soligt och kallt
Idag fick det bli overall på tjejerna. Sonen klarar sej med överdragsbyxor ett tag till. I höst har jag haft sådan tur (eller skicklighet ;)) att jag inte behövt inhandla mer än ett par vinterstövlar till sonen. Skönt, för det kan ju bli rätt dyrt att ekipera tre barn.
Jag har tänkt lite på det där med att jag upplever mer panikkänslor igen. Och kommit fram till att jag blir yr titt som tätt. Och yrsel triggar paniken. Det har börjat nu när jag ökat medicindosen så det är nog en biverkning. Har för säkerhets skull ringt och bokat en tid för hB i nästa vecka.
Och så bokade jag en tid till min läkare oxå. Jag vaknar fortfarande varje natt och kan inte somna om på ett par timmar. Det började också när jag ökade medicindosen. Och trötthet på dagen leder till ökad ångest. Och ökat kaffesug.
Igår eftermiddag var jag på en rejäl rundtur utan toabesök. Först hämtade jag alla barnen och sedan åkte vi in till dansen. Efter det åkte vi runt Burger King för mannen blev försenad från jobbet (börjar bli en otäck vana...).
Så hela turen tog över två timmar. Fick lite ångest när vi väntade på maten, men annars gick det bra.
Idag blir det ikea för min del. Har några småsaker som ska inhandlas. Och så lite julpynt kanske. Det var ett tag sedan jag var där så det ska bli roligt.
Efter det blir det VILA. Och bokläsning kanske. Sedan jag kom hem från stugan har jag inte läst en enda rad. Har inte haft ro att sitta stilla utan flängt runt och röjt och organiserat. 5-åringens rum är förresten klart. Vi stoppade en hel del saker i garderoben och så fick faktiskt lillasyster överta lite grann.
såklart gick det bra...
Lyckades faktiskt ganska bra med att fokusera på en sak i taget.
Och när jag kom till den motorvägsbiten som jag inte vågat mej på tidigare fick jag en lätt euforisk känsla!
Jag skulle mycket väl ha kunnat fortsätta ut till brorsan.
Väntrummet gick också bra. Jag var i god tid och det var inte många före mej. Och den barnmorskan som jag fick hade jag när jag väntade 5-åringen. Roligt att träffa henne igen!
Nu ska jag ta tag i min terapiläxa. Har en tendens att skjuta upp den till sista minuten och det blir ju lätt lite stressigt.
Coop gick förresten också bra. Trots att jag inte hade några växelpengar till toaletten med mej.
Eftersom jag klarade av handlingen idag så skulle jag kunna åka till Ikea imorgon.
En bra belöning efter en duktig förmiddag :)
Och när jag kom till den motorvägsbiten som jag inte vågat mej på tidigare fick jag en lätt euforisk känsla!
Jag skulle mycket väl ha kunnat fortsätta ut till brorsan.
Väntrummet gick också bra. Jag var i god tid och det var inte många före mej. Och den barnmorskan som jag fick hade jag när jag väntade 5-åringen. Roligt att träffa henne igen!
Nu ska jag ta tag i min terapiläxa. Har en tendens att skjuta upp den till sista minuten och det blir ju lätt lite stressigt.
Coop gick förresten också bra. Trots att jag inte hade några växelpengar till toaletten med mej.
Eftersom jag klarade av handlingen idag så skulle jag kunna åka till Ikea imorgon.
En bra belöning efter en duktig förmiddag :)
en sak i taget
Så här skrev jag i en kommentar nyss angående dagens äventyr:
"Idag känns det lite bättre, lite mer pirrigt utmanande istället. "
Ju närmare tidpunkten för avresan kommer, desto mer ångest får jag.
Lösningen heter (som så ofta) medveten närvaro.
Se varje sak för sej.
Först kör jag bil. Och då kör jag bil.
Sedan är det väntan. Och då är jag i nuet. Ska försöka att inte katastroftänka om att det kommer att ta jättelång tid.
När provtagningen är över åker jag till Coop.
Och sedan åker jag hem.
