gummistövlar
Hoppade i mina gröna gummistövlar när jag skulle gå ut ett ärende på tomten. Vad jag saknar mina gröna stövlar! Här i förorten känns det lite fånigt med stövlar, de behövs ju knappast.
Kom på mej själv med att längta efter ett mer lantligt boende.
Där mina gröna gummistövlar verkligen kommer till nytta!
Kom på mej själv med att längta efter ett mer lantligt boende.
Där mina gröna gummistövlar verkligen kommer till nytta!
att tycka om sej själv
Jag har funderat vidare på det här med belöningar...om..när..hur...varför.
Varför bara vara nöjd med sig själv när man presterat något, som Fru Fundersam var inne på. Det är ju precis sån jag är. Jag måste prestera för att vara nöjd med mej själv. Har kravlistor som jag ska uppfylla för att få luta mej tillbaka och känna att jag gjort någonting bra.
Jag måste lära mej att tycka om mej själv i alla lägen. Orkar jag inte...fine. Jag är bra ändå. Vill jag inte...så vill jag inte...jag måste inte göra för att få vara bra.
Di skriver om blå glasstenar som belöning. Och för ett specifikt mål som att gå ner i vikt är det ju jättebra. Det visualiserar alla kilon som har försvunnit. Men för min bilträning tror jag inte att det fungerar.
Terapeuten sa att jag ska belöna mej även om jag inte är helt nöjd med min insats. Men det är dock en insats som ska till för att jag ska vara värd en belöning.
Samtidigt så kan jag ju se vitsen med morötter. Att ha någonting roligt i sikte, som gör att man ger sig i kast med det jobbiga. Men jag behöver inga morötter. Jag driver på mej själv så bra ändå.
Det jag behöver belöna är ju när jag bara är och när jag vågar stå för den jag är.
Jag ska inte belöna mej när jag gjort något duktigt, som att köra bil si och så långt.
Istället ska jag ska införa Jag är bra-presenter. Den här tröjan ska jag köpa till mej själv för att jag tycker om mej. Ikväll ska jag unna mej ett fotbad bara för att jag är värd att pysslas om.
För det är ju så. Bara det att jag är den jag är är ju värt en belöning.
Och genom att tänka så så kanske jag kan lära mej att tro på det också.
Varför bara vara nöjd med sig själv när man presterat något, som Fru Fundersam var inne på. Det är ju precis sån jag är. Jag måste prestera för att vara nöjd med mej själv. Har kravlistor som jag ska uppfylla för att få luta mej tillbaka och känna att jag gjort någonting bra.
Jag måste lära mej att tycka om mej själv i alla lägen. Orkar jag inte...fine. Jag är bra ändå. Vill jag inte...så vill jag inte...jag måste inte göra för att få vara bra.
Di skriver om blå glasstenar som belöning. Och för ett specifikt mål som att gå ner i vikt är det ju jättebra. Det visualiserar alla kilon som har försvunnit. Men för min bilträning tror jag inte att det fungerar.
Terapeuten sa att jag ska belöna mej även om jag inte är helt nöjd med min insats. Men det är dock en insats som ska till för att jag ska vara värd en belöning.
Samtidigt så kan jag ju se vitsen med morötter. Att ha någonting roligt i sikte, som gör att man ger sig i kast med det jobbiga. Men jag behöver inga morötter. Jag driver på mej själv så bra ändå.
Det jag behöver belöna är ju när jag bara är och när jag vågar stå för den jag är.
Jag ska inte belöna mej när jag gjort något duktigt, som att köra bil si och så långt.
Istället ska jag ska införa Jag är bra-presenter. Den här tröjan ska jag köpa till mej själv för att jag tycker om mej. Ikväll ska jag unna mej ett fotbad bara för att jag är värd att pysslas om.
För det är ju så. Bara det att jag är den jag är är ju värt en belöning.
Och genom att tänka så så kanske jag kan lära mej att tro på det också.
träningsvärk och tradera
Musklerna ömmar. Lite lagom. Sådär så att man känner sej duktig, men ändå kan röra sej utan alltför stort obehag. Och jag hade visst magmuskler. Trodde nästan att dom hade gett upp och stuckit.
Idag ska jag plocka fram lite urväxta kläder som jag ska sälja på Tradera. Har bjudit på en klänning till mej själv, så jag måste ju få in cash till den.
Tradera är verkligen bra träning för att jag ska lita på mej själv. Jag har nämligen blivit fruktansvärt osäker. Litar inte på mej själv längre utan dubbelkollar och trippelkollar och...
Jag har satt upp några regler för mej själv:
Först kollar jag att plaggen är okej, lägger ut dem (...och går sedan och har ångest för att jag har missat något). Jag får absolut inte gå och kolla på plaggen i efterhand. Min första bedömning är så klart okej!
När jag sedan ska väga och skriva adressen får jag bara titta på vågen /adressen en gång. Inte dubbelkolla. För det blir ju rätt från början.
Hemskt jobbigt, men jag vill verkligen inte vara en osäker person.
