vaddå splittrad?
Samlade ihop alla böcker som jag håller på att läsa och som ligger spridda i huset. (Hmmm...)
Det blev ett gäng:
Fri från oro, ångest och fobier, Larsson/Wisung (har jag nog slagit upp något i...)
Självkänsla nu!, Mia Törnblom
Att välja glädje, Kay Pollac (har jag läst en gång, börjat läsa den igen)
Befriad från ångest, Lucinda Bassett
Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät, Paulo Coelho (min "egenuppgift")
Dessutom fick jag "ångest - om orsaker, uttryck och vägen bort från den... " av Christer L. Nordlund med posten igår. Den känns ju spännande att börja läsa.
Ingen brådska - allt på en gång!
Eller hur var det nu? ;-)
Det blev ett gäng:
Fri från oro, ångest och fobier, Larsson/Wisung (har jag nog slagit upp något i...)
Självkänsla nu!, Mia Törnblom
Att välja glädje, Kay Pollac (har jag läst en gång, börjat läsa den igen)
Befriad från ångest, Lucinda Bassett
Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät, Paulo Coelho (min "egenuppgift")
Dessutom fick jag "ångest - om orsaker, uttryck och vägen bort från den... " av Christer L. Nordlund med posten igår. Den känns ju spännande att börja läsa.
Ingen brådska - allt på en gång!
Eller hur var det nu? ;-)
mitt jobb - del 3
Fick en tänkvärd kommentar från Di:
"...och vet du..jag sätter mej över dom, och tänker, jamen dom är inte större än så att dom inte kan vara som jag, förlåtande mot mina medmänniskor, så är det deras problem inte mitt, jag är jag och jag duger åt mej och åt resten av världen!"
Jag jobbar på det...jag kan tänka att det är så, men man måste ju verkligen känna det.
Som tur är så har ju chefen slutat. De på personalavdelningen har oxå slutat. Och övriga kommer nog inte ens ihåg det, det var ingen "öppen" konflikt, eftersom jag var sjukskriven. Sen var jag mammaledig och nu är jag sjukskriven igen, så det är snart 2,5 år sedan. Men när man sitter hemma så är det ju lätt att "katastroftänka"...
Försöker tänka på att chefen var nog lite "störd". Han var mobbad under uppväxten (förstod jag) och hade som vuxen ett extremt behov av att hävda sej. Hans sanning var den enda sanningen - att andra kan tycka annorlunda var helt främmande för honom. (Fick samma känsla när jag läste Linda Skugges gamla blogg).
Ett halvår tidigare hade han dessutom börjat lära upp mej, eftersom han tyckte att jag var en lämplig efterträdare till honom så småningom. Sen blev han sur när jag var gravid IGEN - 3 barn hade han nog inte väntat sej. Sa nån sur kommentar när jag berättade det "...men det är ju ditt val, du gör ju som du vill." Ehh?
Det jobbiga är nog att inte veta vad andra på jobbet har hört och vad de tycker. Han brukade ha mej som bollplank och diskutera övriga på avdelningen (!!!!!!!) så jag förmodar att han pratat med U om mej. Och U tror nog på chefen. Men han har bytt jobb så jag kommer inte att jobba med honom så mycket.
Och de andra på avdelningen....näää, egentligen bryr jag mej inte så mycket om vad dom tycker, jag tycker inte så bra om dom heller.
"...och vet du..jag sätter mej över dom, och tänker, jamen dom är inte större än så att dom inte kan vara som jag, förlåtande mot mina medmänniskor, så är det deras problem inte mitt, jag är jag och jag duger åt mej och åt resten av världen!"
Jag jobbar på det...jag kan tänka att det är så, men man måste ju verkligen känna det.
Som tur är så har ju chefen slutat. De på personalavdelningen har oxå slutat. Och övriga kommer nog inte ens ihåg det, det var ingen "öppen" konflikt, eftersom jag var sjukskriven. Sen var jag mammaledig och nu är jag sjukskriven igen, så det är snart 2,5 år sedan. Men när man sitter hemma så är det ju lätt att "katastroftänka"...
Försöker tänka på att chefen var nog lite "störd". Han var mobbad under uppväxten (förstod jag) och hade som vuxen ett extremt behov av att hävda sej. Hans sanning var den enda sanningen - att andra kan tycka annorlunda var helt främmande för honom. (Fick samma känsla när jag läste Linda Skugges gamla blogg).
Ett halvår tidigare hade han dessutom börjat lära upp mej, eftersom han tyckte att jag var en lämplig efterträdare till honom så småningom. Sen blev han sur när jag var gravid IGEN - 3 barn hade han nog inte väntat sej. Sa nån sur kommentar när jag berättade det "...men det är ju ditt val, du gör ju som du vill." Ehh?
Det jobbiga är nog att inte veta vad andra på jobbet har hört och vad de tycker. Han brukade ha mej som bollplank och diskutera övriga på avdelningen (!!!!!!!) så jag förmodar att han pratat med U om mej. Och U tror nog på chefen. Men han har bytt jobb så jag kommer inte att jobba med honom så mycket.
Och de andra på avdelningen....näää, egentligen bryr jag mej inte så mycket om vad dom tycker, jag tycker inte så bra om dom heller.
mitt jobb - del 2
Mitt "vanliga jag" (anno 2004) hade blivit fly förbannad på chefen och ställt honom mot väggen.
Men nu blev jaglbara ledsen, jätteledsen.
Orden gick rakt in i hjärtat - och sårade
gjorde en stor reva i min självkänsla
Men nu är jag ARG!
J-la skitstövel!
Men nu blev jaglbara ledsen, jätteledsen.
Orden gick rakt in i hjärtat - och sårade
gjorde en stor reva i min självkänsla
Men nu är jag ARG!
J-la skitstövel!
mitt jobb
Jag trodde verkligen att jag hade kommit över trakasserierna från min förra chef. Men så var inte fallet. Så nu har jag plockat fram all dokumentation och gått igenom det igen.
Tror att jag måste det för att kunna dra nya slutsatser och gå vidare. Det verkar ju vara det som ligger och "stör" på min väg tillbaka till jobbet.
Jag tog från början på mej offerrollen. Dels orkade jag inte slåss (psykiskt och fysiskt trött), dels tyckte jag inte att vår relation i första hand var mitt ansvar.
Fast jag tycker att jag tog ansvar. Jag kontaktade personalavdelningen för att få hjälp. Jag skrev brev och mail. Som tur var skrev jag ner telefonsamtalen med chefen. Kontaktade facket. Det enda jag inte orkade var att konfrontera min chef - och det avråddes jag från av barnmorskan. Skrev ett brev med hela ärendet till bl.a. personalchefen och skickade en kopia till min chef med förhoppning om att han skulle läsa det "med öppet sinne". Ganska coolt gjort tycker jag (och modigt).
Jag jobbade tätt ihop med min chef och vet nog rätt bra hur han funkar. Han kan aldrig erkänna att han har fel, får han kritik går han på ännu mer. Man var liksom tvungen att gå runt det där för att få rätt.
Hans påhopp:
- att jag inte vill jobba
- att jag missköter mitt arbete
- han skulle börja begära dagliga rapporter om vad jag gjort under dagen
- han vägrade godkänna tiden som jag jobbat hemifrån - trodde att jag fuskade
Alltså, varför tar jag åt mej? Jag vet ju att det inte är sant. Och jag kunde ju bevisa det oxå!
