måsten
Trafikljus dit.
Motorväg hem.
Sedan är veckans kvot uppfylld.
Och jag kan ta det lugnt.
Förmodar att det inte var så här jag skulle göra.
Köra hårt ett par dagar för att sedan vila.
Är nog inte det bästa sättet för att minska stressen.
Men jag måste
se över mina måsten
för att bli bra.
Körträningen är kanske inte något måste. Sa terapeuten.
Det kändes förbjudet.
Att ens tänka så.
andlighet
Så istället har jag tänkt lite på det här med andlighet under dagen.
När jag tänker på min döda pappa tänker jag att hans själ fortfarande finns. Någonstans. Ser på molnen på dagen, och på stjärnorna på natten. Och minns. Saknar. Och längtar.
Jag tror inte på något paradis och inte på något helvete heller. Jag behöver inget paradis att längta till. Tycker att det liv jag har här och nu är tillräckligt härligt (trots allt). Jag behöver inget helvete som skrämmer mej till att vara en god medmänniska. Jag har en hög moral och mycket empati. Ibland för mycket för mitt eget bästa.
Jag tror inte på någon religion. Men på människans behov av att förklara det oförklarliga.
Jag förundras över livets uppkomst. Över varje människa som föds med en egen personlighet.
Men jag har inga svar på hur. Och varför. Har inte känt något behov av det.
Jag funderar inte över meningen med livet. Accepterar att jag inte vet.
Jag kan känna en längtan. Efter Något. Men jag vet inte vad.
Under dagen har jag gått och nynnat på en låt av Ulf Lundell. Det är väl så jag känner att jag skulle vilja förhålla mej till "Gud" om jag nu tror på någon.
Han har kropp, han har själ, han har ande
och han tar hand om alla tre.
Han kan jaga, han kan känna
han kan gå upp på klippan och be.
Han behöver inga kardinaler
han har sitt tempel där han står
Han behöver inga kardinaler
han behöver bara vinden i sitt hår.
Han behöver inga processioner
ingen guldbesudlad skrud
Han behöver inga orgeltoner
för att gå upp och möta Gud.
Ulf Lundell, fritt ur minnet (kanske med några småfel)
mitt fixarjag
Brorsan ringde och frågade om jag hade adressen till kusinen i Stockholm
Det hade jag inte.
Men jag tillbringade en kvart med att leta reda på den på internet.
Det kunde han ju lika gärna gjort själv!
Och det var inte så att han bad mej om hjälp. Utan jag erbjöd mej glatt.
Just nu är det ju inget stort problem. Men jag gör likadant på jobbet.
Någon kommer och frågar om någonting. Och så tar jag på mej att fixa det.
Det kommer ju inte att funka. Man har ju nog med sitt eget.
Bäst att börja träna på det redan nu.
Jag förmodar att jag gör det för att känna mej snäll och behövd. Känslan av att jag måste GÖRA för att bli omtyckt.
Och belöningskänslan jag ger mej själv när jag GÖR saker för andra.
väck och käck
Ni är så kloka allihopa :)
Jag måste jobba på att acceptera båda sidorna. Det är okej att vara Väck ibland. Man behöver inte göra och prestera hela tiden. (När min terapeut pratade om att man ändå ska aktivera sig så tänkte han nog på när man är helt passiv i längre perioder.) Orkar jag inte så orkar jag inte. Vill jag bara sitta och glo så kan jag ju få göra det.
Men jag ska inte heller fördömma Käck. Det är jättebra med positiv energi. Och det är ju verkligen lustfyllt när jag får den där kicken. Impulsen att göra något. Även om det nu råkar bli för mycket ibland. Man måste nog förhålla sig till henne som till barnen. Man älskar dom förbehållslöst men man sätter ändå gränser och regler för dem. Och nu har jag ju satt upp regler att följa.
Nu var jag inne på acceptans igen. Ska bli spännande att läsa vidare i boken...
fru Väck och fru Käck
Kort rekapitulering: På samma dag kan jag pendla mellan att få värsta infallen och total håglöshet. Jag fick i uppgift i terapin att hitta varningssignalerna för att jag är på väg upp eller ner, men då pratade vi om cykler på kanske flera veckor. Nu har jag kommit fram till att det kan svänga väldigt under en dag. Så då är det kanske strategier för att dämpa mina toppar som behövs.
Jag pendlar alltså mellan att vara fru Käck och fru Väck.