(Om jag ska vara helt ärlig tycker jag att sådana människor är ganska jobbiga.)
Idag ska jag plocka fram lite urväxta kläder som jag ska sälja på Tradera. Har bjudit på en klänning till mej själv, så jag måste ju få in cash till den.
Tradera är verkligen bra träning för att jag ska lita på mej själv. Jag har nämligen blivit fruktansvärt osäker. Litar inte på mej själv längre utan dubbelkollar och trippelkollar och...
Jag har satt upp några regler för mej själv:
Först kollar jag att plaggen är okej, lägger ut dem (...och går sedan och har ångest för att jag har missat något). Jag får absolut inte gå och kolla på plaggen i efterhand. Min första bedömning är så klart okej!
När jag sedan ska väga och skriva adressen får jag bara titta på vågen /adressen en gång. Inte dubbelkolla. För det blir ju rätt från början.
Hemskt jobbigt, men jag vill verkligen inte vara en osäker person.
(Om jag ska vara helt ärlig tycker jag att sådana människor är ganska jobbiga.)
självkänsla...på riktigt
Jag har nog tyckt att jag har ganska bra självkänsla vad gäller mitt utseende.
Men nu har jag tänkt lite närmare på det.
Jag tycker att min kropp är helt okej. Men...jag har inte kunnat säga det till någon. För tänk om den personen då skulle tänka att hur kan hon tänka så, den lillla tjockisen.
Självkänsla är väl att tycka om sej själv. OCH att våga stå för det.
Nu tror jag ärligt att jag skulle kunna säga det. Utan att bry mej om att någon kanske tycker att jag har för tjocka lår för att få tycka det. Eller vad det nu kan vara.
Samma sak med utseendet. Jag tycker väl att jag ser lagom bra ut. Varken supersnygg eller ful. Men om någon skulle fråga mej hur jag tycker att jag själv ser ut så skulle jag nog inte säga det. För tänk om det inte stämmer. Jag kanske är jätteful. Knasigt, men så är det.
På frågan vad jag tycker bäst om hos mej själv skulle jag nog svara håret. Eller anklarna. De är fina. Jag borde nog fundera lite mer på det. Visst måste det väl finnas mycket mer fint hos mej.
Fast å andra sidan. På frågan vad jag tycker sämst hos så blir nog svaret fötterna (är jättejobbiga att sköta), naglarna på två fingrar där nagelbanden är olika "långa", armbågarna och naveln. För jag tycker inte om armbågar och navlar över huvud taget.
Vad gäller inre egenskaper så är det nog inte mycket som jag skulle våga stå för inför andra. Jag har förresten inte så mycket som jag själv tycker är bra heller. Jag tycker att det är jättesvårt att hitta bra egenskaper till Bra varje kväll. Och det jag skriver känns lite krystat. Det här borde jag nog också fundera vidare på. Kanske spåna fram massor av bra egenskaper som jag har, och som jag sedan kan välja bland. För visst måste det finnas en massa bra saker med mej!!!
Kom på en sak: jag vågar ju inte ens skriva här att jag tycker att jag är rätt snygg. Eller söt iallafall. "Jag ser lagom bra ut" - så fegt!
Men nu har jag tänkt lite närmare på det.
Jag tycker att min kropp är helt okej. Men...jag har inte kunnat säga det till någon. För tänk om den personen då skulle tänka att hur kan hon tänka så, den lillla tjockisen.
Självkänsla är väl att tycka om sej själv. OCH att våga stå för det.
Nu tror jag ärligt att jag skulle kunna säga det. Utan att bry mej om att någon kanske tycker att jag har för tjocka lår för att få tycka det. Eller vad det nu kan vara.
Samma sak med utseendet. Jag tycker väl att jag ser lagom bra ut. Varken supersnygg eller ful. Men om någon skulle fråga mej hur jag tycker att jag själv ser ut så skulle jag nog inte säga det. För tänk om det inte stämmer. Jag kanske är jätteful. Knasigt, men så är det.
På frågan vad jag tycker bäst om hos mej själv skulle jag nog svara håret. Eller anklarna. De är fina. Jag borde nog fundera lite mer på det. Visst måste det väl finnas mycket mer fint hos mej.
Fast å andra sidan. På frågan vad jag tycker sämst hos så blir nog svaret fötterna (är jättejobbiga att sköta), naglarna på två fingrar där nagelbanden är olika "långa", armbågarna och naveln. För jag tycker inte om armbågar och navlar över huvud taget.
Vad gäller inre egenskaper så är det nog inte mycket som jag skulle våga stå för inför andra. Jag har förresten inte så mycket som jag själv tycker är bra heller. Jag tycker att det är jättesvårt att hitta bra egenskaper till Bra varje kväll. Och det jag skriver känns lite krystat. Det här borde jag nog också fundera vidare på. Kanske spåna fram massor av bra egenskaper som jag har, och som jag sedan kan välja bland. För visst måste det finnas en massa bra saker med mej!!!