Kanske för att det slår mot mina grundläggande värderingar: att alltid göra sitt bästa och att aldrig fuska.
Dessutom har han ju slutat. Men jag vet att han pratade om mej, för det har gått rykten på jobbet.
Och vad har min nya chef för bild av mej?
Det känns som att jag bekräftar bilden som strulig nu när jag är sjukskriven...
Slutsatser:
1) Ingenting är sant, jag behöver inte ta åt mej
2) Jag agerade starkt i situationen och slogs för min sak. Och han sa ju upp sej (även om han aldrig erkände att han gjort nåt fel) - det tar jag som en upprättelse!
3) Det är mycket nytt folk på jobbet
- bra: dom har ingen förutfattad mening.
- dåligt: jag var ju bra på mitt jobb :-) det vet ju inte dom
4) De som är kvar sen tidigare minns nog inte det här utan kommer ihåg mej som ambitiös, flitig och pålitlig
5) Gör jag ett bra jobb så kommer chefen att ändra bild. Märker jag att han ser negativt på mej så får jag väl prata med honom om det.
Jag vet att jag KAN sköta mitt jobb
Jag vet att jag VÅGAR ta konflikter och stå upp för min sak
Jag vet att jag VILL komma tillbaka
Jag vet att jag ÄR bra! (tänkte skriva duktig. he he)
Tror att jag måste det för att kunna dra nya slutsatser och gå vidare. Det verkar ju vara det som ligger och "stör" på min väg tillbaka till jobbet.
Jag tog från början på mej offerrollen. Dels orkade jag inte slåss (psykiskt och fysiskt trött), dels tyckte jag inte att vår relation i första hand var mitt ansvar.
Fast jag tycker att jag tog ansvar. Jag kontaktade personalavdelningen för att få hjälp. Jag skrev brev och mail. Som tur var skrev jag ner telefonsamtalen med chefen. Kontaktade facket. Det enda jag inte orkade var att konfrontera min chef - och det avråddes jag från av barnmorskan. Skrev ett brev med hela ärendet till bl.a. personalchefen och skickade en kopia till min chef med förhoppning om att han skulle läsa det "med öppet sinne". Ganska coolt gjort tycker jag (och modigt).
Jag jobbade tätt ihop med min chef och vet nog rätt bra hur han funkar. Han kan aldrig erkänna att han har fel, får han kritik går han på ännu mer. Man var liksom tvungen att gå runt det där för att få rätt.
Hans påhopp:
- att jag inte vill jobba
- att jag missköter mitt arbete
- han skulle börja begära dagliga rapporter om vad jag gjort under dagen
- han vägrade godkänna tiden som jag jobbat hemifrån - trodde att jag fuskade
Alltså, varför tar jag åt mej? Jag vet ju att det inte är sant. Och jag kunde ju bevisa det oxå!
Kanske för att det slår mot mina grundläggande värderingar: att alltid göra sitt bästa och att aldrig fuska.
Dessutom har han ju slutat. Men jag vet att han pratade om mej, för det har gått rykten på jobbet.
Och vad har min nya chef för bild av mej?
Det känns som att jag bekräftar bilden som strulig nu när jag är sjukskriven...
Slutsatser:
1) Ingenting är sant, jag behöver inte ta åt mej
2) Jag agerade starkt i situationen och slogs för min sak. Och han sa ju upp sej (även om han aldrig erkände att han gjort nåt fel) - det tar jag som en upprättelse!
3) Det är mycket nytt folk på jobbet
- bra: dom har ingen förutfattad mening.
- dåligt: jag var ju bra på mitt jobb :-) det vet ju inte dom
4) De som är kvar sen tidigare minns nog inte det här utan kommer ihåg mej som ambitiös, flitig och pålitlig
5) Gör jag ett bra jobb så kommer chefen att ändra bild. Märker jag att han ser negativt på mej så får jag väl prata med honom om det.
Jag vet att jag KAN sköta mitt jobb
Jag vet att jag VÅGAR ta konflikter och stå upp för min sak
Jag vet att jag VILL komma tillbaka
Jag vet att jag ÄR bra! (tänkte skriva duktig. he he)
att inte stöta sej med folk
Är det så att jag tassar runt i livet och försöker vara alla till lags, försöker undvika att någon blir arg eller besviken på mej?
Ja, så är det nog. Jag tycker det är jättejobbigt när någon är arg på mej.
Är det därför jag har så svårt att säga nej, jag vill inte?
Är det därför jag alltid blir klar med alla uppgifter i tid?
Är det därför jag alltid tar på mej att fixa saker, fast nån annan skulle kunna?
Är det därför jag har så svårt att säga ifrån, när nåt känns fel?
Snäll och duktig
På bekostnad av mej själv.
Min pappa var snäll. Ställde alltid upp på andra. Sa aldrig ifrån.
Min mamma är duktig.
Snäll och duktig, det är jag det.
STOPP!
Jag vill inte vara det längre!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Måste lära mej att säga NEJ! - utan att få dåligt samvete
För så är det ju. Något i mej måste ju må bra av att jag gör så här. Den där kontrollpersonen. Den ger mej skuldkänslor när jag sätter mej själv främst.
Måste få bättre självkänsla - man kan inte vara alla till lags. Då trampar man på sej själv.
Det kanske har varit lätt att köra över mej själv, eftersom jag är så otydlig. Eftersom jag har tappat bort mej. Jag vet inte säkert vad jag vill. Jag känner inte efter - jag vet inte hur man känner efter.
Men jag börjar lära mej.
JAG är VIKTIG!
Ja, så är det nog. Jag tycker det är jättejobbigt när någon är arg på mej.
Är det därför jag har så svårt att säga nej, jag vill inte?
Är det därför jag alltid blir klar med alla uppgifter i tid?
Är det därför jag alltid tar på mej att fixa saker, fast nån annan skulle kunna?
Är det därför jag har så svårt att säga ifrån, när nåt känns fel?
Snäll och duktig
På bekostnad av mej själv.
Min pappa var snäll. Ställde alltid upp på andra. Sa aldrig ifrån.
Min mamma är duktig.
Snäll och duktig, det är jag det.
STOPP!
Jag vill inte vara det längre!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Måste lära mej att säga NEJ! - utan att få dåligt samvete
För så är det ju. Något i mej måste ju må bra av att jag gör så här. Den där kontrollpersonen. Den ger mej skuldkänslor när jag sätter mej själv främst.
Måste få bättre självkänsla - man kan inte vara alla till lags. Då trampar man på sej själv.
Det kanske har varit lätt att köra över mej själv, eftersom jag är så otydlig. Eftersom jag har tappat bort mej. Jag vet inte säkert vad jag vill. Jag känner inte efter - jag vet inte hur man känner efter.
Men jag börjar lära mej.
JAG är VIKTIG!
jag=tidspedant
Jag kommer ALDRIG försent. Om det inte inträffar något väldigt oförutsett. Och knappt ens då.
Med en 5-åring, en 2,5 åring och en liten bebis kom jag alltid i tid. Så mycket tid jag fick lägga på att komma i tid. Med bebisar vet man ju aldrig riktigt...så det gällde att planera och vara ute i god tid.
Och tänk så mycket jag stressar, för att passa den där tiden.
