till stan / handlar
- planerar min tid utanför hemmet efter var det finns toaletter
- placerar mej nära dörren i ett rum med mycket folk
- dricker bara kaffe om jag kan vara tre timmar hemma efteråt
- använder binda när jag åker bil med kompisar
- har mobilen med mej* (fast ett par gånger har jag haft på känn att batteriet varit slut, men inte tittat efter)
Aldrig (numera)
- har med en påse ifall jag mår illa
- går på toaletten 2-3 ggr innan jag går ut
- har en back-up som kan komma till undsättning när jag är ute och kör
- har mobilen med mej så fort jag går utanför dörren
- har vatten med mej i bilen
- och så hade jag diverse grejjer för mej när jag var jätterädd för att jag skulle svimma.
* De flesta har ju mobiltelefonen med sig jämt. Och det är ju okej. Men för mej blir det ett problem eftersom jag skulle må jättedåligt om jag kom på att jag glömt den hemma.
yess!
På hemvägen hade jag ingen ångest alls.
Nu har jag bara 4,5 mil kvar att kämpa mej igenom tills jag är på jobbet.
Felet jag gjorde i våras var att jag tyckte att när jag väl kommit ut på motorvägen så skulle det väl inte vara någon match att köra ända till jobbet. Ensam. Hur tänkte jag????
Jag tror att jag kände mej pressad. Terapeuten och jag satt och planerade träningsupplägget och veckorna drog iväg rätt snabbt.
Men det gick ju inte så bra...
Klurar lite på hur jag ska lägga upp träningen. Tror att det bästa är att först köra med sällskap, och sedan med sällskap ena vägen. Eller iallafall en backup som kan köra hem bilen och mej. Hoppas att det går att samordna med mannens jobb.
Känner oron i magen när jag tänker på det här...men snart är det dax....
ingen promenad idag
Men nej. Det får vara idag.
Förmiddagen tillbringade jag i sovrummet. Först i sängen, sovandes och läsandes.
Och sen tillsammans med alla julklappar.
Lunch, meditation och nu en stund tills jag ska iväg på utvecklingssamtal med sonen.
Det känns lite jobbigt. Så därför struntar jag i promenaden. Eftersom den känns jättejobbig.
Dessutom ska jag på syjunta ikväll. Hos svägerskan. Och jag ska köra har jag tänkt. Motorvägen.
Två kompisar ska åka med. Det känns skönt ur svimningsperspektivet.
Men jättejobbigt när jag oroar mej för kissnödigheten. Då hade det varit bättre att åka själv.
Hur eller hur. Jag vågar inte köra ensam. Och det känns lättare att köra min bil än att åka i någon annans bil.
en liten tanke
varför ska jag gå och oroa mej för att jag ska få panik/inte hinna till toan om mina värstascenarion inträffar? Varför inte tänka att sådant nästan aldrig händer, och ta oron och paniken den dagen det värsta verkligen blir verklighet?!
Den här tanken bubblade fram idag när jag körde in till stan. Och jag har tänkt det vid ett par tillfällen tidigare under veckan.
Men det är en svag tanke, som inte är förankrad. Som jag inte riktigt vågar tro på. Men om jag kan få den att växa sig starkare, så kan den hjälpa mej otroligt mycket.
För varför ska jag oroa mej för att det ska bli trafikstockning OCH att jag ska bli kissnödig OCH att vi ska bli sittande i flera timmar OCH att jag ska få panik så det blir akut...när det nästan aldrig inträffar.
Varför ska jag genomlida denna händelse varje gång jag sätter mej bakom ratten.
Istället kan lösa problemet när det blir verklighet.
Nu ska jag bara tro på det också....
dagens promenad
Bra.
Men det var svårt att gå med medveten närvaro.
Hela tiden kom jag tillbaka till ångesten.
Även om den inte var så stark. Så var den där. Och det var svårt att fokusera på hur benen kändes, hur löven luktade eller hur träden speglade sej i vattenpölarna någon längre stund.
Men jag gjorde det.
Och imorgon kommer det att gå lite lättare.
