så olikt mej
Vad är det med mej, egentligen?
Jag har fortfarande inte tänkt ut vad vi ska bjuda på idag och släkten kommer klockan tre.
Grilla, kanske. Det är sol idag.
Eller kycklingsallad?
Och vilken tårta ska jag göra?
Enklast möjliga får det bli: kladdkaketårta med jordgubbar och grädde.
Ganska skönt ändå, att inte planera så mycket.
Jag har fortfarande inte tänkt ut vad vi ska bjuda på idag och släkten kommer klockan tre.
Grilla, kanske. Det är sol idag.
Eller kycklingsallad?
Och vilken tårta ska jag göra?
Enklast möjliga får det bli: kladdkaketårta med jordgubbar och grädde.
Ganska skönt ändå, att inte planera så mycket.
mitt planerarjag, var är du?
Fick en välbehövlig sovmorgon idag. Inte utvilad. Men lite piggare.
Dagen ska ägnas åt städ och tvätt. Kanske lite röjning. Om tiden räcker.
Och ogräsrensning?Trädgården lockar.
,Även om solen lyser med sin frånvaro.
Just nu iallafall. Den kanske också har sovmorgon.
Måste tänka ut vad vi ska bjuda på imorgon. Då stundar kalas. För lilla mej.
Har mitt planerarjag kapitulerat?
Eller bara dragit sej tillbaka för att hämta kraft? För att återvända när jag minst anar.
För att med förnyad styrka styra och ställa och hindra mej från att leva i nuet.
Att inte ha menyn klar dagen före.
Att inte ha handlat. Inte förberett det som kan förberedas.
Att inte redan känna stressen.
En ny erfarenhet.
En angenäm sådan. Dessutom.
Dagen ska ägnas åt städ och tvätt. Kanske lite röjning. Om tiden räcker.
Och ogräsrensning?Trädgården lockar.
,Även om solen lyser med sin frånvaro.
Just nu iallafall. Den kanske också har sovmorgon.
Måste tänka ut vad vi ska bjuda på imorgon. Då stundar kalas. För lilla mej.
Har mitt planerarjag kapitulerat?
Eller bara dragit sej tillbaka för att hämta kraft? För att återvända när jag minst anar.
För att med förnyad styrka styra och ställa och hindra mej från att leva i nuet.
Att inte ha menyn klar dagen före.
Att inte ha handlat. Inte förberett det som kan förberedas.
Att inte redan känna stressen.
En ny erfarenhet.
En angenäm sådan. Dessutom.
tankekraft
Kom att tänka på att jag en gång för länge sedan kände att jag behövde utvecklas som person.
Kom fram till fem områden som jag skulle jobba med. Jag var kanske 21 år ,eller så.
Tänker på det för att peppa mig själv. Vill man så kan man! Vill jag så kan jag! Jag ville och jag kunde!
Problem: jag rodnade och tyckte det var jobbigt
Lösning: klippa håret kort och försöka strunta i det. (jag "gömde mej" bakom håret)
Resultat: bra. rodnar säkert fortfarande ibland. fast det vet jag inte säkert. och jag bryr mej inte heller
Problem: jättejobbigt att hålla föredrag
Lösning: blev erbjuden att hålla kurser för hela företaget när jag var nyanställd. Hade jag inte haft dessa punkter hade jag tackat nej. Nu såg jag det som en utmaning.
Resultat: bra. såklart var det alldeles hemskt de första gångerna, men på slutet tyckte jag det var kul. nu har jag inga större problem med att prata inför folk, lite grann när det går lång tid mellan gångerna, men det är ingenting jag går och oroar mej för.
Problem: superkittlig
Lösning: intalade mej att man kan ändra det med tankarna. tränade på att stå emot
Resultat: bra. det var en inställningsfråga!
Problem: rädd för smärta
Lösning: tatuering
Resultat: det här har jag inte gjort. bestämde mej för en tatuering över ankeln, men har inte repat tillräckligt med mod. Och efter att ha fött tre barn utan smärtlndring kan jag nog anse den här punkten som avslutad.
Fast å andra sidan har jag velat ha den där tatueringen sen jag var 21, så det kanske är dags att ta tag i saken. Jag lär väl inte ångra mej när jag har tänkt på det så länge.
Kan inte komma på vad den femte grejjen kan ha varit. Någonting med träning kanske?
Kom fram till fem områden som jag skulle jobba med. Jag var kanske 21 år ,eller så.
Tänker på det för att peppa mig själv. Vill man så kan man! Vill jag så kan jag! Jag ville och jag kunde!
Problem: jag rodnade och tyckte det var jobbigt
Lösning: klippa håret kort och försöka strunta i det. (jag "gömde mej" bakom håret)
Resultat: bra. rodnar säkert fortfarande ibland. fast det vet jag inte säkert. och jag bryr mej inte heller
Problem: jättejobbigt att hålla föredrag
Lösning: blev erbjuden att hålla kurser för hela företaget när jag var nyanställd. Hade jag inte haft dessa punkter hade jag tackat nej. Nu såg jag det som en utmaning.
Resultat: bra. såklart var det alldeles hemskt de första gångerna, men på slutet tyckte jag det var kul. nu har jag inga större problem med att prata inför folk, lite grann när det går lång tid mellan gångerna, men det är ingenting jag går och oroar mej för.
Problem: superkittlig
Lösning: intalade mej att man kan ändra det med tankarna. tränade på att stå emot
Resultat: bra. det var en inställningsfråga!
Problem: rädd för smärta
Lösning: tatuering
Resultat: det här har jag inte gjort. bestämde mej för en tatuering över ankeln, men har inte repat tillräckligt med mod. Och efter att ha fött tre barn utan smärtlndring kan jag nog anse den här punkten som avslutad.