Kom på en sak: jag vågar ju inte ens skriva här att jag tycker att jag är rätt snygg. Eller söt iallafall. "Jag ser lagom bra ut" - så fegt!
jobb och hus
Hittade ett jobb för mej. Bara en knapp mil härifrån. Jag uppfyller önskemålen med råge.
Bara två aber:
- jag kan inte resa just nu
- vem vill ha en långtidssjukskriven trebarnsmamma?
Ett hus till salu (har jag skrivit det???) ett äldre hus, där vi vill bo, med kakelugn och stor tomt.
Just nu mår jag inte tillräckligt bra.
Men det kommer väl fler chanser.
När jag är redo för en förändring.
rörmokaren
Det är rörmokaren som har vänt upp och ner på min värld.
Tror jag iallafall.
En sak är säker. Jag kommer inte att överleva särskilt länge i verkligheten om jag ska vara så här känslig!
Vi ringde rörmokaren innan sommaren. De skulle komma när de hade tid (som vanligt....). Vi väntade. Och väntade. För ett par veckor sedan ringde han! Och ville komma samma dag. Det gick ju inte. Jag visste inte exakt hur det skulle vara. Jag ringde honom dagen efter. Men det var hans sista jobbdag innan semestern. Fick ett nummer till någon annan. Och jag har glömt bort det hela.
Igår ringde rörisens chef. Irriterad. Och undrade varför jag inte hade hört av mej. De hade minsann köpt hem grejjerna redan i juli och ville ha jobbet avslutat. Då sa jag faktiskt emot. Hör och häpna!
På eftermiddagen ringde Röris kollega och pratade med mej som om jag vore ett barn. Blääää!!!!! Och skyllde återigen på mej.
En sån här sak räcker för att jag ska må pest!
Förmodligen är det väl så att de ville lägga skulden på att de inte hört av sej på mej, så att det inte var deras fel. Det var jag som var strulpellen. Och det var det ju faktiskt. Men som dom gick på... usch!
Tror jag iallafall.
En sak är säker. Jag kommer inte att överleva särskilt länge i verkligheten om jag ska vara så här känslig!
Vi ringde rörmokaren innan sommaren. De skulle komma när de hade tid (som vanligt....). Vi väntade. Och väntade. För ett par veckor sedan ringde han! Och ville komma samma dag. Det gick ju inte. Jag visste inte exakt hur det skulle vara. Jag ringde honom dagen efter. Men det var hans sista jobbdag innan semestern. Fick ett nummer till någon annan. Och jag har glömt bort det hela.
Igår ringde rörisens chef. Irriterad. Och undrade varför jag inte hade hört av mej. De hade minsann köpt hem grejjerna redan i juli och ville ha jobbet avslutat. Då sa jag faktiskt emot. Hör och häpna!
På eftermiddagen ringde Röris kollega och pratade med mej som om jag vore ett barn. Blääää!!!!! Och skyllde återigen på mej.
En sån här sak räcker för att jag ska må pest!
Förmodligen är det väl så att de ville lägga skulden på att de inte hört av sej på mej, så att det inte var deras fel. Det var jag som var strulpellen. Och det var det ju faktiskt. Men som dom gick på... usch!
den där utmaningen...
blev nog för mycket. Jag pallar inte sånt. Just nu. Vilka ska jag välja? Tänk om de inte vill. Tänk om de blir sura.
Ångest!
Varför ska jag ta på mej ansvaret för andras känslor? Reagerar någon så så är det väl inte mitt problem.
Jag är sådan i verkligheten också. Kan jag fråga om vi ska ta en fika? Ska jag verkligen bjuda henne på mitt klädparty. Tänk om hon inte vill.
Är det för att jag blottar en del av mej själv, som det känns så jobbigt? Om jag bjuder hem någon så visar jag ju att jag gillar den personen och det blir fritt fram att såra mej. Men ingen kan såra mej utan mitt medgivande.
Mina negativa känslor överför jag utan eftertanke på andra. Jag har svårt att säga nej för att det kan såra.
Varför kan jag inte på samma sätt anta att andra känner samma positiva känslor som jag själv? Jag blev glad när jag fick en utmaning. Jag blir glad när jag blir hembjuden till någon. Kul att lära känna nya människor, brukar jag tänka (ja, inte just för tillfället då, men annars). Varför skulle inte andra känna likadant?
Gosh! Måste sluta bry mej om vad jag tror att andra ska känna. Vill jag göra en sak, så ska jag göra det. Om det inte är otrevligt eller skadligt förståss. Men det brukar det ju inte vara att fråga någon.
En timme kvar tills jag ska gå upp. Bäst att sova en stund kanske...
Ångest!
Varför ska jag ta på mej ansvaret för andras känslor? Reagerar någon så så är det väl inte mitt problem.
Jag är sådan i verkligheten också. Kan jag fråga om vi ska ta en fika? Ska jag verkligen bjuda henne på mitt klädparty. Tänk om hon inte vill.
Är det för att jag blottar en del av mej själv, som det känns så jobbigt? Om jag bjuder hem någon så visar jag ju att jag gillar den personen och det blir fritt fram att såra mej. Men ingen kan såra mej utan mitt medgivande.