Sådär. En ska i taget känns inte så jobbigt. Det är när jag tänker på allt i ett svep som det blir jobbigt.
"Idag känns det lite bättre, lite mer pirrigt utmanande istället. "
Ju närmare tidpunkten för avresan kommer, desto mer ångest får jag.
Lösningen heter (som så ofta) medveten närvaro.
Se varje sak för sej.
Först kör jag bil. Och då kör jag bil.
Sedan är det väntan. Och då är jag i nuet. Ska försöka att inte katastroftänka om att det kommer att ta jättelång tid.
När provtagningen är över åker jag till Coop.
Och sedan åker jag hem.
Sådär. En ska i taget känns inte så jobbigt. Det är när jag tänker på allt i ett svep som det blir jobbigt.
stressig morgon
Idag skulle mannen lämna ungarna. Hålltid: sonens frukost tjugo över sju.
Han skulle lämna.
Och jag lovade att bistå.
Så varför i hela världen var det då jag som stressade upp mej?
De kom iväg fem minuter innan frukosten började.
Och om det inte varit för mej hade de väl varit hemma än.
Pustar ut lite innan jag ska äta frukost.
Och sedan bär det iväg. Motorvägen en avfart till idag. Snart är jag ute hos brorsan.
Svägerskan kom på att jag ju kan åka till dem via skogsvägar och ta motorvägen hem om jag känner för det. Så det ska jag göra någon dag. Vill ju träffa min lilla guddotter.
Han skulle lämna.
Och jag lovade att bistå.
Så varför i hela världen var det då jag som stressade upp mej?
De kom iväg fem minuter innan frukosten började.
Och om det inte varit för mej hade de väl varit hemma än.
Pustar ut lite innan jag ska äta frukost.
Och sedan bär det iväg. Motorvägen en avfart till idag. Snart är jag ute hos brorsan.
Svägerskan kom på att jag ju kan åka till dem via skogsvägar och ta motorvägen hem om jag känner för det. Så det ska jag göra någon dag. Vill ju träffa min lilla guddotter.
förväntansångest
Imorgon klockan nio ska jag ta cellprov. Dubbel ångest. Eller trippel.
För det första:
Bilkörning dit på motorvägen. Gillar inte att ha en tid att passa. Och det spelar ingen roll om jag är ute i god tid, det är själva grejjen att jag MÅSTE vara där som är jobbig (ifall jag skulle kissa på mej...).
För det andra:
Jag har tid klockan nio men väntetiden kan vara upp till en halvtimme. Jag har inte längre några problem med att sitta i ett väntrum innan utsatt tid. Men efter....då kan man ju inte gå därifrån för man kan ju ropas upp när som helst.
För det tredje:
Själva cellprovet. Bara att lämna ett cancerprov gör att jag tror att jag har cancer. Min gamla ångest kommer smygande...
En liten positiv detalj i allt elände:
Mannen lämnar barnen på morgonen så jag får en lugn morgon.
Och efter provet ska jag nog åka direkt till Coop så har jag det avklarat också.
Sen blir det hem och vila för vid fyra börjar dotterns dans, motorvägskörning igen. Och den här gången ska alla barnen med för mannen är på kurs och kommer hem sent.
Imorgon kväll är det en föreläsning om barns läsutveckling som jag gärna skulle vilja gå på, men det blir nog FÖR mycket så den hoppar jag nog över. Kanske vill mannen gå i stället.
För det första:
Bilkörning dit på motorvägen. Gillar inte att ha en tid att passa. Och det spelar ingen roll om jag är ute i god tid, det är själva grejjen att jag MÅSTE vara där som är jobbig (ifall jag skulle kissa på mej...).
För det andra:
Jag har tid klockan nio men väntetiden kan vara upp till en halvtimme. Jag har inte längre några problem med att sitta i ett väntrum innan utsatt tid. Men efter....då kan man ju inte gå därifrån för man kan ju ropas upp när som helst.
För det tredje:
Själva cellprovet. Bara att lämna ett cancerprov gör att jag tror att jag har cancer. Min gamla ångest kommer smygande...
En liten positiv detalj i allt elände:
Mannen lämnar barnen på morgonen så jag får en lugn morgon.