Fast å andra sidan har jag velat ha den där tatueringen sen jag var 21, så det kanske är dags att ta tag i saken. Jag lär väl inte ångra mej när jag har tänkt på det så länge.
Kan inte komma på vad den femte grejjen kan ha varit. Någonting med träning kanske?
en bild
Lillasyster har hjälpt mej att fixa en bild till bloggen. Men hon var lite bekymrad. Det syns ju att det är du.
Frågan är om det syns att det är jag för att man vet att det är jag. Så är det nog.
Funderade lite på det där med anonymitet.
Det känns ju skönt att ha det för att jag då kan skriva precis vad jag vill. Behöver inte ta nån hänsyn eller så.
Och det vore ju inte så bra om t.ex. någon på jobbet skulle läsa bloggen. Och kanske inte framtida arbetsgivare heller. Nuförtiden verkar de ju googla folk innan anställningen.
Och så känns det lite tryggare.
Frågan är om det syns att det är jag för att man vet att det är jag. Så är det nog.
Funderade lite på det där med anonymitet.
Det känns ju skönt att ha det för att jag då kan skriva precis vad jag vill. Behöver inte ta nån hänsyn eller så.
Och det vore ju inte så bra om t.ex. någon på jobbet skulle läsa bloggen. Och kanske inte framtida arbetsgivare heller. Nuförtiden verkar de ju googla folk innan anställningen.
Och så känns det lite tryggare.
mitt trygghetsbehov
Har börjat läsa en bok om att ta sej ur livskriser: Det kan bara bli bättre av Bill O´Hanlon (tack för tipset Di)
Ibland är livet vi lever för smått för oss. Vi har anpassat oss på olika sätt under en längre tid, och vi får betala ett högt pris för alla kompromisser vi gör. Ibland ljuger vi för oss själva eller andra, vilket också kostar på i längden. Vi betalar priset genom att leva ett liv som vi inte är ägnade att leva i utbyte mot trygghet, pengar, accepterande och så vidare...
Jag låter nog mitt trygghetsbehov styra mej för mycket. Tänker alltid ut det värsta som kan hända och agerar sedan utifrån det. Har kommit bort från mej själv i min jakt på tryggheten.
Funderade på det här med att jag kanske vill börja plugga igen. Vad händer egentligen om det värsta inträffar?
Min katastroftanke:
jag tar tjänstledigt och börjar plugga. Blir uppsagd och får inget jobb efter min examen. Vi skiljer oss. (eller hua att jag blir änka). Jag står utan inkomst, med tre barn.
Vad skulle hända?
Vi säljer huset och då får jag så mycket pengar att jag klarar mej minst ett, kanske två år. Under den tiden vore det väl märkligt om jag inte skulle kunna skaffa mej ett jobb.
Dessutom får jag väl lite A-kassa iallafall, jag ska ju vara tillbaka på jobbet i höst.
Och om jag börjar plugga får vi väl höja mannens livförsäkring så att jag klarar mej om utifall att han skulle gå och dö.
Fast det värsta fallet: huspriserna har sjunkit så vi får inget över (tror inte att vi skulle gå back). Då får jag väl vända mej till socialen när sparpengarna är slut, om jag inte fått något jobb.
Detta är ju inget man strävar efter men det känns ju ganska osannolikt att det skulle inträffa.
Ska jag våga kasta mej ut utan livlina?
Eller ska jag fega och kanske ångra mej för resten av livet?
(Jag har ju gott om tid på mej att fundera, vet inte ens riktigt vad jag isåfall ska läsa.)
Ibland är livet vi lever för smått för oss. Vi har anpassat oss på olika sätt under en längre tid, och vi får betala ett högt pris för alla kompromisser vi gör. Ibland ljuger vi för oss själva eller andra, vilket också kostar på i längden. Vi betalar priset genom att leva ett liv som vi inte är ägnade att leva i utbyte mot trygghet, pengar, accepterande och så vidare...
Jag låter nog mitt trygghetsbehov styra mej för mycket. Tänker alltid ut det värsta som kan hända och agerar sedan utifrån det. Har kommit bort från mej själv i min jakt på tryggheten.
Funderade på det här med att jag kanske vill börja plugga igen. Vad händer egentligen om det värsta inträffar?
Min katastroftanke:
jag tar tjänstledigt och börjar plugga. Blir uppsagd och får inget jobb efter min examen. Vi skiljer oss. (eller hua att jag blir änka). Jag står utan inkomst, med tre barn.
Vad skulle hända?
Vi säljer huset och då får jag så mycket pengar att jag klarar mej minst ett, kanske två år. Under den tiden vore det väl märkligt om jag inte skulle kunna skaffa mej ett jobb.
Dessutom får jag väl lite A-kassa iallafall, jag ska ju vara tillbaka på jobbet i höst.
Och om jag börjar plugga får vi väl höja mannens livförsäkring så att jag klarar mej om utifall att han skulle gå och dö.
Fast det värsta fallet: huspriserna har sjunkit så vi får inget över (tror inte att vi skulle gå back). Då får jag väl vända mej till socialen när sparpengarna är slut, om jag inte fått något jobb.
Detta är ju inget man strävar efter men det känns ju ganska osannolikt att det skulle inträffa.
Ska jag våga kasta mej ut utan livlina?
Eller ska jag fega och kanske ångra mej för resten av livet?
(Jag har ju gott om tid på mej att fundera, vet inte ens riktigt vad jag isåfall ska läsa.)
packningen
Mannen hade ju packat till barnen.
Måste erkänna att jag inte lyckades hålla tassarna borta!
Och det var nog tur. Hu så hemska färgkombinationer det blivit annars! Han hade bara plockat fram shorts och tröjor men inte tänkt på att man ska ha det på sej tillsammans. Jag är inte jättepetig men knallröda shorts och orangea tröjor tycker jag är FÖR hemskt tillsammans. Så jag bytte ut ? nästan allt!