Vad gör det, om man kommer några minuter för sent ibland?
Vad gör det, om den andre får vänta nån gång ibland.
Jag kommer i tid av respekt - för den andre. Hennes tid är lika mycket värd som min. Finns det något mer irriterande än att stå och vänta, när man själv har skyndat sig för att komma i tid.
Jag kommer i tid för att jag tycker att jag ska vara en sån som kommer i tid. Jag blir missnöjd med mej själv om jag kommer försent.
Jag kommer i tid för att jag inte vill att någon ska vara irriterad på mej.
Först stressar jag för att passa tiden och sen står jag och är irriterad när den andre inte dyker upp. Så mycket negativ energi...
Ibland borde jag kanske komma för sent av respekt - för mej själv.
Med en 5-åring, en 2,5 åring och en liten bebis kom jag alltid i tid. Så mycket tid jag fick lägga på att komma i tid. Med bebisar vet man ju aldrig riktigt...så det gällde att planera och vara ute i god tid.
Och tänk så mycket jag stressar, för att passa den där tiden.
Vad gör det, om man kommer några minuter för sent ibland?
Vad gör det, om den andre får vänta nån gång ibland.
Jag kommer i tid av respekt - för den andre. Hennes tid är lika mycket värd som min. Finns det något mer irriterande än att stå och vänta, när man själv har skyndat sig för att komma i tid.
Jag kommer i tid för att jag tycker att jag ska vara en sån som kommer i tid. Jag blir missnöjd med mej själv om jag kommer försent.
Jag kommer i tid för att jag inte vill att någon ska vara irriterad på mej.
Först stressar jag för att passa tiden och sen står jag och är irriterad när den andre inte dyker upp. Så mycket negativ energi...
Ibland borde jag kanske komma för sent av respekt - för mej själv.
rädd
i natt när jag som vanligt inte kunde sova
slog det mej
jag är rädd
helt skräckslagen
för att börja jobba
rädd för att jag inte ska kunna
- att jag har glömt
rädd för alla rykten
- vem tror dom andra på?
rädd för att inte ta mej hem
är det den rädslan
som jag har lagt
på vägen till jobbet?
så här var det:
gravid med nummer 3
2 små på dagis
rykten om att jobben skulle flytta utomlands
chefen sa: din tjänst dras nog in när du går hem
pressad att jobba heltid
ifall A-kassan väntade
5 mil till jobbet
satte själv mina deadlines
tog på mej mycket
-gör jag det själv så blir det iallafall gjort
ville bli klar med allt
trött, trött, trött
tänkte smart
jobbar in tid så kan jag jobba mindre efter jul
- DÅ är jag nog jättetrött
jagade minuter
stress, stress, stress
tröttheten slet i mej
yrsel i bilen
trodde jag skulle svimma
måste jobba!
en morgon
grät jag hela vägen till jobbet
och på mitt rum
ringde barnmorskan och grät
- åk hem! sa hon.
tog med mej datorn hem.
hade blodbrist och lågt blodtryck
blev sjukskriven
lättnad!
dom ringde från jobbet
jag hade missat en grej.
tomt i huvudet
visste inte vad jag gjort...och inte gjort...
kopplade upp mej mot jobbet
hade visst glömt göra jättemycket
HJÄLP!
jobbade hemifrån under sjukskrivningen
ville kolla hur jag låg till
fixa till innan andra upptäckte
vågade inte köra själv
pusslade tider med min man
ett barn sjukt - fick stanna hemma
nästa barn sjukt - hemma ännu längre
ringde chefen: jag kommer inte imorgon heller
fick en utskällning
nästa dag ringde chefen
trodde han ville be om ursäkt
men inte
jag sa att det var orättvist, det han sagt.
fick en utskällning igen
massor av hemska anklagelser
att jag misskött mej, slarvat, inte ville jobba
jag började gråta.
klarade inte av att gå till jobbet
orkade inte möta min chef
personaltjejen tog chefens parti
stod helt ensam!
chefen vägrade godkänna mina tider
sa att jag fuskat - och inte jobbat som jag sagt
blev sjukskriven igen- tills barnet var fött
tog lång föräldraledighet
för att slippa!
samlade ihop mej och kontaktade facket
dom trodde på mej och pratade med chefen
- som sa upp sej
nu var väl allt ur världen
chefen var ju borta
min tjänst drogs in - jag fick en ny
skulle börja jobba i september
i april kom jag på
att jag inte åkt söderut mot jobbet på hela denna tiden
fick panikattacker i bilen
mannen skjutsade mej till jobbet
- ångest i bilen!!!!
tog bussen hem
- ångest, ångest, ångest
morgonen efter skulle jag åka buss
- fick panikattack på hållplatsen
tog mej hem igen
vågade inte åka buss heller
PANIK!
sjukskriven igen.
vad har min gamla chef sagt?
vad tror min nya chef om mej?
ingenting var ju sant
men vad hjälper det
när det bara är jag som vet
slog det mej
jag är rädd
helt skräckslagen
för att börja jobba
rädd för att jag inte ska kunna
- att jag har glömt
rädd för alla rykten
- vem tror dom andra på?
rädd för att inte ta mej hem
är det den rädslan
som jag har lagt
på vägen till jobbet?
så här var det:
gravid med nummer 3
2 små på dagis
rykten om att jobben skulle flytta utomlands
chefen sa: din tjänst dras nog in när du går hem
pressad att jobba heltid
ifall A-kassan väntade
5 mil till jobbet
satte själv mina deadlines
tog på mej mycket
-gör jag det själv så blir det iallafall gjort
ville bli klar med allt
trött, trött, trött
tänkte smart
jobbar in tid så kan jag jobba mindre efter jul
- DÅ är jag nog jättetrött
jagade minuter
stress, stress, stress
tröttheten slet i mej
yrsel i bilen
trodde jag skulle svimma
måste jobba!
en morgon
grät jag hela vägen till jobbet
och på mitt rum
ringde barnmorskan och grät
- åk hem! sa hon.
tog med mej datorn hem.
hade blodbrist och lågt blodtryck
blev sjukskriven
lättnad!
dom ringde från jobbet
jag hade missat en grej.
tomt i huvudet
visste inte vad jag gjort...och inte gjort...
kopplade upp mej mot jobbet
hade visst glömt göra jättemycket
HJÄLP!
jobbade hemifrån under sjukskrivningen
ville kolla hur jag låg till
fixa till innan andra upptäckte
vågade inte köra själv
pusslade tider med min man
ett barn sjukt - fick stanna hemma
nästa barn sjukt - hemma ännu längre
ringde chefen: jag kommer inte imorgon heller
fick en utskällning
nästa dag ringde chefen
trodde han ville be om ursäkt
men inte
jag sa att det var orättvist, det han sagt.
fick en utskällning igen
massor av hemska anklagelser
att jag misskött mej, slarvat, inte ville jobba
jag började gråta.
klarade inte av att gå till jobbet
orkade inte möta min chef
personaltjejen tog chefens parti
stod helt ensam!
chefen vägrade godkänna mina tider
sa att jag fuskat - och inte jobbat som jag sagt
blev sjukskriven igen- tills barnet var fött
tog lång föräldraledighet
för att slippa!
samlade ihop mej och kontaktade facket
dom trodde på mej och pratade med chefen
- som sa upp sej
nu var väl allt ur världen
chefen var ju borta
min tjänst drogs in - jag fick en ny
skulle börja jobba i september
i april kom jag på
att jag inte åkt söderut mot jobbet på hela denna tiden
fick panikattacker i bilen
mannen skjutsade mej till jobbet
- ångest i bilen!!!!
tog bussen hem
- ångest, ångest, ångest
morgonen efter skulle jag åka buss
- fick panikattack på hållplatsen
tog mej hem igen
vågade inte åka buss heller
PANIK!
sjukskriven igen.
vad har min gamla chef sagt?
vad tror min nya chef om mej?
ingenting var ju sant
men vad hjälper det
när det bara är jag som vet
vad behöver jag för att må bra?