Fru Käck vill hela tiden göra saker, åka iväg på aktiviteter, träffa folk. Gärna boka in för framtiden. Ordnar och fixar. Lovar saker. Startar upp projekt.
Fru Väck vill ingenting. Gör inte mer än nödvändigt. Även om nödvändigt kan vara ganska omfattande när man har barn. Läser ut en spännande bok som påbörjats. Men startar inte upp några nya saker. Och har ingen lust att slutföra påbörjade projekt. Fru Väck tycker bäst om att sitta och surfa. Sånt som känns jobbigt lämnas därhän. Till exempel började jag ju fundera kring acceptans. Fick flera långa kommentarer som jag ville tänka mer på och läsa vidare i boken innan jag svarade på. Jätteroligt. Men helt plötsligt väldigt jobbigt. Så det har jag inte tagit tag i.
Signaler på att det vänder
(Måste väl ändå tänka igenom det eftersom det var läxan...).
Jag vet inte. Jag blir oftast väldigt överraskad själv när det ploppar upp en massa energiska tankar i hjärnan.
Att dämpa fru Käck
- aldrig säga mina infall högt till barnen eller andra. Bara tänka dem för mej själv. På så sätt kan jag ju ändra mej om det blir för mycket.
- aldrig bestämma något på stående fot. Eller bjuda hem någon direkt när tanken kommer. Utan vänta ett tag och se om det fortfarande känns bra.
- alltid titta i almanackan innan jag bestämmer något. Tumregel: en jobbig sak per dag. Aldrig två saker direkt efter varandra.
- prioritera MEJ. Inte försöka slå knut på mej själv för att vara snäll mot någon annan.
Detta har jag gjort i veckan:
- berättade inte för tjejerna att vi skulle till coop igår förrän efter dansen, när jag var säker på att jag orkade.
- väntade med att ringa familjen W för pajinbjudning i lördags. vid närmare eftertanke var det ingen bra i idé.
- sa till H att vi inte kunde träna i tisdags för att jag skulle på föräldramöte. Tidigare hade jag nog tagit med mej träningskläderna och åkt direkt för att inte göra H besviken.
Och så var det fru Väck, då
Om jag lyckas dämpa mina infall, så borde jag ju inte hamna i det här läget. Och ska jag verkligen tvinga mej att göra saker när jag inte orkar? Enligt terapeuten ska man göra något iallafall.
Fast jag gör ju aldrig ingenting. Jag lämnar och hämtar på dagis. Efter dagis är jag med barnen. Jag gör aldrig ingenting när familjen är hemma.
Kanske ska jag försöka att ändå fortsätta med mina projekt, även om det känns trist och jobbigt.
Kom att tänka på mina garderobsrensningar. Satte igång med liv och lust. Drog ut allt. Sorterade och la in fint. Fast innan jag hann bli klar svängde humöret och jag gjorde aldrig klart det. Så det låg grejjer lite överallt. Tills mannen tog tag i det. Där kanske jag skulle ha fortsatt ändå? Men det är ju jättesvårt att tvinga sej själv...
Har ni några stragegier ni kan tipsa om?
är det rätt trots allt?
Resultatet stämmer ju helt överens med den utbildning jag har. Och personlighetsbeskrivningen stämmer också.
Ska jag inte ändra bana, trots allt? Äh, det är ju bara ett test...
Teknik&Tillverkning
Du är en sån person som människor vänder sig till när de vill ha goda råd, och du är mästare på att leverera en lösning på problemen. Mest av allt gillar du praktiska problem där ditt sinne för logik sätts på prov. De som känner dig skulle framför allt beskriva dig som pålitlig, noggrann och praktisk. Du är inte direkt rockstjärnetypen utan verkar snarare i det tysta. Yrkesmässigt passar du in i IT-branschen, samt i teknik och tillverkningsbranscher, där du kan få programmera, kalkylera, planera och vara superpraktisk i lugn och ro. Det är inte osannolikt att du i framtiden kommer att klättra på karriärstegen och få ta en hel del ansvar i ditt arbete.
Testet hittade jag hos Molly.
nu har jag bestämt mej
Jag lämnade återbud till konstkursen.
Kände att det kanske inte är läge för det nu.
Jag har ju träningen, bilkörningen och mina övningar i medveten närvaro.
Orken jag får över vill jag hellre lägga på barnen och vännerna. Och promenader.
Det är ju inte så att jag har uteslutit det för alltid. Just nu är det för mycket annat. Men senare.
Så ska jag absolut ta tag i det. För det är ju någonting jag vill göra.