Och efter provet ska jag nog åka direkt till Coop så har jag det avklarat också.
Sen blir det hem och vila för vid fyra börjar dotterns dans, motorvägskörning igen. Och den här gången ska alla barnen med för mannen är på kurs och kommer hem sent.
Imorgon kväll är det en föreläsning om barns läsutveckling som jag gärna skulle vilja gå på, men det blir nog FÖR mycket så den hoppar jag nog över. Kanske vill mannen gå i stället.
regnrusk
Min nya morgonstrategi visade sig vara lyckad. Vi började morgonen en kvart tidigare och var på dagis en kvart tidigare än igår. Trots att det regnade och extra tid gick åt till att plocka fram och ta på regnkläder.
Och jag själv. Tja, lite stressad blev jag allt iallafall. Men kroppen är ju van att reagera med stress varje dagismorgon så det kanske måste tränas bort.
Det här med stress, ja. Terapeuten förklarade för mej att jag har triggat stressystemet så mycket genom min ångestträning (paniken och stressen är samma reaktion i kroppen) att min stresströskel har sänkts. Det är därför jag är så lättstressad nu.
Annars har jag väl landat i vardagen med ett magplask. Iallafall av mina mående-faktorer att dömma:
- koffeinintag: ökat
- kaloriintag: ökat rejält
- allmän ångest: ökad
- förväntansångest: ökad
Jag kan tänka mej att mina svårigheter att sova spelar roll. Jag tror att det finns ett samband mellan sömn och ångest i mitt fall.
Jag har inte ökat medicinen i sista steget än. Ifall inte hjärnan lugnar ner sej på nätterna snart så vill jag minska till 40 mg. På den dosen mådde hela jag bra. Läkaren ville komma åt min förväntansångest. Men det är ju inte så konstigt att man känner oro inför en ny situation. När jag väl utsatt mej för den brukar det ju gå bra.
Och jag själv. Tja, lite stressad blev jag allt iallafall. Men kroppen är ju van att reagera med stress varje dagismorgon så det kanske måste tränas bort.
Det här med stress, ja. Terapeuten förklarade för mej att jag har triggat stressystemet så mycket genom min ångestträning (paniken och stressen är samma reaktion i kroppen) att min stresströskel har sänkts. Det är därför jag är så lättstressad nu.
Annars har jag väl landat i vardagen med ett magplask. Iallafall av mina mående-faktorer att dömma:
- koffeinintag: ökat
- kaloriintag: ökat rejält
- allmän ångest: ökad
- förväntansångest: ökad
Jag kan tänka mej att mina svårigheter att sova spelar roll. Jag tror att det finns ett samband mellan sömn och ångest i mitt fall.
Jag har inte ökat medicinen i sista steget än. Ifall inte hjärnan lugnar ner sej på nätterna snart så vill jag minska till 40 mg. På den dosen mådde hela jag bra. Läkaren ville komma åt min förväntansångest. Men det är ju inte så konstigt att man känner oro inför en ny situation. När jag väl utsatt mej för den brukar det ju gå bra.
aj aj
Jag gjorde illa mej i tummen när jag skulle skala ett apelsin.
Kan inte ens trycka på mellanslagstangenten.
Så jag ska bara skriva att jag idag har kört motorväg ensam i mörker.
Varje ny faktor är lite jobbig, så det känns skönt nu när det är gjort.
Kan inte ens trycka på mellanslagstangenten.
Så jag ska bara skriva att jag idag har kört motorväg ensam i mörker.
Varje ny faktor är lite jobbig, så det känns skönt nu när det är gjort.
dopdag
Idag fick vi ju en hel timme extra att sova. Eller jag iallafall. Barnen vaknade ju som vanligt.
Sitter här en stund i lugn och ro. Jag förberedde allt i går. Plockade till och med fram kläderna och strök det som behövde strykas.
Vi hade en trevlig och god middag igår (som mamma hade lagat). Syrrans pojkvän fick klart godkänt ;)
Det känns lite jobbigt idag. Vi ska vara faddrar och stå där framme och hålla lilla bebisen. Själva hållandet har jag överlämnat till mannen. Jag har nog att göra med att hålla reda på mej själv, känner jag.