Har funderat lite mer och bestämt mej för att utgå ifrån vad jag behöver, istället för vad jag ska uppnå, när jag sätter mina mål. På så sätt borde jag väl undvika att känna mej stressad.
För att må bra behöver jag (i stort sett) varje dag:
- bra mat
- motion
- frisk luft
- vara med barnen
- en aktivitet bara för min egen skull
- min blogg
Barnen går på dagis/fritids i två veckor till. För dessa veckor blir målet:
- lämna o hämta barn + handla vid behov = frisk luft och motion
- min egen aktivitet: läsa böcker (skönlitteratur) minst 30 minuter per dag
- skriva i bloggen varje dag
Dessutom har jag två väldigt ångestladdade saker att göra: midsommar och en begravning, som säkert kommer att ta mycket energi.
För att må bra behöver jag (i stort sett) varje dag:
- bra mat
- motion
- frisk luft
- vara med barnen
- en aktivitet bara för min egen skull
- min blogg
Barnen går på dagis/fritids i två veckor till. För dessa veckor blir målet:
- lämna o hämta barn + handla vid behov = frisk luft och motion
- min egen aktivitet: läsa böcker (skönlitteratur) minst 30 minuter per dag
- skriva i bloggen varje dag
Dessutom har jag två väldigt ångestladdade saker att göra: midsommar och en begravning, som säkert kommer att ta mycket energi.
mål och krav
Har funderat lite mer på hur jag ska ställa om min hjärna och sluta stressa. Operation hjärntvätt alltså :-)
Kravinventering
Kraven som ställs på mej från andra:
- terapeuten: förväntar sig ingenting
- Försäkr.kassan: min nya handläggare sa att dom inte lägger något krut på långtidssjukskrivna längre utan riktar in sig på nya fall. Ingen press därifrån än alltså (antar att det kommer vid 1-årsgränsen....)
- jobbet: min chef räknar inte med att jag är tillbaka i år
- läkaren: har varit väldigt försiktig när vi gjort arbetsträningsplaner, inga krav därifrån nu när jag börjat med medicin
- mannen: ställer upp i alla lägen.
- omgivningen: vissa tycker nog att det dragit ut på tiden - i trygga situationer verkar jag ju må bra - och dom vet ju INGENTING.
Så då är det bara mina egna krav på mej själv kvar.
Målet
Mitt mål är ju att jag ska kunna leva som jag vill - utan att styras av alla krav och förväntningar. När jag tänker så så känns ju inte "att åka till jobbet" som första steget att ta.
Det viktigaste för mej just nu är att:
- samla krafter och öka mitt allmänna väbefinnande
- lära mej att lyssna på mej själv
- lära känna mej själv
- förbättra min självkänsla
- lära mej att tänka mer positivt
- försöka sänka stressnivån i kroppen
Då kommer jag ha en stabilare grund att stå på. Och risken för att jag ska "trilla dit igen" minskar.
Detta är ju processer som tar lång tid och som man inte kan skynda på.
Den här bloggen är ju en bra start.
Kravinventering
Kraven som ställs på mej från andra:
- terapeuten: förväntar sig ingenting
- Försäkr.kassan: min nya handläggare sa att dom inte lägger något krut på långtidssjukskrivna längre utan riktar in sig på nya fall. Ingen press därifrån än alltså (antar att det kommer vid 1-årsgränsen....)
- jobbet: min chef räknar inte med att jag är tillbaka i år
- läkaren: har varit väldigt försiktig när vi gjort arbetsträningsplaner, inga krav därifrån nu när jag börjat med medicin
- mannen: ställer upp i alla lägen.
- omgivningen: vissa tycker nog att det dragit ut på tiden - i trygga situationer verkar jag ju må bra - och dom vet ju INGENTING.
Så då är det bara mina egna krav på mej själv kvar.
Målet
Mitt mål är ju att jag ska kunna leva som jag vill - utan att styras av alla krav och förväntningar. När jag tänker så så känns ju inte "att åka till jobbet" som första steget att ta.
Det viktigaste för mej just nu är att:
- samla krafter och öka mitt allmänna väbefinnande
- lära mej att lyssna på mej själv
- lära känna mej själv
- förbättra min självkänsla
- lära mej att tänka mer positivt
- försöka sänka stressnivån i kroppen
Då kommer jag ha en stabilare grund att stå på. Och risken för att jag ska "trilla dit igen" minskar.
Detta är ju processer som tar lång tid och som man inte kan skynda på.
Den här bloggen är ju en bra start.
piskor och morötter
Det här med alla krav
som jag ställer på mej själv.
Det är ju så att jag VILL bli bra igen.
Helst NU på en gång.
Men kraven känns som piskor
Jag måste lära mej att se det som en morot
- att bli frisk
Hur gör man?
Hur driver man sig framåt av lust
istället för av måsten
???????
(gör jag någonsin det???)
som jag ställer på mej själv.
Det är ju så att jag VILL bli bra igen.
Helst NU på en gång.
Men kraven känns som piskor
Jag måste lära mej att se det som en morot
- att bli frisk
Hur gör man?
Hur driver man sig framåt av lust
istället för av måsten
???????
(gör jag någonsin det???)
angående förra inlägget
ha! ha! ha!
typiskt mej
jag måste vara Duktig som Sjukskriven.
uppfylla inbillade (?) krav
och prestera
varför?
trots att jag fick "ledigt" från KBT:n
känner jag ändå pressen
den 21/9 har det gått ett år
sen jag fick den där förb--ade panikattacken på bussen
ett år känns som nån magisk gräns
vet att jag inte ska tänka så
blir bara mer stressad av det
shit!!!!!!!!!!!!!!!!!
typiskt mej
jag måste vara Duktig som Sjukskriven.
uppfylla inbillade (?) krav
och prestera
varför?
trots att jag fick "ledigt" från KBT:n
känner jag ändå pressen
den 21/9 har det gått ett år
sen jag fick den där förb--ade panikattacken på bussen
ett år känns som nån magisk gräns
vet att jag inte ska tänka så
blir bara mer stressad av det
shit!!!!!!!!!!!!!!!!!
tankar inför terapin
Jag känner mej jättestressad inför imorgon. Sista terapin på över två månader.
Jag tror det är bra att jag har börjat med den här bloggen, så att jag har något att samla tankarna kring i sommar och en ventil där jag kan få ur mej saker. Det är ju egentligen så terapin funkar för mej- plus att jag får stöd och vägledning förstås.