Det känns tråkigt. Men ändå skönt.
När sonens innebandy krockade med min kurs så kände jag lättnad.
Det hade ju gått att lösa.
Men jag kände att det inte var där problemet låg. Utan hos mej.
I mej.
Och nu känns det jättebra.
Det var inte min ångest som sa nej.
Det var jag själv.
Det hade blivit för mycket.
Jag är inte redo för det.
toppar och dalar
Efter terapin i fredags kände jag att jag inte riktigt fick ihop mina tankar. Det jag sa kändes inte riktigt sant, men ändå var det det, på något märkligt sätt. I helgen har jag tänkt mer på det och kommit fram till att jag har pratat om två olika saker, fast samtidigt.
På terapin ritade vi upp den här bilden. Och den stämmer med hur det varit tidigare i mitt liv. En topp på kanske en månad har följts av en period när allt känts pest. När jag varit uppåt har jag planerat och ringt folk och bestämt saker. Varit social, pratat och skrattat. Satt igång projekt hemma.
I dalarna har jag varit seg och inte orkat ta mej för någonting. Inte gjort mer än det absolut nödvändigaste. Jag har läst om jag haft en bok på gång. Men jag har inte orkat börja i någon ny. Jag tvättar, men jag låter kläder med fläckar ligga till senare. Jag lagar mat de dagar mannen kommer hem sent, men det blir ofta enkla rätter. Jag ringer inte till någon. Ibland orkar jag knappt engagera mej tillräckligt för att prata i telefon när någon ringer. Är jag på fest smiter jag gärna undan och diskar, så att jag slipper prata. Om jag överhuvudtaget går dit.
Men på terapin sa jag saker som inte alls stämde med det ovan. Och det kändes också sant.
I fredags natt låg jag och tänkte på hur dagen hade varit. Och kom fram till att hjärnan flera gånger dragit iväg med mej och hittat på saker som jag egentligen inte orkade med. Jag drog upp en tidslinje och prickade in hur jag känt mej under dagen. Och kom fram till följande:
På en och samma dag hade jag väldiga svängningar. Och djupdykningar.
1) Efter terapin kom jag på idén att åka och handla. Så det gjorde jag. Väl hemma packade jag upp varorna och drack en kopp kaffe. Sedan var orken slut.
2) Hade lovat att passa brorsdottern. Kom plötsligt på att vi skulle åka till affären efter dagis. Jag hade ett par rabattkuponger som jag inte fått med mej på förmiddagen. Efter hämtningen åkte jag med fyra barn till affären. När jag kom hem gick luften ur...började med maten, och tankarna for iväg.
3) Varför inte höra med mamma om hon oxå ville komma på middag. Sen hade jag fullt upp till efter maten. Brorsan kom med bakelser, så pajen jag gjort blev inte uppäten.
4) Då kom jag på den strålande idén att vi skulle bjuda över familjen W på fika dagen efter. Vi skulle nog kunna klämma in dem på förmiddagen, mellan fotbollen och 91-årskalaset. Som tur var ringde jag aldrig...
5) Framåt nio längtade jag bara efter att alla skulle åka hem...var helt slut....
Lördagen gick åt till återhämtning...
Så även när jag är ganska nedsatt så ploppar tankarna upp. Det kanske är därför jag inte fick ihop det. För i fredags sa jag att jag gör saker även när jag är nere. Och tänkte då veckovis. Om det svänger så här under en dag (även om fredagen kanske var extrem) så betyder det ju att jag är uppåt och gör saker, för att senare tappa all lust.
På lördagmorgonen fick jag för mej att vi skulle baka chokladbollar och sa det till barnen. Ett par timmar senare kändes det inte alls som någon bra idé. Jag var ganska så trött. Men eftersom jag hade sagt det fick jag ju ändå göra det.
När det ser ut så här så är det väl egentligen inte de tidiga tecknen jag ska leta efter, utan metoder för att dämpa mej och spara på krafterna.
Får fundera lite mer på det här under veckan...
femti spänn
Ikväll ska jag på syjunta. Svägerskan är också med och det har skramlats till hennes bebis.
Vi är några stycken som är syskon och då brukar inte den andre vara med. Men nu har det tydligen räknats med mej.
Visserligen bara 50 kronor. Men ändå. Och hon som har samlat in var väldigt noga med att inte vara med när vi samlade till hennes syrra.
Vill ju inte vara motvals. Men jag har redan gett min brorsdotter en fin present. Och snart är det dop.
Så jag känner inte för att lägga mer.
