bra-tack-hjälp
Bra:
Bestämde att vi åker till stugan bara sådär
Har gjort allt jag velat göra idag
Kom på 40 saker jag är bra på
Tack:
Tack för att jag finns
Tack för att jag är jag
Tack för den här härliga dagen
Tack för livet
Hjälp:
Hjälp mej så att ledigheten blir bra för hela familjen
Hjälp mej att sätta mej själv främst
Hjälp mej att må bra
helt oplanerat
Kollade på vädret och såg att det ska vara hyfsat med sol ett par dagar.
Ska vi åka till stugan imorgon, frågar jag.
Mannen tycker att det är en strålande idé.
Jag ligger i soffan och känner mej lätt och fri.
Bara åka iväg, utan dagar av planering.
Inte likt mej.
Alls.
Härligt!
Känner efter...kanske har jag börjat förändras....
(eller är det bara vinet...första glaset på läänge...)
Vad ska vi ha för mat, funderar mannen efter en liten stund.
Ingen aning, svarar jag, bestäm du.
Det känns inte alls nödvändigt att planera.
Det finns ju affärer på Öland också.
Är det här verkligen jag????
Ska vi åka till stugan imorgon, frågar jag.
Mannen tycker att det är en strålande idé.
Jag ligger i soffan och känner mej lätt och fri.
Bara åka iväg, utan dagar av planering.
Inte likt mej.
Alls.
Härligt!
Känner efter...kanske har jag börjat förändras....
(eller är det bara vinet...första glaset på läänge...)
Vad ska vi ha för mat, funderar mannen efter en liten stund.
Ingen aning, svarar jag, bestäm du.
Det känns inte alls nödvändigt att planera.
Det finns ju affärer på Öland också.
Är det här verkligen jag????
vi 5
6 små fötter springer omkring.
2 stora rumpor gör ingenting.
6 små händer leker och grejjar.
4 händer plockar och fejjar.
2 stora munnar fulla med tjat.
3 små magar som vill ha mat.
10 armar som kramas, minsann.
Lycka - när vi är nära varann.
2 stora rumpor gör ingenting.
6 små händer leker och grejjar.
4 händer plockar och fejjar.
2 stora munnar fulla med tjat.
3 små magar som vill ha mat.
10 armar som kramas, minsann.
Lycka - när vi är nära varann.
små vita piller
Små vita piller
ska hjälpa mig att våga.
Små vita piller
ska få mig att slåss.
Men det är JAG
som vågar!
Det är JAG
som slåss!
Jag får inte lägga min självkänsla
i mina små vita piller.
Jag får inte förlora min tro
på mig själv.
Och den dagen kommer
när jag klarar mig på egen hand!
ska hjälpa mig att våga.
Små vita piller
ska få mig att slåss.
Men det är JAG
som vågar!
Det är JAG
som slåss!
Jag får inte lägga min självkänsla
i mina små vita piller.
Jag får inte förlora min tro
på mig själv.
Och den dagen kommer
när jag klarar mig på egen hand!
ångestdag
Ångesten griper tag.
Tar över mina tankar.
Får mig att säga saker
som jag inte vill säga.
Fyller min kropp.
Får mig att avstå från det
som jag längtat efter.
Och lurar mig att tro
att det är så jag vill ha det.
Tar över mina tankar.
Får mig att säga saker
som jag inte vill säga.
Fyller min kropp.
Får mig att avstå från det
som jag längtat efter.
Och lurar mig att tro
att det är så jag vill ha det.
Trazan och Banarne
Imorgon vid 9.45 bänkar jag mej framför TV:n med ungarna. SVT, så klart!
Då är det nostalgidax
Kommer barnen vara lika begeistrade som sin mamma?
Jag hade en kanin när jag var liten som hette Trazan Banarne Sofia Nilsson.
Då är det nostalgidax
Kommer barnen vara lika begeistrade som sin mamma?
Jag hade en kanin när jag var liten som hette Trazan Banarne Sofia Nilsson.
40 saker jag är bra på
Hittade en lista med "40 saker jag är bra på" hos Mindfulness. (tror jag att det var)
Det kan ju vara nyttigt att tänka på, tänkte jag. Fast 40 låter mycket...
Å andra sidan är det så mycket att jag verkligen måste tänka efter, vilket ju är bra.
Här kommer mina talanger:
bygga snöborgar
planera
göra flera saker samtidigt
jonglera
pyssla
lyssna
bevara en hemlighet
skratta
hitta på saker
vara envis
baka gott bröd utan recept
laga nyttig och god mat
improvisera fram sånger på rim
skriva roliga tal på vers
säga vilket år en viss låt släpptes
klättra i träd
spara pengar
bara handla det som står på listan
komma ihåg inköpslistan utantill
planera klädinköp till barnen en säsong i förväg
slösa pengar
sy (maskerad) kläder på improvisation
göra födelsedagskort
vara barnslig
dra dåliga skämt
skratta åt mina egna skämten
vara mamma till mina barn
vara en bra vän
vara omtänksam
komma ihåg människor jag träffat
ta hänsyn
passa tider
hålla det jag lovar
bara lova det jag tror att jag kan hålla
lata mej
strunta i att städa
komma ihåg saker
ha tålamod
sudoku
läsa
Läste listan för Maxi. Han tycker att jag ska lägga till att jag är bra på att rita.
Det kan ju vara nyttigt att tänka på, tänkte jag. Fast 40 låter mycket...
Å andra sidan är det så mycket att jag verkligen måste tänka efter, vilket ju är bra.
Här kommer mina talanger:
bygga snöborgar
planera
göra flera saker samtidigt
jonglera
pyssla
lyssna
bevara en hemlighet
skratta
hitta på saker
vara envis
baka gott bröd utan recept
laga nyttig och god mat
improvisera fram sånger på rim
skriva roliga tal på vers
säga vilket år en viss låt släpptes
klättra i träd
spara pengar
bara handla det som står på listan
komma ihåg inköpslistan utantill
planera klädinköp till barnen en säsong i förväg
slösa pengar
sy (maskerad) kläder på improvisation
göra födelsedagskort
vara barnslig
dra dåliga skämt
skratta åt mina egna skämten
vara mamma till mina barn
vara en bra vän
vara omtänksam
komma ihåg människor jag träffat
ta hänsyn
passa tider
hålla det jag lovar
bara lova det jag tror att jag kan hålla
lata mej
strunta i att städa
komma ihåg saker
ha tålamod
sudoku
läsa
Läste listan för Maxi. Han tycker att jag ska lägga till att jag är bra på att rita.
lång utflykt
Idag har vi varit iväg länge, hela familjen. Och jag körde hela tiden. Kändes ganska bra - lite ångest dock.
Först åkte vi in till stan och köpte present till bebisen och den nyblivna storasystern. En heffaklump till bebisen och en nallepuh-mugg till syrran. Barnen köpte kulor för sina egna pengar.
Mannen hade glömt ta med vagnen, så det blev lite rörigt.
Sen körde vi till BB och fick träffa den lilla. Jättego! Hon somnade i min famn.
Mmmm...så mysigt det är med bebisar....och så gott dom luktar....
Sen åkte vi och köpte fika.
Och sen åkte vi hem.
Upptäckte att vi glömt Minis mössa på BB. Så mannen är iväg och hämtar den nu.
Det inte jag håller reda på glöms tydligen bort.
Först åkte vi in till stan och köpte present till bebisen och den nyblivna storasystern. En heffaklump till bebisen och en nallepuh-mugg till syrran. Barnen köpte kulor för sina egna pengar.
Mannen hade glömt ta med vagnen, så det blev lite rörigt.
Sen körde vi till BB och fick träffa den lilla. Jättego! Hon somnade i min famn.
Mmmm...så mysigt det är med bebisar....och så gott dom luktar....
Sen åkte vi och köpte fika.
Och sen åkte vi hem.
Upptäckte att vi glömt Minis mössa på BB. Så mannen är iväg och hämtar den nu.
Det inte jag håller reda på glöms tydligen bort.
torkvindan
Glömde ta in tvätten igår kväll.
Och idag regnar det.
Suck!
tålamodsträning
Idag har jag dammat av mitt tålamod.
Det kommer nog att behövas.
Mini har slutat med blöja.
Och börjat med "Posor".
- Var ska du kissa nu, frågade mannen.
- Inte kissa sängen - kissa toaletten, svarade Mini förståndigt.
Hon har redan kommit två gånger och sagt till:
- Mamma, jag är knissnödig.
Vi har tjuvtränat några helger tidigare. Då har det gått bra en liten stund.
En gång gick det en hel dag.
När hon inte hunnit (eller glömt gå) till toaletten har hon blivit ledsen och velat ha blöja igen.
Har hon månne lika svårt för misslyckanden som sin mor?
För vi har ju gjort likadant med de andra två, och de har inte reagerat så här.
Vi kör enligt Anna Wahlgren-metoden. Bär barnet till toaletten och säger med neutral ton "Man kissar på toaletten".
Nåja, vill hon ha blöja får hon väl det.
Vi tänker börja varje dag med trosor, så går det väl till slut.
Sex veckor har vi på oss tills det är dagisdax igen.
Det kommer nog att behövas.
Mini har slutat med blöja.
Och börjat med "Posor".
- Var ska du kissa nu, frågade mannen.
- Inte kissa sängen - kissa toaletten, svarade Mini förståndigt.
Hon har redan kommit två gånger och sagt till:
- Mamma, jag är knissnödig.
Vi har tjuvtränat några helger tidigare. Då har det gått bra en liten stund.
En gång gick det en hel dag.
När hon inte hunnit (eller glömt gå) till toaletten har hon blivit ledsen och velat ha blöja igen.
Har hon månne lika svårt för misslyckanden som sin mor?
För vi har ju gjort likadant med de andra två, och de har inte reagerat så här.
Vi kör enligt Anna Wahlgren-metoden. Bär barnet till toaletten och säger med neutral ton "Man kissar på toaletten".
Nåja, vill hon ha blöja får hon väl det.
Vi tänker börja varje dag med trosor, så går det väl till slut.
Sex veckor har vi på oss tills det är dagisdax igen.
kalas
Nu har jag varit på Öland - igen. Svågern fyller år idag.
Den här gången gick det riktigt bra att åka över. Övning ger färdighet.
Bigaråer (det var inte körsbär) och rabarber var ingeh höjdare ihop!
Nu ska jag och mannen dricka lite vin. Det var länge sen.
Bra
Jag har följt min juniplan!
Jag är utvilad
Jag är social
Tack
Tack för att jag finns
Tack för att jag är jag
Tack för att det är sommar
Tack för att jag är älskad
Hjälp
Hjälp mej att prioritera egentid
Hjälp mej att ha tålamod
Hjälp mej att se positivt på livet
Den här gången gick det riktigt bra att åka över. Övning ger färdighet.
Bigaråer (det var inte körsbär) och rabarber var ingeh höjdare ihop!
Nu ska jag och mannen dricka lite vin. Det var länge sen.
Bra
Jag har följt min juniplan!
Jag är utvilad
Jag är social
Tack
Tack för att jag finns
Tack för att jag är jag
Tack för att det är sommar
Tack för att jag är älskad
Hjälp
Hjälp mej att prioritera egentid
Hjälp mej att ha tålamod
Hjälp mej att se positivt på livet
min brorsdotter
Tre timmar gammal på bilden. Söt som socker!
Vi ska hälsa på underverket imorgon.
Pappan och storasystern är här och hälsar på nu.
Rabarber/Körsbärspaj i ugnen. (Spännande kombination...) Glass i frysen.
Mannen och barnen på intågande...
plan för juli + avstämning
Dags att göra sommarens första avstämning. Följer jag min sommarplan?
Avstämning juni
Barnen går på dagis/fritids i två veckor till. För dessa veckor blir målet:
- lämna o hämta barn + handla vid behov = frisk luft och motion
- min egen aktivitet: läsa böcker (skönlitteratur) minst 30 minuter per dag
- skriva i bloggen varje dag
Detta har jag gjort. Har varit lite slarvig med 30 minuter skönlitteratur, men har läst ut båda mina ångestböcker. Det kändes viktigare.
Dessutom har jag varit på ica flera gånger i veckan, varit i stan och på coop, kört bil minst en gång i veckan och varit på flera utflykter/aktiviteter. Jag har följt med på allt vi har planerat. Bra!
Jag har mindre förväntansångest, situationerna känns som tidigare eller mindre jobbiga oc hjag behöver inte "tvinga iväg mej" på normaljobbiga saker. Inga tecken på att jag börjar bli sämre alltså.
Jag har tagit tag i relationen till min chef och ångesten ang. motorvägen. Två stora, jobbiga bromsklossar för mitt tillfrisknande. Verkligen bra gjort!
Min plan för juli:
Nu kommer mannen och familjen vara hemma.
För att må bra behöver jag motion, frisk luft, egentid, tid för eftertanke
Min plan för detta är:
- promenader (så ofta det går)
- egentid: rita, teckna, måla. (1 timme 2 ggr/vecka)
- bloggen: "Jakten på mej själv" - ska starta! Kommer att jaga min kontrollperson med blåslampa - vad finns bakom? vad tycker jag egentligen? vad vill jag? vem är jag? (varje dag)
- läsa böcker (när tillfälle ges)
- dessutom aktiviteter med familjen: bada, åka till stan och äta glass och annat somrigt.
Känns som att jag kommer att kräva ganska mycket tid för mej själv. Men det här är det jag behöver.
Just nu kräver jag kanske mer, men å andra sidan har jag tidigare nästan inte haft någon egentid alls.
Avstämning juni
Barnen går på dagis/fritids i två veckor till. För dessa veckor blir målet:
- lämna o hämta barn + handla vid behov = frisk luft och motion
- min egen aktivitet: läsa böcker (skönlitteratur) minst 30 minuter per dag
- skriva i bloggen varje dag
Detta har jag gjort. Har varit lite slarvig med 30 minuter skönlitteratur, men har läst ut båda mina ångestböcker. Det kändes viktigare.
Dessutom har jag varit på ica flera gånger i veckan, varit i stan och på coop, kört bil minst en gång i veckan och varit på flera utflykter/aktiviteter. Jag har följt med på allt vi har planerat. Bra!
Jag har mindre förväntansångest, situationerna känns som tidigare eller mindre jobbiga oc hjag behöver inte "tvinga iväg mej" på normaljobbiga saker. Inga tecken på att jag börjar bli sämre alltså.
Jag har tagit tag i relationen till min chef och ångesten ang. motorvägen. Två stora, jobbiga bromsklossar för mitt tillfrisknande. Verkligen bra gjort!
Min plan för juli:
Nu kommer mannen och familjen vara hemma.
För att må bra behöver jag motion, frisk luft, egentid, tid för eftertanke
Min plan för detta är:
- promenader (så ofta det går)
- egentid: rita, teckna, måla. (1 timme 2 ggr/vecka)
- bloggen: "Jakten på mej själv" - ska starta! Kommer att jaga min kontrollperson med blåslampa - vad finns bakom? vad tycker jag egentligen? vad vill jag? vem är jag? (varje dag)
- läsa böcker (när tillfälle ges)
- dessutom aktiviteter med familjen: bada, åka till stan och äta glass och annat somrigt.
Känns som att jag kommer att kräva ganska mycket tid för mej själv. Men det här är det jag behöver.
Just nu kräver jag kanske mer, men å andra sidan har jag tidigare nästan inte haft någon egentid alls.
underkänd
Nu har jag varit ute och hängt lakan på torkvindan. Det är härligt! Hänga tvätt ute är en sak som gör mej lycklig! (Så varför gör jag det så sällan då? Varför nöjer jag mej med att hänga i källaren?Får bli ändring på det!)
Min man klarade inte testet!
Det här med jämställdhet...
Om man ser till hur vi fördelar arbetet hemma, min man och jag, så är vi helt klart jämställda. Vi gör lika mycket, eller kanske att min man gör lite mer...räknar vi in husrenovering så gör han helt klart mer (fast det är ju hans intresse också).
Om man däremot ser till vad vi har "i huvudet" så är vi absolut inte jämställda. Gissa vem som alltid håller reda på när det är dax för olika saker? Jag såklart! :(
Mannen håller koll på gräsklippning, pelletspannan, avläsning av elen, grejjer med bilen. (Och säkert nåt mer som jag har glömt...)
Jag håller koll på allt annat. Även saker som vi gör typ varannan dag blir oftast inte gjorda om inte jag säger till (badning av barnen). Det är ju himla jobbigt att ha koll på allt hela tiden.
Ja, jag har nog skämt bort honom eftersom jag är (har varit tills nu) en sån som har stenkoll. Men jag känner att jag måste släppa lite på det. Och då måste ju någon annan ta över.
Nu till testet. Hur kommer det sej t.ex. att det alltid är jag som ser till att vi byter lakan i sängarna? Det har vi aldrig bestämt, vad jag minns iallafall. Så för ett tag sen sa jag till min man att nu får faktiskt han ansvara för att komma ihåg detta!
Har det blivit gjort? Nej!
Började det kännas väldigt ofräscht? Ja!
Fick jag ge honom en hint? Ja!
Suck!!!!!
Ska vi verkligen behöva ha en husalmanacka där vi skriver ner allt?
Min man klarade inte testet!
Det här med jämställdhet...
Om man ser till hur vi fördelar arbetet hemma, min man och jag, så är vi helt klart jämställda. Vi gör lika mycket, eller kanske att min man gör lite mer...räknar vi in husrenovering så gör han helt klart mer (fast det är ju hans intresse också).
Om man däremot ser till vad vi har "i huvudet" så är vi absolut inte jämställda. Gissa vem som alltid håller reda på när det är dax för olika saker? Jag såklart! :(
Mannen håller koll på gräsklippning, pelletspannan, avläsning av elen, grejjer med bilen. (Och säkert nåt mer som jag har glömt...)
Jag håller koll på allt annat. Även saker som vi gör typ varannan dag blir oftast inte gjorda om inte jag säger till (badning av barnen). Det är ju himla jobbigt att ha koll på allt hela tiden.
Ja, jag har nog skämt bort honom eftersom jag är (har varit tills nu) en sån som har stenkoll. Men jag känner att jag måste släppa lite på det. Och då måste ju någon annan ta över.
Nu till testet. Hur kommer det sej t.ex. att det alltid är jag som ser till att vi byter lakan i sängarna? Det har vi aldrig bestämt, vad jag minns iallafall. Så för ett tag sen sa jag till min man att nu får faktiskt han ansvara för att komma ihåg detta!
Har det blivit gjort? Nej!
Började det kännas väldigt ofräscht? Ja!
Fick jag ge honom en hint? Ja!
Suck!!!!!
Ska vi verkligen behöva ha en husalmanacka där vi skriver ner allt?
att våga misslyckas
Hittade det är citatet hos Nini. Passar ju tyvärr precis in på mej just nu!
ur Gunilla Dahlgrens Lilla Mansboken:
ur Gunilla Dahlgrens Lilla Mansboken:
"Jag har slutat misslyckas. Jag gör bara sådant jag kan. - Så jag gör väldigt litet."
Håller på att klura på vad jag ska göra med mina 30 minuter Egentid framöver. Läsa bok känns ju lite fegt.