Mina negativa känslor överför jag utan eftertanke på andra. Jag har svårt att säga nej för att det kan såra.
Varför kan jag inte på samma sätt anta att andra känner samma positiva känslor som jag själv? Jag blev glad när jag fick en utmaning. Jag blir glad när jag blir hembjuden till någon. Kul att lära känna nya människor, brukar jag tänka (ja, inte just för tillfället då, men annars). Varför skulle inte andra känna likadant?
Gosh! Måste sluta bry mej om vad jag tror att andra ska känna. Vill jag göra en sak, så ska jag göra det. Om det inte är otrevligt eller skadligt förståss. Men det brukar det ju inte vara att fråga någon.
En timme kvar tills jag ska gå upp. Bäst att sova en stund kanske...
tårar
Jag skulle verkligen vilja gråta.
Men jag kan inte.
Varför kan jag inte det?
Bröstet är fullt med tårar som vill ut.
Men jag kan inte.
Det går bara inte.
Inte ens en sorglig film
kan locka fram mina tårar.
Jag som brukar gråta floder.
Vad har hänt?
Vågar jag inte?
Vågar jag inte släppa kontrollen?
Vad är jag rädd för?
Bara tanken på att jag inte kan gråta
gör mej gråtfärdig.
När grät jag senast?
Det minns jag inte...
(Vet att jag har skrivit att tårarna har runnit, men det var ett önsketänkande. Fast jag var väldigt ledsen. Tänkte att om jag skriver att jag gråter så kanske tårarna kommer. Men det gjorde dom inte.)
familjemöte
Jag berättade för Mamman och buspojkarna om vänner som varje söndag samlar familjen och går igenom veckan som kommer. Planerar mat, vem som ska hämta barnen, vad som händer i skolan o.s.v.
Sedan kom jag på att det är ju en superbra lösning på mitt problem. Det har ju på något sätt blivit så att det är jag som håller koll på allting här hemma, från när vi ska byta lakan till att läxorna görs. Som jag skrev tidigare så är det jättejobbigt. Och dessutom har jag svårt att släppa kontrollen.
Om vi sätter oss ner tillsammans varje söndag och går igenom veckan som kommer så kan vi ju dela upp ansvaret. Kanske ska vi till och med skriva ner alltihop och hänga på anslagstavlan. Då borde jag ju kunna släppa kontrollen. Vi kan ju klämma in lakansbyten och annat iblandgöra som jag alltid får påminna om.
Det är ju värt ett försök. Som det är nu är det ohållbart känner jag. En del av min inre stress beror helt säkert på det här. Och att jag dessutom har svårt att komma ihåg saker spär ju bara på stressen.
Förresten, jag undrar vem som kommer att få se till att familjemötena blir av...
påminnelse inför morgondagen:
Jag är viktigast i mitt liv!
Om inte jag ser till mina intressen, vem ska då göra det?
Om inte jag vet vad jag vill, vem ska då veta det?
Det jag känner är verkligt och viktigt! Bara jag vet hur mycket jag orkar.
Det enda som spelar någon roll är att jag lyssnar på mej själv och vågar stå för det.
Det viktigaste för mej är att jag ska må bra och bli frisk.
Jag vet att jag vill jobba. När jag orkar. Jag ska inte bry mej om vad andra eventuellt kan tolka in i det jag säger.
JAG är viktigast i MITT liv!
Om inte jag ser till mina intressen, vem ska då göra det?
Om inte jag vet vad jag vill, vem ska då veta det?
Det jag känner är verkligt och viktigt! Bara jag vet hur mycket jag orkar.
Det enda som spelar någon roll är att jag lyssnar på mej själv och vågar stå för det.
Det viktigaste för mej är att jag ska må bra och bli frisk.
Jag vet att jag vill jobba. När jag orkar. Jag ska inte bry mej om vad andra eventuellt kan tolka in i det jag säger.
JAG är viktigast i MITT liv!
snigel- eller tankejakt?
Plockade mördarsniglar.
Lät tankarna vandra som de ville.
Insåg att jag även här
lagt prestationskrav på mej själv.
Velat komma fram till något när jag tänkt.
Någon sanning om mej själv.
Man kan ju inte bara flumma runt...
Men det är ju just det som är meningen.
Att inte tänka på vad man tänker.
Så att nya tankar kan födas.
När jag tappade mitt jag.
Så glömde jag också bort
hur man hittar dit.
Vem är jag?
Hur vet man det?
Var frågar man?
Det lät så svårt.
Inte kunde jag väl ana
att allt man behöver göra
är att gå på snigeljakt
Fokusera på marken
och låta tankarna
få fritt spelrum
För visst är det väl där
i det kravlösa tänkandet
som jaget finns...
Lät tankarna vandra som de ville.
Insåg att jag även här
lagt prestationskrav på mej själv.
Velat komma fram till något när jag tänkt.
Någon sanning om mej själv.
Man kan ju inte bara flumma runt...
Men det är ju just det som är meningen.
Att inte tänka på vad man tänker.
Så att nya tankar kan födas.
När jag tappade mitt jag.