Det kommer säkert att gå bra. Nu har jag har lyckats släppa lite på prestigen. Det är okej att gå därifrån. Tidigare tyckte jag att det hade varit katastrof att ge efter (inte för vad andra tycker utan för vad jag tycker att jag ska göra).
Återkommer i eftermiddag. Med ett postiivt inlägg, hoppas jag!
mer FK-tankar
I magen känns ett års sjukpension rätt. Ett andrum. Tid att bli den jag vill vara. Tid att samla kraft.
Hjärnan analyserar och planerar. Sjukpension innebär att jag inte har rätt till sjukpenning förrän jag jobbat ihop till den rätten igen.
Oro. Hur blir det efter det här året?
Fast samtidigt. Ska jag bli bra så är det kanske det här som krävs. Framtiden blir vad jag gör den till. Om jag under det här året kan hitta styrkan i mej själv, tillit till det jag kan och modet att våga följa mina känslor så kan framtiden inte bli annat än bra.
Om jag däremot inte klarar av pressen och går emot mina känslor, så kan det bli hur som helst med framtiden.
Kanske måste jag offra tryggheten för att bli trygg på längre sikt?
Jag ska försöka låta bli att tänka så mycket på det här nu. Får se vad de kommer fram till. Hur det än blir blir det nog bra. Jag är säker på att min läkare kommer att vara mycket tydlig med att FK inte ska pressa mej. Om det bara kan lösas med en sjukpension, så okej för mej då.
Hjärnan analyserar och planerar. Sjukpension innebär att jag inte har rätt till sjukpenning förrän jag jobbat ihop till den rätten igen.
Oro. Hur blir det efter det här året?
Fast samtidigt. Ska jag bli bra så är det kanske det här som krävs. Framtiden blir vad jag gör den till. Om jag under det här året kan hitta styrkan i mej själv, tillit till det jag kan och modet att våga följa mina känslor så kan framtiden inte bli annat än bra.
Om jag däremot inte klarar av pressen och går emot mina känslor, så kan det bli hur som helst med framtiden.
Kanske måste jag offra tryggheten för att bli trygg på längre sikt?
Jag ska försöka låta bli att tänka så mycket på det här nu. Får se vad de kommer fram till. Hur det än blir blir det nog bra. Jag är säker på att min läkare kommer att vara mycket tydlig med att FK inte ska pressa mej. Om det bara kan lösas med en sjukpension, så okej för mej då.
samtal från försäkringskassan
Är alldeles darrig. Och snurrig. Som vanligt babblar jag på för mycket. Säger fel. Måste ändra mej.
Det var nog ett positivit samtal. Och ändå känner jag mej återigen ledsen.
Läkaren har inte skrivit någon prognos för återgång till arbetet. Och jag vill ju helst inte ha någon tidplan.
FK funderar på sjukpension. Ett år framåt. Men hon ska prata med min läkare.
För återigen: å ena sidan vore det ju skönt med tid. Men samtidigt vill jag ju jobba.
Det får ta den tid det tar, sa FK ena stunden. Men i nästa mening sa hon: "vad skulle hända om du körde till jobbet? Tänk om du klarar det!" Fast det är ju inte så enkelt. Om det bara hade varit att köra iväg så hade jag ju redan gjort det. Det får mej att känna det som om det är mej det är fel på. Att jag inte vill. Att jag är lat.
Ju längre tid man går hemma, desto svårare blir det att ta steget, sa FK. Du går där och börjar vänja dej vid en tillvaro i hemmet. Ja, det är ju det som stressar mej. Att jag måste ta mej till jobbet. Och nej, jag har inte vant mej vid en gottig tillvaro hemma. Min vardag är fylld av mina egna krav och förpestas av mitt dåliga samvete.
Pratade om stressen och pressen och mitt dåliga samvete när jag inte gör någonting aktivit för att bli bättre. Hon förstod men samtidigt sa hon att det måste hända något framöver. Fast jag ska ta det i min egen takt. Jag får inte ihop det riktigt.