Drivkrafter
Jag har tänkt lite mer på varför det gick som det gick. Det som drev mej framåt så hårt var verkligen kraven jag kände från alla andra, och "hotet" om medicin. Måste hitta det inom mej istället. Men det känns lite "fult" för när man är sjukskriven känns det som att man ska sträva efter att till varje pris komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt.
"Livslust"
Detta att jag inte hittat någonting förrutom att jag behövs för barnen att leva för, har jag haft på min "pratlista" till terapin jättelänge - fast ganska långt ner eftersom jag inte tyckte det var det viktigaste att prata om. Det är ju inte så att jag inte vill leva. Och prio ett var tillbaka till jobbet!
Men ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag på att detta är jätteviktigt (ju).
Första steget mot att hitta livslusten är väl Positivt och Tack - punkterna som jag skriver varje kväll.
Stress
Att jag är så stressad är ju ett problem. T.ex. när vi äter så äter jag jättesnabbt och sen har jag jättesvårt att sitta och vänta på att barnen ska bli klara.
Och att jag stressar upp mej så i tankarna. Nu är jag ju till exempel jättestressad inför terapin imorgon.
Dålig självkänsla
Jag är jättekänslig för hur andra bemöter mej. Om den andre ler mot mej blir jag lättad och ler tillbaka. Men om någon är på dåligt humör tolkar jag ofta det som att de är sura på mej.
Krav
Det här med min kontrollpolis som gör att jag ljuger för mej själv för att hålla fast vid nån idealbild av som jag har av mej själv. Borde kanske ta reda på hur den här bilden ser ut. Det är väl därifrån alla krav på mej själv kommer (?)
Det som känns jättejobbigt och stressigt är vilka förväntningar terapeuten har på mej för sommaren, hur långt "ska" jag ha kommit när vi ses igen? Jaaaa....det är nog detta som jag vill prata om imorgon, som är det viktigaste inför sommaren. Mina drivkrafter och mål, hur jag ska göra för att inte hamna i samma fälla igen.
Positivt
- jag sitter ute och skriver i den ljumma kvällen
- jag har inte gnällt på värmen
- mina uteblommor lever och frodas
- jag har badat 2 ggr (i pool)
Tack
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag har en toppenmamma
- tack för att det är sommar
mer självkänsla
Efter att ha sovit på saken:
har nog inte så bra "yttre" självkänsla heller.
Min nya blommiga väska som min man tyckte var ful - den använder jag inte. Och kläder som inte är helt vanliga vill jag nog ha någon som "godkänner" innan jag använder dem (min man, systeryster eller mamma). Fast sen bryr jag mej inte om vad andra tycker. Fast jag blir bättre och bättre på det. När Maxi var liten och jag mådde dåligt var jag osäker på allt. Jag tyckte till och med att hans ovanliga namn var jättejobbigt och ångrade nästan att vi inte döpt honom till något vanligt. Presenterade honom alltid med smeknamnet. Han som har det finaste namnet jag vet! Jag blir glad och stolt varje gång jag tänker på det!
Jag har en stark kontrollpolis som även bestämmer vad jag ska tänka och känna, har jag märkt Jag har en bild av hur jag vill att jag ska vara och blundar för det som inte passar in. Det är jättesvårt för mej att få fram den innersta sanningen. Får ofta ta det i små steg och verkligen tvinga fram det. Även i terapin är det så. Jag säger en sak den ena gången och nästa gång säger jag: "jag har tänkt lite mer på det där och det är nog så här egentligen...".
Därför är den här bloggen så bra. För när jag väl har skrivit en sanning så kan jag ju inte gömma undan den igen.
självkänsla
Hade gått och lagt mej men kom på detta och tänkte att det är bättre att blogga om det en stund än att ligga och fundera på det halva natten.
Först tänkte jag bara ha den här bloggen superhemlig, bara för mej. Men sen behövde jag hjälp av min man, så nu läser han den. Idag berättade jag om den för systeryster, så hon kommer nog oxå att läsa den. Jag kan ändå skriva precis det jag vill, behöver inte censurera mej för dem. Kom på att jag behöver träna mej på att stå för mina tankar.
Och kom osökt att tänka på självkänsla.
När jag har tänkt på självkänsla tidigare har jag nog mest tänkt på yttre saker: jag behöver inte fixa till mej för att träffa folk, jag följer inte modet om jag inte vill, jag tycker inte det är viktigt att vara jättesmal (bara att trivas med sin vikt), har inget perfekt hem.... HELT oberörd är jag väl inte, men är någon det? Det handlar väl isåfall om vilken bild av mej själv jag vill visa andra.
Men det viktigaste är väl insidan och där har jag rätt dålig självkänsla. Jag vågar stå för mina värderingar och åsikter i sakfrågor, Men tycker det är jobbigt att stå för tankar och känslor och att "lämna ut mej". T.ex. lämna kommentarer på andras bloggar, bjuda hem folk som jag inte brukar umgås med, säga och göra saker som "avslöjar mej" och gör mej sårbar (t.ex. om jag tycker om någon), skriva den här bloggen när jag känner folk som läser den.
Får tänka mer imorgon. Nu är det läggdax. God natt!
Först tänkte jag bara ha den här bloggen superhemlig, bara för mej. Men sen behövde jag hjälp av min man, så nu läser han den. Idag berättade jag om den för systeryster, så hon kommer nog oxå att läsa den. Jag kan ändå skriva precis det jag vill, behöver inte censurera mej för dem. Kom på att jag behöver träna mej på att stå för mina tankar.
Och kom osökt att tänka på självkänsla.
När jag har tänkt på självkänsla tidigare har jag nog mest tänkt på yttre saker: jag behöver inte fixa till mej för att träffa folk, jag följer inte modet om jag inte vill, jag tycker inte det är viktigt att vara jättesmal (bara att trivas med sin vikt), har inget perfekt hem.... HELT oberörd är jag väl inte, men är någon det? Det handlar väl isåfall om vilken bild av mej själv jag vill visa andra.
Men det viktigaste är väl insidan och där har jag rätt dålig självkänsla. Jag vågar stå för mina värderingar och åsikter i sakfrågor, Men tycker det är jobbigt att stå för tankar och känslor och att "lämna ut mej". T.ex. lämna kommentarer på andras bloggar, bjuda hem folk som jag inte brukar umgås med, säga och göra saker som "avslöjar mej" och gör mej sårbar (t.ex. om jag tycker om någon), skriva den här bloggen när jag känner folk som läser den.
Får tänka mer imorgon. Nu är det läggdax. God natt!
stress
Har tänkt på en sak. Jag är så himla uppskruvad och stressig i huvudet. Är aldrig helt närvarande. Även om jag sitter ute i trädgården så har jag tankarna någon annanstans - har ångest/oro för sånt som ska hända, har ångest för saker som hänt/inte hänt eller stress för saker som ska göras.
För mitt liv i sig är verkligen inte stressigt!
Läser just nu Pilrimsresan av Paulo Coelho. (Och Lycka av Dalai Lama, men den räknar jag in i facklitteratur. SKönlitteratur är veckans "läxa") Blir man verkligen lugn av. Handlar om en man som söker sig själv och sanningen om livet.
Nu ska jag cykla och handla. Maxi är hos en kompis och vill ha sina kulor så jag ska lämna dom först. Kul att barnen spelar kula!
För mitt liv i sig är verkligen inte stressigt!