Så glömde jag också bort
hur man hittar dit.
Vem är jag?
Hur vet man det?
Var frågar man?
Det lät så svårt.
Inte kunde jag väl ana
att allt man behöver göra
är att gå på snigeljakt
Fokusera på marken
och låta tankarna
få fritt spelrum
För visst är det väl där
i det kravlösa tänkandet
som jaget finns...
bättre men sämre
Igår när jag skulle somna låg jag och funderade på den fråga som med all säkerhet dyker upp på terapin:
Hur mår jag nu?
Jag mår bättre. Men sämre.
Jag har lust att göra saker. Jag vill. Jag kan slappna av och ha trevligt med mycket folk runt mej. Jag vågar stanna upp och känna efter. Det är bättre.
Men
Jag är mer stresskänslig. Jag orkar mindre. Jag klarar inte av att ha för mycket saker inbokade. När det har blivit för mycket blir jag sämre än tidigare.
Jag känner mej mer positiv till livet. Kan njuta av småsaker. Men jag har inte samma positiva drifkraft längre. Peppar inte mej själv på samma sätt (kom igen, heja på, du klarar det här...). Fast det var väl detta i kombination med mitt duktighetskrav som fick mej på fall.
Nu känner jag efter mer. Försöker iallafall. Och det är väl därför det känns sämre. För när jag inte kände efter alls, så kändes det naturligtvis inte dåligt.
Och jag har inte hittat balansen mellan att å ena sidan ha lust att göra saker, och å andra sidan inte ha så mycket inbokat.
Ta de fyra närmaste dagarna:
Torsdag: följa med på första dagen i ettan, Åka tlll stan med mamma (köra ensam halvvägs där hon möter upp)
Fredag: köra ensam till terapin (mannen har ett viktigt möte men har mobilen på. tar det tvärnit går mor ifrån jobbet)
Lördag: ska vi åka på öppet hus till mitt jobb, och på kvällen ska vi gå ut och äta, min man och jag (vågar jag köra hem även om han tar ett glas vin...?).
Söndag ska jag på Lingon och blåbärsparty till en bekant (känner inte många där och ska köra dit ensam). Dessutom tänkte jag klämma in ett fikabesök hos AC.
Det här är ju helt ohållbart, känner jag. Måste plocka bort antingen klädpartyt eller fikat. Minst.
Men det är ju positivt att det känns kul att göra saker. Och att jag utmanar ångesten.
Ja, och så är ju panikkänslorna väldigt mycket svagare nu. Och det är ju jättebra!
Hur mår jag nu?
Jag mår bättre. Men sämre.
Jag har lust att göra saker. Jag vill. Jag kan slappna av och ha trevligt med mycket folk runt mej. Jag vågar stanna upp och känna efter. Det är bättre.
Men
Jag är mer stresskänslig. Jag orkar mindre. Jag klarar inte av att ha för mycket saker inbokade. När det har blivit för mycket blir jag sämre än tidigare.
Jag känner mej mer positiv till livet. Kan njuta av småsaker. Men jag har inte samma positiva drifkraft längre. Peppar inte mej själv på samma sätt (kom igen, heja på, du klarar det här...). Fast det var väl detta i kombination med mitt duktighetskrav som fick mej på fall.
Nu känner jag efter mer. Försöker iallafall. Och det är väl därför det känns sämre. För när jag inte kände efter alls, så kändes det naturligtvis inte dåligt.
Och jag har inte hittat balansen mellan att å ena sidan ha lust att göra saker, och å andra sidan inte ha så mycket inbokat.
Ta de fyra närmaste dagarna:
Torsdag: följa med på första dagen i ettan, Åka tlll stan med mamma (köra ensam halvvägs där hon möter upp)
Fredag: köra ensam till terapin (mannen har ett viktigt möte men har mobilen på. tar det tvärnit går mor ifrån jobbet)
Lördag: ska vi åka på öppet hus till mitt jobb, och på kvällen ska vi gå ut och äta, min man och jag (vågar jag köra hem även om han tar ett glas vin...?).
Söndag ska jag på Lingon och blåbärsparty till en bekant (känner inte många där och ska köra dit ensam). Dessutom tänkte jag klämma in ett fikabesök hos AC.
Det här är ju helt ohållbart, känner jag. Måste plocka bort antingen klädpartyt eller fikat. Minst.
Men det är ju positivt att det känns kul att göra saker. Och att jag utmanar ångesten.
Ja, och så är ju panikkänslorna väldigt mycket svagare nu. Och det är ju jättebra!
jag sa nej
Igår frågade Fru W om hennes son fick komma och sälja ur sin julkatalog på mitt me&I-party.
Jag sa nej.
Häpp!
Idag kom sonen med katalogen.
Det var absolut ingenting som jag tyckte var intressant.
Så jag sa nej.
Häpp! Häpp!
Lite dåligt samvete för det där sista...men vi köpte ett par saker förra året. Och man kan ju inte sprätta iväg en massa pengar bara för att vara snäll. Inte varje gång iallafall.