Fast han har inte kommenterat det ? vet inte om han ens har märkt att det inte är det han packade som är med.
Dessutom hade han glömt:
- välling och flaska (vi har bara haft välling med oss på alla utflykter de senaste 7 åren eller så?.)
- badkläder till tjejerna
Vi tänker nog helt olika när vi packar. Jag lägger supermycket tid och energi på att få med allt som vi behöver/jag har tänkt. Stressar runt för att få med allt och går igenom packlistan i huvudet gång på gång. Tycker det är katastrof om vi glömt något.
Mannen tänker att det är inte hela världen om vi glömt något, gör en lagom insats vid packningen och räknar med att allt går att lösa om det behövs.
En sundare inställning egentligen.
Och det finns ju ingen anledning att brusa upp för saker som man ändå inte kan göra något åt. Det löser ju ingenting, gör bara stämningen tråkig.
Här passar dessa ord från Christer bra, igen:
Så skönt det är att bara vara, utan att vara bara för det som skulle ha varit, och istället vara för det som bara blev... även om planen blev lite skev...
att vara nöjd med den man är
Hittade det här hos Christer.
"det är lättare att nå det du vill, när du är nöjd med den du är, innan du når den du vill vara..."
Funderade lite på det här när jag skulle somna igår (gick inte så bra, mannen snarkade...).
Att vara nöjd med den du är. Det låter självklart.
Men när man som jag är full av måsten och borden och egna krav på hur jag ska vara.
Måste jag inte ändra mej för att kunna bli nöjd med mej själv?
Min kontrollperson som sitter och dikterar, som lägger ut dimridåer så att jag inte ser den jag egentligen är utan bara den som jag bör vara. Som gör att jag inte känner att jag duger som jag är, utan ger mej dåligt samvete om jag inte gör som hon säger.
Jag kan inte bli nöjd med mig själv så länge jag har denna kontrollant och alla dessa kravlistor i huvudet på hur jag ska vara och vad jag ska göra.
När jag inte längre accepterar min kontrollperson, har jag då inte redan ändrat på mej?
När jag tränar mej på att se det positiva i tillvaron och med mej själv, har jag då inte redan påbörjat resan mot den jag vill vara?
För den jag vill vara, är ju en som är nöjd med den hon är.
helt oplanerat
Kollade på vädret och såg att det ska vara hyfsat med sol ett par dagar.
Ska vi åka till stugan imorgon, frågar jag.
Mannen tycker att det är en strålande idé.
Jag ligger i soffan och känner mej lätt och fri.
Bara åka iväg, utan dagar av planering.
Inte likt mej.
Alls.
Härligt!
Känner efter...kanske har jag börjat förändras....
(eller är det bara vinet...första glaset på läänge...)
Vad ska vi ha för mat, funderar mannen efter en liten stund.
Ingen aning, svarar jag, bestäm du.
Det känns inte alls nödvändigt att planera.
Det finns ju affärer på Öland också.
Är det här verkligen jag????
Ska vi åka till stugan imorgon, frågar jag.
Mannen tycker att det är en strålande idé.
Jag ligger i soffan och känner mej lätt och fri.
Bara åka iväg, utan dagar av planering.
Inte likt mej.
Alls.
Härligt!
Känner efter...kanske har jag börjat förändras....
(eller är det bara vinet...första glaset på läänge...)
Vad ska vi ha för mat, funderar mannen efter en liten stund.
Ingen aning, svarar jag, bestäm du.
Det känns inte alls nödvändigt att planera.
Det finns ju affärer på Öland också.
Är det här verkligen jag????
40 saker jag är bra på
Hittade en lista med "40 saker jag är bra på" hos Mindfulness. (tror jag att det var)
Det kan ju vara nyttigt att tänka på, tänkte jag. Fast 40 låter mycket...
Å andra sidan är det så mycket att jag verkligen måste tänka efter, vilket ju är bra.
Här kommer mina talanger:
bygga snöborgar
planera
göra flera saker samtidigt
jonglera
pyssla
lyssna
bevara en hemlighet
skratta
hitta på saker
vara envis
baka gott bröd utan recept
laga nyttig och god mat
improvisera fram sånger på rim
skriva roliga tal på vers
säga vilket år en viss låt släpptes
klättra i träd
spara pengar
bara handla det som står på listan
komma ihåg inköpslistan utantill
planera klädinköp till barnen en säsong i förväg
slösa pengar
sy (maskerad) kläder på improvisation
göra födelsedagskort
vara barnslig
dra dåliga skämt
skratta åt mina egna skämten
vara mamma till mina barn
vara en bra vän
vara omtänksam
komma ihåg människor jag träffat
ta hänsyn
passa tider
hålla det jag lovar
bara lova det jag tror att jag kan hålla
lata mej
strunta i att städa
komma ihåg saker
ha tålamod
sudoku
läsa
Läste listan för Maxi. Han tycker att jag ska lägga till att jag är bra på att rita.
Det kan ju vara nyttigt att tänka på, tänkte jag. Fast 40 låter mycket...
Å andra sidan är det så mycket att jag verkligen måste tänka efter, vilket ju är bra.
Här kommer mina talanger:
bygga snöborgar
planera
göra flera saker samtidigt
jonglera
pyssla
lyssna
bevara en hemlighet
skratta
hitta på saker
vara envis
baka gott bröd utan recept
laga nyttig och god mat
improvisera fram sånger på rim
skriva roliga tal på vers
säga vilket år en viss låt släpptes
klättra i träd
spara pengar
bara handla det som står på listan
komma ihåg inköpslistan utantill
planera klädinköp till barnen en säsong i förväg
slösa pengar
sy (maskerad) kläder på improvisation
göra födelsedagskort
vara barnslig
dra dåliga skämt
skratta åt mina egna skämten
vara mamma till mina barn
vara en bra vän
vara omtänksam
komma ihåg människor jag träffat
ta hänsyn
passa tider
hålla det jag lovar
bara lova det jag tror att jag kan hålla
lata mej
strunta i att städa
komma ihåg saker
ha tålamod
sudoku
läsa
Läste listan för Maxi. Han tycker att jag ska lägga till att jag är bra på att rita.
plan för juli + avstämning
Dags att göra sommarens första avstämning. Följer jag min sommarplan?