Och nu har jag ju kommit igång med det så läsa kommer jag ändå att göra.
Ska tänka ut något som jag inte behärskar till fullo, där jag kan misslyckas.
Bra-Tack-Hjälp
Nu är jag faster igen! Det blev en liten flicka. Vi hinner väl inte hälsa på på BB, för nuförtiden får man väl bara stanna över natten om allt gått bra.
Bra
Jag har äntligen vågat skriva om motorvägsångesten.
Jag är glad.
Jag är en bra medmänniska!
Tack
Tack för att vi har fått en liten tjej i släkten!
Tack för att jag finns
Tack för att jag är just jag
Tack för mina fina barn
Hjälp
Hjälp mej att följa min magkänsla
Hjälp mej att hitta mej själv
Hjälp mej att våga vara den jag vill vara
Bra
Jag har äntligen vågat skriva om motorvägsångesten.
Jag är glad.
Jag är en bra medmänniska!
Tack
Tack för att vi har fått en liten tjej i släkten!
Tack för att jag finns
Tack för att jag är just jag
Tack för mina fina barn
Hjälp
Hjälp mej att följa min magkänsla
Hjälp mej att hitta mej själv
Hjälp mej att våga vara den jag vill vara
trollet på motorvägen
Dags att skrämma bort det där trollet som står mitt i vägen och räcker ut tungan åt mej.
Jag är Stora Bocken Bruse ;)
Okej, jag gjorde inte som jag borde ha gjort.
Men gjort är gjort!
Det är dags att förlåta mej själv för det.
Alla gör misstag i bland.
Varför kan inte jag få göra det?
Jag gjorde en bedömning av situationen - och handlade därefter.
Fast det är väl inte det som är problemet?
Det är väl den där mannen som sa
- det där var farligt gjort!
Hade jag fått sån ångest om han inte varit där och sagt så?
Tror inte det...
Vad spelar det för roll?
Han har glömt det!
Varför kan inte jag glömma?
Nu visualiserar jag händelsen så som jag skulle föredragit att jag agerade:
Jag sitter i bilen och kör. Tjock mage. Säkerhetsbältet skaver lite. Har min grå vinterjacka på mej. Musik på radion. Är i lagom tid för att hämta barnen efter mellis. Längtar! Solen skiner. Får kisa lite. Sjunger med i låtarna.
Där. En avspärrning. Triangelkoner som det står "Olycka" på. En man står på vägen. Jag saktar in och svänger in på avfarten. En annan man står där och viftar.
Jag stannar bilen och vevar ner rutan. Frågar vad som hänt.
Mannen säger att en kvinna blivit bländad och kört av vägen lite längre fram. Olyckan har precis inträffat. De har inte hunnit sätta ut några skyltar. Jag ska ta av åt höger i korsningen och följa den gamla vägen, säger mannen.
Jag startar bilen igen och svänger åt höger. Ser en bil framför mej köra ner på motorvägen igen. Konstigt, tänker jag. Är lite osäker på hur jag ska köra, men hittar rätt.
Vägen hem tar lite längre tid än väntat men jag hinner ändå i tid till dagis.
Från och med nu ska jag tänka på den här versionen när jag tänker på den här händelsen.
Jag är Stora Bocken Bruse ;)
Okej, jag gjorde inte som jag borde ha gjort.
Men gjort är gjort!
Det är dags att förlåta mej själv för det.
Alla gör misstag i bland.
Varför kan inte jag få göra det?
Jag gjorde en bedömning av situationen - och handlade därefter.
Fast det är väl inte det som är problemet?
Det är väl den där mannen som sa
- det där var farligt gjort!
Hade jag fått sån ångest om han inte varit där och sagt så?
Tror inte det...
Vad spelar det för roll?
Han har glömt det!
Varför kan inte jag glömma?
Nu visualiserar jag händelsen så som jag skulle föredragit att jag agerade:
Jag sitter i bilen och kör. Tjock mage. Säkerhetsbältet skaver lite. Har min grå vinterjacka på mej. Musik på radion. Är i lagom tid för att hämta barnen efter mellis. Längtar! Solen skiner. Får kisa lite. Sjunger med i låtarna.
Där. En avspärrning. Triangelkoner som det står "Olycka" på. En man står på vägen. Jag saktar in och svänger in på avfarten. En annan man står där och viftar.
Jag stannar bilen och vevar ner rutan. Frågar vad som hänt.
Mannen säger att en kvinna blivit bländad och kört av vägen lite längre fram. Olyckan har precis inträffat. De har inte hunnit sätta ut några skyltar. Jag ska ta av åt höger i korsningen och följa den gamla vägen, säger mannen.
Jag startar bilen igen och svänger åt höger. Ser en bil framför mej köra ner på motorvägen igen. Konstigt, tänker jag. Är lite osäker på hur jag ska köra, men hittar rätt.
Vägen hem tar lite längre tid än väntat men jag hinner ändå i tid till dagis.
Från och med nu ska jag tänka på den här versionen när jag tänker på den här händelsen.
på motorvägen till jobbet
Det finns det en sak till som ligger i vägen. På vägen till jobbet.
En händelse som ger mej ångest bara jag tänker på det.
Som jag skjutit upp under hela våren
för det känns så jobbigt att prata om.
Men nu ska det fram!
Och spricka i solen, som ett gammalt fult troll!
Egentligen är det inget farligt eller hemskt.
Min man förstår inte hur jag kan känna en sån ångest för det här.
Men jag är en sån (eller har varit, men jag ska ändra på det)
som inte vill bryta mot lagar och regler
utan alltid vill göra som man bör".
Till pudelns kärna:
November 2004. Gravid. Jobbat hela dagen. Ska hämta barnen på dagis. Trött.
Kör hem i 110 km/h. Motorväg med mitträcke.
Vid en avfart är vägen avspärrat.
Olycka!
En man vinkar att jag ska köra av på avfarten.
En bil kör framför mej. Saktar in. Kör vidare.
Jag söker ögonkontakt med mannen.
Han tittar inte på mej.
Ska jag stanna?
Osäker.
Han gör inte stopptecken, utan sakta farten-tecken.
Jag kör vidare, sakta.
Kommer av motorvägen.
På andra sidan är påfarten till motorvägen.
Den är inte avspärrad.
Bilen före mej kör ner där.
Han hade väl pratat med mannen? Olyckan var nog precis under bron, tänker jag.
Kör vidare ner på motorvägen igen.
Shit! Stanna! Där var olyckan. En bil som kört av vägen.
Först en buss. Sedan flera bilar, kanske fem.
Och så jag.
Mannen i den första bilen går fram till olycksplatsen och pratar.
Går tillbaka och startar bilen.
Försöker vända bilen, men det är för trångt. Börjar istället backa.
De andra bilarna backar efter. I full fart!
Så får man ju inte göra!
Fick han OK från någon vid olycksplatsen?
Hur ska jag göra? Dagistid att passa.
Vägen är ju avspärrad. Det kan inte komma någon bil därifrån.
Äh, har dom andra backat så kan väl jag också!
Backar. Långsamt. Ena fönstret nedvevat. Ifall brandbilarna kommer därifrån.
Men det gör de nog inte. Varför skulle de göra det?
Backar och backar.
Jobbigt med stor mage!
Kommer fram till av påfarten.
Kör av vägen.
Där står samme man som vinkade mej av vägen tidigare.
Han tittar strängt på mej och säger:
- Det där var farligt gjort!
Låg vaken hela natten och hade ångest.
Skämdes.
Till sist väckte jag min man, och berättade.
Han skulle ha gjort likadant, sa han.
Har ältat det här med min man.
Om och om igen.
Men det känns inte bättre!
Det hände ju ingenting!
Jag vet att jag var jätteförsiktig!
Jag vet att vägen var avspärrad
och om det hade kommit någon bil, så hade jag kört in till kanten och stannat.
Jag har inte ångest för att det kunde hänt en olycka.
Jag har ångest
för att jag gjorde någonting
som man inte får göra.
fru Ångest
Använde i början av KBT:n ganska mycket humor i kampen mot ångesten.
När jag gick promenader hade jag på mej en yllemössa som min syster köpt i Indien. Alltid lika skoj när nån sa nåt om mössan. Va? Köpt i Indien????? Folk tänker ju inte på att det är kallt i norra Indien.
Så den piggade upp. (Men den blev aldrig något säkerhetsbeteende....)
Roliga bilder jag använt när jag känt paniken komma:
fru Ångest
tycker jag låter rätt kul. Kan tänka Hej, Fru Ångest! Välkommen! Jag sätter på kaffe!
Och så tänker jag på Gevalias "När du får oväntat besök"-filmer.
Göta Petter
Tänker på Teskedsgumman när hon plötsligt blev liten som en tesked vid olämpliga tillfällen. Det var bara för henne att acceptera och göra det bästa av situationen.
På samma sätt försöker jag bemöta min ångest. Göta Petter. Kommer den nu. Jaha. Det var ju dumt men det får gå ändå.
Alfons Åberg
När jag kör bil och ångesten kommer smygande, tänker jag på Alfons spöken.
Försvinn dumma ångest. För du finns inte!
Fuck it!
Min terapeut böjde sej allvarligt fram, såg mej i ögonen och sa Fuck it!
Lite oväntat. Det tycker jag är en rolig bild. (Han är ganska rolig, min terapeut.)
Dessutom påminner det mej om andningen och andra verktyg vi jobbat med.
När slutade jag använda det här? Förmodligen när jag blev sämre - och hade behövt det som bäst.
Bäst att börja med det igen.
Man har ju inte roligare än man gör sej.
snart blir jag faster igen
Fick precis ett meddelande på MSN från brorsan:
Hej vi går och väntar, det var 3 min mellan värkarna och jag for iväg och lämnade S. Sen när vi skulle till och åka avstannade det hela, lagom kul när man var på G. E sover nu, inte sovit sen det startade inatt kl 01.00 (15min pass mellan V)
Så spännande! Bebis ikväll kanske!
Längtar!!!
att ta vara på livet
Hittade den här dikten hos Gnällspikar och livsflanörer. Tänkvärd!
Det är en 85-årig dam i USA som har skrivit den.
Det är en 85-årig dam i USA som har skrivit den.
"Om jag fick leva mitt liv igen
Jag skulle göra fler misstag nästa gång
Jag skulle slappna av och ta det lugnt
Jag skulle vara tokigare än i det här livet
Ta färre saker på allvar
Ta fler chanser
Jag skulle bestiga fler berg
och simma i flera floder
Äta mera glass och mindre potatis
Jag skulle kanske ha fler verkliga problem
men färre inbillade
Jag är en sån som lever förnuftigt och klokt
timma efter timma
dag efter dag
Visst har jag haft mina ögonblick
men om jag fick leva om mitt liv igen
skulle jag ha fler
Jag skulle faktiskt försöka att inte
ha annat än ögonblick
det ena efter det andra
Istället för att planera så många år i förväg
varje dag
Jag är en sån som alltid tar med mig
termometer och vattenflaska,
regnrock och fallskärm
Men om jag fick leva om mitt liv igen
skulle jag ta mindre packning
Jag skulle börja gå barfota tidigare på våren
och fortsätta senare på hösten
Jag skulle dansa mer
Jag skulle åka fler karuseller
Jag skulle plocka fler maskrosor"
Bra - igen
Fast ibland kan det ju vara bra bara att göra någonting. Om man mår dåligt.
Jag mår väl bättre nu, därför känns det inte så jobbigt att ge sej ut "på äventyr".
Men för ett par veckor sedan var det ju jättebra av mej att cykla till affären, trots ångesten.
Jag mår väl bättre nu, därför känns det inte så jobbigt att ge sej ut "på äventyr".
Men för ett par veckor sedan var det ju jättebra av mej att cykla till affären, trots ångesten.
Bra-Tack-Hjälp
Har tänkt om lite på min rubrik Positivt.
När Smillan i sin blogg skrivit sina rubriker (Bra-Tack-Hjälp) så fokuserar hon under Bra på egenskaper hon är bra på. Jag har mest skrivit saker jag gjort.
Detta spär ju på den bild jag har av mej själv - jag är det jag gör. Att jag måste prestera något för att duga och vara nöjd med mej själv, det räcker inte med att jag finns.
Så nu ska jag ändra innehållet under Positivt. Känns jättesvårt. Vad har JAG för bra egenskaper? Så det är nog hög tid att jag börjar tänka på det. Fokusera mer inåt. Vad har varit positivt i mej idag, istället för vad har jag gjort för positivt idag.
Ska ändra rubriken till Bra också. (då överensstämmer det med Mia Törnbloms rubriker). Jag är inte så duktig på att säga att jag är Bra.
Ska börja med Hjälp också. När jag ändå håller på att ändra om.
Bra
Jag har varit modig
Jag har bett om hjälp
Jag är en bra mamma
Tack
Tack för att jag finns
Tack för att jag är jag
Tack för att jag har stöd i min mamma
Tack för att jag vågade börja med medicin
Hjälp
Hjälp mej att våga lita på medicinen
Hjälp mej att hitta nya intressen
Hjälp mej att "våga" ringa till T imorgon
tankar
Tänk
tanken
att
tanken
ger mig
ångest...
Måste
tanka
nya
tankar.
Tänk
tanken
att
tanken
gör mig
lycklig!!!
tanken
att
tanken
ger mig
ångest...
Måste
tanka
nya
tankar.
Tänk
tanken
att
tanken
gör mig
lycklig!!!
medicinen har nog börjat verka nu
Var och storhandlade med mamma. Det gick jättebra. I stort sett ingen ångest alls. Lite när jag råkade tänka på det bara. Strul i kassan ut så vi stod i kö rätt länge. Helt utan ångest
Lassade in i bilen och tänkte köra hem över industriområdet. Men råkade svänga ner på motorvägen. Hjälp! Kroppen rusade - men sen mattades det av mer och mer. Det blev aldrig någon panikattack.
Det är nog medicinen som börjat verka. Jag har i stort sett ingen förväntansångest alls. Och nu har jag ju gjort flera jättejobbiga grejjer.
Jag känner mej också mer positiv tycker jag. Mer levande, på något sätt.
Nu kommer barnen hem från dagis. Ska mysa lite med dem
Förresten, skriver ni också inköpslistor i den ordningen grejjerna finns i affären?
Lassade in i bilen och tänkte köra hem över industriområdet. Men råkade svänga ner på motorvägen. Hjälp! Kroppen rusade - men sen mattades det av mer och mer. Det blev aldrig någon panikattack.
Det är nog medicinen som börjat verka. Jag har i stort sett ingen förväntansångest alls. Och nu har jag ju gjort flera jättejobbiga grejjer.
Jag känner mej också mer positiv tycker jag. Mer levande, på något sätt.
Nu kommer barnen hem från dagis. Ska mysa lite med dem
Förresten, skriver ni också inköpslistor i den ordningen grejjerna finns i affären?
morden i Midsomer
Ska nog inte se det programmet mer.
Det påverkar mej väldigt negativt att se mord och sånt på TV.
Den serien är ju inte direkt otäck, men musiken gjorde att jag kom i en mörk sinnesstämning, som varade ända in i drömmarnas värld.
Min terapeut tycker att jag ska utsätta mej för deckare och sånt.
Så då gör jag ju det. Duktigt!
Fast inte just nu kanske, sa han nog när jag tänker efter...
Har ju lite större saker att lägga energin på nu...
Det påverkar mej väldigt negativt att se mord och sånt på TV.
Den serien är ju inte direkt otäck, men musiken gjorde att jag kom i en mörk sinnesstämning, som varade ända in i drömmarnas värld.
Min terapeut tycker att jag ska utsätta mej för deckare och sånt.
Så då gör jag ju det. Duktigt!
Fast inte just nu kanske, sa han nog när jag tänker efter...
Har ju lite större saker att lägga energin på nu...
min väska
som jag tycker är fin men slutade använda eftersom min man inte tyckte den var fin
har jag börjat använda igen.
och fått flera komplimanger
nästan lite synd
jag som höll på att träna mej på
att stå för min smak
vad tänker jag om en person som har en ful väska?
att den är dum i huvudet?
eller
att den har en kul personlighet?
Oftast det sistnämnada, aldrig det första.
Däremot har ju vissa hemsk smak genomgående.
Men de kan ju vara bra kompisar för det.
varför tror jag
att folk skull tycka mindre om mej
om jag har en ful väska?
eller
är det min kontrollperson igen:
jag är en person med god smak!
alltså
köper jag ingenting som jag inte är säker på att andra tycker är fint
eller
så måste någon pålitlig person godkänna mitt "osäkra" köp innan jag använder det.
jag kan ju inte riskera att gå runt och ha dålig smak!!!!
Nehej, skulle ju kolla saldot på kontot.
Ska köra bil till Coop och handla med min mamma.
Hon kommer snart hit för att åka med mej.
har jag börjat använda igen.
och fått flera komplimanger
nästan lite synd
jag som höll på att träna mej på
att stå för min smak
vad tänker jag om en person som har en ful väska?
att den är dum i huvudet?
eller
att den har en kul personlighet?
Oftast det sistnämnada, aldrig det första.
Däremot har ju vissa hemsk smak genomgående.
Men de kan ju vara bra kompisar för det.
varför tror jag
att folk skull tycka mindre om mej
om jag har en ful väska?
eller
är det min kontrollperson igen:
jag är en person med god smak!
alltså
köper jag ingenting som jag inte är säker på att andra tycker är fint
eller
så måste någon pålitlig person godkänna mitt "osäkra" köp innan jag använder det.
jag kan ju inte riskera att gå runt och ha dålig smak!!!!
Nehej, skulle ju kolla saldot på kontot.
Ska köra bil till Coop och handla med min mamma.
Hon kommer snart hit för att åka med mej.
perfektionisten
Har funderat en del på det här med att jag är så stressad. Hittade en intressant tanke i Mia Törnbloms "Självkänsla nu!". Hon delar upp stress i inre och yttre stress.
Inre stress "består av dina egna förväntningar och krav på dig själv, din rädsla och ditt sätt att uppfatta olika situationer." "Min sanning är att den mesta stressen bottnar i låg självkänsla och självcentrerad rädsla".
Då är det ju inte så konstigt att jag är stressad, trots mitt ostressiga liv.
Jag har ju väldigt höga krav på mej själv. Är nog till viss del perfektionist. Jämför mina prestationer med andra. Oftast behöver jag inte vara bäst (fast det skadar ju inte...) men jag vill absolut inte vara sämst!
Jag kan nöja mej med lagom (jag har inte superbra betyg från gymnasiet, som exempel) men om jag tycker att jag borde vara bra på någonting, så nöjer jag mej inte med medelmåttig.
Jag har också väldigt höga krav på vad jag ska klara av. Jag vill oftast kunna saker på en gång. Är det något jag inte riktigt fått kläm på hur man ska göra så försöker jag oftast inte ens.
Exempelvis Scrapbooking verkar ju kul. Jag har köpt material, valt ut och framkallat bilder men har inte kommit till skott eftersom jag inte vet riktigt hur man gör och är rädd för att misslyckas.
Har lite svårt för konstnärliga saker - jag har för dålig självkänsla för att helt stå för det jag gör. Och jag är så självkritisk att jag oftast cencurerar mej så hårt att det inte blir något alls.