Till saken hör att jag och fru W har helt olika syn på uppfostran (och jag har naturligtvis rätt).
Det är hennes idé att sonen ska sälja. Och det är hon som styr och pushar. Sonen är inte fyllda åtta. Och skulle väl aldrig komma på tanken själv. Antar att hon har någon pedagogisk tanke med detta, lärare som hon är.
Fast jag för min del tycker att det viktigaste är att mina barn ska komma med egna ideér, få lust till olika saker. Vilket de ju kommer att få i sinom tid, när de är mogna för det. Barnen verkar bli stora mycket tidigare nuförtiden, så jag tycker att det känns viktigast att de får vara barn så länge som möjligt.
Jag sa nej.
Häpp!
Idag kom sonen med katalogen.
Det var absolut ingenting som jag tyckte var intressant.
Så jag sa nej.
Häpp! Häpp!
Lite dåligt samvete för det där sista...men vi köpte ett par saker förra året. Och man kan ju inte sprätta iväg en massa pengar bara för att vara snäll. Inte varje gång iallafall.
Till saken hör att jag och fru W har helt olika syn på uppfostran (och jag har naturligtvis rätt).
Det är hennes idé att sonen ska sälja. Och det är hon som styr och pushar. Sonen är inte fyllda åtta. Och skulle väl aldrig komma på tanken själv. Antar att hon har någon pedagogisk tanke med detta, lärare som hon är.
Fast jag för min del tycker att det viktigaste är att mina barn ska komma med egna ideér, få lust till olika saker. Vilket de ju kommer att få i sinom tid, när de är mogna för det. Barnen verkar bli stora mycket tidigare nuförtiden, så jag tycker att det känns viktigast att de får vara barn så länge som möjligt.
akvarellkurs
Nu har jag anmält mej till en akvarellkurs som börjar i september. Är väl lite tveksam, men känner jag att jag inte orkar med det när jag väl börjar arbetsträna så får jag väl hoppa av. Fast jag ska ju inte börja arbetsträna förrän bilkörningen känns okej, och det är ju den som är den jobbiga biten med en kurs. Att vara där är ju inte jobbigt.
Jag kommer inte igång med målningen på egen hand, känner jag. Och det är ju någonting som jag vill göra. Och som kan fylla all min tid med mening.
Och mamma har lovat att skjutsa mej om körningen inte funkar. Men det gör den nog. Efter ett par gånger iallafall.
Snart läggdax. Jag är jättetrött, trots tuppluren jag tog i förmiddags.
Midi ligger i sängen och är kokhet. Har nog en sjukling här hemma imorgon. Ska nog lämna Mini på dagis iallafall. Annars blir det ingen vila för storasyster.
Jag kommer inte igång med målningen på egen hand, känner jag. Och det är ju någonting som jag vill göra. Och som kan fylla all min tid med mening.
Och mamma har lovat att skjutsa mej om körningen inte funkar. Men det gör den nog. Efter ett par gånger iallafall.
Snart läggdax. Jag är jättetrött, trots tuppluren jag tog i förmiddags.
Midi ligger i sängen och är kokhet. Har nog en sjukling här hemma imorgon. Ska nog lämna Mini på dagis iallafall. Annars blir det ingen vila för storasyster.
vill jag verkligen?
Har tänkt lite på min oro inför FK:s nya regler.
Först var jag orolig.
Men sedan blev jag lättad. Kände att det på ett sätt skulle vara bra om jag inte fick någon ersättning. För då skulle jag inte aktivt behöva välja bort mitt jobb. Utan vara tvungen att gå andra vägar.
Och det är ju det jag vill.
Jag vill någonting annat. Så där. Nu har jag sagt det. Jag vill inte börja på min nya tjänst. Jag är rädd för att jag inte ska orka. Jag är rädd för stressen.
Tidigare har jag känt dåligt samvete för dessa tankar, och inte tillåtit mej att tänka dem. Men det är ju inte så att jag är sjukskriven för att jag inte vill ha min tjänst. Inte alls. Länge har jag velat det. Men efter min chefs försök att bli av med mej (först skrämde han upp mej med prat om utlandsresor varje vecka och mycket stress, och i nästa andetag erbjöd han mej att gå ett program för uppsagda) känner jag mej som en belastning. Tanken på jobbet känns inte längre roligt.
Det är väl snarare så att jag under min sjukskrivning har haft tid att tänka, börjat känna efter. Och nu vet jag vad jag inte vill, men inte vad jag vill. Kanske kan det lösa sej inom företaget. Till en början ska jag få jobba med mina gamla arbetsuppgifter. Det känns bra! Den tjänsten har dragits in, men kanske kan den behövas ändå? Kanske behöver miljöchefen mer hjälp?
Jag ska inte tänka längre än så här. Först ska jag jobba med det jag brukade. Försöka ta reda på vad jag vill.
Och när jag klarar av bilkörningen och att vara på jobbet. Då ska jag börja tänka på den praktiska fortsättningen.
Vill jag plugga så ska jag göra det. Kanske jobba halvitd, kanske studera på heltid. Det beror på vad jag vill. Och vad jag orkar.