FK ska ringa till min läkare. Så får de komma fram till vad som är bäst. Jag känner fullt förtroende för min läkare. Vi är ju inne på samma linje (å ena sidan sjukskrivning ett år, å andra sidan arbetsprövning framöver) så jag vet att hon kommer att se till det som är bäst för mej. Och om inte så får jag väl säga emot.
Men sjukpension. Det känns ju fruktansvärt... Och då är det inte i första hand den lägre ersättningen jag tänker på, utan att man tillfälligt gett upp hoppet om tillfrisknad.
Fast i valet mellan en pressande sjukskrivning och ett års sjukpension så vet jag inte...
Det var nog ett positivit samtal. Och ändå känner jag mej återigen ledsen.
Läkaren har inte skrivit någon prognos för återgång till arbetet. Och jag vill ju helst inte ha någon tidplan.
FK funderar på sjukpension. Ett år framåt. Men hon ska prata med min läkare.
För återigen: å ena sidan vore det ju skönt med tid. Men samtidigt vill jag ju jobba.
Det får ta den tid det tar, sa FK ena stunden. Men i nästa mening sa hon: "vad skulle hända om du körde till jobbet? Tänk om du klarar det!" Fast det är ju inte så enkelt. Om det bara hade varit att köra iväg så hade jag ju redan gjort det. Det får mej att känna det som om det är mej det är fel på. Att jag inte vill. Att jag är lat.
Ju längre tid man går hemma, desto svårare blir det att ta steget, sa FK. Du går där och börjar vänja dej vid en tillvaro i hemmet. Ja, det är ju det som stressar mej. Att jag måste ta mej till jobbet. Och nej, jag har inte vant mej vid en gottig tillvaro hemma. Min vardag är fylld av mina egna krav och förpestas av mitt dåliga samvete.
Pratade om stressen och pressen och mitt dåliga samvete när jag inte gör någonting aktivit för att bli bättre. Hon förstod men samtidigt sa hon att det måste hända något framöver. Fast jag ska ta det i min egen takt. Jag får inte ihop det riktigt.
FK ska ringa till min läkare. Så får de komma fram till vad som är bäst. Jag känner fullt förtroende för min läkare. Vi är ju inne på samma linje (å ena sidan sjukskrivning ett år, å andra sidan arbetsprövning framöver) så jag vet att hon kommer att se till det som är bäst för mej. Och om inte så får jag väl säga emot.
Men sjukpension. Det känns ju fruktansvärt... Och då är det inte i första hand den lägre ersättningen jag tänker på, utan att man tillfälligt gett upp hoppet om tillfrisknad.
Fast i valet mellan en pressande sjukskrivning och ett års sjukpension så vet jag inte...
nattlinneblogg
Sitter fortfarande i soffan och degar. Borde kanske göra mej i ordning och äta något. Har lite rester att värma.
Funderar på om jag ska hämta barnen med bil och åka direkt till dansen, eller om jag ska cykla och hämta dem för att sedan bara hinna hem och vända.
Tror att jag gör det förstnämnda. Får väl ta cyklarna i bilen på hemvägen.
Speciellt som det som hindrar mej från det är att det känns jobbigt att inte åka från dörr till dörr. Ett säkerhetsbeteende som ska brytas!
Funderar på om jag ska hämta barnen med bil och åka direkt till dansen, eller om jag ska cykla och hämta dem för att sedan bara hinna hem och vända.
Tror att jag gör det förstnämnda. Får väl ta cyklarna i bilen på hemvägen.
Speciellt som det som hindrar mej från det är att det känns jobbigt att inte åka från dörr till dörr. Ett säkerhetsbeteende som ska brytas!
glad men trött
Trots en dålig start gick stadsbesöket riktigt bra. Ingen ångest, men en del orostankar. Fast tankarna kommer jag väl att ha kvar ett tag. Mamma och jag gick på stan i två timmar, och sedan körde jag hem utan att gå på toa innan. Och det kändes inte jobbigt. Hoppas att det har vänt ordentligt nu!