Men när jag väl gör något som jag är helt nöjd med så står jag för det så pass att jag kan visa det för andra. Det är bara det att jag sällan är helt nöjd med någonting som jag gör.
Jag tycker det är roligt att göra födelsedagskort och jag är ganska bra på det med (har vid några tillfällen hänt att barnet ifråga till och med glömt bort paketet!) MEN jag gör bara kort till barn, aldrig till vuxna. Möjligtvis då om jag gör något barnsligt kort lite på skoj till någon jämn födelsedag. Förmodar att jag inte gör kort till vuxna för att jag då får prestationsångest, det känns mer kravlöst att göra kort till barn.
Oj, det här har jag aldrig erkänt för mej själv förrän nu! Tänkte att det här inlägget skulle handla om inre stress. Men inte visste jag att detta skulle komma fram. Spännande! Så nu fick jag ändra rubriken!
Min kontrollperson tycker att jag är en kreativ person med bra självkänsla. Men det är jag inte!
Jo, kreativ kanske - de gånger som jag tar mej runt min självcensur.
Jag tror att jag går lite efter denna regel:
Jag är bra på en sak så länge jag inte gör något som bevisar motsatsen. Alltså tar jag inte risken att göra saker som jag inte vet helt säkert att jag är bra på.
Jag vågar inte misslyckas!
Vad skulle hända om jag misslyckas?
Skulle det vara så farligt?
Hur kan jag få reda på om någonting är roligt om jag aldrig försöker?
Måste jag vara bra på allt jag gör på en gång?
Missunnar jag mej glädjen att bli bättre med tiden?
Räcker det inte med att tycka att någonting är skoj för att få lov att göra det?
Spelar det någon roll vad andra tycker om det jag gör?
Tycker jag alltid att det andra gör är jättefint?
Tycker jag sämre om dem som personer för det?
Vad tycker jag verkar roligt?
Vad vill JAG göra?
Lite frågor att fundera vidare kring.
Inre stress "består av dina egna förväntningar och krav på dig själv, din rädsla och ditt sätt att uppfatta olika situationer." "Min sanning är att den mesta stressen bottnar i låg självkänsla och självcentrerad rädsla".
Då är det ju inte så konstigt att jag är stressad, trots mitt ostressiga liv.
Jag har ju väldigt höga krav på mej själv. Är nog till viss del perfektionist. Jämför mina prestationer med andra. Oftast behöver jag inte vara bäst (fast det skadar ju inte...) men jag vill absolut inte vara sämst!
Jag kan nöja mej med lagom (jag har inte superbra betyg från gymnasiet, som exempel) men om jag tycker att jag borde vara bra på någonting, så nöjer jag mej inte med medelmåttig.
Jag har också väldigt höga krav på vad jag ska klara av. Jag vill oftast kunna saker på en gång. Är det något jag inte riktigt fått kläm på hur man ska göra så försöker jag oftast inte ens.
Exempelvis Scrapbooking verkar ju kul. Jag har köpt material, valt ut och framkallat bilder men har inte kommit till skott eftersom jag inte vet riktigt hur man gör och är rädd för att misslyckas.
Har lite svårt för konstnärliga saker - jag har för dålig självkänsla för att helt stå för det jag gör. Och jag är så självkritisk att jag oftast cencurerar mej så hårt att det inte blir något alls.
Men när jag väl gör något som jag är helt nöjd med så står jag för det så pass att jag kan visa det för andra. Det är bara det att jag sällan är helt nöjd med någonting som jag gör.
Jag tycker det är roligt att göra födelsedagskort och jag är ganska bra på det med (har vid några tillfällen hänt att barnet ifråga till och med glömt bort paketet!) MEN jag gör bara kort till barn, aldrig till vuxna. Möjligtvis då om jag gör något barnsligt kort lite på skoj till någon jämn födelsedag. Förmodar att jag inte gör kort till vuxna för att jag då får prestationsångest, det känns mer kravlöst att göra kort till barn.
Oj, det här har jag aldrig erkänt för mej själv förrän nu! Tänkte att det här inlägget skulle handla om inre stress. Men inte visste jag att detta skulle komma fram. Spännande! Så nu fick jag ändra rubriken!
Min kontrollperson tycker att jag är en kreativ person med bra självkänsla. Men det är jag inte!
Jo, kreativ kanske - de gånger som jag tar mej runt min självcensur.
Jag tror att jag går lite efter denna regel:
Jag är bra på en sak så länge jag inte gör något som bevisar motsatsen. Alltså tar jag inte risken att göra saker som jag inte vet helt säkert att jag är bra på.
Jag vågar inte misslyckas!
Vad skulle hända om jag misslyckas?
Skulle det vara så farligt?
Hur kan jag få reda på om någonting är roligt om jag aldrig försöker?
Måste jag vara bra på allt jag gör på en gång?
Missunnar jag mej glädjen att bli bättre med tiden?
Räcker det inte med att tycka att någonting är skoj för att få lov att göra det?
Spelar det någon roll vad andra tycker om det jag gör?
Tycker jag alltid att det andra gör är jättefint?
Tycker jag sämre om dem som personer för det?
Vad tycker jag verkar roligt?
Vad vill JAG göra?
Lite frågor att fundera vidare kring.
dom
Kom att tänka på en sak.
Varför skriver jag dom?
Jag vet mycket väl när man använder de
och när man använder dem.
Tycker jag att jag är personlig?
Är jag lat?
Eller vill jag helgardera mej.
Skriv dom så kan det inte bli fel...
Spontant säger jag första alternativet.
Men när jag tänker efter lite
så är det nog det sista...
Det får bli ändring på det!
mer kvinnlig än manlig
Hittade det här testet på himmel eller helvete-bloggen
Kontakten med min kvinnliga sida:
köpt en hårfön [ ]
fick min i födelsedagspresent.
sminkat mig i annat avseende än att se rolig ut [x]
avsikten har väl inte varit att se rolig ut iallafall...
följt med som smakråd vid en shoppingrunda [x]
ja, men dåligt sådant. har ingen vidare koll.
Standardkommentar till syrran: "den är fin på dej men jag skulle aldrig vilja ha den".
pratat känslor...nykter [x]
ja...
skrattat under en romantisk komedi [x]
skrattar alltid minst en gång i varje film, oavsett kategori.
berömt en person av manligt kön för sitt utseende [x]
absolut.
ringt upp en person utan konkret syfte [x]
är inte så förtjust i att prata i telefon, så det händer inte så ofta.
funderat på namn åt mina barn [x]
jaaaa. har namn klara fast jag inte ska ha fler...
insett storheten hos barbra streisand [ ]
lyssnat på en skiva främst för att personerna i bandet är snygga [ ]
druckit cosmopolitan [ ]
vad innehåller den?
sett ett avsnitt av "sex and the city" [ ]
aldrig. tittar inte på serier (utom House). och förresten har vi bara gratiskanalerna...
sett två avsnitt av "sex and the city" [ ]
känt mig sugen på en kopp te [x]
oftast kaffe, men te ibland en ruggig kväll.
känt glädje över att få blommor i present [x]
önskar mej alltid växter, får det nästan aldrig
gjort någonting romantiskt på eget initiativ [x]
inte de senaste åren...
blivit arg utan anledning [x]
ofta!
gråtit efter 9 fyllda år [x]
brytt mig om hm:s val av modell [ ]
nej, vet inte ens vad de heter...
insett storheten i linda skugges krönikor [ ]
läser dem ibland
kramat en kille [x]
dansat [x]
Kontakten med min manliga sida:
ljugit om hur mycket jag har druckit [x ]
för mina föräldrar....
ätit en blodig stek [ ]
det får inte vara för rött.
läst en biltidning [ ]
framgångsrikt använt en borr, hammare och diverse andra redskap [x]
styrketränat [x]
en gång.
fortsatt prata med en person av kvinnligt kön även efter det att hon visat sig vara tråkig,
enbart på grund av att hon var snygg [ ]
sagt att något, som var på gränsen att få mig att gråta som ett spädbarn,
inte alls gjorde ont [x]
tillbringat en hel dag, enbart betraktandes sport på tv [ ]
lovat att ringa dagen efteråt och sedan struntat i det [ ]
läst en bok av jan guillou [x]
har läst hela Hamiltonserien.
läst ett nummer av slitz [ ]
dunkat någon i ryggen i syfte att få denne att känns sig uppskattad [ ]
känt mig hungrig efter att ha ätit en hel pizza [ ]
gått på en ulf lundell-konsert [x ]
har varit stort fan sen jag var 15. inte så stort längre dock...
använt händerna till att slå någon i syfte att skada denna person [ ]
diskuterat bröst [x]
gjort lumpen [ ]
känt mig nödgad att bräcka någon i armbrytning [x]
och vunnit, så klart!
känt mig häftig över att åka jättefort i en bil [ ]
enbart stirrat snettuppåt vid besök på en pissoar [ ]
lagat någonting på egen hand [x]
ja lagat mat... skojar bara. var ganska fixig en gång i tiden...
skrikit "kom igen nu gubbar" på fotbollsplan [ ]
tävlat i att dricka öl [x ]
och vunnit, så klart!
påpekat hur otroligt bögiga westlife eller annat valfritt pojkband ser ut [ ]
Kvinnliga: 14/22
Manliga: 10/24
Sicken tur, det kvinnliga övervägde.
Kontakten med min kvinnliga sida:
köpt en hårfön [ ]
fick min i födelsedagspresent.
sminkat mig i annat avseende än att se rolig ut [x]
avsikten har väl inte varit att se rolig ut iallafall...
följt med som smakråd vid en shoppingrunda [x]
ja, men dåligt sådant. har ingen vidare koll.
Standardkommentar till syrran: "den är fin på dej men jag skulle aldrig vilja ha den".
pratat känslor...nykter [x]
ja...
skrattat under en romantisk komedi [x]
skrattar alltid minst en gång i varje film, oavsett kategori.
berömt en person av manligt kön för sitt utseende [x]
absolut.
ringt upp en person utan konkret syfte [x]
är inte så förtjust i att prata i telefon, så det händer inte så ofta.
funderat på namn åt mina barn [x]
jaaaa. har namn klara fast jag inte ska ha fler...
insett storheten hos barbra streisand [ ]
lyssnat på en skiva främst för att personerna i bandet är snygga [ ]
druckit cosmopolitan [ ]
vad innehåller den?
sett ett avsnitt av "sex and the city" [ ]
aldrig. tittar inte på serier (utom House). och förresten har vi bara gratiskanalerna...
sett två avsnitt av "sex and the city" [ ]
känt mig sugen på en kopp te [x]
oftast kaffe, men te ibland en ruggig kväll.
känt glädje över att få blommor i present [x]
önskar mej alltid växter, får det nästan aldrig
gjort någonting romantiskt på eget initiativ [x]
inte de senaste åren...
blivit arg utan anledning [x]
ofta!
gråtit efter 9 fyllda år [x]
brytt mig om hm:s val av modell [ ]
nej, vet inte ens vad de heter...
insett storheten i linda skugges krönikor [ ]
läser dem ibland
kramat en kille [x]
dansat [x]
Kontakten med min manliga sida:
ljugit om hur mycket jag har druckit [x ]
för mina föräldrar....
ätit en blodig stek [ ]
det får inte vara för rött.
läst en biltidning [ ]
framgångsrikt använt en borr, hammare och diverse andra redskap [x]
styrketränat [x]
en gång.
fortsatt prata med en person av kvinnligt kön även efter det att hon visat sig vara tråkig,
enbart på grund av att hon var snygg [ ]
sagt att något, som var på gränsen att få mig att gråta som ett spädbarn,
inte alls gjorde ont [x]
tillbringat en hel dag, enbart betraktandes sport på tv [ ]
lovat att ringa dagen efteråt och sedan struntat i det [ ]
läst en bok av jan guillou [x]
har läst hela Hamiltonserien.
läst ett nummer av slitz [ ]
dunkat någon i ryggen i syfte att få denne att känns sig uppskattad [ ]
känt mig hungrig efter att ha ätit en hel pizza [ ]
gått på en ulf lundell-konsert [x ]
har varit stort fan sen jag var 15. inte så stort längre dock...
använt händerna till att slå någon i syfte att skada denna person [ ]
diskuterat bröst [x]
gjort lumpen [ ]
känt mig nödgad att bräcka någon i armbrytning [x]
och vunnit, så klart!
känt mig häftig över att åka jättefort i en bil [ ]
enbart stirrat snettuppåt vid besök på en pissoar [ ]
lagat någonting på egen hand [x]
ja lagat mat... skojar bara. var ganska fixig en gång i tiden...
skrikit "kom igen nu gubbar" på fotbollsplan [ ]
tävlat i att dricka öl [x ]
och vunnit, så klart!
påpekat hur otroligt bögiga westlife eller annat valfritt pojkband ser ut [ ]
Kvinnliga: 14/22
Manliga: 10/24
Sicken tur, det kvinnliga övervägde.
stolt mamma
Begravning med två barn blev verkligen en konkret upplevelse. Alla frågor. Varför är det blommor? Varför står kistan där? Ligger hon i kistan? Vem har lagt henne där? Var är prästen? Så många tankar i små huvuden. Svarade så gott jag kunde. Jag tog hand om barnen eftersom det var min mans farmor som dött. Vi pratade igenom ceremonin med dom flera gånger innan för att försöka förbereda dom. Jag tycker att det är viktigt att barnen får vara med så att dom får ett riktigt avslut. Dom träffade Judit ganska ofta, sista gången bara någon vecka innan hon dog.
Min farfar dog när jag var fyra år. Jag har inget minne av honom. Däremot minns jag första gången vi var hos farmor efter det. Min bror och jag förstod inte var farfar var utan sprang runt i lägenheten och letade efter honom. Om jag hade fått vara med på begravningen kanske jag hade haft ett finare minne, men pappas släkt ville inte ha med några barn.
Barnen skötte sig exemplariskt! Satt stilla och tysta i kyrkan (förutom alla frågor, men fråga måste man ju få göra), gick ut lugnt och fint till graven. Kastade i sin blomma i graven och stod sen och tittade.
Regnet öste ner.
Begravningsfikat hölls hemma hos svärföräldrarna. Även där skötte sig barnen över förväntan. Hälsade artigt på alla och sa sina namn högt och tydligt. Satt i en soffa och åt och sen gick dom och tackade för maten med en kram och gick ut i köket och lekte lugnt. Vi fick flera kommentarer om våra lugna, fina barn. Det är inte ofta vi hör sådana ord om Maxi, så det kändes roligt.
Jag tror att dom insåg allvaret. Var lite nervös för att Maxi skulle spela över. När det blir sådär högtidligt kan han flippa ur totalt. Men han fyller ju snart 7 år.
För egen del gick det väl sådär. När vi kom till kyrkan kände jag att jag behövde gå på toaletten för att dämpa ångesten. Bara det att det inte fanns någon toalett i kyrkan utan i ett litet hus utanför. Tog Maxi i handen och sa att vi skulle gå på toa (barnen är ju bra svepskäl...). "Jag är inte kissnödig, jag kissade ju innan vi åkte" sa han högt och tydligt. Tvingade ändå med honom som sällskap.
Min syster passade Mini idag. När vi kom hem var mamma också där och min bror med barn var på intågande. Ingen bebis än! Vi beställde pizza. Minns inte när vi senast åt pizza så det var gott.
FÖrra veckan var sista gången det var House. Vår tv-tisdag var förstörd! Men idag börjar Morden i Midsomer. Vilken tur!
Positivt:
- klarade mej igenom begravningen
- jag hade inte så mycket förväntansångest inför dagen
- har träffat mina syskon och mamma samtidigt
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag har så fina barn
- tack för idag
Min farfar dog när jag var fyra år. Jag har inget minne av honom. Däremot minns jag första gången vi var hos farmor efter det. Min bror och jag förstod inte var farfar var utan sprang runt i lägenheten och letade efter honom. Om jag hade fått vara med på begravningen kanske jag hade haft ett finare minne, men pappas släkt ville inte ha med några barn.
Barnen skötte sig exemplariskt! Satt stilla och tysta i kyrkan (förutom alla frågor, men fråga måste man ju få göra), gick ut lugnt och fint till graven. Kastade i sin blomma i graven och stod sen och tittade.
Regnet öste ner.
Begravningsfikat hölls hemma hos svärföräldrarna. Även där skötte sig barnen över förväntan. Hälsade artigt på alla och sa sina namn högt och tydligt. Satt i en soffa och åt och sen gick dom och tackade för maten med en kram och gick ut i köket och lekte lugnt. Vi fick flera kommentarer om våra lugna, fina barn. Det är inte ofta vi hör sådana ord om Maxi, så det kändes roligt.
Jag tror att dom insåg allvaret. Var lite nervös för att Maxi skulle spela över. När det blir sådär högtidligt kan han flippa ur totalt. Men han fyller ju snart 7 år.
För egen del gick det väl sådär. När vi kom till kyrkan kände jag att jag behövde gå på toaletten för att dämpa ångesten. Bara det att det inte fanns någon toalett i kyrkan utan i ett litet hus utanför. Tog Maxi i handen och sa att vi skulle gå på toa (barnen är ju bra svepskäl...). "Jag är inte kissnödig, jag kissade ju innan vi åkte" sa han högt och tydligt. Tvingade ändå med honom som sällskap.
Min syster passade Mini idag. När vi kom hem var mamma också där och min bror med barn var på intågande. Ingen bebis än! Vi beställde pizza. Minns inte när vi senast åt pizza så det var gott.
FÖrra veckan var sista gången det var House. Vår tv-tisdag var förstörd! Men idag börjar Morden i Midsomer. Vilken tur!
Positivt:
- klarade mej igenom begravningen
- jag hade inte så mycket förväntansångest inför dagen
- har träffat mina syskon och mamma samtidigt
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag har så fina barn
- tack för idag
att lagom ska vara så svårt
Nu är jag där igen.
Fokuserar till 110% för att bli bra så fort som möjligt...
Läser, tänker,analyserar, läser, tänker....
Förrut var det ångestträningen.
Körde på tills jag stupade.
Skulle ta det lugnt. Lära mej att lyssna på mej själv.
Började sakta med förändringen av mej själv.
Sen har det ökat. Utan att jag märkt det.
Nu måste jag säga STOPP!
Igen!
Att det ska vara så svårt.
Att göra någonting lagom mycket.
Utan att börja stressa.
Men det är ju så roligt!
Och spännande!
Och viktigt!
Men den här gången har jag iallafall sagt stopp i tid.
Och det är ju en förbättring!
Så jag lyssnar ju på mej själv nu
- i bland åtminstone.
Mitt nya motto (?):
En tanke om dagen
är bra för magen...
Fokuserar till 110% för att bli bra så fort som möjligt...
Läser, tänker,analyserar, läser, tänker....
Förrut var det ångestträningen.
Körde på tills jag stupade.
Skulle ta det lugnt. Lära mej att lyssna på mej själv.
Började sakta med förändringen av mej själv.
Sen har det ökat. Utan att jag märkt det.
Nu måste jag säga STOPP!
Igen!
Att det ska vara så svårt.
Att göra någonting lagom mycket.
Utan att börja stressa.
Men det är ju så roligt!
Och spännande!
Och viktigt!
