malve

När jag väl insåg att jag hade problem och sökte behandling, fick jag ganska omgående diagnosen panikångest med agorafobi. Kroppen reagerar med panikattacker och jag var rädd för själva paniken och undvek därigenom platser där jag fått panik eller där jag kände mej instängd.

Diagnosen kändes självklar och jag har egentligen aldrig funderat över vad den innebär för mej nu.

I våras kämpade jag mot min panikångest. Utsatte mej för panikframkallande situationer flera gånger i veckan. Och min panikkänsla minskade efter hand. Agorafobin reflekterade jag inte över. Trots att det ju var den som höll mej instängd. Jag använde min envishet och beslutsamhet för att driva på mej själv. Utsätta mej för fler och  fler situationer. Brydde mej inte om min ångest.

För ångest fick jag. Mer och mer efterhand. Förväntansångest. Inför det fasansfulla som skulle kunna hända. Den tuffa kampen, att "få ut mej" och ångesten som följde inför verkställandet av mina beslut måste ju ha tagit på krafterna. Fast jag var inte medveten om den här kampen. Jag körde över mej själv. Igen och igen.

Medicinen har hjälpt mej. Fått bukt med mina panikattacker. Det var länge sedan jag hade något starkare än ångest. Men jag har fortfarande agorafobin. Jag måste tvinga mej ut. I vissa situationer vågar jag inte försöka.

Men medicinen har inte botat min agorafobi. Mer än dämpat ångesten. För agorafobin består av tankar. Och tankarna måste jag ändra på själv. Jag måste övervinna mina katastroftankar och ge mej ut i situationerna. För att bevisa för mej själv att det funkar. Jag klarar det!

Den kommande veckan ska jag återigen ge mej i kast med att analysera mina tankar.
Hur tänker jag idag? Vilka tankar väcker mest ångest? Hur har medicnen påverkat mina tankar?

Regelbundenhet
Min styrketräning har blivit en regelbunden aktivitet som är i princip ångestfri.
Jag har inte tänkt på det  tidigare. Men så är det.
Dessutom känns det som ett bra sätt för mej att vänja mej vid regelbundna tider.

Andningen
Kanske inbillning, men jag tycker att jag har fått bättre kroppshållning.
Och även om skillnaden på magen inte är så himla stor så känns det så iallafall.
Med helt otränade magmuskler har jag nog gått och hållt in magen ganska ofta.
Med påföljden att jag andats fel.
Nu har jag börjat andas mer med magen. Kroppsskanningen och andningsmeditationen har väl gjort sitt också. Jag har blivit mer medveten om kroppen och andningen.

Viljan
Det var väl den som ställt till det lite för mej innan i min panikångestträning. Samtidigt som det hjälpt mej.
Det där "kom igen nu...." och så gör jag det. Nu har jag tappat den. Eller så orkar jag bara inte.
Men viljan kommer tillbaka i träningen, har jag märkt.
Sit-ups (med någon slags luftkudde i svanken) ska jag göra tre gånger max.
Idag började orken svika runt 25, men jag gjorde ändå 50. Och sen 30 de andra två gångerna.

Normala kroppsreaktioner
Jag lär mej hur kroppen reagerar när man tar i, är uppe i varv, blir trött.
Jag har tolkat alla kroppsliga förändringar som början på en panikattack. ¨
Ibland har jag kanske bara cyklat lite fort. Och så har en attack triggats igång.
Nu håller jag på att lära om kroppen. HItta tillbaka till det som är normala förändringar.


Och så lite annat smått och gott som inte har med panikångesten att göra: lite muskler är ju aldrig fel,
och sexlivet blir ju bättre när man trivs med sin kropp.

Min vilja och ork varierar i perioder. Ibland vill jag jättemycket. Klarar av allt. För att i nästa stund knappt vilja gå utanför dörren. Så har det alltid varit. Men nu är glappet ännu större. Tidigare har jag trott att det bara var så, men nu ser jag att jag tar på mej alldeles för mycket när jag har lusten. Och så tar kraften slut. Helt plötsligt. För det är så det är. Jag vet aldrig i förväg när förändringen kommer.


Varför tar jag på mej för mycket?

När jag inte orkar blir det så att jag bara träffar vänner när någon hör av sej. Och plötsligt är det min tur att bjuda hem. Fixa. Ringa. Så när nästa topp kommer sätter jag igång. och tar igen allt som är min tur. Passar på att boka upp. För jag vet ju aldrig hur länge det varar.

För att jag vill. Jag vill träffa folk. Skratta. Umgås. Samtidigt som det tar kraft så ger det också. Svårigheten är att veta i förväg om jag kommer att ligga på plus eller minus efter just den här träffen.

Jag har svårt att säga nej när jag inte har något uppenbart skäl till det. Varför?
För att jag är rädd att såra. Jag är rädd för att männiksor ska bli arga och besvikna på mej.
När jag säger nej för att jag inte orkar  eller inte vill får jag dåligt samvete. Att inte ha tid är ett fullgott skäl. Men inte att inte ha ork. Att inte ha tid säger ingenting om den andre, men att säga att jag inte orkar eller vill kan tolkas som att jag inte vill umgås. Att det är hos min kompis felet ligger. Att jag väljer bort när jag tackar nej.

Det har blivit så i flera sammanhang att jag är den som får saker att hända. Jag tror att det grundar sej i en känsla av att jag behöver göra för att bli omtyckt. Och att göra saker får mej att bli nöjd med mej själv, jag känner mej duktig. Kom att tänka på en situation som jag beskrev i somras. Typisk för mej.

När jag träffar mina kompisar glömmer jag gärna bort det jobbiga, och är den glada. När jag är "uppe i varv" har jag svårt att känna efter. Vill kanske inte tänka på hur jag mår.  Detta gör väl att jag känner att även de jag umgås ganska mycket med kanske inte på riktigt har förstått hur jag mår. Det syns ju inte på mej.  Oftast träffas vi ju i trygga situationer där jag känner mej bekväm och kan slappna av. Så då känner jag det lite som att ett nej måste förklaras.


Hur ska jag dämpa mej när allt känns bra?

Jag måste sänka kraven på hur det ska vara när jag har kompisar hemma. Det behöver inte vara perfekt hemma. Det gör ingenting om inte maten är helt klar...

Och lära mej att hantera min stress. Även om allt är under kontroll så stressar jag upp mej under förberedelserna. Vilket gör att jag är helt slut efteråt.

Tänka efter innan jag tackar ja. Men det är svårt. Först måste jag lära mej att kunna säga nej utan orsak.
Utan att få dåligt samvete.  

Och det största problemet är nog inte inbjudningar jag får, utan allt som jag själv planerar och bokar in. Jag måste inse att jag inte klarar av en fullbokad helg. Max en sak per dag kanske kan vara en regel att börja med. Antingen stan eller middag med vänner på lördagen. Inte både och.

Och så måste jag sluta upp med att vara den som alltid tar på mej att fixa allt.

Hur ska jag pusha mej när allt känns trist?

Det här är minst lika svårt. För jag är ju helt nöjd med att vara hemma. I lugn och ro. Det har hänt att jag tagit en lätt förkylning som förevändning för att slippa umgås.

Men det behöver inte vara så komplicerat när man ska umås! Man behöver inte bjuda på mat bara för att det är lördag. En fika räcker ju.

När jag tänker efter så är det nog ofta så att en bra period börjar med något som jag tvingat iväg mej på. Men som blivit roligt.