Jag höll hårt i plånboken och köpte bara nödvändigheter. En rosa kofta till dopet. Första gången jag köpt något rosa, men den passade jättebra till klänningen. Köpte inga skor, kom fram till att mina vinterstövlar duger bra.
Och så köpte jag två mappar med tolv flikar för räkningarna.
Det känns som om jag håller på att få en riktig förkylning. Sitter under en filt. Ont i hvudet och i halsen. Och är trött. Trots att jag sov en stund idag. Hade tänkt ha flickorna hemma imorgon, men de får gå på dagis. Vi skulle ha träffat några kompisar men jag känner inte för att träffa dem även om jag är pigg imorgon. Orkar inte vara trevlig.
Jag höll hårt i plånboken och köpte bara nödvändigheter. En rosa kofta till dopet. Första gången jag köpt något rosa, men den passade jättebra till klänningen. Köpte inga skor, kom fram till att mina vinterstövlar duger bra.
Och så köpte jag två mappar med tolv flikar för räkningarna.
Det känns som om jag håller på att få en riktig förkylning. Sitter under en filt. Ont i hvudet och i halsen. Och är trött. Trots att jag sov en stund idag. Hade tänkt ha flickorna hemma imorgon, men de får gå på dagis. Vi skulle ha träffat några kompisar men jag känner inte för att träffa dem även om jag är pigg imorgon. Orkar inte vara trevlig.
apoteksstrul
Idag höll jag inte på att få ut någon ny medicin på receptet.
Och jag började nästan gråta. Så känslig jag har blivit...
På receptet står det nämligen en tablett dagligen, och jag har ju ätit två ett bra tag nu. Det är någon tidsgräns på receptet så att man inte får hämta ut ny medicin för tidigt. Så jag får inte ut ny förrän om två veckor.
Och sist sa jag ändå till expeditien att jag ökat till två per dag. Så då skulle hon ju ha informerat mej om att jag behövde ett nytt recept. Kan man tycka.
Nu ordnade det sej ändå. Hon ringde till vårdcentralen och fick ett nytt recept. Och under tiden gick jag till affären.
Men tänk, att en sån här liten grej kan få mej helt ur balans...
Och jag började nästan gråta. Så känslig jag har blivit...
På receptet står det nämligen en tablett dagligen, och jag har ju ätit två ett bra tag nu. Det är någon tidsgräns på receptet så att man inte får hämta ut ny medicin för tidigt. Så jag får inte ut ny förrän om två veckor.
Och sist sa jag ändå till expeditien att jag ökat till två per dag. Så då skulle hon ju ha informerat mej om att jag behövde ett nytt recept. Kan man tycka.
Nu ordnade det sej ändå. Hon ringde till vårdcentralen och fick ett nytt recept. Och under tiden gick jag till affären.
Men tänk, att en sån här liten grej kan få mej helt ur balans...
promenad
Det blev inte så mycket frisk luft för mej idag heller, så när jag plockade undan efter maten längtade jag faktiskt efter en promenad. Så jag gick ut en runda. Bara sådär. Och det kändes faktiskt inte så jobbigt.
Ångesten kom tassande när jag var som längst hemifrån, men den gick över.
Skönt! Nu vet jag att det inte är så jobbigt längre. Så då kanske jag kan ge mej ut på en spontanpromenad någon dag.
till stan
Nu åker jag med sonen och minstingen till stan för att köpa present från dem till den blivande femåringen.
De brukar få köpa en liten sak till syskonet som fyller år och det är uppskattat.
Sonen har funderat i flera veckor på vad han ska ge sin syster.
Det känns lite jobbigt att ha med lilltjejen till stan.
Hon kan ju få för sig saker.
Vill bli buren.
Springer iväg.
Det blir helt enkelt lite oberäknerligt.
Men det är ju nyttig träning för mej.
Och skönt för mitt måste-jag att få ett stadsbesök avklarat.
De brukar få köpa en liten sak till syskonet som fyller år och det är uppskattat.
Sonen har funderat i flera veckor på vad han ska ge sin syster.
Det känns lite jobbigt att ha med lilltjejen till stan.
Hon kan ju få för sig saker.