Avstämning juni
Barnen går på dagis/fritids i två veckor till. För dessa veckor blir målet:
- lämna o hämta barn + handla vid behov = frisk luft och motion
- min egen aktivitet: läsa böcker (skönlitteratur) minst 30 minuter per dag
- skriva i bloggen varje dag
Detta har jag gjort. Har varit lite slarvig med 30 minuter skönlitteratur, men har läst ut båda mina ångestböcker. Det kändes viktigare.
Dessutom har jag varit på ica flera gånger i veckan, varit i stan och på coop, kört bil minst en gång i veckan och varit på flera utflykter/aktiviteter. Jag har följt med på allt vi har planerat. Bra!
Jag har mindre förväntansångest, situationerna känns som tidigare eller mindre jobbiga oc hjag behöver inte "tvinga iväg mej" på normaljobbiga saker. Inga tecken på att jag börjar bli sämre alltså.
Jag har tagit tag i relationen till min chef och ångesten ang. motorvägen. Två stora, jobbiga bromsklossar för mitt tillfrisknande. Verkligen bra gjort!
Min plan för juli:
Nu kommer mannen och familjen vara hemma.
För att må bra behöver jag motion, frisk luft, egentid, tid för eftertanke
Min plan för detta är:
- promenader (så ofta det går)
- egentid: rita, teckna, måla. (1 timme 2 ggr/vecka)
- bloggen: "Jakten på mej själv" - ska starta! Kommer att jaga min kontrollperson med blåslampa - vad finns bakom? vad tycker jag egentligen? vad vill jag? vem är jag? (varje dag)
- läsa böcker (när tillfälle ges)
- dessutom aktiviteter med familjen: bada, åka till stan och äta glass och annat somrigt.
Känns som att jag kommer att kräva ganska mycket tid för mej själv. Men det här är det jag behöver.
Just nu kräver jag kanske mer, men å andra sidan har jag tidigare nästan inte haft någon egentid alls.
Avstämning juni
Barnen går på dagis/fritids i två veckor till. För dessa veckor blir målet:
- lämna o hämta barn + handla vid behov = frisk luft och motion
- min egen aktivitet: läsa böcker (skönlitteratur) minst 30 minuter per dag
- skriva i bloggen varje dag
Detta har jag gjort. Har varit lite slarvig med 30 minuter skönlitteratur, men har läst ut båda mina ångestböcker. Det kändes viktigare.
Dessutom har jag varit på ica flera gånger i veckan, varit i stan och på coop, kört bil minst en gång i veckan och varit på flera utflykter/aktiviteter. Jag har följt med på allt vi har planerat. Bra!
Jag har mindre förväntansångest, situationerna känns som tidigare eller mindre jobbiga oc hjag behöver inte "tvinga iväg mej" på normaljobbiga saker. Inga tecken på att jag börjar bli sämre alltså.
Jag har tagit tag i relationen till min chef och ångesten ang. motorvägen. Två stora, jobbiga bromsklossar för mitt tillfrisknande. Verkligen bra gjort!
Min plan för juli:
Nu kommer mannen och familjen vara hemma.
För att må bra behöver jag motion, frisk luft, egentid, tid för eftertanke
Min plan för detta är:
- promenader (så ofta det går)
- egentid: rita, teckna, måla. (1 timme 2 ggr/vecka)
- bloggen: "Jakten på mej själv" - ska starta! Kommer att jaga min kontrollperson med blåslampa - vad finns bakom? vad tycker jag egentligen? vad vill jag? vem är jag? (varje dag)
- läsa böcker (när tillfälle ges)
- dessutom aktiviteter med familjen: bada, åka till stan och äta glass och annat somrigt.
Känns som att jag kommer att kräva ganska mycket tid för mej själv. Men det här är det jag behöver.
Just nu kräver jag kanske mer, men å andra sidan har jag tidigare nästan inte haft någon egentid alls.
att våga misslyckas
Hittade det är citatet hos Nini. Passar ju tyvärr precis in på mej just nu!
ur Gunilla Dahlgrens Lilla Mansboken:
ur Gunilla Dahlgrens Lilla Mansboken:
"Jag har slutat misslyckas. Jag gör bara sådant jag kan. - Så jag gör väldigt litet."
Håller på att klura på vad jag ska göra med mina 30 minuter Egentid framöver. Läsa bok känns ju lite fegt.
Och nu har jag ju kommit igång med det så läsa kommer jag ändå att göra.
Ska tänka ut något som jag inte behärskar till fullo, där jag kan misslyckas.
trollet på motorvägen
Dags att skrämma bort det där trollet som står mitt i vägen och räcker ut tungan åt mej.
Jag är Stora Bocken Bruse ;)
Okej, jag gjorde inte som jag borde ha gjort.
Men gjort är gjort!
Det är dags att förlåta mej själv för det.
Alla gör misstag i bland.
Varför kan inte jag få göra det?
Jag gjorde en bedömning av situationen - och handlade därefter.
Fast det är väl inte det som är problemet?
Det är väl den där mannen som sa
- det där var farligt gjort!
Hade jag fått sån ångest om han inte varit där och sagt så?
Tror inte det...
Vad spelar det för roll?
Han har glömt det!
Varför kan inte jag glömma?