Men den här gången har jag iallafall sagt stopp i tid.
Och det är ju en förbättring!
Så jag lyssnar ju på mej själv nu
- i bland åtminstone.
Mitt nya motto (?):
En tanke om dagen
är bra för magen...
en härlig kväll
Blev det. Lite blåsigt så vi satt inne, men vi fick ett fönsterbord så vi hade utsikt över hamnen och solnedgången.
Massor med fniss och tjejsnack!
De andra ville ta en glass och promenera runt och titta på båtarna.
Men det kände jag att jag inte ville. Inte när jag skulle hem över bron direkt efter.
Så det gjorde vi inte.
Imorgon är vi lediga. Begravningen är efter lunch.
Sen hoppas jag på några dagar hemma i lugn och ro. Jag har ett ganska stort behov av att vara ensam nu förtiden. Efter långhelgen hade jag längtat efter att vara själv idag, men så dök ju min syster upp. Ja, jag vet att jag kunde ha sagt nej men vi träffas ju så sällan eftersom hon bor i Malmö. Så jag ville ju gärna träffa henne oxå. Och så hjälpte hon mej med städningen. För tillfället har hon ingen egen lägenhet så hon tyckte väl det var lite kul. Inte mej emot. Jag la mej och vilade (somnade) en stund medan hon var här (vaknade vid fyra i natt och hade svårt att somna om). Och hämtade tjejerna lite senare på dagis så att jag fick lite tid ensam iallafall.
Positivt:
- en glad kväll utan ångest
- har varit och handlat
- min syster har varit här idag
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag har världens bästa syster
- tack för att jag har vänner
Massor med fniss och tjejsnack!
De andra ville ta en glass och promenera runt och titta på båtarna.
Men det kände jag att jag inte ville. Inte när jag skulle hem över bron direkt efter.
Så det gjorde vi inte.
Imorgon är vi lediga. Begravningen är efter lunch.
Sen hoppas jag på några dagar hemma i lugn och ro. Jag har ett ganska stort behov av att vara ensam nu förtiden. Efter långhelgen hade jag längtat efter att vara själv idag, men så dök ju min syster upp. Ja, jag vet att jag kunde ha sagt nej men vi träffas ju så sällan eftersom hon bor i Malmö. Så jag ville ju gärna träffa henne oxå. Och så hjälpte hon mej med städningen. För tillfället har hon ingen egen lägenhet så hon tyckte väl det var lite kul. Inte mej emot. Jag la mej och vilade (somnade) en stund medan hon var här (vaknade vid fyra i natt och hade svårt att somna om). Och hämtade tjejerna lite senare på dagis så att jag fick lite tid ensam iallafall.
Positivt:
- en glad kväll utan ångest
- har varit och handlat
- min syster har varit här idag
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag har världens bästa syster
- tack för att jag har vänner
knivar
Idag har två knivar gått sönder för mannen.
Är det ett tecken?
Vad betyder det isåfall?
Nån som vet?
brodax igen
Om en liten stund. Ska ut och äta med tjejgänget. L ska köra och det är bra, för hon pratar hela tiden, så då hinner man inte tänka så mycket på att det är jobbigt.
Har sminkat mej oxå - för att höja poängen på kvinnligheten ;-)
Kom på varför jag nästan aldrig sminkar mej. På vardagarna går jag ju här hemma eller är hos någon kompis. Möjligen åker jag in till stan eller till nån affär en sväng. Det är inget jag brukar sminka mej inför.
Till lite festligare tillfällen är det ju dock lite kul. MEN. Nu när jag tänker efter så brukar jag aldrig hinna. Jag duschara och grejjar till håret lite snabbt. Sen springer jag runt och fixar med barnen, packar och sånt. Och i sista minuten tar jag på mej kläderna. Då brukar de andra redan vara på väg ut till bilen.
Det får bli ändring på det!!!! Måste prioritera mej själv mer!!!
Har sminkat mej oxå - för att höja poängen på kvinnligheten ;-)
Kom på varför jag nästan aldrig sminkar mej. På vardagarna går jag ju här hemma eller är hos någon kompis. Möjligen åker jag in till stan eller till nån affär en sväng. Det är inget jag brukar sminka mej inför.
Till lite festligare tillfällen är det ju dock lite kul. MEN. Nu när jag tänker efter så brukar jag aldrig hinna. Jag duschara och grejjar till håret lite snabbt. Sen springer jag runt och fixar med barnen, packar och sånt. Och i sista minuten tar jag på mej kläderna. Då brukar de andra redan vara på väg ut till bilen.
Det får bli ändring på det!!!! Måste prioritera mej själv mer!!!
överraskning
I morse när jag cyklade med barnen till dagis kom det en överraskning gående längs cykelvägen! Min lillasyster! Hon skulle inte komma till oss förrän imorgon, så det var ju skoj. Nu har vi ju hunnit prata lite på tu man hand, i lugn och ro. Imorgon är hela familjen hemma, och då blir det sällan något sagt. Barnen vill ha all uppmärksamhet. Dom älskar sin moster!
Dagens mellis: risifrutti som blev över i helgen. Jag har tvingats bli riktigt seriös med mellanmål, annars hungrar jag i hjäl. Och ändå har jag gått ner ännu mer i vikt nu... men det gör ingenting...
Dagens mellis: risifrutti som blev över i helgen. Jag har tvingats bli riktigt seriös med mellanmål, annars hungrar jag i hjäl. Och ändå har jag gått ner ännu mer i vikt nu... men det gör ingenting...
helgen är avklarad!
Sitter här och mumsar på bigaråer. Nu drar fruktsäsongen igång. Förra året var vi självförsörjande från juli till november (utom lite kompletteringar, bananer och sånt). Så här långt ser det bra ut i år oxå.
Midsommardagen gick sådär. Först var vi hos kompisarna och hämtade barnen som inte hade saknat oss. Så bra!
Sen drog vi vidare till mammas sommarstuga. Hennes vänner sedan ungdomsåren har också stuga i området, där hela "gänget" samlades, och i år var dessutom deras barn där. Jättejobbigt för alla jobbar/har jobbat antingen på mitt eller mannes jobb (ja faktiskt alla, inklusive respektive). Det leder till att det alltid blir en massa jobbsnack. Alldeles för jobbigt, kände jag. Så jag var med lite lagom mycket, höll mej lite i utkanten. Tråkigt för de är trevliga, men jag kände inte för att sitta där och prata om allt, sjukskrivningen och det.
Idag har barnen fått åka traktor med vagn. Och efter lunch åkte vi och badade. Årets första dopp. Det var faktiskt inte alls så kallt. Vi badade en bra stund. Jag doppade Mini ett par gånger men hon tyckte inte det var så kul.
Skönt att jag vågade följa med. Det kändes jättejobbigt innan vi åkte och jag hade massor av undanflykter på gång. Men sen bestämde jag mej för att följa med. Det kommer ju förhoppningsvis att bli mycket bad i sommar och då var det ju lika bra att ha första gången avklarad. Dessutom var det jag som körde.
Hade mycket ångest inför hemfärden. Men vi åkte inte förrän Bolibompa var slut, så det var ingen trafik att tala om. Barnen somnade i bilen så det var bara att stoppa dom i säng när vi kom hem.
Jag trivs verkligen i stugan och dess omgivningar, så trots att bilresan är så jobbig så hamnar jag ändå på plus.
Positivt:
- jag har varit och badat
- jag har kört bil
- jag har umgåtts med familjen
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att vi fick en riktig sommardag idag
- tack för att vi har mammas stuga att åka till
Midsommardagen gick sådär. Först var vi hos kompisarna och hämtade barnen som inte hade saknat oss. Så bra!
Sen drog vi vidare till mammas sommarstuga. Hennes vänner sedan ungdomsåren har också stuga i området, där hela "gänget" samlades, och i år var dessutom deras barn där. Jättejobbigt för alla jobbar/har jobbat antingen på mitt eller mannes jobb (ja faktiskt alla, inklusive respektive). Det leder till att det alltid blir en massa jobbsnack. Alldeles för jobbigt, kände jag. Så jag var med lite lagom mycket, höll mej lite i utkanten. Tråkigt för de är trevliga, men jag kände inte för att sitta där och prata om allt, sjukskrivningen och det.
Idag har barnen fått åka traktor med vagn. Och efter lunch åkte vi och badade. Årets första dopp. Det var faktiskt inte alls så kallt. Vi badade en bra stund. Jag doppade Mini ett par gånger men hon tyckte inte det var så kul.
Skönt att jag vågade följa med. Det kändes jättejobbigt innan vi åkte och jag hade massor av undanflykter på gång. Men sen bestämde jag mej för att följa med. Det kommer ju förhoppningsvis att bli mycket bad i sommar och då var det ju lika bra att ha första gången avklarad. Dessutom var det jag som körde.
Hade mycket ångest inför hemfärden. Men vi åkte inte förrän Bolibompa var slut, så det var ingen trafik att tala om. Barnen somnade i bilen så det var bara att stoppa dom i säng när vi kom hem.
Jag trivs verkligen i stugan och dess omgivningar, så trots att bilresan är så jobbig så hamnar jag ändå på plus.
Positivt:
- jag har varit och badat
- jag har kört bil
- jag har umgåtts med familjen
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att vi fick en riktig sommardag idag
- tack för att vi har mammas stuga att åka till
det gick bra
Midsommarafton avklarad!
Naturligtvis var det ingen trafik att tala om...
Det jobbigaste var när vi skulle åka traktor med vagn till ängen och plocka blommor. Då började paniken komma. Skulle fixa i ordning alla barnen, Mini vägrade gå ner från studsmattan... Midis stövlar var kvar hemma... regnkläderna skulle på... mannen var försvunnen... , traktorn var igång... jag skulle gå på toa....
Det jagar på min panik när det blir stressigt och jag inte har situationen under kontroll. Behöver tid för att fokusera när jag ska göra något jobbigt. När mannen kom lättade jag på spänningen...han fick värsta utskällningen.
Det är sådana situationer som är svårast att förstå för honom, tror jag. Han fattar att saker är jobbiga. Men han fattar nog inte hur det känns innan. Att jag behöver lugn för att hålla ångesten i schack. Har försökt förklara tusen gånger för honom...
När vi väl kom ut till traktorn så var det några som inte skulle följa med. Så då stannade jag också hemma.
Det var ju tillräckligt jobbigt ändå. Behöver inte pressa mej till max jämt.
Förrutom regnet blev det en riktigt härlig midsommar: sillunch i ladan, traktoråkning, kransar till barnen, midsommarstång med dans och grillning på kvällen. Och tipsrunda som jag vann - bara ett fel.
Lite tråkigt jobbprat på slutet. Familjen W och familjen K (värdparet) är väldigt trevliga, men när de är tillsammans så blir det lite väl mycket "skrytsnack" om jobb och sånt, när de intagit ett par glas vin.
Mannen och jag är inte alls den typen. Inte så prylfixerade heller.
Förutom dom var det min bror med familj ,men de åkte hem ganska tidigt. Bebisen kan ju komma när som helst nu. Och så var C:s brors fru och barn med. Brorsan är polis och jobbade .
Maxi och Midi sov över. Dom är i samma ålder som tjejerna i värdfamiljen. Och precis samma typer. Deras äldsta är lite livlig - precis som Maxi, och småsystrarna är lugnare. Fast Maxi ångrade sej nästan...
Vi ska plocka upp dom på vägen till mamma.
Så vi har en lugn morgon med ett barn. Alla tre sov till halv åtta. När jag vaknade låg mannen och tittade på mej. Och Mini vaknade fem minuter efter.
En perfekt morgon.
Naturligtvis var det ingen trafik att tala om...
Det jobbigaste var när vi skulle åka traktor med vagn till ängen och plocka blommor. Då började paniken komma. Skulle fixa i ordning alla barnen, Mini vägrade gå ner från studsmattan... Midis stövlar var kvar hemma... regnkläderna skulle på... mannen var försvunnen... , traktorn var igång... jag skulle gå på toa....
Det jagar på min panik när det blir stressigt och jag inte har situationen under kontroll. Behöver tid för att fokusera när jag ska göra något jobbigt. När mannen kom lättade jag på spänningen...han fick värsta utskällningen.
Det är sådana situationer som är svårast att förstå för honom, tror jag. Han fattar att saker är jobbiga. Men han fattar nog inte hur det känns innan. Att jag behöver lugn för att hålla ångesten i schack. Har försökt förklara tusen gånger för honom...
När vi väl kom ut till traktorn så var det några som inte skulle följa med. Så då stannade jag också hemma.
Det var ju tillräckligt jobbigt ändå. Behöver inte pressa mej till max jämt.
Förrutom regnet blev det en riktigt härlig midsommar: sillunch i ladan, traktoråkning, kransar till barnen, midsommarstång med dans och grillning på kvällen. Och tipsrunda som jag vann - bara ett fel.
Lite tråkigt jobbprat på slutet. Familjen W och familjen K (värdparet) är väldigt trevliga, men när de är tillsammans så blir det lite väl mycket "skrytsnack" om jobb och sånt, när de intagit ett par glas vin.
Mannen och jag är inte alls den typen. Inte så prylfixerade heller.
Förutom dom var det min bror med familj ,men de åkte hem ganska tidigt. Bebisen kan ju komma när som helst nu. Och så var C:s brors fru och barn med. Brorsan är polis och jobbade .
Maxi och Midi sov över. Dom är i samma ålder som tjejerna i värdfamiljen. Och precis samma typer. Deras äldsta är lite livlig - precis som Maxi, och småsystrarna är lugnare. Fast Maxi ångrade sej nästan...
Vi ska plocka upp dom på vägen till mamma.
Så vi har en lugn morgon med ett barn. Alla tre sov till halv åtta. När jag vaknade låg mannen och tittade på mej. Och Mini vaknade fem minuter efter.
En perfekt morgon.
optimist
Har packat badkläder till barnen.
Fast regnkläder oxå.
Barnen äter mellanmål och mannen är och handlar blöjor.
Nu drar vi snart.
Matjesill, potatis, gräddfil och LINGON. Är min bästa.
Ha det så bra idag!
Fast regnkläder oxå.
Barnen äter mellanmål och mannen är och handlar blöjor.
Nu drar vi snart.
Matjesill, potatis, gräddfil och LINGON. Är min bästa.
Ha det så bra idag!
kvinnlighetstest
Försökte skingra tankarna med ett test om kvinnlighet. Som jag hittade hos Livia
Min poäng:241
"Du är laddad med östrogen och det råder ingen tvekan om att du är kvinnlig! You go girl!"
Trodde det skulle gå riktigt dåligt när jag såg frågorna: smink-nästan aldrig (just nu iallafall), parfym-nästan aldrig, naglar-klippta och rena...
bro bro breja
Sitter och laddar. Det är ju absolut ingen fara. Det kommer inte vara kö.
Men tänk om. Tänk om det har skett en olycka.
Kan ju alltid kolla på vägverkets hemsida innan vi åker.
Fast man ska ju inte ge efter...
Har inte varit rädd för att åka över bron tidigare. Bara för att köra själv.
Min livliga fantasi passar kanske inte för KBT:n.
Det går ju ut på att man ska leva sig in i det absoult värsta som kan hända. Och sen tänka ut hur man löser situationen. Och inse att det inte är så farligt.
Det är bara det, att nu spelar jag upp det absolut värsta som kan hända. Om och om igen. Och tänker inte vidare.
Kom på att det är ju lika illa om jag åker med.
Fast problemet är väl att jag inte har avdramatiserat min värsta rädsla.
Att kissa på mej. (Jag vet, det är jättesjukt. Har aldrig hänt heller.)
Ett av stegen i KBT är att man ska iscensätta det värsta som kan hända. Är man rädd för att svimma ska man lägga sig i en affär och låtsas. För att se vad som händer.
Men det var ingen bra idé att genomföra i mitt fall, sa terapeuten. Tack för det!
När det gäller min svimningsrädsla har jag kommit längre. Till exempel min rädsla för att svimma i affärer gav med sig ganska snabbt när jag tänkte på det värsta. För det är ju inte så farligt. Att svimma. När det finns fullt med folk runt omkring.
Svimningsrädslan har jag bara kvar när jag kör bil. Fast den är helt ologisk. För jag är räddare när jag kör ensam. Jag har kört på motorvägen med hela familjen trots yrsel. Men själv går inte.
Så ego. Är det bättre att köra av vägen med hela familjen än att jag är ensam i bilen?
Det värsta som kan hända om man svimmar i bilen är ju ganska allvarligt...
Terapeuten säger att jag katastroftänker om min egen död. Familjen skulle ju klara sej utan mej. Jobbigt, ja, men det skulle ju gå. Det måste ju gå. På samma sätt som jag skulle klara det utan min man
Är det så farligt om jag skulle kissa på mej?
När jag är ute och går - nej.
I affären - lite småjobbigt.
I vår bil - lite jobbigt, kanske.
I någon annans bil - superhemskt. Såklart!
Det jag är mest rädd för är dock inte själva händelsen, vad folk ska tycka och så (utom i fallet andras bil...)
Utan att jag inte ska våga gå ut om det händer. Alltså, jag är ju jätterädd för det nu, fast det aldrig har hänt.
Hur rädd skulle jag då inte vara om det verkligen inträffat?
Jag antar att det är kontrollbehovet som spökar. Varför ska jag gå och oroa mej för något som aldrig inträffat, och som sannolikt aldrig kommer att hända heller. Om det händer. Fine! Då får jag väl jobba med det då.
Tänk vad klok man kan vara i tanken....
Så: om det är kö idag och jag blir jättekissnödig och råkar kissa på mej. Vad är det värsta som kan hända?
Vi vänder och åker hem igen. (och får sanera bilen....)
Det är väl inte så farligt!
Hoppas ni får en härlig midsommar. Och jag med....
Men tänk om. Tänk om det har skett en olycka.
Kan ju alltid kolla på vägverkets hemsida innan vi åker.
Fast man ska ju inte ge efter...
Har inte varit rädd för att åka över bron tidigare. Bara för att köra själv.
Min livliga fantasi passar kanske inte för KBT:n.
Det går ju ut på att man ska leva sig in i det absoult värsta som kan hända. Och sen tänka ut hur man löser situationen. Och inse att det inte är så farligt.
Det är bara det, att nu spelar jag upp det absolut värsta som kan hända. Om och om igen. Och tänker inte vidare.
Kom på att det är ju lika illa om jag åker med.
Fast problemet är väl att jag inte har avdramatiserat min värsta rädsla.
Att kissa på mej. (Jag vet, det är jättesjukt. Har aldrig hänt heller.)
Ett av stegen i KBT är att man ska iscensätta det värsta som kan hända. Är man rädd för att svimma ska man lägga sig i en affär och låtsas. För att se vad som händer.
Men det var ingen bra idé att genomföra i mitt fall, sa terapeuten. Tack för det!
När det gäller min svimningsrädsla har jag kommit längre. Till exempel min rädsla för att svimma i affärer gav med sig ganska snabbt när jag tänkte på det värsta. För det är ju inte så farligt. Att svimma. När det finns fullt med folk runt omkring.
Svimningsrädslan har jag bara kvar när jag kör bil. Fast den är helt ologisk. För jag är räddare när jag kör ensam. Jag har kört på motorvägen med hela familjen trots yrsel. Men själv går inte.