Läser just nu Pilrimsresan av Paulo Coelho. (Och Lycka av Dalai Lama, men den räknar jag in i facklitteratur. SKönlitteratur är veckans "läxa") Blir man verkligen lugn av. Handlar om en man som söker sig själv och sanningen om livet.
Nu ska jag cykla och handla. Maxi är hos en kompis och vill ha sina kulor så jag ska lämna dom först. Kul att barnen spelar kula!
inte så konstigt egentligen
att jag har tappat bort mej själv. (Nu är jag här igen...)
I 7,5 år har jag varit helt fokuserad på graviditeter och barn. Läst om barn, pratat om barn, tänkt på barn. När jag har handlat har jag köpt kläder och saker till barnen, möjligen till mannen, nästan aldrig till mej själv. Nu känner jag att jag har tröttnat på allt barnprat (dock inte tröttnat på barnen) och vill ägna tid åt mej själv. Hallåååå!!!Nån där????
En del försummar sitt förhållande när barnen kommer, så att kärleken försvinner. Jag har försummat mej själv.
Min chef och personaltjejen Frida har ringt idag. Via en högtalartelefon. Hur kul är det att prata då???!
Vi skulle ju ha hört av oss till dej förra veckan sa Frida, men det var fullt upp. Hon skulle ha hört av sej för tre veckor sen. Sa att jag fått ett bakslag. Det är ju bra om du hör av dej till oss oxå så vi får veta hur du mår, sa Frida.
Och då sa jag: INGENTING!
Vad jag hatar detta att jag bara tiger och tar emot!
Skulle ha sagt:
1) vi bestämde att du skulle ringa så då antar jag att du ringer när du får tid.
2)jag blev sämre i förra veckan och ville prata med läkaren först innan jag hörde av mej
3)den första tanken som dyker upp i huvudet när man mår dåligt är ju inte direkt att man måste ringa till jobbet.
Varför säger jag inget??? Det kändes som en anklagelse. Då måste man ju säga ifrån.
Måste verkligen jobba med detta. Blir ju helt ohållbart när jag är tillbaka på jobbet igen om jag inte kan sätta gränser.
Vi ska höras av om en månad igen.
I 7,5 år har jag varit helt fokuserad på graviditeter och barn. Läst om barn, pratat om barn, tänkt på barn. När jag har handlat har jag köpt kläder och saker till barnen, möjligen till mannen, nästan aldrig till mej själv. Nu känner jag att jag har tröttnat på allt barnprat (dock inte tröttnat på barnen) och vill ägna tid åt mej själv. Hallåååå!!!Nån där????
En del försummar sitt förhållande när barnen kommer, så att kärleken försvinner. Jag har försummat mej själv.
Min chef och personaltjejen Frida har ringt idag. Via en högtalartelefon. Hur kul är det att prata då???!
Vi skulle ju ha hört av oss till dej förra veckan sa Frida, men det var fullt upp. Hon skulle ha hört av sej för tre veckor sen. Sa att jag fått ett bakslag. Det är ju bra om du hör av dej till oss oxå så vi får veta hur du mår, sa Frida.
Och då sa jag: INGENTING!
Vad jag hatar detta att jag bara tiger och tar emot!
Skulle ha sagt:
1) vi bestämde att du skulle ringa så då antar jag att du ringer när du får tid.
2)jag blev sämre i förra veckan och ville prata med läkaren först innan jag hörde av mej
3)den första tanken som dyker upp i huvudet när man mår dåligt är ju inte direkt att man måste ringa till jobbet.
Varför säger jag inget??? Det kändes som en anklagelse. Då måste man ju säga ifrån.
Måste verkligen jobba med detta. Blir ju helt ohållbart när jag är tillbaka på jobbet igen om jag inte kan sätta gränser.
Vi ska höras av om en månad igen.
säga Nej
Jag har alltid en massa tankar som skuttar runt i huvudet på måndagar när jag varit på terapin. Därför blir det många inlägg idag...
Det här med att säga Nej.
Jag har tidigare sagt på terapin att jag inte har svårt att säga nej på grund av krav från andra utan att det är mina egna krav på hur jag vill vara som styr. Sant men inte hela sanningen. Jag har inga problem med att säga nej om jag inte kan, inte orkar eller kan motivera det med någon annan yttre omständighet. Då kan jag "rättfärdiga" nejet inför mej själv.
Däremot har jag jättesvårt att säga nej när jag inte vill. Vet inte ens om jag känner efter om jag vill eller inte innan jag svarar. Jag vill väl inte såra den andra och så vet jag ju hur tråkigt det är att få ett nej. Jag har väldigt lätt för att sätta mej in i olika situationer och kommer ihåg mina känslor ända sen jag var liten. Empati är väl en god egenskap men i detta fallet blir det ju lite fel. Jag försöker skydda andra från känslor som jag tycker är jobbiga (som att få ett nej) på bekostnad av mej själv. Och det är ju inte ens säkert att andra känner på samma sätt som jag skulle ha gjort.
Det viktigaste jag måste träna på för att komma nån vart med mej själv är väl att känna efter och lyssna till vad jag vill. Ganska självklart när jag tänker efter. Ska jag kunna förändra mitt liv måste jag ju veta hur jag vill ha det!
Så enkelt det låter men jag tycker det är jättesvårt!
Den enda jag lyssnar till är ju min Panikångest, men den skriker så högt så det går inte att missa! Och ångesten ska jag ju inte lyssna på...
Tror att jag har fått panikångest för att jag aldrig lyssnar på mej själv och då har kroppen tagit till ordentligt för att få mej att fatta. Är det så så var det ju tur att jag inte började med medicin tidigare. Då hade jag väl dövat signalerna och kört vidare i samma anda. De senaste två veckorna har jag ju insett hur fel min inställning till mej själv och livet är. Och nu har jag ju medicinen som ett stöd i mitt förändringsarbete. En viktig skillnad!
Det här med att säga Nej.
Jag har tidigare sagt på terapin att jag inte har svårt att säga nej på grund av krav från andra utan att det är mina egna krav på hur jag vill vara som styr. Sant men inte hela sanningen. Jag har inga problem med att säga nej om jag inte kan, inte orkar eller kan motivera det med någon annan yttre omständighet. Då kan jag "rättfärdiga" nejet inför mej själv.
Däremot har jag jättesvårt att säga nej när jag inte vill. Vet inte ens om jag känner efter om jag vill eller inte innan jag svarar. Jag vill väl inte såra den andra och så vet jag ju hur tråkigt det är att få ett nej. Jag har väldigt lätt för att sätta mej in i olika situationer och kommer ihåg mina känslor ända sen jag var liten. Empati är väl en god egenskap men i detta fallet blir det ju lite fel. Jag försöker skydda andra från känslor som jag tycker är jobbiga (som att få ett nej) på bekostnad av mej själv. Och det är ju inte ens säkert att andra känner på samma sätt som jag skulle ha gjort.
Det viktigaste jag måste träna på för att komma nån vart med mej själv är väl att känna efter och lyssna till vad jag vill. Ganska självklart när jag tänker efter. Ska jag kunna förändra mitt liv måste jag ju veta hur jag vill ha det!
Så enkelt det låter men jag tycker det är jättesvårt!
Den enda jag lyssnar till är ju min Panikångest, men den skriker så högt så det går inte att missa! Och ångesten ska jag ju inte lyssna på...