Nu visualiserar jag händelsen så som jag skulle föredragit att jag agerade:
Jag sitter i bilen och kör. Tjock mage. Säkerhetsbältet skaver lite. Har min grå vinterjacka på mej. Musik på radion. Är i lagom tid för att hämta barnen efter mellis. Längtar! Solen skiner. Får kisa lite. Sjunger med i låtarna.
Där. En avspärrning. Triangelkoner som det står "Olycka" på. En man står på vägen. Jag saktar in och svänger in på avfarten. En annan man står där och viftar.
Jag stannar bilen och vevar ner rutan. Frågar vad som hänt.
Mannen säger att en kvinna blivit bländad och kört av vägen lite längre fram. Olyckan har precis inträffat. De har inte hunnit sätta ut några skyltar. Jag ska ta av åt höger i korsningen och följa den gamla vägen, säger mannen.
Jag startar bilen igen och svänger åt höger. Ser en bil framför mej köra ner på motorvägen igen. Konstigt, tänker jag. Är lite osäker på hur jag ska köra, men hittar rätt.
Vägen hem tar lite längre tid än väntat men jag hinner ändå i tid till dagis.
Från och med nu ska jag tänka på den här versionen när jag tänker på den här händelsen.
Jag är Stora Bocken Bruse ;)
Okej, jag gjorde inte som jag borde ha gjort.
Men gjort är gjort!
Det är dags att förlåta mej själv för det.
Alla gör misstag i bland.
Varför kan inte jag få göra det?
Jag gjorde en bedömning av situationen - och handlade därefter.
Fast det är väl inte det som är problemet?
Det är väl den där mannen som sa
- det där var farligt gjort!
Hade jag fått sån ångest om han inte varit där och sagt så?
Tror inte det...
Vad spelar det för roll?
Han har glömt det!
Varför kan inte jag glömma?
Nu visualiserar jag händelsen så som jag skulle föredragit att jag agerade:
Jag sitter i bilen och kör. Tjock mage. Säkerhetsbältet skaver lite. Har min grå vinterjacka på mej. Musik på radion. Är i lagom tid för att hämta barnen efter mellis. Längtar! Solen skiner. Får kisa lite. Sjunger med i låtarna.
Där. En avspärrning. Triangelkoner som det står "Olycka" på. En man står på vägen. Jag saktar in och svänger in på avfarten. En annan man står där och viftar.
Jag stannar bilen och vevar ner rutan. Frågar vad som hänt.
Mannen säger att en kvinna blivit bländad och kört av vägen lite längre fram. Olyckan har precis inträffat. De har inte hunnit sätta ut några skyltar. Jag ska ta av åt höger i korsningen och följa den gamla vägen, säger mannen.
Jag startar bilen igen och svänger åt höger. Ser en bil framför mej köra ner på motorvägen igen. Konstigt, tänker jag. Är lite osäker på hur jag ska köra, men hittar rätt.
Vägen hem tar lite längre tid än väntat men jag hinner ändå i tid till dagis.
Från och med nu ska jag tänka på den här versionen när jag tänker på den här händelsen.
att ta vara på livet
Hittade den här dikten hos Gnällspikar och livsflanörer. Tänkvärd!
Det är en 85-årig dam i USA som har skrivit den.
Det är en 85-årig dam i USA som har skrivit den.
"Om jag fick leva mitt liv igen
Jag skulle göra fler misstag nästa gång
Jag skulle slappna av och ta det lugnt
Jag skulle vara tokigare än i det här livet
Ta färre saker på allvar
Ta fler chanser
Jag skulle bestiga fler berg
och simma i flera floder
Äta mera glass och mindre potatis
Jag skulle kanske ha fler verkliga problem
men färre inbillade
Jag är en sån som lever förnuftigt och klokt
timma efter timma
dag efter dag
Visst har jag haft mina ögonblick
men om jag fick leva om mitt liv igen
skulle jag ha fler
Jag skulle faktiskt försöka att inte
ha annat än ögonblick
det ena efter det andra
Istället för att planera så många år i förväg
varje dag
Jag är en sån som alltid tar med mig
termometer och vattenflaska,
regnrock och fallskärm
Men om jag fick leva om mitt liv igen
skulle jag ta mindre packning
Jag skulle börja gå barfota tidigare på våren
och fortsätta senare på hösten
Jag skulle dansa mer
Jag skulle åka fler karuseller
Jag skulle plocka fler maskrosor"
min väska
som jag tycker är fin men slutade använda eftersom min man inte tyckte den var fin
har jag börjat använda igen.
och fått flera komplimanger
nästan lite synd
jag som höll på att träna mej på
att stå för min smak
vad tänker jag om en person som har en ful väska?
att den är dum i huvudet?
eller
att den har en kul personlighet?
Oftast det sistnämnada, aldrig det första.
Däremot har ju vissa hemsk smak genomgående.
Men de kan ju vara bra kompisar för det.
varför tror jag
att folk skull tycka mindre om mej
om jag har en ful väska?
eller
är det min kontrollperson igen:
jag är en person med god smak!
alltså
köper jag ingenting som jag inte är säker på att andra tycker är fint
eller
så måste någon pålitlig person godkänna mitt "osäkra" köp innan jag använder det.
jag kan ju inte riskera att gå runt och ha dålig smak!!!!
Nehej, skulle ju kolla saldot på kontot.
Ska köra bil till Coop och handla med min mamma.
Hon kommer snart hit för att åka med mej.
har jag börjat använda igen.
och fått flera komplimanger
nästan lite synd
jag som höll på att träna mej på
att stå för min smak
vad tänker jag om en person som har en ful väska?
att den är dum i huvudet?
eller
att den har en kul personlighet?
Oftast det sistnämnada, aldrig det första.
Däremot har ju vissa hemsk smak genomgående.