Så ego. Är det bättre att köra av vägen med hela familjen än att jag är ensam i bilen?
Det värsta som kan hända om man svimmar i bilen är ju ganska allvarligt...
Terapeuten säger att jag katastroftänker om min egen död. Familjen skulle ju klara sej utan mej. Jobbigt, ja, men det skulle ju gå. Det måste ju gå. På samma sätt som jag skulle klara det utan min man
Är det så farligt om jag skulle kissa på mej?
När jag är ute och går - nej.
I affären - lite småjobbigt.
I vår bil - lite jobbigt, kanske.
I någon annans bil - superhemskt. Såklart!
Det jag är mest rädd för är dock inte själva händelsen, vad folk ska tycka och så (utom i fallet andras bil...)
Utan att jag inte ska våga gå ut om det händer. Alltså, jag är ju jätterädd för det nu, fast det aldrig har hänt.
Hur rädd skulle jag då inte vara om det verkligen inträffat?
Jag antar att det är kontrollbehovet som spökar. Varför ska jag gå och oroa mej för något som aldrig inträffat, och som sannolikt aldrig kommer att hända heller. Om det händer. Fine! Då får jag väl jobba med det då.
Tänk vad klok man kan vara i tanken....
Så: om det är kö idag och jag blir jättekissnödig och råkar kissa på mej. Vad är det värsta som kan hända?
Vi vänder och åker hem igen. (och får sanera bilen....)
Det är väl inte så farligt!
Hoppas ni får en härlig midsommar. Och jag med....
min värsta ångest
Min värsta ångest grep tag om mitt hjärta, snörde åt min hals.
Fick mina ögon att stirra - av fasa. Tömde min hjärna på tankar.
När den gått sin väg började jag oftast gråta.
Kände mej liten. Och rädd. Livrädd. Rädd för mitt liv.
Min värsta ångest kom när jag skulle älska med min man.
Min värsta ångest var att jag skulle ha cancer.
Att jag skulle dö. Att mina barn skulle mista sin mamma.
Blod.
Undersökning efter undersökning.
Ingenting är fel. Allt är som det ska.
Det är hormonerna.
En tids lättnad. Allt är som det ska.
Sen kom ångesten tassande. Igen.
Blod.
Blod. Dagen efter vi älskat.
DET är ju cancer. Har jag läst.
Undersökning igen.
Ingenting är fel. Allt är som det ska.
Är det cancer, blöder det efter några timmar. Inte dagen efter.
Det är hormonerna.
En tids lättnad. Allt är som det ska.
Tankarna började snurra.
Tänk om
Tänk om dom missat något.
Tänk om jag fattade fel. Provsvaret jag fick. Var det verkligen negativt?
Blod.
Undersökning igen.
Ingenting är fel. Allt är som det ska.
Jag blir gravid. För tredje gången.
Ångesten knackar på.
Tänk om jag har cancer!
Tänk om jag dör
Hur ska min man klara tre barn. Alldeles ensam!
Säger inget. Plågas.
Ammar.
Sex.
Blod.
Det är amningen. Vi kan inte göra några prover nu.
Orkar inte riskera mer blod. Inget mer sex.
Undersökning igen.
Ingenting är fel. Allt är som det ska.
Likväl. Blod.Inte alltid. Men ibland.
Tillräckligt ofta för att jag ska välja. Välja bort.
Orkar inte slåss.
Ibland gör jag det - ändå. För att man ska.
Ångest!
Nä, så här kan man inte ha det!
Pratar med min terapeut.
Hur gör jag för att tro på provsvaren, tro på läkarna?
Ska jag göra en undersökning till. Eller är det lönlöst?
En tids lättnad. Och sen kommer ångesten tillbaka. Ännu starkare?
Så är det nog, sa han.
Du måste hitta tryggheten, vissheten, inom dej.
Du måste trotsa din ångest!
Blir kallad till kvinnokliniken.
Fasa! Har de upptäckt något?
Kommer dit.
Aha, det var rutin, för min överaktiva blåsa. De ska kolla att det inte är någon cysta som spökar.
Undersökning.
Ingenting är fel. Allt är som det ska.
En erfaren läkare.
Jag frågar. Och frågar. Berättar om min ångest.
I lugn och ro svarar han. Erfaren. Trygg!
I fyra år har du haft det så här.
Efter fyra år hade cancerns angrepp varit så svåra. Att du hade märkt det själv. På andra sätt.
Och jag, hade definitivt sett det.
Det är hormonerna.
Lättnad!
Ångesten knackar på.
Men den kommer inte in. Jag släpper inte in den.
Allt är som det ska!
Jag tror på det han sa
Jag tror på att jag är frisk
- av hela mitt hjärta.
Vilken lycka!
Jag jar vunnit!
(och när jag tänkte efter, så kommer blödningen bara om jag hade sex ett visst antal dagar efter mens)
Fick mina ögon att stirra - av fasa. Tömde min hjärna på tankar.
När den gått sin väg började jag oftast gråta.
Kände mej liten. Och rädd. Livrädd. Rädd för mitt liv.
Min värsta ångest kom när jag skulle älska med min man.
Min värsta ångest var att jag skulle ha cancer.
Att jag skulle dö. Att mina barn skulle mista sin mamma.
Blod.
Undersökning efter undersökning.
Ingenting är fel. Allt är som det ska.
Det är hormonerna.
En tids lättnad. Allt är som det ska.
Sen kom ångesten tassande. Igen.
Blod.
Blod. Dagen efter vi älskat.
DET är ju cancer. Har jag läst.
Undersökning igen.
Ingenting är fel. Allt är som det ska.
Är det cancer, blöder det efter några timmar. Inte dagen efter.
Det är hormonerna.
En tids lättnad. Allt är som det ska.
Tankarna började snurra.
Tänk om
Tänk om dom missat något.
Tänk om jag fattade fel. Provsvaret jag fick. Var det verkligen negativt?
Blod.
Undersökning igen.
Ingenting är fel. Allt är som det ska.
Jag blir gravid. För tredje gången.
Ångesten knackar på.
Tänk om jag har cancer!
Tänk om jag dör
Hur ska min man klara tre barn. Alldeles ensam!
Säger inget. Plågas.
Ammar.
Sex.
Blod.
Det är amningen. Vi kan inte göra några prover nu.
Orkar inte riskera mer blod. Inget mer sex.
Undersökning igen.
Ingenting är fel. Allt är som det ska.
Likväl. Blod.Inte alltid. Men ibland.
Tillräckligt ofta för att jag ska välja. Välja bort.
Orkar inte slåss.
Ibland gör jag det - ändå. För att man ska.
Ångest!
Nä, så här kan man inte ha det!
Pratar med min terapeut.
Hur gör jag för att tro på provsvaren, tro på läkarna?
Ska jag göra en undersökning till. Eller är det lönlöst?
En tids lättnad. Och sen kommer ångesten tillbaka. Ännu starkare?
Så är det nog, sa han.
Du måste hitta tryggheten, vissheten, inom dej.
Du måste trotsa din ångest!
Blir kallad till kvinnokliniken.
Fasa! Har de upptäckt något?
Kommer dit.
Aha, det var rutin, för min överaktiva blåsa. De ska kolla att det inte är någon cysta som spökar.
Undersökning.
Ingenting är fel. Allt är som det ska.
En erfaren läkare.
Jag frågar. Och frågar. Berättar om min ångest.
I lugn och ro svarar han. Erfaren. Trygg!
I fyra år har du haft det så här.
Efter fyra år hade cancerns angrepp varit så svåra. Att du hade märkt det själv. På andra sätt.
Och jag, hade definitivt sett det.
Det är hormonerna.
Lättnad!
Ångesten knackar på.
Men den kommer inte in. Jag släpper inte in den.
Allt är som det ska!
Jag tror på det han sa
Jag tror på att jag är frisk
- av hela mitt hjärta.
Vilken lycka!
Jag jar vunnit!
(och när jag tänkte efter, så kommer blödningen bara om jag hade sex ett visst antal dagar efter mens)
en dag utan ångest
Så skönt - nu kanske medicinen verkligen börjar verka.
Men inte kunde jag somna igår heller, och jag kunde inte sova middag heller. Suck! Hjärnan känns helt speedad. Fortsätter det så här så får jag väl be om insomningstabletter. Sova måste man ju!
Har några rejäla ångestdagar framför mej:
imorgon åker vi till kompisar på Öland för midsommarfirande, åker hem och sover och på lördag åker vi till mammas sommarstuga. Dit går väl bra, men hem från Öland på söndagen känns jobbigt. Tänkte nästan skippa stugan bara därför. Men vi får väl åka sent på kvällen. Så har väl iallafall stockholmarna hunnit över. Det brukar ju inte vara köer nuförtiden, men man vet ju aldrig.
På måndag blir det Öland igen. Ska ut och äta med tjejkompisarna. Fast då har jag ju åkt över så många gånger så det borde väl gå ganska smärtfritt. På tisdag ska vi ännu en gång till Öland, för begravningen av mannens farmor. Maxi och Midi ska följa med. Dom är stora nog tycker jag, och dom träffade henne ganska mycket.
Puh, får ta en dag i taget...
Tänkte på en sak. Medicinen har nog börjat verka. I vanliga fall skulle jag varit helt uppäten av ångest inför en sån helg, men nu har jag ju inte känt nåt, bara lite när jag tänker på det.
Positivt:
- jag har skrivit dikter
- jag har inte katastroftänkt på helgen
- jag skällde inte på mannen för det där med badbyxorna
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag har några att fira midsommar med
- tack för att jag har hittat en liten bit av mej
Men inte kunde jag somna igår heller, och jag kunde inte sova middag heller. Suck! Hjärnan känns helt speedad. Fortsätter det så här så får jag väl be om insomningstabletter. Sova måste man ju!
Har några rejäla ångestdagar framför mej:
imorgon åker vi till kompisar på Öland för midsommarfirande, åker hem och sover och på lördag åker vi till mammas sommarstuga. Dit går väl bra, men hem från Öland på söndagen känns jobbigt. Tänkte nästan skippa stugan bara därför. Men vi får väl åka sent på kvällen. Så har väl iallafall stockholmarna hunnit över. Det brukar ju inte vara köer nuförtiden, men man vet ju aldrig.
På måndag blir det Öland igen. Ska ut och äta med tjejkompisarna. Fast då har jag ju åkt över så många gånger så det borde väl gå ganska smärtfritt. På tisdag ska vi ännu en gång till Öland, för begravningen av mannens farmor. Maxi och Midi ska följa med. Dom är stora nog tycker jag, och dom träffade henne ganska mycket.
Puh, får ta en dag i taget...
Tänkte på en sak. Medicinen har nog börjat verka. I vanliga fall skulle jag varit helt uppäten av ångest inför en sån helg, men nu har jag ju inte känt nåt, bara lite när jag tänker på det.
Positivt:
- jag har skrivit dikter
- jag har inte katastroftänkt på helgen
- jag skällde inte på mannen för det där med badbyxorna
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag har några att fira midsommar med
- tack för att jag har hittat en liten bit av mej
stressen till jobbet
Kom på en anledning till varför jag vill komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt.
OM jag känner att det inte funkar med jobbet är ju ett alternativ att söka ett annat, lite närmare där jag bor.
Ett annat är att börja plugga igen. Frågan är bara vad. Nåja, det kommer jag nog på.
Problemet är att eftersom jag varit mammaledig och sen sjukskriven så har jag nu bara 2,5 år kvar tills jag blir nollad i A-kassan (med dom nya reglerna). Och ska jag börja läsa nästa höst, så måste jag ju ha hunnit "tjäna ihop" en vettig A-kassa tills dess. Med andra ord: jag måste vara tillbaka till jobbet under hösten, ju förr desto bättre.
Jag vill inte hoppa på en utbildning utan att veta att jag har någon försörjning efter, ifall man inte får jobb med en gång. Med tre barn och hus. Jag lever ju i en bra relation men man vet ju aldrig. Jag vill iallafall inte förlita mej på det.
Suck! Jag vet att jag inte borde tänka så här...men det är svårt att låta bli....
Har jag nämnt att jag är värsta superplaneraren, förresten?
Helgarderingar och superkontroll.
För allt som kan tänkas inträffa.
antidep.medicin
Sexlusten är det inget fel på
(med småbarnsföräldramått mätt)
men någon himlastormande upplevelse
blir det inte
nästan....
nästan....
Mot (för?) sexlust kan man få piller, sa doktorn
men för orgasm?
massagestav i födelsedagspresent
kanske?
(med småbarnsföräldramått mätt)
men någon himlastormande upplevelse
blir det inte
nästan....
nästan....
Mot (för?) sexlust kan man få piller, sa doktorn
men för orgasm?
massagestav i födelsedagspresent
kanske?
att tappa bort sej själv
Det är faktiskt ingen överdrift, att jag har tappat bort mej själv. Har inga drömmar, inga intressen.
Minns inte heller vad jag en gång tyckte om att göra. För jag har ju inte alltid varit sån här.
För länge sedan hade jag massor av tankar och funderingar.
Som jag gärna ventilerade med andra.
Sen blev det tomt.
När hände det?
Jag blev osäker på vad jag tyckte, osäker på vad jag visste, osäker på vad andra skulle tycka om mej - om jag mot förmodan ville yttra mej om något.
Den allra enklaste fråga blev svår att svara på, om den var personlig.
Tänk om jag sa fel, tänk om dom andra blev arga, tänk om ingen annan tyckte som jag.
Blev osäker på orden. Vad dom betydde. Slutade använda ord som jag inte behärskade till fullo. Eller som jag inte trodde att jag behärskade. För egentligen visste jag ju.
Men nu
har jag börjat tänka och tycka igen. Börjat våga. Våga stå för den jag är.
Börjat hitta - tillbaka till mej själv.
Igår kom jag på två saker, som jag en gång älskat att göra och som jag nu upptäckt på nytt. Tack vare bloggandet.
- att läsa, fundera, analysera och diskutera - och kanske bli lite klokare på kuppen.
- att skriva - dikter, funderingar, berättelser, tankar. Jag har alltid skrivit.
Men så helt plötsligt - glömde jag bort det.
Känner glädje och lust.
Igen.
Minns inte heller vad jag en gång tyckte om att göra. För jag har ju inte alltid varit sån här.
För länge sedan hade jag massor av tankar och funderingar.
Som jag gärna ventilerade med andra.
Sen blev det tomt.
När hände det?
Jag blev osäker på vad jag tyckte, osäker på vad jag visste, osäker på vad andra skulle tycka om mej - om jag mot förmodan ville yttra mej om något.
Den allra enklaste fråga blev svår att svara på, om den var personlig.
Tänk om jag sa fel, tänk om dom andra blev arga, tänk om ingen annan tyckte som jag.
Blev osäker på orden. Vad dom betydde. Slutade använda ord som jag inte behärskade till fullo. Eller som jag inte trodde att jag behärskade. För egentligen visste jag ju.
Men nu
har jag börjat tänka och tycka igen. Börjat våga. Våga stå för den jag är.
Börjat hitta - tillbaka till mej själv.
Igår kom jag på två saker, som jag en gång älskat att göra och som jag nu upptäckt på nytt. Tack vare bloggandet.
- att läsa, fundera, analysera och diskutera - och kanske bli lite klokare på kuppen.
- att skriva - dikter, funderingar, berättelser, tankar. Jag har alltid skrivit.
Men så helt plötsligt - glömde jag bort det.
Känner glädje och lust.
Igen.
att skriva
kunde inte somna
orden fyllde mitt huvud
ord, ord, ord
blev till dikter
som måste ut
gick upp
och skrev
igen
och igen
glädje
detta är ju jag
hur kunde jag glömma?
orden fyllde mitt huvud
ord, ord, ord
blev till dikter
som måste ut
gick upp
och skrev
igen
och igen
glädje
detta är ju jag
hur kunde jag glömma?
utmaningar i augusti
Fick en inbjudan till sommarfest på jobbet i slutet av augusti. Jag har tackat ja. Känns lite kul faktiskt.
Och så fick jag en kallelse till tandläkaren, också i slutet av augusti.
Det känns faktiskt inte så jobbigt att tänka på det. Men det är ju två månader kvar.
Idag har jag varit hemskt trött. Hade svårt att somna i går och sen vaknade Mini. Höll låda till framåt 2 (mannen satt nog med henne i en halvtimme innan han bar in henne till vår säng) och sen vaknade jag vid 6. Det händer rätt ofta att jag vaknar tidigt utan att vara utsövd. Konstigt!
Positivt:
- var och postade brev innan jag hämtade barnen, fast det kändes jobbigt
- ringde till försäkringskassan
- skickade mail till jobbet
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag ser på min konflikt med chefen med nya ögon
- tack för att jag har möjlighet att ta del av andra människors erfarenheter
ringde till FK
Och informerade om läget (dvs ingen arbetsträning i sommar).
Hon avslutade med:
"ja, i augusti när medicinen verkar så går det nog bra med körandet"
Hua! Nu blev det jobbigt igen.
Men
min läkare vet ju bäst.
I augusti ska vi träffas och göra upp en ny plan
utifrån hur jag mår då
nu ska jag inte jobba med det
utan bara må bra!!
försöka iallafall...
Hon avslutade med:
"ja, i augusti när medicinen verkar så går det nog bra med körandet"
Hua! Nu blev det jobbigt igen.
Men
min läkare vet ju bäst.
I augusti ska vi träffas och göra upp en ny plan
utifrån hur jag mår då
nu ska jag inte jobba med det
utan bara må bra!!
försöka iallafall...
kära Jag Själv
Nu har jag tillbringat tillräckligt mycket tid med självömkan.
Jag valde själv att se mej som ett offer.
Sanningen är att ingen kan såra mig utan mitt medgivande!
I just den stunden kändes det bra.
Men nu förstör det mitt liv
Stjäl energi och hindrar mej från att komma vidare
Vad har jag vunnit på detta ältande?
Genom att hålla fast vid det som hände
har jag sluppit utsätta mej för risken att misslyckas i mitt nya jobb:
Tänk om jag inte kan?
Men det är ingen risk!
Jag väljer att se det som en utmaning!
Vad spännande det ska bli med ett nytt jobb
nya saker att lära mej
nya människor att träffa.
Jag lämnar det gamla bakom mej
ger ingen nöjet - att förstöra mitt liv
Minns allt det positiva!
Efter rådande omständigheter orkade jag inte handla annorlunda.
Jag förlåter mej själv för det!
Men om jag får välja fritt så hade jag föredragit att handla så här:
Efter telefonsamtalen med min chef sätter jag mig ner och gör en lägesrapport.
Dagen efter åker jag till jobbet och ber om ett samtal med min chef. Vi sitter i hans rum, vid det runda bordet, och går punkt för punkt igenom vad jag har gjort och hur vi ligger till. När chefen har insett att jag har rätt och att läget är under kontroll säger jag att jag blev sårad av hans ord. Han säger "det var kanske lite förhastat". Det tar jag som en ursäkt.
Om jag tänker på händelsen igen väljer jag att tänka på den på detta sätt, som jag föredragit att jag handlat!
Det är mitt liv!