Innan sommaren hade jag nog tigit och betalat. Även om jag hade känt som nu.
Varit rädd för att någon skulle bli arg på mej, eller bli sedd som snål.
Men nu ska jag ta det som en övning i att säga nej.
Eller är jag fånig?
solig cykeltur
Njöt av den härliga höstmorgonen när jag trampade till dagis och skola med barnen.
Friskt och skönt, utan att vara kallt.
Idag var vi sena. Sonen satte igång att leka. Döttrarna hängde på. I en lek som utvecklade sej till att bli en skuggteater. Mindes våra härliga mornar när jag var mammaledig. Så blir det aldrig mer, även om vi mot förmodan skulle få en bebis till. Skolplikt, heter det visst.
Har tänkt ett varv till på konstkursen. Det känns inte bra i magen. Samtidigt som det känns jätteskoj.
Har försökt analysera. Kom fram till att det är bilkörningen som oroar mej mest. Ensam i bilen i höstmörkret. Så därför ska jag gå. Ska inte låta mina dumma tankar styra mej. Och dessutom blir det mörkt i vinter när jag kör till jobbet också.
Jag ska ju leta naturliga träningsområden. Köra ärenden till stan och så. Och detta blir ju en bra körträning. Jag kan öka svårighetsgraden för att till slut ta motorvägen dit. Perfekt ju.
Är forfarande orolig för att jag inte ska orka, men det löser sej.
helt slut
Pajen blev god. Och jag köpte alldelses för mycket...nej men jag har ju många barn. Och lite till mej själv oxå. Börjar bli en bra vana att jag köper till mej själv.
Men det här med att jag stressar upp mej så i förväg. Idag var jag i tid med allt. Men ändå stod jag klockan fyra och skalade äpplen till pajen och blev jättestressad. Försökte med lite medveten närvaro. När jag blivit bättre på det tror jag faktiskt att det kan hjälpa. Att fokusera på det jag gör just för tillfället. En sak i taget.
För jag är ju superbra på planering. Men planerandet har gått snett någonstans. Istället för att få ordning i tillvaron har jag blivit stressad av allt som ska göras. Även om det inte är ont om tid. Om jag lär mej att planera och sedan fokusera på en sak i taget så blir det ju kanonbra.
Nu, läggdax. Hoppas att jag får upp ungarna imorgon. De somnade inte förrän halv tio.
konstkursen
Jag behöver ju någonting att göra som är mitt eget. Som jag gör bara för mej själv. Att måla har tidigare tyckt varit jätteroligt. Och enligt omgivningen var jag ganska bra, men såklart inte enligt mej själv. Det var ju därför jag slutade.
Ensam här hemma kommer det inte att bli av. Jag tecknade mest, men nu är jag mer sugen på att måla. Och jag är inte en sån som plockar fram grejjerna och testar. Jag vill kunna från början! På en kurs får man ju uppgifter och guidning. Det passar mej till en början.
Så att gå den där kursen känns roligt och berikande. Kan det ändå bli för jobbigt? När jag börjar arbetsträna kanske. Men är jag inte i ännu större behov av tid för mej själv då?
Jag velar fram och tillbaka. Men jag tror nog att jag ska börja. Om jag tycker att det blir för jobbigt så kan jag ju sluta. Eller hoppa över någon gång ibland.
Kompis E skiljer på aktiviteter som ger energi och aktiviteter som tar energi. Det här borde ju vara något som ger energi. Något att se fram emot. Borde kanske börja fundera lite mer i de banorna. Fast det hör väl till när man mår bättre. Tills nu har ju i stort sett allt varit jobbigt och varit energitjuvar.
prestationsbaserad självkänsla
Jag går ju faktiskt dit för att jag tycker om det. Och för att dela det med mina barn. Förmedla kärleken till böckerna och lusten att läsa. Uppleva den speciella stämningen som finns på bibblan.
Men i min hjärna finns kravet på att jag ska gå till bibblan med barnen minst en gång i månaden. Varje gång jag går dit känner jag mej nöjd, som om jag uträttat något. Varit duktig. När vi inte varit där blir jag missnöjd. Tycker att jag är dålig.
Likadant är det inom andra områden. De flesta? Jag blir nöjd när vi har sex ofta. Trots att jag ju har det för att jag vill, inte för att vara duktig. Jag känner mej duktig när jag bakar bröd. Jag räknar efter hur många böcker jag har läst den senaste tiden. Om jag varit duktig. Trots att jag ju läser för nöjes skull, inte för att slå något rekord, eller jämföra mej med någon annan.