Tror att jag har fått panikångest för att jag aldrig lyssnar på mej själv och då har kroppen tagit till ordentligt för att få mej att fatta. Är det så så var det ju tur att jag inte började med medicin tidigare. Då hade jag väl dövat signalerna och kört vidare i samma anda. De senaste två veckorna har jag ju insett hur fel min inställning till mej själv och livet är. Och nu har jag ju medicinen som ett stöd i mitt förändringsarbete. En viktig skillnad!
lämnat en kommentar
Nu har jag för första gången lämnat en kommentar i någons blogg. Har aldrig vågat göra det innan, även om jag ibland velat.
På terapin idag pratade vi om hur jag vill vara som vän. Jag hade ju fått i läxa att lista viktiga vänegenskaper. De saker som jag ska jobba vidare med är:
- säga ifrån när det är nåt jag blir irriterad över / inte vill
ofta går jag och retar upp mej på nåt och sen vräker jag ur mej det vid helt fel tidpunkt. Jag drar på det jag vill säga eftersom jag vet att det oftast blir fel när jag väl säger det. Vi tränade lite på hur man ska säga saker. Man ska utgå från sina känslor eftersom känslor aldrig kan vara fel och sen ge konkreta exempel. Man ska oxå komma med förslag på lösning, så man måste ju ha tänkt igenom problemet noga innan man tar upp det. Brukar tänka på detta när jag ska ta upp något problem med mannen men har inte tänkt så när det gäller vänner.
- bli bättre på att höra av mej
varför ringer jag inte fast det är personer som jag vill vara vän med? Jag tror att det är för att jag är så himla rädd för att störa. Lite samma känsla som att jag ibland har svårt att ringa och bjuda hem folk, fråga nån om vi ska ut o gå, o.s.v. Inte nära vänner men trevliga personer som man stöter på. Är inte rädd för ett "nej, vi kan inte idag". Utan för att dom inte ska vilja träffa mej. Det känns så utlämnande att fråga. Men det finns väl ingen som inte blir glad över att nån tycker att man är trevlig och vill umgås med en?
- ta ansvar för mitt liv (göra saker jag tycker om, intressen, egentid)
största punkten eftersom jag inte vet vad jag vill eller vem jag är. Kom fram till att jag behöver "ta in" mer utinfrån, läsa böcker (nu har jag fastnat i facklitteratursträsket igen!), lyssna på musik, titta på film... Man behöver ju inte göra dessa saker om man inte vill, sa terapeuten. Men jag vill och detta var ju intressen tidigare i livet. Men när jag inte mått bra så orkar jag inte! Det är väl redan fullt i huvudet av alla jobbiga tankar!
En sak som jag verkligen vill är att flytta till ett äldre hus. Ett av mina intressen när vi bodde i Hästhagen var ju hem o trädgård, renovering fixa gamla möbler och sånt. Eftersom jag inte trivs här där vi bor nu har jag väl ingen lust att fixa heller. Suck!
Bytte tid till måndag i nästa vecka. Begravningar hålls väl oftast på en torsdag eller fredag, hoppas jag. Annars får jag väl prata med honom i telefon en stund.
Nu ska jag registrera mej som medlem på SPS och fråga om medicinen. Jag har fortfarande inte känt nåt mer än lite hvudvärk, ska jag ändå äta halv dos i en vecka eller ska jag öka. Att Våga är veckans tema!
På terapin idag pratade vi om hur jag vill vara som vän. Jag hade ju fått i läxa att lista viktiga vänegenskaper. De saker som jag ska jobba vidare med är:
- säga ifrån när det är nåt jag blir irriterad över / inte vill
ofta går jag och retar upp mej på nåt och sen vräker jag ur mej det vid helt fel tidpunkt. Jag drar på det jag vill säga eftersom jag vet att det oftast blir fel när jag väl säger det. Vi tränade lite på hur man ska säga saker. Man ska utgå från sina känslor eftersom känslor aldrig kan vara fel och sen ge konkreta exempel. Man ska oxå komma med förslag på lösning, så man måste ju ha tänkt igenom problemet noga innan man tar upp det. Brukar tänka på detta när jag ska ta upp något problem med mannen men har inte tänkt så när det gäller vänner.
- bli bättre på att höra av mej
varför ringer jag inte fast det är personer som jag vill vara vän med? Jag tror att det är för att jag är så himla rädd för att störa. Lite samma känsla som att jag ibland har svårt att ringa och bjuda hem folk, fråga nån om vi ska ut o gå, o.s.v. Inte nära vänner men trevliga personer som man stöter på. Är inte rädd för ett "nej, vi kan inte idag". Utan för att dom inte ska vilja träffa mej. Det känns så utlämnande att fråga. Men det finns väl ingen som inte blir glad över att nån tycker att man är trevlig och vill umgås med en?
- ta ansvar för mitt liv (göra saker jag tycker om, intressen, egentid)
största punkten eftersom jag inte vet vad jag vill eller vem jag är. Kom fram till att jag behöver "ta in" mer utinfrån, läsa böcker (nu har jag fastnat i facklitteratursträsket igen!), lyssna på musik, titta på film... Man behöver ju inte göra dessa saker om man inte vill, sa terapeuten. Men jag vill och detta var ju intressen tidigare i livet. Men när jag inte mått bra så orkar jag inte! Det är väl redan fullt i huvudet av alla jobbiga tankar!
En sak som jag verkligen vill är att flytta till ett äldre hus. Ett av mina intressen när vi bodde i Hästhagen var ju hem o trädgård, renovering fixa gamla möbler och sånt. Eftersom jag inte trivs här där vi bor nu har jag väl ingen lust att fixa heller. Suck!
Bytte tid till måndag i nästa vecka. Begravningar hålls väl oftast på en torsdag eller fredag, hoppas jag. Annars får jag väl prata med honom i telefon en stund.
Nu ska jag registrera mej som medlem på SPS och fråga om medicinen. Jag har fortfarande inte känt nåt mer än lite hvudvärk, ska jag ändå äta halv dos i en vecka eller ska jag öka. Att Våga är veckans tema!
ganska bra dag+en massa tankar
Idag har jag äntligen fått ändan ur och planerat blommor i krukor. Så fint, så fint. Gäller bara att vattna och sköta om dom oxå! Brukar slarva efter ett tag, men man kan ju alltid köpa nytt.
Vi var på middag hos mamma. Jag körde både dit och hem. Gick bra (ångest: 4). Mannen fick inte dricka vin för det känns likvärdigt med att jag kör ensam=för mycket förväntansångest just nu.
Hörde nya Gesslelåten på radion och tänkte på T. Hon är ett stort Gesslefan och jag tror att hon tycker att låten känns som skriven just för henne. Cyklade bort till henne när jag kom hem. Tyvärr var hon inte hemma. Vill prata lite med henne i lugn och ro, jag har inte koll på allt som händer i hennes liv just nu. När barnen är med kan vi inte prata om det.
Just det, innan vi åkte till mamma var vi på Coop och handlade. Gick oxå bra (ångest: 5) och då var jag och Midi själva första halvan. Dom hade korv på superextrapris, köpte ett lager till sommaren. Kusinen fyller 3 år imorgon och vi skulle köpa present. Inte lätt för hon har ALLT (loppisälskande mamma...). Hade tänkt köpa ett par arbetsbyxor på Jula, men dom var slut. Fick bli ett tält (igloo??) och en väska med prinsessor på (Midis val). Ska dit imorgon kl 13. Får köra landsvägen dit, vågar inte ta motorvägen längre.