Vill bli buren.
Springer iväg.
Det blir helt enkelt lite oberäknerligt.
Men det är ju nyttig träning för mej.
Och skönt för mitt måste-jag att få ett stadsbesök avklarat.
dagarna de går och går
För första gången det senaste halvåret välkomnar jag fredagen utan känslan av att ännu en vecka har gått utan att jag har kommit närmare att börja jobba.
Det har känts som i barnvisan (Juja och Tomas Wieslander):
Dagarna de går och går efter varandra.
Måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag söndag
Dagarna de går och går efter varandra
måndan försvann...
Nu har jag förlikat mej med faktumet att jag har gott om tid på mej. Jag behöver inte stressa. Jag får bli bra i min egen takt. Och det känns skönt. Skrämmande. Men mest skönt.
Pratade med en kompis ikväll som frågade om det skulle dröja länge tills jag skulle börja jobba igen.
Fick ju erkänna att det nog dröjer.
Kom på att det jobbigaste med det här är att jag kunnat gömma mej bakom panikångesten.
Jag kan inte jobba för jag kan inte ta mej till jobbet.
Men nu hade jag ju inte långt kvar (hmmm...).
Men ändå har jag blivit sjukskriven i tre och en halv månad till.
Nu kan jag inte skylla på panikångesten.
För med medicinen skulle jag nog kunna ta mej till jobbet snart.
Nu är det allt det andra. I mej.
Jag måste berätta för min chef om utmattningssymptom.
Han som försökte skrämma mej till uppsägning med att berätta om mitt nya stressiga jobb.
Kommer jag att få höra en massa nytt tjafs om det.
Om jag verkligen klarar av mitt jobb.
Fast det är ju inte jobbet i sig som gjort mej sjuk.
Och det är nästan det värsta.
Jag har absolut ingenting att skylla på.
Det är jag själv som drivit mej in i det här.
Fast när jag tänker efter...jag kan ju alltid skylla på den nya regeringen.
Det har känts som i barnvisan (Juja och Tomas Wieslander):
Dagarna de går och går efter varandra.
Måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag söndag
Dagarna de går och går efter varandra
måndan försvann...
Nu har jag förlikat mej med faktumet att jag har gott om tid på mej. Jag behöver inte stressa. Jag får bli bra i min egen takt. Och det känns skönt. Skrämmande. Men mest skönt.
Pratade med en kompis ikväll som frågade om det skulle dröja länge tills jag skulle börja jobba igen.
Fick ju erkänna att det nog dröjer.
Kom på att det jobbigaste med det här är att jag kunnat gömma mej bakom panikångesten.
Jag kan inte jobba för jag kan inte ta mej till jobbet.
Men nu hade jag ju inte långt kvar (hmmm...).
Men ändå har jag blivit sjukskriven i tre och en halv månad till.
Nu kan jag inte skylla på panikångesten.
För med medicinen skulle jag nog kunna ta mej till jobbet snart.
Nu är det allt det andra. I mej.
Jag måste berätta för min chef om utmattningssymptom.
Han som försökte skrämma mej till uppsägning med att berätta om mitt nya stressiga jobb.
Kommer jag att få höra en massa nytt tjafs om det.
Om jag verkligen klarar av mitt jobb.
Fast det är ju inte jobbet i sig som gjort mej sjuk.
Och det är nästan det värsta.
Jag har absolut ingenting att skylla på.
Det är jag själv som drivit mej in i det här.
Fast när jag tänker efter...jag kan ju alltid skylla på den nya regeringen.
tvätt och tårar
Nu har jag varit nere i tvättstugan och gråtit.
Mamma tog dottern till skridskorna (guldmamma).
Och jag skippar syjuntan ikväll.
Tårar...jag som ALDRIG gråter...
Mamma tog dottern till skridskorna (guldmamma).
Och jag skippar syjuntan ikväll.
Tårar...jag som ALDRIG gråter...
ny oro
När jag körde in till stan idag (tog såklart motorvägen tillsist...) kom jag på mej själv med en ny oro.