Förresten är det så med mycket när det gäller barnen: pyssla, göra egen lera, baka tillsammans...saker som ju är roliga. Men som får mej att känna mej nöjd med mej själv.
Varför har jag lagt in prestationskrav på saker som jag tycker om?
Måste ändra mitt sätt att tänka. Jag gör saker som jag tycker om. För min skull. För att må bra. För att få vara tillsammans. För att ha roligt. Jag ska inte göra saker för att vara duktig.
Och motsatsen till duktig är ju att jag känner mej som en dålig mamma/fru/människa om jag inte gör det här.
Inte konstigt att jag är stressad inuti. När jag måste prestera i precis allt.
tanka(r)
Jobbigt att bara kunna tvätta kvällar och helger...fast det är ju precis som när man jobbar.
Känner mej utvilad efter helgen. Har fått ny kraft. Känner lust. Måste bara tänka på att inte göra av med allt på en gång. Utan hushålla med krafterna. Fylla på mer under tiden. Istället för att köra på tills det tar slut.
Det har varit lugna dagar. Förrutom sonen som var uppspelt och tokbråkig hela helgen. Suck!
Jag har läst nästan två böcker, varit ute på promenader (utan ångest) och till och med hunnit med en kroppsskanning.
Körde ut övriga familjen, la mej på soffan och satte på CD:n. Det krävs nog lite övning, om man säger så. Man ska fokusera på en kroppsdel i taget. Hur det känns... Jag var helt fokuserad från tårna upp till vänster knä. Sedan fladdrade tankarna för att vara fokuserade stundvis, och i slutet var jag totalt väck, hörde knappt vad som sades. Men det var ändå skönt och rofyllt.
Övade också när jag diskade, både igår och idag. Det gick väl hyfsat. Men det är lätt att associera sig på villovägar.
Tycker hittills att det känns jätteskönt efteråt. Jag har ständigt tankar som surrar i huvudet. (Fast det har väl alla...) och det var skönt att slippa det för ett tag. Jag har använt tankarna som ett säkerhetsbeteende för att fly från mej själv, tror jag. Och det har lett till att jag ständigt tvingar mej att tänka på specifika saker. Planerar, räknar, fantiserar, ältar...
Nu ska jag hänga tvätt och sedan gå och lägga mej. Imorgon börjar måndagssnurret igen. Och jag ska ha klädparty på kvällen. Med fjorton gäster. Hua! Risk för att energin tar slut där, tror jag...
övningsobjekt
övade på min älskade
nya grepp efter sexton år
kräver en förklaring
tänkte jag
speciellt efter en veckas frånvaro
så jag sa
det här har jag lärt mej i terapin
...tystnad...
ja, alltså medveten närvaro
upp som en sol...
Fick sova i en timme. Lite drygt. Vaknade mitt i en dröm. Och plötsligt slog det mej.
Jag har aldrig haft något normalläge.
Antingen har jag varit full av livslust och energi. Tyckt att allt varit jättebra. Velat allt, gjort allt, orkat allt. Ringt mina vänner. Bestämt träff. Planerat. Fixat hemma. Levt.
Eller har jag varit håglös och utan kraft. Mest suttit hemma. Inte hört av mej. Tyckt att det varit jobbigt när någon ringt. Gjort just ingenting.
Jag brukade skratta åt det. När jag hade en bra period. Brukade se till att ha saker bokade. Så att jag skulle komma ut. Sedan, när jag inte tog mej för någonting. Fast ofta ringde jag återbud. Iallafall på senare år, när det inte längre känts så viktigt att göra saker.
Gräver i minnet. Hur länge har det varit så här?
Jullovet i sjuan. Träffade jag inte en enda kompis. Och toppade det med att vara "sjuk" i en vecka.
Och nu har jag haft en lång dålig period. Som medicinen brutit. Bara det att nu svänger det snabbare. Jag kan ha en topp och en dal i samma vecka.
Som i terapin i fredags. Jag var på max. Tyckte att veckan varit kanon. Mindes inte att jag haft flera jobbiga dagar i början av veckan. Och varit ständigt trött. Kände mej uttråkad och rastlös. Redo att ge mej på de utmaningar som erbjöds. Pratade till och med om hur jobbigt det var när jag ville mer än jag orkar. Utan att inse att jag just precis i den stunden var precis sådan.