Men det är okej att känna att jag inte vill tillbaka till min tjänst. Jag behöver inte bevisa för någon att jag skulle klara av det. Jag behöver inte bevisa för mej själv. Vad jag skulle klara av är inte intressant. Det är vad jag vill som spelar roll. Vad jag vill. Och att jag vågar stå för vad jag känner.
Först var jag orolig.
Men sedan blev jag lättad. Kände att det på ett sätt skulle vara bra om jag inte fick någon ersättning. För då skulle jag inte aktivt behöva välja bort mitt jobb. Utan vara tvungen att gå andra vägar.
Och det är ju det jag vill.
Jag vill någonting annat. Så där. Nu har jag sagt det. Jag vill inte börja på min nya tjänst. Jag är rädd för att jag inte ska orka. Jag är rädd för stressen.
Tidigare har jag känt dåligt samvete för dessa tankar, och inte tillåtit mej att tänka dem. Men det är ju inte så att jag är sjukskriven för att jag inte vill ha min tjänst. Inte alls. Länge har jag velat det. Men efter min chefs försök att bli av med mej (först skrämde han upp mej med prat om utlandsresor varje vecka och mycket stress, och i nästa andetag erbjöd han mej att gå ett program för uppsagda) känner jag mej som en belastning. Tanken på jobbet känns inte längre roligt.
Det är väl snarare så att jag under min sjukskrivning har haft tid att tänka, börjat känna efter. Och nu vet jag vad jag inte vill, men inte vad jag vill. Kanske kan det lösa sej inom företaget. Till en början ska jag få jobba med mina gamla arbetsuppgifter. Det känns bra! Den tjänsten har dragits in, men kanske kan den behövas ändå? Kanske behöver miljöchefen mer hjälp?
Jag ska inte tänka längre än så här. Först ska jag jobba med det jag brukade. Försöka ta reda på vad jag vill.
Och när jag klarar av bilkörningen och att vara på jobbet. Då ska jag börja tänka på den praktiska fortsättningen.
Vill jag plugga så ska jag göra det. Kanske jobba halvitd, kanske studera på heltid. Det beror på vad jag vill. Och vad jag orkar.
Men det är okej att känna att jag inte vill tillbaka till min tjänst. Jag behöver inte bevisa för någon att jag skulle klara av det. Jag behöver inte bevisa för mej själv. Vad jag skulle klara av är inte intressant. Det är vad jag vill som spelar roll. Vad jag vill. Och att jag vågar stå för vad jag känner.
källarröj
Dagen har hittills tillbringats i källaren. I mitt blivande Egna Rum. Blir jättebra. Allt som behöver köpas till är en vitrindörr till Billy, lite tavlor/tyger och boxar, lådor, mappsamlare i mängder. Och en skrivbordslampa. Ja, och en myslampa oxå förresten, när jag ändå är igång.
Så nu bär det av till Ikea. De stora barnen är hos kompisar och ska vara kvar där under tiden. Bara en att tampas med alltså. Sedan lär jag väl vara där nere hela kvällen och få ordning på alla pysselgrejjer, tyger och annat småpill. :)
Så nu bär det av till Ikea. De stora barnen är hos kompisar och ska vara kvar där under tiden. Bara en att tampas med alltså. Sedan lär jag väl vara där nere hela kvällen och få ordning på alla pysselgrejjer, tyger och annat småpill. :)
mina ögonbryn
Fina ögonbryn. Helt perfekta. Faktiskt. De andra fick måla och dona. Men icke jag. Vilken tur. För det skulle jag ändå aldrig orka.
Nu ska jag och mina fina ögonbryn gå ner i tvättstugan.
Nu ska jag och mina fina ögonbryn gå ner i tvättstugan.
mitt jag
Jag har en mittpunkt.
Mitt jag.
Precis ovanför magsäcken.
Samma punkt som min ångest utgår ifrån.
Så när mitt jag har blivit starkare får ångesten kanske inte plats?
Jag känner mej mer bräcklig nu.
Men på något sätt ändå starkare.
Jag värnar om mitt jag.
Försöker att lyssna.
Lära känna.
Det ger mej en kraft
som jag inte haft förrut.
Det ger mej mod.
Men det gör mej också mer medveten om
hur sårbar jag är.
Får inte svika.
Igen.
Måste stå för
den jag är.
Mitt jag.
Precis ovanför magsäcken.
Samma punkt som min ångest utgår ifrån.
Så när mitt jag har blivit starkare får ångesten kanske inte plats?
Jag känner mej mer bräcklig nu.
Men på något sätt ändå starkare.
Jag värnar om mitt jag.
Försöker att lyssna.
Lära känna.
Det ger mej en kraft
som jag inte haft förrut.
Det ger mej mod.
Men det gör mej också mer medveten om
hur sårbar jag är.
Får inte svika.
Igen.
Måste stå för
den jag är.
min sommarplan
Dags att följa upp min sommarplanering.
- promenader (så ofta det går)
Det har jag ju börjat med nu. Förra veckan blev det dock inte så mycket eftersom jag inte var hemma.