Det känns rätt surt att jag har blivit sämre. Hade precis börjat smaka på friheten. Att ta bilen ensam in till stan, att det som känns så lockande kan vara så svårt och jobbigt. Ännu värre är det att jag inte orkar göra nåt åt det. Orkar inte slåss mot Ångesten. Måste acceptera att det är så här och samla krafter. Sen kommer jag tillbaka och slåss för min frihet!!!!
Jag tror att det som knäckte mej, förrutom det alldeles för höga tempot jag höll med 2-4 exponeringar varje dag, var att jag aldrig fick ta en paus och njuta av det jag uppnått. Så fort någonting kändes hyfsat (ångest ca 5) skulle jag ge mej på nästa grej som var ännu jobbigare, och nästa, och nästa. Och målet i fjärran var: komma tillbaka till jobbet, vilket innebar att själva målet också var fyllt med ångest och krav.
Om jag fått bestämma så hade jag "vilat" ett par veckor när jag kommit till delmålet "åka till stan själv". Tagit det lugnt, åkt in till stan och fikat med kompisar eller gått i affärer och bara försökt må bra och få LEVA. Samlat krafter för det sista steget: motorvägen till jobbet. Jag sa vid ett par tillfällen till min terapeut att jag kände att jag inte "säkrade" denna nivån, utan rusade förbi - och att jag var orolig att jag skulle gå längre tillbaka vid ett bakslag eftersom stadskörningen inte kändes helt OK (vilket ju precis var vad som hände). Han trodde dock att jag isåfall skulle komma tillbaka snabbt.
Och såna saker kan man ju inte säga - att man vill ta det lugnt ett par veckor. Tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Må bra? vad är det för tjafs, bara du kan jobba så är vi nöjda.
Måste sätta upp något annat mål än jobbet. Nu när jag sitter här igen och bara kan ta mej nån vart per cykel om ingen följer med. Om jag hade orkat några veckor till och hunnit komma tillbaka till jobbet- hade jag verkligen nått målet då? NEJ NEJ NEJ målet måste ju vara att jag ska kunna leva i den här värden som en lycklig människa som trivs med mej själv. Att komma tillbaka till jobbet är ett delmål, nog så viktigt för att jag ska få ordning på mitt liv.
Nu ska jag gå och lägga mej. God natt!
Vi var på middag hos mamma. Jag körde både dit och hem. Gick bra (ångest: 4). Mannen fick inte dricka vin för det känns likvärdigt med att jag kör ensam=för mycket förväntansångest just nu.
Hörde nya Gesslelåten på radion och tänkte på T. Hon är ett stort Gesslefan och jag tror att hon tycker att låten känns som skriven just för henne. Cyklade bort till henne när jag kom hem. Tyvärr var hon inte hemma. Vill prata lite med henne i lugn och ro, jag har inte koll på allt som händer i hennes liv just nu. När barnen är med kan vi inte prata om det.
Just det, innan vi åkte till mamma var vi på Coop och handlade. Gick oxå bra (ångest: 5) och då var jag och Midi själva första halvan. Dom hade korv på superextrapris, köpte ett lager till sommaren. Kusinen fyller 3 år imorgon och vi skulle köpa present. Inte lätt för hon har ALLT (loppisälskande mamma...). Hade tänkt köpa ett par arbetsbyxor på Jula, men dom var slut. Fick bli ett tält (igloo??) och en väska med prinsessor på (Midis val). Ska dit imorgon kl 13. Får köra landsvägen dit, vågar inte ta motorvägen längre.
Det känns rätt surt att jag har blivit sämre. Hade precis börjat smaka på friheten. Att ta bilen ensam in till stan, att det som känns så lockande kan vara så svårt och jobbigt. Ännu värre är det att jag inte orkar göra nåt åt det. Orkar inte slåss mot Ångesten. Måste acceptera att det är så här och samla krafter. Sen kommer jag tillbaka och slåss för min frihet!!!!
Jag tror att det som knäckte mej, förrutom det alldeles för höga tempot jag höll med 2-4 exponeringar varje dag, var att jag aldrig fick ta en paus och njuta av det jag uppnått. Så fort någonting kändes hyfsat (ångest ca 5) skulle jag ge mej på nästa grej som var ännu jobbigare, och nästa, och nästa. Och målet i fjärran var: komma tillbaka till jobbet, vilket innebar att själva målet också var fyllt med ångest och krav.
Om jag fått bestämma så hade jag "vilat" ett par veckor när jag kommit till delmålet "åka till stan själv". Tagit det lugnt, åkt in till stan och fikat med kompisar eller gått i affärer och bara försökt må bra och få LEVA. Samlat krafter för det sista steget: motorvägen till jobbet. Jag sa vid ett par tillfällen till min terapeut att jag kände att jag inte "säkrade" denna nivån, utan rusade förbi - och att jag var orolig att jag skulle gå längre tillbaka vid ett bakslag eftersom stadskörningen inte kändes helt OK (vilket ju precis var vad som hände). Han trodde dock att jag isåfall skulle komma tillbaka snabbt.
Och såna saker kan man ju inte säga - att man vill ta det lugnt ett par veckor. Tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Må bra? vad är det för tjafs, bara du kan jobba så är vi nöjda.
Måste sätta upp något annat mål än jobbet. Nu när jag sitter här igen och bara kan ta mej nån vart per cykel om ingen följer med. Om jag hade orkat några veckor till och hunnit komma tillbaka till jobbet- hade jag verkligen nått målet då? NEJ NEJ NEJ målet måste ju vara att jag ska kunna leva i den här värden som en lycklig människa som trivs med mej själv. Att komma tillbaka till jobbet är ett delmål, nog så viktigt för att jag ska få ordning på mitt liv.
Nu ska jag gå och lägga mej. God natt!
en bra mamma
Har jag också fått i läxa att fundera över. Eller en bra förälder...
- närvarande
- har tid att bara vara
- pålitlig
- konsekvent
- tydlig
- har tålamod
- gör barnet delaktigt
- försöker se avsikten bakom en handling
- ger lagom frihet men finns bakom och stöttar
- ger inte barnet skuldkänslor
- positiv
- rolig
- visar känslor
- respekterar sig själv -nej jag vill inte idag
- respekterar barnet
- tar ansvar för sina behov -intressen, sömn, vänner...
- tar ansvar för barnets behov
- tar ansvar för äktenskapet
Känner väl att det brister på några punkter när jag inte mår bra...
Nu ska jag hänga tvätt.
- närvarande
- har tid att bara vara
- pålitlig
- konsekvent
- tydlig
- har tålamod
- gör barnet delaktigt
- försöker se avsikten bakom en handling
- ger lagom frihet men finns bakom och stöttar
- ger inte barnet skuldkänslor
- positiv
- rolig
- visar känslor
- respekterar sig själv -nej jag vill inte idag
- respekterar barnet
- tar ansvar för sina behov -intressen, sömn, vänner...
- tar ansvar för barnets behov
- tar ansvar för äktenskapet
Känner väl att det brister på några punkter när jag inte mår bra...
Nu ska jag hänga tvätt.