Jag strävar efter balans. Men jag har nog aldrig haft det...
beskärning
Eftersom jag inte vetat riktigt hur man gör med träden, så har jag klippt lite försiktigt. Nya skott och grenar som uppenbart varit på fel plats. Men nu insåg jag att det behövs rejäla ingrepp på träden om vi ska få någon ordning på dem.
Det är kanske samma sak med en själv.
Om man har struntat i sig själv i flera år så är man så vildvuxen att det inte räcker med att putsa lite i kanterna.
Man måste in till stammen och gallra ur. Låta det bästa vara kvar och klippa bort det andra.
För att man sedan ska kunna växa i rätt riktning. Få balans mellan de olika grenarna.
Och bära frukt som mognar och kan skördas.
Vilka grenar vill jag ha kvar?
stress och inspiration
Det är nog två veckor sedan sonen bestämde sej för att han ville ha Pokémonkalas. Och jag har ju haft gott om tid på mej att tänka på upplägget.Men först tre timmar innan kalaset började kom de roliga ideérna och vi snodde runt som skållade råttor för att få allt klart.
Och så är det ju. Jag jobbar bäst under tidspress. Får de bästa ideérna strax före dead line. Inspirationen knackar på i sista stund. Jobbar bäst om jag har lite för mycket att göra.
Men nu klarar jag inte det. För det innebär ju stress. Tidigare var denna stress mest positiv. Men nu är all stress negativ. Jag märker att så fort jag känner mej lite stressad så dröjer det inte länge innan stressnivån ligger på max. Lite eller lagom stressad finns inte på kartan längre.
Måste hitta ett sätt att balansera detta. Det funkar inte längre att inspirationen dyker upp först när det nästan är för sent. Jag orkar inte med det. Efteråt, Men just när jag är där ser jag bara möjligheterna. Då ringer inga varningsklockor som får mej att avstå.
Men hur gör man?
livet ÄR orättvist!
Varför skulle just jag drabbas av två missfall? Uppleva smärtan av ett förlorat liv och krossade framtidsplaner.
Så här flera år efteråt kan jag ju se vad det har gett mej, även om det såklart inte är värt priset. Det känns mer naturligt att prata om döden. Jag är inte rädd för att störa när någon har sorg. Jag har fått ett större djup, en större förståelse. Något som jag är tacksam för. Jag har blivit en bättre medmänniska. Men om jag fick välja skulle jag hellre ha min pappa här.
Varför skulle just jag drabbas av den här jädrans panikångesten. Det känns inte rättvist.
Eftersom jag är mitt i det så har jag lite svårt att se det positiva i situationen, men jag antar att jag kommer ut starkare på andra sidan. Jag håller ju på att omvärdera hela mitt liv och vem jag är. Det borde ge mej ett rikare liv. Jag har ju förståelse för andra i liknande situationer nu när jag själv vet hur det är.
Och om vi vänder på det:
Varför är just jag född i Sverige, med en uppväxt där mina största bekymmer var hur jag skulle få barnbidraget att räcka till (grov förenkling...). När så många aldrig får vara barn.
Varför kan just jag ge mina barn trygghet och mat. När så många föräldrar maktlöst ser sina barn svälta ihjäl.
Varför har jag ett arbete, som jag inte ens kan ta mej till. När så många är arbetslösa.
Så många varför. Livet är inte rättvist.
Jag försöker känna tacksamhet. För att jag har det så bra som jag har det.
Och medkänsla. För dem som har det sämre.
Hopp. Att det lilla. Kan hjälpa. Att världen ändå är god.
Men rättvis? Nej!
Det är därför jag inte tror på Gud. Iallafall inte enligt kristendomen. Där allt elände antingen tycks bero på människans fria vilja eller på att gud har någon mening med allt som vi inte ser. Vad skulle det vara för mening med att ge liv om det inte får födas? Varför ska en människa dö för att en annan ska "prövas"?
Några tankar en söndagkväll...
ja må han leva
Funderade lite mer på det där med alla måsten. Medveten närvaro är ju någonting som jag verkligen vill göra, och som jag tror att jag kommer att må bra av. Jag är ju nästan aldrig i nuet, alltid någon annanstans i tankarna. Det kan kanske hjälpa mej att komma vidare i panikträningen också. Och jag är ju så stressad. Ska jag klara av arbetslivet så måste jag ju få ner stressnivån. Jag ska läsa den där boken så att jag får veta mer, och sedan känna efter ordentligt! Ingen oro för det här nu! Det finns inga krav, mer än de jag ställer på mej själv.
Nu är det dax för födelsedagsuppvaktning.