Jag skapar själv min verklighet
genom hur jag väljer att förhålla mej till händelser och människor jag möter.
Jag ensam har ansvar för mitt liv.
Jag väljer lycka!
(inspiration och fraser från "att välja glädje" av Kay Pollak)
bäste Herr Chef
Om du bara visste hur sårad jag blev av dina ord. Jag visste det inte själv, tills helt nyligen.
Jag vet att dina ord inte var sanna.
Och ärligt talat, det vet väl du också? Innerst inne.
Jag får inse att du aldrig kommer att erkänna att du haft fel.
För det krävs mod.
Jag tar din uppsägning som ett erkännande.
Du flydde - för att slippa möta mig igen
slippa stå till svars
Jag ska inte ge dig nöjet
att förstöra resten av mitt liv.
Men jag vill ändå tacka dig
för tiden innan detta skedde.
Det var lärorikt att jobba med dig
och oftast roligt
Vi hade ofta olika åsikter om saker
och båda älskade heta diskussioner.
Det tränade mig att vässa mina argument
och slåss för min sak.
Några av dina chefsegenskaper har jag lagt på minnet:
att sätta tydliga gränser mot omgivningen
att det går att sätta familjen främst
att stå upp för sina medarbetare.
Jag lämnar dig så här
med allt det som var bra i minnet.
Hej då!
Hälsningar
en f.d. medarbetare
Jag vet att dina ord inte var sanna.
Och ärligt talat, det vet väl du också? Innerst inne.
Jag får inse att du aldrig kommer att erkänna att du haft fel.
För det krävs mod.
Jag tar din uppsägning som ett erkännande.
Du flydde - för att slippa möta mig igen
slippa stå till svars
Jag ska inte ge dig nöjet
att förstöra resten av mitt liv.
Men jag vill ändå tacka dig
för tiden innan detta skedde.
Det var lärorikt att jobba med dig
och oftast roligt
Vi hade ofta olika åsikter om saker
och båda älskade heta diskussioner.
Det tränade mig att vässa mina argument
och slåss för min sak.
Några av dina chefsegenskaper har jag lagt på minnet:
att sätta tydliga gränser mot omgivningen
att det går att sätta familjen främst
att stå upp för sina medarbetare.
Jag lämnar dig så här
med allt det som var bra i minnet.
Hej då!
Hälsningar
en f.d. medarbetare
vaddå splittrad?
Samlade ihop alla böcker som jag håller på att läsa och som ligger spridda i huset. (Hmmm...)
Det blev ett gäng:
Fri från oro, ångest och fobier, Larsson/Wisung (har jag nog slagit upp något i...)
Självkänsla nu!, Mia Törnblom
Att välja glädje, Kay Pollac (har jag läst en gång, börjat läsa den igen)
Befriad från ångest, Lucinda Bassett
Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät, Paulo Coelho (min "egenuppgift")
Dessutom fick jag "ångest - om orsaker, uttryck och vägen bort från den... " av Christer L. Nordlund med posten igår. Den känns ju spännande att börja läsa.
Ingen brådska - allt på en gång!
Eller hur var det nu? ;-)
Det blev ett gäng:
Fri från oro, ångest och fobier, Larsson/Wisung (har jag nog slagit upp något i...)
Självkänsla nu!, Mia Törnblom
Att välja glädje, Kay Pollac (har jag läst en gång, börjat läsa den igen)
Befriad från ångest, Lucinda Bassett
Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät, Paulo Coelho (min "egenuppgift")
Dessutom fick jag "ångest - om orsaker, uttryck och vägen bort från den... " av Christer L. Nordlund med posten igår. Den känns ju spännande att börja läsa.
Ingen brådska - allt på en gång!
Eller hur var det nu? ;-)
midsommar
Sova över eller inte. Det är frågan...
Du ska göra det DU vill, och inte styras av ångesten, säger terapeuten.
Ta det lugnt, när du mår bättre kommer du att vilja mer, säger E.
Håller med båda.
Vet inte...
Vi åker nog hem.
Men jag har bestämt mej för att om jag ger efter för ångesten så ska jag göra det utan en massa konstiga bortförklaringar.
Vara ärlig mot mej själv.
Det är helt enkelt för jobbigt. Just nu.
Du ska göra det DU vill, och inte styras av ångesten, säger terapeuten.
Ta det lugnt, när du mår bättre kommer du att vilja mer, säger E.
Håller med båda.
Vet inte...
Vi åker nog hem.
Men jag har bestämt mej för att om jag ger efter för ångesten så ska jag göra det utan en massa konstiga bortförklaringar.
Vara ärlig mot mej själv.
Det är helt enkelt för jobbigt. Just nu.
mitt jobb - del 3
Fick en tänkvärd kommentar från Di:
"...och vet du..jag sätter mej över dom, och tänker, jamen dom är inte större än så att dom inte kan vara som jag, förlåtande mot mina medmänniskor, så är det deras problem inte mitt, jag är jag och jag duger åt mej och åt resten av världen!"
Jag jobbar på det...jag kan tänka att det är så, men man måste ju verkligen känna det.
Som tur är så har ju chefen slutat. De på personalavdelningen har oxå slutat. Och övriga kommer nog inte ens ihåg det, det var ingen "öppen" konflikt, eftersom jag var sjukskriven. Sen var jag mammaledig och nu är jag sjukskriven igen, så det är snart 2,5 år sedan. Men när man sitter hemma så är det ju lätt att "katastroftänka"...
Försöker tänka på att chefen var nog lite "störd". Han var mobbad under uppväxten (förstod jag) och hade som vuxen ett extremt behov av att hävda sej. Hans sanning var den enda sanningen - att andra kan tycka annorlunda var helt främmande för honom. (Fick samma känsla när jag läste Linda Skugges gamla blogg).
Ett halvår tidigare hade han dessutom börjat lära upp mej, eftersom han tyckte att jag var en lämplig efterträdare till honom så småningom. Sen blev han sur när jag var gravid IGEN - 3 barn hade han nog inte väntat sej. Sa nån sur kommentar när jag berättade det "...men det är ju ditt val, du gör ju som du vill." Ehh?
Det jobbiga är nog att inte veta vad andra på jobbet har hört och vad de tycker. Han brukade ha mej som bollplank och diskutera övriga på avdelningen (!!!!!!!) så jag förmodar att han pratat med U om mej. Och U tror nog på chefen. Men han har bytt jobb så jag kommer inte att jobba med honom så mycket.
Och de andra på avdelningen....näää, egentligen bryr jag mej inte så mycket om vad dom tycker, jag tycker inte så bra om dom heller.
"...och vet du..jag sätter mej över dom, och tänker, jamen dom är inte större än så att dom inte kan vara som jag, förlåtande mot mina medmänniskor, så är det deras problem inte mitt, jag är jag och jag duger åt mej och åt resten av världen!"
Jag jobbar på det...jag kan tänka att det är så, men man måste ju verkligen känna det.
Som tur är så har ju chefen slutat. De på personalavdelningen har oxå slutat. Och övriga kommer nog inte ens ihåg det, det var ingen "öppen" konflikt, eftersom jag var sjukskriven. Sen var jag mammaledig och nu är jag sjukskriven igen, så det är snart 2,5 år sedan. Men när man sitter hemma så är det ju lätt att "katastroftänka"...
Försöker tänka på att chefen var nog lite "störd". Han var mobbad under uppväxten (förstod jag) och hade som vuxen ett extremt behov av att hävda sej. Hans sanning var den enda sanningen - att andra kan tycka annorlunda var helt främmande för honom. (Fick samma känsla när jag läste Linda Skugges gamla blogg).
Ett halvår tidigare hade han dessutom börjat lära upp mej, eftersom han tyckte att jag var en lämplig efterträdare till honom så småningom. Sen blev han sur när jag var gravid IGEN - 3 barn hade han nog inte väntat sej. Sa nån sur kommentar när jag berättade det "...men det är ju ditt val, du gör ju som du vill." Ehh?
Det jobbiga är nog att inte veta vad andra på jobbet har hört och vad de tycker. Han brukade ha mej som bollplank och diskutera övriga på avdelningen (!!!!!!!) så jag förmodar att han pratat med U om mej. Och U tror nog på chefen. Men han har bytt jobb så jag kommer inte att jobba med honom så mycket.
Och de andra på avdelningen....näää, egentligen bryr jag mej inte så mycket om vad dom tycker, jag tycker inte så bra om dom heller.
mitt jobb - del 2
Mitt "vanliga jag" (anno 2004) hade blivit fly förbannad på chefen och ställt honom mot väggen.
Men nu blev jaglbara ledsen, jätteledsen.
Orden gick rakt in i hjärtat - och sårade
gjorde en stor reva i min självkänsla
Men nu är jag ARG!
J-la skitstövel!
Men nu blev jaglbara ledsen, jätteledsen.
Orden gick rakt in i hjärtat - och sårade
gjorde en stor reva i min självkänsla
Men nu är jag ARG!
J-la skitstövel!
idag har jag varit i stan
Japp. Med min mamma. Körde både dit (ångest : 70) och hem (ångest:50). Massor av rödljus (som jag tycker är apjobbigt!) på den vägen. Men det gick bra. På stan gick det oxå bra. Handlade en hel del - till barnen, barnen, barnen. Och strumpor till mej. Höll på att få en riktig panikattack, men jag klarade mej med lite fyrkantsandning.
Annars har jag inte haft någon ångest idag. Skönt! Fast det är lite så att när man inte har ångest så tänker man inte på att uppskatta det.
Har varit och handlat i dag oxå. Och samma kassörska har det varit de senaste gångerna. Hmmm. Idag köpte jag mjölk. Glömde visst det igår.
Jag gick hem från affären. Med cykeln. Jättejobbig ångest. Trots att jag hade cykeln och när som helst kunde cykla istället. Men har jag bestämt mej för en sak så känns det som ett misslyckande om jag inte gör så, och då är cykeln inte ett alternativ. Fast det känns ändå bättre än att gå utan. OM...
Det här har jag kämpat jättemycket med i terapin, att kunna acceptera ett "nederlag". Vara snäll mot mej själv.
Har dock inte kommit nån vart med det...
Nu är jag jättetrött. Har varit en jobbig dag! Nu ska mannen och jag kolla på House och äta Cashewnötter. Vårt tisdagsnöje.
Maxi hade förståss badat idag oxå. -Var det inte kallt? -Jooo, jätte! (stort leende).
Positivt:
- jag har kört bil till stan
- jag har varit och handlat
- det känns som att jag börjar vilja saker igen
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag har min mamma
- tack för att smultronen är mogna
Annars har jag inte haft någon ångest idag. Skönt! Fast det är lite så att när man inte har ångest så tänker man inte på att uppskatta det.
Har varit och handlat i dag oxå. Och samma kassörska har det varit de senaste gångerna. Hmmm. Idag köpte jag mjölk. Glömde visst det igår.
Jag gick hem från affären. Med cykeln. Jättejobbig ångest. Trots att jag hade cykeln och när som helst kunde cykla istället. Men har jag bestämt mej för en sak så känns det som ett misslyckande om jag inte gör så, och då är cykeln inte ett alternativ. Fast det känns ändå bättre än att gå utan. OM...
Det här har jag kämpat jättemycket med i terapin, att kunna acceptera ett "nederlag". Vara snäll mot mej själv.
Har dock inte kommit nån vart med det...
Nu är jag jättetrött. Har varit en jobbig dag! Nu ska mannen och jag kolla på House och äta Cashewnötter. Vårt tisdagsnöje.
Maxi hade förståss badat idag oxå. -Var det inte kallt? -Jooo, jätte! (stort leende).
Positivt:
- jag har kört bil till stan
- jag har varit och handlat
- det känns som att jag börjar vilja saker igen
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag har min mamma
- tack för att smultronen är mogna
den största kärleken
nattar ledsen lillan
ömma klappar
på svettiga lockar
mitt barn!
fylls av en kärlek
så stor
att det gör ont
och ändå
älskar jag två till
lika mycket
älskar man tvåan
som den första
frågade vännen
lite skeptiskt
man inte bara älskar
den andra lika mycket
svarade jag
man älskar den första
ännu mer
ömma klappar
på svettiga lockar
mitt barn!
fylls av en kärlek
så stor
att det gör ont
och ändå
älskar jag två till
lika mycket
älskar man tvåan
som den första
frågade vännen
lite skeptiskt
man inte bara älskar
den andra lika mycket
svarade jag
man älskar den första
ännu mer
en bra sak
Kom att tänka på en sak.
Jag har accepterat min svacka.
För en månad sen körde jag ensam in till stan och shoppade.
Nu vågar jag knappt köra några kvarter utan sällskap.
Men jag skriver under "Positivt" dom förbättringar jag gör.
Utifrån nuläget.
Så skönt!
Jag har accepterat min svacka.
För en månad sen körde jag ensam in till stan och shoppade.
Nu vågar jag knappt köra några kvarter utan sällskap.
Men jag skriver under "Positivt" dom förbättringar jag gör.
Utifrån nuläget.
Så skönt!
mitt jobb
Jag trodde verkligen att jag hade kommit över trakasserierna från min förra chef. Men så var inte fallet. Så nu har jag plockat fram all dokumentation och gått igenom det igen.
Tror att jag måste det för att kunna dra nya slutsatser och gå vidare. Det verkar ju vara det som ligger och "stör" på min väg tillbaka till jobbet.
Jag tog från början på mej offerrollen. Dels orkade jag inte slåss (psykiskt och fysiskt trött), dels tyckte jag inte att vår relation i första hand var mitt ansvar.
Fast jag tycker att jag tog ansvar. Jag kontaktade personalavdelningen för att få hjälp. Jag skrev brev och mail. Som tur var skrev jag ner telefonsamtalen med chefen. Kontaktade facket. Det enda jag inte orkade var att konfrontera min chef - och det avråddes jag från av barnmorskan. Skrev ett brev med hela ärendet till bl.a. personalchefen och skickade en kopia till min chef med förhoppning om att han skulle läsa det "med öppet sinne". Ganska coolt gjort tycker jag (och modigt).
Jag jobbade tätt ihop med min chef och vet nog rätt bra hur han funkar. Han kan aldrig erkänna att han har fel, får han kritik går han på ännu mer. Man var liksom tvungen att gå runt det där för att få rätt.
Hans påhopp:
- att jag inte vill jobba
- att jag missköter mitt arbete
- han skulle börja begära dagliga rapporter om vad jag gjort under dagen
- han vägrade godkänna tiden som jag jobbat hemifrån - trodde att jag fuskade
Alltså, varför tar jag åt mej? Jag vet ju att det inte är sant. Och jag kunde ju bevisa det oxå!
Kanske för att det slår mot mina grundläggande värderingar: att alltid göra sitt bästa och att aldrig fuska.
Dessutom har han ju slutat. Men jag vet att han pratade om mej, för det har gått rykten på jobbet.
Och vad har min nya chef för bild av mej?
Det känns som att jag bekräftar bilden som strulig nu när jag är sjukskriven...
Slutsatser:
1) Ingenting är sant, jag behöver inte ta åt mej
2) Jag agerade starkt i situationen och slogs för min sak. Och han sa ju upp sej (även om han aldrig erkände att han gjort nåt fel) - det tar jag som en upprättelse!
3) Det är mycket nytt folk på jobbet
- bra: dom har ingen förutfattad mening.
- dåligt: jag var ju bra på mitt jobb :-) det vet ju inte dom
4) De som är kvar sen tidigare minns nog inte det här utan kommer ihåg mej som ambitiös, flitig och pålitlig
5) Gör jag ett bra jobb så kommer chefen att ändra bild. Märker jag att han ser negativt på mej så får jag väl prata med honom om det.
Jag vet att jag KAN sköta mitt jobb
Jag vet att jag VÅGAR ta konflikter och stå upp för min sak
Jag vet att jag VILL komma tillbaka
Jag vet att jag ÄR bra! (tänkte skriva duktig. he he)
Tror att jag måste det för att kunna dra nya slutsatser och gå vidare. Det verkar ju vara det som ligger och "stör" på min väg tillbaka till jobbet.
Jag tog från början på mej offerrollen. Dels orkade jag inte slåss (psykiskt och fysiskt trött), dels tyckte jag inte att vår relation i första hand var mitt ansvar.
Fast jag tycker att jag tog ansvar. Jag kontaktade personalavdelningen för att få hjälp. Jag skrev brev och mail. Som tur var skrev jag ner telefonsamtalen med chefen. Kontaktade facket. Det enda jag inte orkade var att konfrontera min chef - och det avråddes jag från av barnmorskan. Skrev ett brev med hela ärendet till bl.a. personalchefen och skickade en kopia till min chef med förhoppning om att han skulle läsa det "med öppet sinne". Ganska coolt gjort tycker jag (och modigt).
Jag jobbade tätt ihop med min chef och vet nog rätt bra hur han funkar. Han kan aldrig erkänna att han har fel, får han kritik går han på ännu mer. Man var liksom tvungen att gå runt det där för att få rätt.
Hans påhopp:
- att jag inte vill jobba
- att jag missköter mitt arbete
- han skulle börja begära dagliga rapporter om vad jag gjort under dagen
- han vägrade godkänna tiden som jag jobbat hemifrån - trodde att jag fuskade
Alltså, varför tar jag åt mej? Jag vet ju att det inte är sant. Och jag kunde ju bevisa det oxå!
Kanske för att det slår mot mina grundläggande värderingar: att alltid göra sitt bästa och att aldrig fuska.
Dessutom har han ju slutat. Men jag vet att han pratade om mej, för det har gått rykten på jobbet.
Och vad har min nya chef för bild av mej?
Det känns som att jag bekräftar bilden som strulig nu när jag är sjukskriven...
Slutsatser:
1) Ingenting är sant, jag behöver inte ta åt mej
2) Jag agerade starkt i situationen och slogs för min sak. Och han sa ju upp sej (även om han aldrig erkände att han gjort nåt fel) - det tar jag som en upprättelse!
3) Det är mycket nytt folk på jobbet
- bra: dom har ingen förutfattad mening.
- dåligt: jag var ju bra på mitt jobb :-) det vet ju inte dom
4) De som är kvar sen tidigare minns nog inte det här utan kommer ihåg mej som ambitiös, flitig och pålitlig
5) Gör jag ett bra jobb så kommer chefen att ändra bild. Märker jag att han ser negativt på mej så får jag väl prata med honom om det.
Jag vet att jag KAN sköta mitt jobb
Jag vet att jag VÅGAR ta konflikter och stå upp för min sak
Jag vet att jag VILL komma tillbaka
Jag vet att jag ÄR bra! (tänkte skriva duktig. he he)
tog bilen ensam
Bara till skolan för att hämta Maxis cykel, men ändå. Det är ju inte "rätt sätt" enligt KBT. Då får man absolut inte avbryta innan ångesten gått ner (minst 30 min), men jag tycker att det känns bra att bara att komma över spärren jag har för att köra ensam. Att våga. Då kommer jag att våga igen. För det är ju aldrig så hemskt som jag inbillat mej. Vem sa att livlig fantasi är något positivt???
Jag var och handlade idag igen. Det kändes jättebra, men jag handlade inte så mycket. Jag ränner där för jämnan tycker jag.