Men de kan ju vara bra kompisar för det.
varför tror jag
att folk skull tycka mindre om mej
om jag har en ful väska?
eller
är det min kontrollperson igen:
jag är en person med god smak!
alltså
köper jag ingenting som jag inte är säker på att andra tycker är fint
eller
så måste någon pålitlig person godkänna mitt "osäkra" köp innan jag använder det.
jag kan ju inte riskera att gå runt och ha dålig smak!!!!
Nehej, skulle ju kolla saldot på kontot.
Ska köra bil till Coop och handla med min mamma.
Hon kommer snart hit för att åka med mej.
perfektionisten
Har funderat en del på det här med att jag är så stressad. Hittade en intressant tanke i Mia Törnbloms "Självkänsla nu!". Hon delar upp stress i inre och yttre stress.
Inre stress "består av dina egna förväntningar och krav på dig själv, din rädsla och ditt sätt att uppfatta olika situationer." "Min sanning är att den mesta stressen bottnar i låg självkänsla och självcentrerad rädsla".
Då är det ju inte så konstigt att jag är stressad, trots mitt ostressiga liv.
Jag har ju väldigt höga krav på mej själv. Är nog till viss del perfektionist. Jämför mina prestationer med andra. Oftast behöver jag inte vara bäst (fast det skadar ju inte...) men jag vill absolut inte vara sämst!
Jag kan nöja mej med lagom (jag har inte superbra betyg från gymnasiet, som exempel) men om jag tycker att jag borde vara bra på någonting, så nöjer jag mej inte med medelmåttig.
Jag har också väldigt höga krav på vad jag ska klara av. Jag vill oftast kunna saker på en gång. Är det något jag inte riktigt fått kläm på hur man ska göra så försöker jag oftast inte ens.
Exempelvis Scrapbooking verkar ju kul. Jag har köpt material, valt ut och framkallat bilder men har inte kommit till skott eftersom jag inte vet riktigt hur man gör och är rädd för att misslyckas.
Har lite svårt för konstnärliga saker - jag har för dålig självkänsla för att helt stå för det jag gör. Och jag är så självkritisk att jag oftast cencurerar mej så hårt att det inte blir något alls.
Men när jag väl gör något som jag är helt nöjd med så står jag för det så pass att jag kan visa det för andra. Det är bara det att jag sällan är helt nöjd med någonting som jag gör.
Jag tycker det är roligt att göra födelsedagskort och jag är ganska bra på det med (har vid några tillfällen hänt att barnet ifråga till och med glömt bort paketet!) MEN jag gör bara kort till barn, aldrig till vuxna. Möjligtvis då om jag gör något barnsligt kort lite på skoj till någon jämn födelsedag. Förmodar att jag inte gör kort till vuxna för att jag då får prestationsångest, det känns mer kravlöst att göra kort till barn.
Oj, det här har jag aldrig erkänt för mej själv förrän nu! Tänkte att det här inlägget skulle handla om inre stress. Men inte visste jag att detta skulle komma fram. Spännande! Så nu fick jag ändra rubriken!
Min kontrollperson tycker att jag är en kreativ person med bra självkänsla. Men det är jag inte!
Jo, kreativ kanske - de gånger som jag tar mej runt min självcensur.
Jag tror att jag går lite efter denna regel:
Jag är bra på en sak så länge jag inte gör något som bevisar motsatsen. Alltså tar jag inte risken att göra saker som jag inte vet helt säkert att jag är bra på.
Jag vågar inte misslyckas!
Vad skulle hända om jag misslyckas?
Skulle det vara så farligt?
Hur kan jag få reda på om någonting är roligt om jag aldrig försöker?
Måste jag vara bra på allt jag gör på en gång?
Missunnar jag mej glädjen att bli bättre med tiden?
Räcker det inte med att tycka att någonting är skoj för att få lov att göra det?
Spelar det någon roll vad andra tycker om det jag gör?
Tycker jag alltid att det andra gör är jättefint?
Tycker jag sämre om dem som personer för det?
Vad tycker jag verkar roligt?
Vad vill JAG göra?
Lite frågor att fundera vidare kring.
Inre stress "består av dina egna förväntningar och krav på dig själv, din rädsla och ditt sätt att uppfatta olika situationer." "Min sanning är att den mesta stressen bottnar i låg självkänsla och självcentrerad rädsla".
Då är det ju inte så konstigt att jag är stressad, trots mitt ostressiga liv.
Jag har ju väldigt höga krav på mej själv. Är nog till viss del perfektionist. Jämför mina prestationer med andra. Oftast behöver jag inte vara bäst (fast det skadar ju inte...) men jag vill absolut inte vara sämst!
Jag kan nöja mej med lagom (jag har inte superbra betyg från gymnasiet, som exempel) men om jag tycker att jag borde vara bra på någonting, så nöjer jag mej inte med medelmåttig.
Jag har också väldigt höga krav på vad jag ska klara av. Jag vill oftast kunna saker på en gång. Är det något jag inte riktigt fått kläm på hur man ska göra så försöker jag oftast inte ens.
Exempelvis Scrapbooking verkar ju kul. Jag har köpt material, valt ut och framkallat bilder men har inte kommit till skott eftersom jag inte vet riktigt hur man gör och är rädd för att misslyckas.
Har lite svårt för konstnärliga saker - jag har för dålig självkänsla för att helt stå för det jag gör. Och jag är så självkritisk att jag oftast cencurerar mej så hårt att det inte blir något alls.
Men när jag väl gör något som jag är helt nöjd med så står jag för det så pass att jag kan visa det för andra. Det är bara det att jag sällan är helt nöjd med någonting som jag gör.
Jag tycker det är roligt att göra födelsedagskort och jag är ganska bra på det med (har vid några tillfällen hänt att barnet ifråga till och med glömt bort paketet!) MEN jag gör bara kort till barn, aldrig till vuxna. Möjligtvis då om jag gör något barnsligt kort lite på skoj till någon jämn födelsedag. Förmodar att jag inte gör kort till vuxna för att jag då får prestationsångest, det känns mer kravlöst att göra kort till barn.