- egentid: rita, teckna, måla. (1 timme 2 ggr/vecka)
Oj, det har jag bara gjort en gång (!)
- bloggen: "Jakten på mej själv" - ska starta! Kommer att jaga min kontrollperson med blåslampa - vad finns bakom? vad tycker jag egentligen? vad vill jag? vem är jag? (varje dag)
Det här har jag faktiskt glömt bort. Fast jag har bloggat om andra viktiga tankar.
- läsa böcker (när tillfälle ges)
Klart godkänt. Jag har läst flera böcker.
Tja, det har väl gått sådär. Fast jag har gjort mycket annat som jag knappt vågat hoppas på tidigare.
Och jag har inte blivit sämre med bilkörning och annat.
Plan för augusti
Promenader: Istort sett varje dag.
Egentid: Känns inte så viktigt att planera in. Nu har jag ju hela dagarna för mej själv.
Bloggen: Jag ska ändra kategorierna och läsa igenom allt som förberedelse inför terapin som börjar om ett par veckor.
Läsa böcker: ska jag fortsätta med
Träning: Ska försöka ta mej till träningslokalen den här veckan eller nästa. Borde börja styrketräna. Och de ska tydligen börja med Yoga också. Det ska jag nog testa.
Funderar på om jag ska anmäla mej till en målarkurs i höst. Problemet är ju bara att jag inte vet när jag kan köra själv. Fast mamma ställer säkert upp och skjutsar mej ett par gånger om det krisar. Det vore ju bra träning att göra något på egen hand med en tid att passa.
- promenader (så ofta det går)
Det har jag ju börjat med nu. Förra veckan blev det dock inte så mycket eftersom jag inte var hemma.
- egentid: rita, teckna, måla. (1 timme 2 ggr/vecka)
Oj, det har jag bara gjort en gång (!)
- bloggen: "Jakten på mej själv" - ska starta! Kommer att jaga min kontrollperson med blåslampa - vad finns bakom? vad tycker jag egentligen? vad vill jag? vem är jag? (varje dag)
Det här har jag faktiskt glömt bort. Fast jag har bloggat om andra viktiga tankar.
- läsa böcker (när tillfälle ges)
Klart godkänt. Jag har läst flera böcker.
Tja, det har väl gått sådär. Fast jag har gjort mycket annat som jag knappt vågat hoppas på tidigare.
Och jag har inte blivit sämre med bilkörning och annat.
Plan för augusti
Promenader: Istort sett varje dag.
Egentid: Känns inte så viktigt att planera in. Nu har jag ju hela dagarna för mej själv.
Bloggen: Jag ska ändra kategorierna och läsa igenom allt som förberedelse inför terapin som börjar om ett par veckor.
Läsa böcker: ska jag fortsätta med
Träning: Ska försöka ta mej till träningslokalen den här veckan eller nästa. Borde börja styrketräna. Och de ska tydligen börja med Yoga också. Det ska jag nog testa.
Funderar på om jag ska anmäla mej till en målarkurs i höst. Problemet är ju bara att jag inte vet när jag kan köra själv. Fast mamma ställer säkert upp och skjutsar mej ett par gånger om det krisar. Det vore ju bra träning att göra något på egen hand med en tid att passa.
mina drivkrafter
Viljan att vara duktig. Få beröm. Göra andra nöjda. Inte svika.
Men också lusten att tänja gränser, att möta utmaningar.
Glädjen när jag klarar det jag inte trodde var möjligt.
Drivkrafter som kan driva mej långt, långt bort från mej sjäv. Hårdare än jag egentligen orkar.
Drivkrafter som baseras på att göra.
Måste ersätta dem med drivkrafter som utgår från att vara.
Viljan att må bra. Lusten att upptäcka nya saker. Glädjen i att leva mitt liv. Som jag vill ha det.
Jag måste våga känna efter. Våga stå för den jag är. Våga stå för det jag känner är rätt.
Inför andra. Men också inför mej själv.
Jag undrar om inte det senare är den svåraste utmaningen. Att bekämpa det dåliga samvetet.
Att tysta min kritiska röst. Som sällan är nöjd. Som gör att jag ofta inte ens försöker.
Jag är bra precis som jag är!
Men också lusten att tänja gränser, att möta utmaningar.
Glädjen när jag klarar det jag inte trodde var möjligt.
Drivkrafter som kan driva mej långt, långt bort från mej sjäv. Hårdare än jag egentligen orkar.
Drivkrafter som baseras på att göra.
Måste ersätta dem med drivkrafter som utgår från att vara.
Viljan att må bra. Lusten att upptäcka nya saker. Glädjen i att leva mitt liv. Som jag vill ha det.
Jag måste våga känna efter. Våga stå för den jag är. Våga stå för det jag känner är rätt.
Inför andra. Men också inför mej själv.
Jag undrar om inte det senare är den svåraste utmaningen. Att bekämpa det dåliga samvetet.
Att tysta min kritiska röst. Som sällan är nöjd. Som gör att jag ofta inte ens försöker.
Jag är bra precis som jag är!