Maxi hade en kanondag på "kollot". Han hade såklart badat. Jättekallt i vattnet. Men han badar säkert imorgon oxå. Vilken lyx att ha ett fritids som ordnar sommarläger åt barnen.
Positivt:
- körde bil ensam!
- cyklade till affären
- har gjort saft
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att läkarbesöket blev positivt
- tack för att jag har en busig 2-åring som alltid piggar upp
Jag var och handlade idag igen. Det kändes jättebra, men jag handlade inte så mycket. Jag ränner där för jämnan tycker jag.
Maxi hade en kanondag på "kollot". Han hade såklart badat. Jättekallt i vattnet. Men han badar säkert imorgon oxå. Vilken lyx att ha ett fritids som ordnar sommarläger åt barnen.
Positivt:
- körde bil ensam!
- cyklade till affären
- har gjort saft
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att läkarbesöket blev positivt
- tack för att jag har en busig 2-åring som alltid piggar upp
det här med duktig
Både terapeuten och läkaren var lite bekymrade över det långa uppehållet i terapin och båda föreslog att jag på något sätt skulle arbeta med mina tankar under sommaren.
- Min blogg! sa jag. Och båda tyckte att det var en jättebra idé.
Blev jag glad för berömmet?
Ja, men främst KÄNDE JAG MEJ DUKTIG!
Brukar "icke duktiga" människor oxå reagera så här, eller blir man bara glad?
ny skrivare
Nu har mannen varit och fyndat skrivare o scanner. Äntligen. Vi har bara kunnat skriva ut svart-vitt hur länge som helst. Han köpte en liten fotoskrivare oxå, där man skriver ut kort direkt från kameran. Så smidigt. Och kul för barnen. Det blir inte så ofta vi beställer fotokopior.
Nu ska jag cykla till affären och köpa citroner. Jag ska göra flädersaft. Somrigt!!!
Nu ska jag cykla till affären och köpa citroner. Jag ska göra flädersaft. Somrigt!!!
hos läkaren
Nu har jag varit hos min läkare. Blev sjukskriven till den 30/8. Hon tyckte inte heller att vi skulle göra upp några planer för sommaren, utan att vi tar nya tag till hösten. Skönt!
Hon är så bra för hon accepterar inte mina svar utan ställer följdfrågor så att jag verkligen måste tänka till. Och då kommer de riktiga svaren fram.
Till exempel på frågan "Hur mår du?" svarade jag "Jo, det är lite bättre nu. bl.a. bl.a. bl.a." Efter några frågor till insåg jag att det inte är det...
"Du måste tillåta dej själv att må dåligt", sa hon. Jaa, det gör jag nog inte.
Hon tyckte oxå att det var konstigt att min terapeut inte bestämt än hur lång semester han ska ha.
Jobbar man med människor som mår dåligt borde det ju inte vara så svårt att räkna ut att det känns skönt att få ett datum att se fram emot. Speciellt när man har så lång utbildning i ämnet...
Fast jag tycker det är fascinerande med människor som inte bestämmer och planerar. Så olikt mej.
Att jag har mer ångest nu trodde hon både är en effekt av medicinen och att jag har sommaruppehåll från terapeuten. Och att jag känner efter mer eftersom det stod i biverkningslistan att man kan få mer ångest.
Ett positivt möte idag! Jag känner mej verkligen lyckligt lottad som både har en läkare och en terapeut som förstår och stöttar mej!
Om två veckor ska vi höras av på telefon för att eventuellt öka dosen till 30 mg. Det var egentligen lite för tidigt att avgöra, men sen går hon på semester.
Hon är så bra för hon accepterar inte mina svar utan ställer följdfrågor så att jag verkligen måste tänka till. Och då kommer de riktiga svaren fram.
Till exempel på frågan "Hur mår du?" svarade jag "Jo, det är lite bättre nu. bl.a. bl.a. bl.a." Efter några frågor till insåg jag att det inte är det...
"Du måste tillåta dej själv att må dåligt", sa hon. Jaa, det gör jag nog inte.
Hon tyckte oxå att det var konstigt att min terapeut inte bestämt än hur lång semester han ska ha.
Jobbar man med människor som mår dåligt borde det ju inte vara så svårt att räkna ut att det känns skönt att få ett datum att se fram emot. Speciellt när man har så lång utbildning i ämnet...
Fast jag tycker det är fascinerande med människor som inte bestämmer och planerar. Så olikt mej.
Att jag har mer ångest nu trodde hon både är en effekt av medicinen och att jag har sommaruppehåll från terapeuten. Och att jag känner efter mer eftersom det stod i biverkningslistan att man kan få mer ångest.
Ett positivt möte idag! Jag känner mej verkligen lyckligt lottad som både har en läkare och en terapeut som förstår och stöttar mej!
Om två veckor ska vi höras av på telefon för att eventuellt öka dosen till 30 mg. Det var egentligen lite för tidigt att avgöra, men sen går hon på semester.
att inte stöta sej med folk
Är det så att jag tassar runt i livet och försöker vara alla till lags, försöker undvika att någon blir arg eller besviken på mej?
Ja, så är det nog. Jag tycker det är jättejobbigt när någon är arg på mej.
Är det därför jag har så svårt att säga nej, jag vill inte?
Är det därför jag alltid blir klar med alla uppgifter i tid?
Är det därför jag alltid tar på mej att fixa saker, fast nån annan skulle kunna?
Är det därför jag har så svårt att säga ifrån, när nåt känns fel?
Snäll och duktig
På bekostnad av mej själv.
Min pappa var snäll. Ställde alltid upp på andra. Sa aldrig ifrån.
Min mamma är duktig.
Snäll och duktig, det är jag det.
STOPP!
Jag vill inte vara det längre!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Måste lära mej att säga NEJ! - utan att få dåligt samvete
För så är det ju. Något i mej måste ju må bra av att jag gör så här. Den där kontrollpersonen. Den ger mej skuldkänslor när jag sätter mej själv främst.
Måste få bättre självkänsla - man kan inte vara alla till lags. Då trampar man på sej själv.
Det kanske har varit lätt att köra över mej själv, eftersom jag är så otydlig. Eftersom jag har tappat bort mej. Jag vet inte säkert vad jag vill. Jag känner inte efter - jag vet inte hur man känner efter.
Men jag börjar lära mej.
JAG är VIKTIG!
Ja, så är det nog. Jag tycker det är jättejobbigt när någon är arg på mej.
Är det därför jag har så svårt att säga nej, jag vill inte?
Är det därför jag alltid blir klar med alla uppgifter i tid?
Är det därför jag alltid tar på mej att fixa saker, fast nån annan skulle kunna?
Är det därför jag har så svårt att säga ifrån, när nåt känns fel?
Snäll och duktig
På bekostnad av mej själv.
Min pappa var snäll. Ställde alltid upp på andra. Sa aldrig ifrån.
Min mamma är duktig.
Snäll och duktig, det är jag det.
STOPP!
Jag vill inte vara det längre!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Måste lära mej att säga NEJ! - utan att få dåligt samvete
För så är det ju. Något i mej måste ju må bra av att jag gör så här. Den där kontrollpersonen. Den ger mej skuldkänslor när jag sätter mej själv främst.
Måste få bättre självkänsla - man kan inte vara alla till lags. Då trampar man på sej själv.
Det kanske har varit lätt att köra över mej själv, eftersom jag är så otydlig. Eftersom jag har tappat bort mej. Jag vet inte säkert vad jag vill. Jag känner inte efter - jag vet inte hur man känner efter.
Men jag börjar lära mej.
JAG är VIKTIG!
jag=tidspedant
Jag kommer ALDRIG försent. Om det inte inträffar något väldigt oförutsett. Och knappt ens då.
Med en 5-åring, en 2,5 åring och en liten bebis kom jag alltid i tid. Så mycket tid jag fick lägga på att komma i tid. Med bebisar vet man ju aldrig riktigt...så det gällde att planera och vara ute i god tid.
Och tänk så mycket jag stressar, för att passa den där tiden.
Vad gör det, om man kommer några minuter för sent ibland?
Vad gör det, om den andre får vänta nån gång ibland.
Jag kommer i tid av respekt - för den andre. Hennes tid är lika mycket värd som min. Finns det något mer irriterande än att stå och vänta, när man själv har skyndat sig för att komma i tid.
Jag kommer i tid för att jag tycker att jag ska vara en sån som kommer i tid. Jag blir missnöjd med mej själv om jag kommer försent.
Jag kommer i tid för att jag inte vill att någon ska vara irriterad på mej.
Först stressar jag för att passa tiden och sen står jag och är irriterad när den andre inte dyker upp. Så mycket negativ energi...
Ibland borde jag kanske komma för sent av respekt - för mej själv.
Med en 5-åring, en 2,5 åring och en liten bebis kom jag alltid i tid. Så mycket tid jag fick lägga på att komma i tid. Med bebisar vet man ju aldrig riktigt...så det gällde att planera och vara ute i god tid.
Och tänk så mycket jag stressar, för att passa den där tiden.
Vad gör det, om man kommer några minuter för sent ibland?
Vad gör det, om den andre får vänta nån gång ibland.
Jag kommer i tid av respekt - för den andre. Hennes tid är lika mycket värd som min. Finns det något mer irriterande än att stå och vänta, när man själv har skyndat sig för att komma i tid.
Jag kommer i tid för att jag tycker att jag ska vara en sån som kommer i tid. Jag blir missnöjd med mej själv om jag kommer försent.
Jag kommer i tid för att jag inte vill att någon ska vara irriterad på mej.
Först stressar jag för att passa tiden och sen står jag och är irriterad när den andre inte dyker upp. Så mycket negativ energi...
Ibland borde jag kanske komma för sent av respekt - för mej själv.
därför är leken jobbig
Satt och byggde järnväg med Mini idag och det kröp i kroppen av ångest.
Kom på att jag brukar känna så när jag sitter och leker med barnen, det är nog därför jag smiter iväg när de kommit igång med leken.
Vet inte varför. Jag tycker egentligen att det är jättekul att bygga med lego och sånt. Förr brukade vi sitta och bygga nästan varje dag.
Och det är inte det att jag har en massa viktigare saker att göra, för jag kan sitta vid datorn hur länge som helst, eller läsa, även om det är världens kaos med prylar överallt.
Måste fundera mer på det här. Och sätta mej och bygga med barnen oftare!
(Jag gör annat med barnen - sjunger, läser och sånt. )
Kom på att jag brukar känna så när jag sitter och leker med barnen, det är nog därför jag smiter iväg när de kommit igång med leken.
Vet inte varför. Jag tycker egentligen att det är jättekul att bygga med lego och sånt. Förr brukade vi sitta och bygga nästan varje dag.
Och det är inte det att jag har en massa viktigare saker att göra, för jag kan sitta vid datorn hur länge som helst, eller läsa, även om det är världens kaos med prylar överallt.
Måste fundera mer på det här. Och sätta mej och bygga med barnen oftare!
(Jag gör annat med barnen - sjunger, läser och sånt. )
söndag
Idag har det varit en ganska bra dag, trots en del ångest. Var och hälsade på brorsan i eftermiddag. Nu är det bara en vecka kvar tills deras bebis ska komma (om den vill...). Spännande! Borsan höll på med snickerier och hann knappt fika. Skojade lite om boarinstinkt, men det hade han INTE! Ja, ja...
Lite tråkigt för i min plan skulle jag ju ha börjat köra till jobbet nu och då hade jag tänkt hälsa på bebisen (och svägerskan och storasyster förståss) ofta. Nu går jag ju här hemma men vågar inte köra nånstans ensam. Suck!
Jag körde till brorsan förresten. Mycket ångest på vägen dit (7), nästan ingen på hemvägen (2).
Det är skönt när det inte är så fint väder. När det är varmt måste jag dricka för att inte få ångest för att jag kanske ska svimma. Men dricker jag mycket så får jag ångest för att jag ska bli kissnödig. Pest eller kolera... det bästa är ju förståss om jag kan strunta i att tänka och dricka när jag är törstig. Jag blir så trött på mej själv!!!!!!!!!!!!!
Positivt:
- jag har spelat kula med Maxi
- jag har byggt järnväg med Mini
- jag har varit och handlat
- jag har kört bil
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag sov hela natten
- tack för alla blommor
Lite tråkigt för i min plan skulle jag ju ha börjat köra till jobbet nu och då hade jag tänkt hälsa på bebisen (och svägerskan och storasyster förståss) ofta. Nu går jag ju här hemma men vågar inte köra nånstans ensam. Suck!
Jag körde till brorsan förresten. Mycket ångest på vägen dit (7), nästan ingen på hemvägen (2).
Det är skönt när det inte är så fint väder. När det är varmt måste jag dricka för att inte få ångest för att jag kanske ska svimma. Men dricker jag mycket så får jag ångest för att jag ska bli kissnödig. Pest eller kolera... det bästa är ju förståss om jag kan strunta i att tänka och dricka när jag är törstig. Jag blir så trött på mej själv!!!!!!!!!!!!!
Positivt:
- jag har spelat kula med Maxi
- jag har byggt järnväg med Mini
- jag har varit och handlat
- jag har kört bil
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag sov hela natten
- tack för alla blommor
sommar igen
Otroligt egentligen att jag hela hösten gick omkring och trodde att jag hade mått bra under sommaren. Förrutom att jag inte vågade köra bil,förståss. Nu när det är sommar igen kommer minnena tillbaka.
I juni gick Maxi i simskola varje dag i fyra veckor. Jag fick ta bussen till simhallen med 1-3 barn. Hade ångest hela tiden. Fick panik i bussen när jag skulle ta bussen till stan för att klippa mej. Hade panikkänslor varje gång vi åkte över Ölandsbron, ångest varje gång vi åkte och badade. Ångest när jag var ensam hemma med barnen.
Jag var aldrig ute och gick (Mini somnar lättare i vagnen när den står still...), ja listan kan göras oändlig.
Ständig ångest och panikkänslor verkar ju ha dominerat sommaren.
Och ändå tyckte jag att jag mådde bra....undetryckte nog känslorna som Micke skrev i en kommentar. Och jag lät inte ångesten styra, utan jag gjorde allt som jag föresatt mej. Så ytligt sett var ju allt finfint.
Jag har ju mycket bättre förutsättningar den här sommaren:
- jag har kunskap om hur min kropp fungerar, att det inte är farligt, andning o.s.v
- jag behöver inte gå på toa lika ofta
- jag äter medicin
och ändå känns det jättejobbigt när jag tänker på sommaren.
I juni gick Maxi i simskola varje dag i fyra veckor. Jag fick ta bussen till simhallen med 1-3 barn. Hade ångest hela tiden. Fick panik i bussen när jag skulle ta bussen till stan för att klippa mej. Hade panikkänslor varje gång vi åkte över Ölandsbron, ångest varje gång vi åkte och badade. Ångest när jag var ensam hemma med barnen.
Jag var aldrig ute och gick (Mini somnar lättare i vagnen när den står still...), ja listan kan göras oändlig.
Ständig ångest och panikkänslor verkar ju ha dominerat sommaren.
Och ändå tyckte jag att jag mådde bra....undetryckte nog känslorna som Micke skrev i en kommentar. Och jag lät inte ångesten styra, utan jag gjorde allt som jag föresatt mej. Så ytligt sett var ju allt finfint.
Jag har ju mycket bättre förutsättningar den här sommaren:
- jag har kunskap om hur min kropp fungerar, att det inte är farligt, andning o.s.v
- jag behöver inte gå på toa lika ofta
- jag äter medicin
och ändå känns det jättejobbigt när jag tänker på sommaren.
ångestdag
För andra lördagen i rad har jag haft ångest nästan hela dagen. Jag hoppas verkligen inte att det ska fortsätta så här. Fick ta en attarax och efter lunch sov jag ett par timmar. Inte så kul på helgen när man vill vara med familjen.
Har haft en riktig slapparlördag. Bäst att passa på när vädret är så härligt dåligt!!!
Barnen har lekt med varandra nästan hela dagen utan att bråka. Bäst att lägga det på minnet. Jag kommer ofta bara ihåg kaosdagarna.
Nu har jag börjat katastroftänka om midsommar. Borde kanske träna på positiva målbilder.
Positivt:
- har haft en mysig familjedag
- har fått tagit mig en stund för mig själv med min bok
- var ute en stund trots att jag hade ångest
- har skrivit några inlägg på SPS-forumet
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att det regnar
- tack för mina barn
lite besviken
Ringde till T. Hon babblade på om sitt dejtande. Träffar tydligen både en 22-åring och en på 26.
Tänkte på att det alltid är jag som ringer eller hälsar på. När hon mådde dåligt ställde jag upp på henne. Kom dit när hon hade ångest, ringde ofta...inte en gång har hon ringt och frågat hur jag mår.
Jag trodde faktiskt att hon var min vän.
Jag har tänkt att det är för att hon har så lite tid, nyskild med tre barn varav två utan aktiv pappa. Den lilla med ständigt ont i magen.
Men killar har hon visst tid med.
Kanske mår hon inte så bra egentligen. Hon låter väldigt uppskruvad när hon pratar. Kanske är det jobbigt att prata med mej, för då blir hon påmind om att allt inte är så toppen?
Eller så är hon bara glad för att hon har brutit med sitt gamla liv. Vågat gå. Kanske tillhör jag det gamla.
Tänkte på att det alltid är jag som ringer eller hälsar på. När hon mådde dåligt ställde jag upp på henne. Kom dit när hon hade ångest, ringde ofta...inte en gång har hon ringt och frågat hur jag mår.
Jag trodde faktiskt att hon var min vän.
Jag har tänkt att det är för att hon har så lite tid, nyskild med tre barn varav två utan aktiv pappa. Den lilla med ständigt ont i magen.
Men killar har hon visst tid med.
Kanske mår hon inte så bra egentligen. Hon låter väldigt uppskruvad när hon pratar. Kanske är det jobbigt att prata med mej, för då blir hon påmind om att allt inte är så toppen?