Oj, det här har jag aldrig erkänt för mej själv förrän nu! Tänkte att det här inlägget skulle handla om inre stress. Men inte visste jag att detta skulle komma fram. Spännande! Så nu fick jag ändra rubriken!
Min kontrollperson tycker att jag är en kreativ person med bra självkänsla. Men det är jag inte!
Jo, kreativ kanske - de gånger som jag tar mej runt min självcensur.
Jag tror att jag går lite efter denna regel:
Jag är bra på en sak så länge jag inte gör något som bevisar motsatsen. Alltså tar jag inte risken att göra saker som jag inte vet helt säkert att jag är bra på.
Jag vågar inte misslyckas!
Vad skulle hända om jag misslyckas?
Skulle det vara så farligt?
Hur kan jag få reda på om någonting är roligt om jag aldrig försöker?
Måste jag vara bra på allt jag gör på en gång?
Missunnar jag mej glädjen att bli bättre med tiden?
Räcker det inte med att tycka att någonting är skoj för att få lov att göra det?
Spelar det någon roll vad andra tycker om det jag gör?
Tycker jag alltid att det andra gör är jättefint?
Tycker jag sämre om dem som personer för det?
Vad tycker jag verkar roligt?
Vad vill JAG göra?
Lite frågor att fundera vidare kring.
att lagom ska vara så svårt
Nu är jag där igen.
Fokuserar till 110% för att bli bra så fort som möjligt...
Läser, tänker,analyserar, läser, tänker....
Förrut var det ångestträningen.
Körde på tills jag stupade.
Skulle ta det lugnt. Lära mej att lyssna på mej själv.
Började sakta med förändringen av mej själv.
Sen har det ökat. Utan att jag märkt det.
Nu måste jag säga STOPP!
Igen!
Att det ska vara så svårt.
Att göra någonting lagom mycket.
Utan att börja stressa.
Men det är ju så roligt!
Och spännande!
Och viktigt!
Men den här gången har jag iallafall sagt stopp i tid.
Och det är ju en förbättring!
Så jag lyssnar ju på mej själv nu
- i bland åtminstone.
Mitt nya motto (?):
En tanke om dagen
är bra för magen...
Fokuserar till 110% för att bli bra så fort som möjligt...
Läser, tänker,analyserar, läser, tänker....
Förrut var det ångestträningen.
Körde på tills jag stupade.
Skulle ta det lugnt. Lära mej att lyssna på mej själv.
Började sakta med förändringen av mej själv.
Sen har det ökat. Utan att jag märkt det.
Nu måste jag säga STOPP!
Igen!
Att det ska vara så svårt.
Att göra någonting lagom mycket.
Utan att börja stressa.
Men det är ju så roligt!
Och spännande!
Och viktigt!
Men den här gången har jag iallafall sagt stopp i tid.
Och det är ju en förbättring!
Så jag lyssnar ju på mej själv nu
- i bland åtminstone.
Mitt nya motto (?):
En tanke om dagen
är bra för magen...
brodax igen
Om en liten stund. Ska ut och äta med tjejgänget. L ska köra och det är bra, för hon pratar hela tiden, så då hinner man inte tänka så mycket på att det är jobbigt.
Har sminkat mej oxå - för att höja poängen på kvinnligheten ;-)
Kom på varför jag nästan aldrig sminkar mej. På vardagarna går jag ju här hemma eller är hos någon kompis. Möjligen åker jag in till stan eller till nån affär en sväng. Det är inget jag brukar sminka mej inför.
Till lite festligare tillfällen är det ju dock lite kul. MEN. Nu när jag tänker efter så brukar jag aldrig hinna. Jag duschara och grejjar till håret lite snabbt. Sen springer jag runt och fixar med barnen, packar och sånt. Och i sista minuten tar jag på mej kläderna. Då brukar de andra redan vara på väg ut till bilen.
Det får bli ändring på det!!!! Måste prioritera mej själv mer!!!
Har sminkat mej oxå - för att höja poängen på kvinnligheten ;-)
Kom på varför jag nästan aldrig sminkar mej. På vardagarna går jag ju här hemma eller är hos någon kompis. Möjligen åker jag in till stan eller till nån affär en sväng. Det är inget jag brukar sminka mej inför.
Till lite festligare tillfällen är det ju dock lite kul. MEN. Nu när jag tänker efter så brukar jag aldrig hinna. Jag duschara och grejjar till håret lite snabbt. Sen springer jag runt och fixar med barnen, packar och sånt. Och i sista minuten tar jag på mej kläderna. Då brukar de andra redan vara på väg ut till bilen.
Det får bli ändring på det!!!! Måste prioritera mej själv mer!!!
att tappa bort sej själv
Det är faktiskt ingen överdrift, att jag har tappat bort mej själv. Har inga drömmar, inga intressen.
Minns inte heller vad jag en gång tyckte om att göra. För jag har ju inte alltid varit sån här.
För länge sedan hade jag massor av tankar och funderingar.
Som jag gärna ventilerade med andra.
Sen blev det tomt.
När hände det?
Jag blev osäker på vad jag tyckte, osäker på vad jag visste, osäker på vad andra skulle tycka om mej - om jag mot förmodan ville yttra mej om något.
Den allra enklaste fråga blev svår att svara på, om den var personlig.
Tänk om jag sa fel, tänk om dom andra blev arga, tänk om ingen annan tyckte som jag.
Blev osäker på orden. Vad dom betydde. Slutade använda ord som jag inte behärskade till fullo. Eller som jag inte trodde att jag behärskade. För egentligen visste jag ju.