Med min medicin kan man bli trött och få svårt att bibehålla koncentrationen. Speciellt i högre doser.
Så nu har jag börjat oroa mej för det.
Speciellt med tanke på den långa, tråkiga vägen till jobbet. Hur ska det gå?
Jag har inte märkt av några koncentrationsproblem, men det hindrar ju inte oron.
Får väl ta upp det med läkaren imorgon.
Med min medicin kan man bli trött och få svårt att bibehålla koncentrationen. Speciellt i högre doser.
Så nu har jag börjat oroa mej för det.
Speciellt med tanke på den långa, tråkiga vägen till jobbet. Hur ska det gå?
Jag har inte märkt av några koncentrationsproblem, men det hindrar ju inte oron.
Får väl ta upp det med läkaren imorgon.
helgfundering - igen.
När jag tänker på det ett varv till.
Igår när jag inte längre hade det fulla ansvaret för hem och barn kunde jag ju släppa allt och slappna av.
Då var det ju inte så konstigt om ångesten kom.
Veckan har ju varit lagom jobbig ur göra perspektiv.
Men ur mental synvinkel har den ju varit hur tung som helst.
Idag ska jag iväg en sväng ensam och träffa några kompisar. Funderar på om jag ska ta motorvägen.
Men jag vet inte...det känns jobbigt. Samma motorvägssträcka som jag kört flera gånger under veckan.
Igår när jag inte längre hade det fulla ansvaret för hem och barn kunde jag ju släppa allt och slappna av.
Då var det ju inte så konstigt om ångesten kom.
Veckan har ju varit lagom jobbig ur göra perspektiv.
Men ur mental synvinkel har den ju varit hur tung som helst.
Idag ska jag iväg en sväng ensam och träffa några kompisar. Funderar på om jag ska ta motorvägen.
Men jag vet inte...det känns jobbigt. Samma motorvägssträcka som jag kört flera gånger under veckan.
det låg nog lite mer bakom...
Skylde ju mitt magont på mannen i förmiddags. Men det var nog inte bara det.
På måndag ska jag till läkaren. Och ta fram en plan för återgången till arbetet.
Jag hade ju tänkt prata med terapeuten om det igår, så att jag känt att jag hade stöd i mina tankar, och diskuterat tidsättningens vara eller inte vara, Men så blev det ju ingen terapi. Och nu måste jag ta samtalet alldelses själv.
I våras bestämde vi att jag skulle börja arbetsträna fyra dagar i veckan. Redan då kändes det för mycket (fast jag fick ner det från fem till fyra iallafall) men jag vågade ingenting säga av rädsla för att det skulle verka som om jag inte vill jobba (suck!).
Nu känns fyra dagar i veckan på tok för mycket. Har man inga barn så kanske...för då kan man vila på helgerna. Men med familj är ju inte helgen någon direkt vila.
Sedan är jag lite orolig för vad hon ska säga om medicinen. Tycker hon att den har gett tillräcklig effekt? Jag känner att jag inte vill öka mer.
Så det var inte bara det där med kalaset. Fast det kanske blev den utlösande faktorn.
På måndag ska jag till läkaren. Och ta fram en plan för återgången till arbetet.
Jag hade ju tänkt prata med terapeuten om det igår, så att jag känt att jag hade stöd i mina tankar, och diskuterat tidsättningens vara eller inte vara, Men så blev det ju ingen terapi. Och nu måste jag ta samtalet alldelses själv.
I våras bestämde vi att jag skulle börja arbetsträna fyra dagar i veckan. Redan då kändes det för mycket (fast jag fick ner det från fem till fyra iallafall) men jag vågade ingenting säga av rädsla för att det skulle verka som om jag inte vill jobba (suck!).
Nu känns fyra dagar i veckan på tok för mycket. Har man inga barn så kanske...för då kan man vila på helgerna. Men med familj är ju inte helgen någon direkt vila.
Sedan är jag lite orolig för vad hon ska säga om medicinen. Tycker hon att den har gett tillräcklig effekt? Jag känner att jag inte vill öka mer.
Så det var inte bara det där med kalaset. Fast det kanske blev den utlösande faktorn.