Men nu
har jag börjat tänka och tycka igen. Börjat våga. Våga stå för den jag är.
Börjat hitta - tillbaka till mej själv.
Igår kom jag på två saker, som jag en gång älskat att göra och som jag nu upptäckt på nytt. Tack vare bloggandet.
- att läsa, fundera, analysera och diskutera - och kanske bli lite klokare på kuppen.
- att skriva - dikter, funderingar, berättelser, tankar. Jag har alltid skrivit.
Men så helt plötsligt - glömde jag bort det.
Känner glädje och lust.
Igen.
Minns inte heller vad jag en gång tyckte om att göra. För jag har ju inte alltid varit sån här.
För länge sedan hade jag massor av tankar och funderingar.
Som jag gärna ventilerade med andra.
Sen blev det tomt.
När hände det?
Jag blev osäker på vad jag tyckte, osäker på vad jag visste, osäker på vad andra skulle tycka om mej - om jag mot förmodan ville yttra mej om något.
Den allra enklaste fråga blev svår att svara på, om den var personlig.
Tänk om jag sa fel, tänk om dom andra blev arga, tänk om ingen annan tyckte som jag.
Blev osäker på orden. Vad dom betydde. Slutade använda ord som jag inte behärskade till fullo. Eller som jag inte trodde att jag behärskade. För egentligen visste jag ju.
Men nu
har jag börjat tänka och tycka igen. Börjat våga. Våga stå för den jag är.
Börjat hitta - tillbaka till mej själv.
Igår kom jag på två saker, som jag en gång älskat att göra och som jag nu upptäckt på nytt. Tack vare bloggandet.
- att läsa, fundera, analysera och diskutera - och kanske bli lite klokare på kuppen.
- att skriva - dikter, funderingar, berättelser, tankar. Jag har alltid skrivit.
Men så helt plötsligt - glömde jag bort det.
Känner glädje och lust.
Igen.
kära Jag Själv
Nu har jag tillbringat tillräckligt mycket tid med självömkan.
Jag valde själv att se mej som ett offer.
Sanningen är att ingen kan såra mig utan mitt medgivande!
I just den stunden kändes det bra.
Men nu förstör det mitt liv
Stjäl energi och hindrar mej från att komma vidare
Vad har jag vunnit på detta ältande?
Genom att hålla fast vid det som hände
har jag sluppit utsätta mej för risken att misslyckas i mitt nya jobb:
Tänk om jag inte kan?
Men det är ingen risk!
Jag väljer att se det som en utmaning!
Vad spännande det ska bli med ett nytt jobb
nya saker att lära mej
nya människor att träffa.
Jag lämnar det gamla bakom mej
ger ingen nöjet - att förstöra mitt liv
Minns allt det positiva!
Efter rådande omständigheter orkade jag inte handla annorlunda.
Jag förlåter mej själv för det!
Men om jag får välja fritt så hade jag föredragit att handla så här:
Efter telefonsamtalen med min chef sätter jag mig ner och gör en lägesrapport.
Dagen efter åker jag till jobbet och ber om ett samtal med min chef. Vi sitter i hans rum, vid det runda bordet, och går punkt för punkt igenom vad jag har gjort och hur vi ligger till. När chefen har insett att jag har rätt och att läget är under kontroll säger jag att jag blev sårad av hans ord. Han säger "det var kanske lite förhastat". Det tar jag som en ursäkt.
Om jag tänker på händelsen igen väljer jag att tänka på den på detta sätt, som jag föredragit att jag handlat!
Det är mitt liv!
Jag skapar själv min verklighet
genom hur jag väljer att förhålla mej till händelser och människor jag möter.
Jag ensam har ansvar för mitt liv.
Jag väljer lycka!
(inspiration och fraser från "att välja glädje" av Kay Pollak)
bäste Herr Chef
Om du bara visste hur sårad jag blev av dina ord. Jag visste det inte själv, tills helt nyligen.
Jag vet att dina ord inte var sanna.
Och ärligt talat, det vet väl du också? Innerst inne.
Jag får inse att du aldrig kommer att erkänna att du haft fel.
För det krävs mod.
Jag tar din uppsägning som ett erkännande.
Du flydde - för att slippa möta mig igen
slippa stå till svars
Jag ska inte ge dig nöjet
att förstöra resten av mitt liv.
Men jag vill ändå tacka dig
för tiden innan detta skedde.
Det var lärorikt att jobba med dig
och oftast roligt
Vi hade ofta olika åsikter om saker
och båda älskade heta diskussioner.
Det tränade mig att vässa mina argument
och slåss för min sak.
Några av dina chefsegenskaper har jag lagt på minnet:
att sätta tydliga gränser mot omgivningen
att det går att sätta familjen främst
att stå upp för sina medarbetare.
Jag lämnar dig så här
med allt det som var bra i minnet.
Hej då!
Hälsningar
en f.d. medarbetare
Jag vet att dina ord inte var sanna.
Och ärligt talat, det vet väl du också? Innerst inne.
Jag får inse att du aldrig kommer att erkänna att du haft fel.
För det krävs mod.
Jag tar din uppsägning som ett erkännande.
Du flydde - för att slippa möta mig igen
slippa stå till svars
Jag ska inte ge dig nöjet
att förstöra resten av mitt liv.
Men jag vill ändå tacka dig
för tiden innan detta skedde.
Det var lärorikt att jobba med dig
och oftast roligt
Vi hade ofta olika åsikter om saker
och båda älskade heta diskussioner.
Det tränade mig att vässa mina argument
och slåss för min sak.
Några av dina chefsegenskaper har jag lagt på minnet:
att sätta tydliga gränser mot omgivningen
att det går att sätta familjen främst
att stå upp för sina medarbetare.
Jag lämnar dig så här
med allt det som var bra i minnet.
Hej då!
Hälsningar
en f.d. medarbetare