Eller så är hon bara glad för att hon har brutit med sitt gamla liv. Vågat gå. Kanske tillhör jag det gamla.
rädd
i natt när jag som vanligt inte kunde sova
slog det mej
jag är rädd
helt skräckslagen
för att börja jobba
rädd för att jag inte ska kunna
- att jag har glömt
rädd för alla rykten
- vem tror dom andra på?
rädd för att inte ta mej hem
är det den rädslan
som jag har lagt
på vägen till jobbet?
så här var det:
gravid med nummer 3
2 små på dagis
rykten om att jobben skulle flytta utomlands
chefen sa: din tjänst dras nog in när du går hem
pressad att jobba heltid
ifall A-kassan väntade
5 mil till jobbet
satte själv mina deadlines
tog på mej mycket
-gör jag det själv så blir det iallafall gjort
ville bli klar med allt
trött, trött, trött
tänkte smart
jobbar in tid så kan jag jobba mindre efter jul
- DÅ är jag nog jättetrött
jagade minuter
stress, stress, stress
tröttheten slet i mej
yrsel i bilen
trodde jag skulle svimma
måste jobba!
en morgon
grät jag hela vägen till jobbet
och på mitt rum
ringde barnmorskan och grät
- åk hem! sa hon.
tog med mej datorn hem.
hade blodbrist och lågt blodtryck
blev sjukskriven
lättnad!
dom ringde från jobbet
jag hade missat en grej.
tomt i huvudet
visste inte vad jag gjort...och inte gjort...
kopplade upp mej mot jobbet
hade visst glömt göra jättemycket
HJÄLP!
jobbade hemifrån under sjukskrivningen
ville kolla hur jag låg till
fixa till innan andra upptäckte
vågade inte köra själv
pusslade tider med min man
ett barn sjukt - fick stanna hemma
nästa barn sjukt - hemma ännu längre
ringde chefen: jag kommer inte imorgon heller
fick en utskällning
nästa dag ringde chefen
trodde han ville be om ursäkt
men inte
jag sa att det var orättvist, det han sagt.
fick en utskällning igen
massor av hemska anklagelser
att jag misskött mej, slarvat, inte ville jobba
jag började gråta.
klarade inte av att gå till jobbet
orkade inte möta min chef
personaltjejen tog chefens parti
stod helt ensam!
chefen vägrade godkänna mina tider
sa att jag fuskat - och inte jobbat som jag sagt
blev sjukskriven igen- tills barnet var fött
tog lång föräldraledighet
för att slippa!
samlade ihop mej och kontaktade facket
dom trodde på mej och pratade med chefen
- som sa upp sej
nu var väl allt ur världen
chefen var ju borta
min tjänst drogs in - jag fick en ny
skulle börja jobba i september
i april kom jag på
att jag inte åkt söderut mot jobbet på hela denna tiden
fick panikattacker i bilen
mannen skjutsade mej till jobbet
- ångest i bilen!!!!
tog bussen hem
- ångest, ångest, ångest
morgonen efter skulle jag åka buss
- fick panikattack på hållplatsen
tog mej hem igen
vågade inte åka buss heller
PANIK!
sjukskriven igen.
vad har min gamla chef sagt?
vad tror min nya chef om mej?
ingenting var ju sant
men vad hjälper det
när det bara är jag som vet
slog det mej
jag är rädd
helt skräckslagen
för att börja jobba
rädd för att jag inte ska kunna
- att jag har glömt
rädd för alla rykten
- vem tror dom andra på?
rädd för att inte ta mej hem
är det den rädslan
som jag har lagt
på vägen till jobbet?
så här var det:
gravid med nummer 3
2 små på dagis
rykten om att jobben skulle flytta utomlands
chefen sa: din tjänst dras nog in när du går hem
pressad att jobba heltid
ifall A-kassan väntade
5 mil till jobbet
satte själv mina deadlines
tog på mej mycket
-gör jag det själv så blir det iallafall gjort
ville bli klar med allt
trött, trött, trött
tänkte smart
jobbar in tid så kan jag jobba mindre efter jul
- DÅ är jag nog jättetrött
jagade minuter
stress, stress, stress
tröttheten slet i mej
yrsel i bilen
trodde jag skulle svimma
måste jobba!
en morgon
grät jag hela vägen till jobbet
och på mitt rum
ringde barnmorskan och grät
- åk hem! sa hon.
tog med mej datorn hem.
hade blodbrist och lågt blodtryck
blev sjukskriven
lättnad!
dom ringde från jobbet
jag hade missat en grej.
tomt i huvudet
visste inte vad jag gjort...och inte gjort...
kopplade upp mej mot jobbet
hade visst glömt göra jättemycket
HJÄLP!
jobbade hemifrån under sjukskrivningen
ville kolla hur jag låg till
fixa till innan andra upptäckte
vågade inte köra själv
pusslade tider med min man
ett barn sjukt - fick stanna hemma
nästa barn sjukt - hemma ännu längre
ringde chefen: jag kommer inte imorgon heller
fick en utskällning
nästa dag ringde chefen
trodde han ville be om ursäkt
men inte
jag sa att det var orättvist, det han sagt.
fick en utskällning igen
massor av hemska anklagelser
att jag misskött mej, slarvat, inte ville jobba
jag började gråta.
klarade inte av att gå till jobbet
orkade inte möta min chef
personaltjejen tog chefens parti
stod helt ensam!
chefen vägrade godkänna mina tider
sa att jag fuskat - och inte jobbat som jag sagt
blev sjukskriven igen- tills barnet var fött
tog lång föräldraledighet
för att slippa!
samlade ihop mej och kontaktade facket
dom trodde på mej och pratade med chefen
- som sa upp sej
nu var väl allt ur världen
chefen var ju borta
min tjänst drogs in - jag fick en ny
skulle börja jobba i september
i april kom jag på
att jag inte åkt söderut mot jobbet på hela denna tiden
fick panikattacker i bilen
mannen skjutsade mej till jobbet
- ångest i bilen!!!!
tog bussen hem
- ångest, ångest, ångest
morgonen efter skulle jag åka buss
- fick panikattack på hållplatsen
tog mej hem igen
vågade inte åka buss heller
PANIK!
sjukskriven igen.
vad har min gamla chef sagt?
vad tror min nya chef om mej?
ingenting var ju sant
men vad hjälper det
när det bara är jag som vet
trött men kan inte sova
Var urtrött efter ett par nätter med dålig sömn, men kunde inte "sova middag" idag, trots att jag knappt orkade vara vaken. Jobbigt! Jag som aldrig brukar ha några sömnproblem. Kanske beror på medicinen.
Ikväll ska jag sitta uppe och vänta tills mannen kommer hem. I förrgår hade jag hunnit somna när han kom inklampande och naturligtvis vaknade jag och kunde inte somna om. Så i kväll håller jag mej vaken. Hoppas att han inte blir jättesen---gäääsp.
Jag har inte läst min halvtimme idag så jag får väl ta och göra det nu.
Kvällen blev förresten lika jobbig som jag anat.
Tre Trötta Trotsungar + Trött Tupplurslös Trettitreårsmamma = Totalkaos + TJAT
Positivt:
- lugn och skön mysmorgon utan tjat
Näää, kommer inte på mer
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att det var svalare idag
- tack för att jag har min familj
varför fick jag PanikÅngest?
Jag har grubblat lite på varför jag drabbats av PÅ och frågade min terapeut om hans syn.
Enligt honom berodde det på flera faktorer att man får paniksyndrom:
Genetiskt
Det kan finnas ärftliga faktorer som gör att man är mer benägen att utveckla panikångest.
Min mamma har haft detta (har hon berättat nu). Minns henne som ständigt tuggummituggande när vi var utanför hemmet.
Livssituationen
Om man har ett stressigt liv har man större risk att drabbas.
Jag har inget stressigt liv men däremot känner jag mej ofta stressad. Har lätt för att stressa upp mej och oroar mej i tid och otid.
Hur man agerar när man får panikkänslor
Han menar att om man känner panikkänslor men inte låter sig styras av dem så utvecklar man inte paniksyndrom.
Detta låter ju lätt, men i verkligheten är det ju inte det.
När det gäller bilkörningen är det solklart. Efter min andra panikattack i bilen blev jag så rädd för detta att jag valde att inte köra mer förrän jag fått hjälp.
Med den kunskap jag har idag om vad som händer i kroppen o.s.v. hade det ju varit en sak att fortsätta köra, men när man inte vet vad det är och man verkligen tror att man ska svimma så är det ju inte så konstigt att man undviker det.
Vad gäller min andra ångestgrej - att jag är rädd för att bli kissnödig har ångesten kommit successivt utan att jag reflekterat över det. Jag hade under graviditeten urinvägsinfektioner(GBS) som inte märktes och började gå på toa ofta, och fortsatte sedan med detta tills jag utvecklat "Överaktiv blåsa" = signalerna till hjärnan är störda och man kan bli akut kissnödig på 5 minuter.
Jag har ju gett efter för ångesten, men inte på ett medvetet plan. - kan man då säga att jag har valt hur jag skulle agera?
Nu ser jag ju att jag planerade hela mitt liv efter tillgången på toaletter och att jag gick på toa upp till 3 ggr innan jag skulle gå ut. Kunde inte ens gå till grannen utan att gå på toa.
Jag tycker det är konstigt
att terapeuten inte tog upp egenskaper i personligheten. Jag tror ju att mitt sätt att tänka och förhålla mej till verkligheten och mej själv har bäddat för panikångesten.
Enligt honom berodde det på flera faktorer att man får paniksyndrom:
Genetiskt
Det kan finnas ärftliga faktorer som gör att man är mer benägen att utveckla panikångest.
Min mamma har haft detta (har hon berättat nu). Minns henne som ständigt tuggummituggande när vi var utanför hemmet.
Livssituationen
Om man har ett stressigt liv har man större risk att drabbas.
Jag har inget stressigt liv men däremot känner jag mej ofta stressad. Har lätt för att stressa upp mej och oroar mej i tid och otid.
Hur man agerar när man får panikkänslor
Han menar att om man känner panikkänslor men inte låter sig styras av dem så utvecklar man inte paniksyndrom.
Detta låter ju lätt, men i verkligheten är det ju inte det.
När det gäller bilkörningen är det solklart. Efter min andra panikattack i bilen blev jag så rädd för detta att jag valde att inte köra mer förrän jag fått hjälp.
Med den kunskap jag har idag om vad som händer i kroppen o.s.v. hade det ju varit en sak att fortsätta köra, men när man inte vet vad det är och man verkligen tror att man ska svimma så är det ju inte så konstigt att man undviker det.
Vad gäller min andra ångestgrej - att jag är rädd för att bli kissnödig har ångesten kommit successivt utan att jag reflekterat över det. Jag hade under graviditeten urinvägsinfektioner(GBS) som inte märktes och började gå på toa ofta, och fortsatte sedan med detta tills jag utvecklat "Överaktiv blåsa" = signalerna till hjärnan är störda och man kan bli akut kissnödig på 5 minuter.
Jag har ju gett efter för ångesten, men inte på ett medvetet plan. - kan man då säga att jag har valt hur jag skulle agera?
Nu ser jag ju att jag planerade hela mitt liv efter tillgången på toaletter och att jag gick på toa upp till 3 ggr innan jag skulle gå ut. Kunde inte ens gå till grannen utan att gå på toa.
Jag tycker det är konstigt
att terapeuten inte tog upp egenskaper i personligheten. Jag tror ju att mitt sätt att tänka och förhålla mej till verkligheten och mej själv har bäddat för panikångesten.
sockersött
Som godnattsaga läste vi en bok om kärlek. Pinsamt tyckte Maxi.
Midi berättade att hon har fått kärleksbrev från två pojkar på dagis - Olle och Oliver.
Gulligt!
Hon är så söt och go, min lilla tjej.
Olle och Maxi är kompisar - Maxi blev knäpptyst när Midi berättade om kärleksbrevet. Undrar vad han tänkte!
Men Midi var nog inte kär i nån av dom, trodde hon. Hon får se.
Midi berättade att hon har fått kärleksbrev från två pojkar på dagis - Olle och Oliver.
Gulligt!
Hon är så söt och go, min lilla tjej.
Olle och Maxi är kompisar - Maxi blev knäpptyst när Midi berättade om kärleksbrevet. Undrar vad han tänkte!
Men Midi var nog inte kär i nån av dom, trodde hon. Hon får se.
kul med dåligt minne
fick en bokleverans med posten idag. Hade glömt bort att jag beställt böcker. Nice. Ska läsa mer av Paulo Coelho och så köpte jag "Befriad från ångest" av Lucinda Bassett. Den har fått bra omdömmen.
Nu ska jag käka lunch (rester) och sova en stund. I morse vaknade jag av mej själv vid 5.30 och kunde inte somna om. Typiskt!!! Mannen kommer inte hem efter jobbet idag, så jag behöver vara utvilad för att orka med kvällen. På fredagar brukar det vara lite extra trött och gnälligt. Måste ringa och påminna honom om att han ska skjutsa Maxi på fotbollsmatch imorgon bitti. Får bli en lugn kväll för hans del.
Nu ska jag käka lunch (rester) och sova en stund. I morse vaknade jag av mej själv vid 5.30 och kunde inte somna om. Typiskt!!! Mannen kommer inte hem efter jobbet idag, så jag behöver vara utvilad för att orka med kvällen. På fredagar brukar det vara lite extra trött och gnälligt. Måste ringa och påminna honom om att han ska skjutsa Maxi på fotbollsmatch imorgon bitti. Får bli en lugn kväll för hans del.
bibblan med barnen
Idag känner jag mej jättenöjd med mej själv!!! Efter min vanliga hämtrunda på fritids och dagis cyklade vi direkt till bibblan och lånade böcker. Hade ganska mycket ångest innan, men gjorde det ändå. Kändes himla skönt efteråt!
Lånade några böcker till mej. Började läsa lite ikväll och insåg att två av böckerna handlade om mammaliv. Känner jag inte för att läsa om!
Upptäckte idag att jag hade några låneböcker hemma som var försenade. Har nog aldrig inträffat tidigare. Har visst börjat släppa på min superkoll. Bra!!!! Tänk att det kan kännas positivt att ha glömt lånetiden....
Efter middagen cyklade jag till Apoteket och sen till ICA. När jag cyklade hem slog det mej att jag knappt haft någon ångest alls i affären. Hurra!!!!
Barnen och jag tog sovmorgon idag nu när vi inte hade nån tid att passa. Jag var optimist och satte klockan på 7.30. Sure! Mini vaknade vid 6 och sen kom dom andra två intassande vid 6.30. Så vi fick gott om tid och en mysig morgon tillsammans. Gör ett nytt försök imorgon....
Positivt:
* har ju skrivit tre saker här ovanför :-)*
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att det är jordgubbssäsong
- tack för att jag fick en mysig sovmorgon med barnen
vad behöver jag för att må bra?
Har funderat lite mer och bestämt mej för att utgå ifrån vad jag behöver, istället för vad jag ska uppnå, när jag sätter mina mål. På så sätt borde jag väl undvika att känna mej stressad.
För att må bra behöver jag (i stort sett) varje dag:
- bra mat
- motion
- frisk luft
- vara med barnen
- en aktivitet bara för min egen skull
- min blogg
Barnen går på dagis/fritids i två veckor till. För dessa veckor blir målet:
- lämna o hämta barn + handla vid behov = frisk luft och motion
- min egen aktivitet: läsa böcker (skönlitteratur) minst 30 minuter per dag
- skriva i bloggen varje dag
Dessutom har jag två väldigt ångestladdade saker att göra: midsommar och en begravning, som säkert kommer att ta mycket energi.
För att må bra behöver jag (i stort sett) varje dag:
- bra mat
- motion
- frisk luft
- vara med barnen
- en aktivitet bara för min egen skull
- min blogg
Barnen går på dagis/fritids i två veckor till. För dessa veckor blir målet:
- lämna o hämta barn + handla vid behov = frisk luft och motion
- min egen aktivitet: läsa böcker (skönlitteratur) minst 30 minuter per dag
- skriva i bloggen varje dag
Dessutom har jag två väldigt ångestladdade saker att göra: midsommar och en begravning, som säkert kommer att ta mycket energi.
mål och krav
Har funderat lite mer på hur jag ska ställa om min hjärna och sluta stressa. Operation hjärntvätt alltså :-)
Kravinventering
Kraven som ställs på mej från andra:
- terapeuten: förväntar sig ingenting
- Försäkr.kassan: min nya handläggare sa att dom inte lägger något krut på långtidssjukskrivna längre utan riktar in sig på nya fall. Ingen press därifrån än alltså (antar att det kommer vid 1-årsgränsen....)
- jobbet: min chef räknar inte med att jag är tillbaka i år
- läkaren: har varit väldigt försiktig när vi gjort arbetsträningsplaner, inga krav därifrån nu när jag börjat med medicin
- mannen: ställer upp i alla lägen.
- omgivningen: vissa tycker nog att det dragit ut på tiden - i trygga situationer verkar jag ju må bra - och dom vet ju INGENTING.
Så då är det bara mina egna krav på mej själv kvar.
Målet
Mitt mål är ju att jag ska kunna leva som jag vill - utan att styras av alla krav och förväntningar. När jag tänker så så känns ju inte "att åka till jobbet" som första steget att ta.
Det viktigaste för mej just nu är att:
- samla krafter och öka mitt allmänna väbefinnande
- lära mej att lyssna på mej själv
- lära känna mej själv
- förbättra min självkänsla
- lära mej att tänka mer positivt
- försöka sänka stressnivån i kroppen
Då kommer jag ha en stabilare grund att stå på. Och risken för att jag ska "trilla dit igen" minskar.
Detta är ju processer som tar lång tid och som man inte kan skynda på.
Den här bloggen är ju en bra start.
Kravinventering
Kraven som ställs på mej från andra:
- terapeuten: förväntar sig ingenting
- Försäkr.kassan: min nya handläggare sa att dom inte lägger något krut på långtidssjukskrivna längre utan riktar in sig på nya fall. Ingen press därifrån än alltså (antar att det kommer vid 1-årsgränsen....)
- jobbet: min chef räknar inte med att jag är tillbaka i år
- läkaren: har varit väldigt försiktig när vi gjort arbetsträningsplaner, inga krav därifrån nu när jag börjat med medicin
- mannen: ställer upp i alla lägen.
- omgivningen: vissa tycker nog att det dragit ut på tiden - i trygga situationer verkar jag ju må bra - och dom vet ju INGENTING.
Så då är det bara mina egna krav på mej själv kvar.
Målet
Mitt mål är ju att jag ska kunna leva som jag vill - utan att styras av alla krav och förväntningar. När jag tänker så så känns ju inte "att åka till jobbet" som första steget att ta.
Det viktigaste för mej just nu är att:
- samla krafter och öka mitt allmänna väbefinnande
- lära mej att lyssna på mej själv
- lära känna mej själv
- förbättra min självkänsla
- lära mej att tänka mer positivt
- försöka sänka stressnivån i kroppen
Då kommer jag ha en stabilare grund att stå på. Och risken för att jag ska "trilla dit igen" minskar.
Detta är ju processer som tar lång tid och som man inte kan skynda på.
Den här bloggen är ju en bra start.
min minibusa!
har varit på rymmen idag. Mamma var här på snabbvisit. Barnen var inne och altandörren stod öppen. Vi skulle bara kolla en grej på datorn-tog max ett par minuter- och vips var hon borta. Mamma gick ut och letade och hittade henne nere vid vägen - i sandaler och blöja. Hua! Kunde gått illa!!!!
Hon har verkligen börjat testa grejjer. Tidigare idag kom hon med en mugg full med mjölk. Hon hade själv tagit mjölkpaketet från kylskåpet och hällt upp. Ganska duktigt för en 2-åring ...
Ikväll är jag ensam med barnen. Mannen är på bio och skulle nog ta ett par öl efter. Det har gått bra. Har känt lite mer ångest, men överkomligt. Värmen spär på svimningsrädslan. Får se till att dricka ordentligt. Men det spär på min andra ångest...
Jämför jag med förra sommaren så är det ett jätteframsteg! När jag var ensam med barnen då och de skulle bada var jag tvungen att prata i telefon. Var rädd för att svimma när de låg i badet.
Jag kanske ska tänka igenom hur långt jag har kommit egentligen. Jag fokuserar bara på hur långt jag har kvar. Men jag har kommit ganska långt sen i höstas.
Positivt:
- jag har varit på skolavslutningen!!!
- jag har kört bil
- jag har umgåtts med min familj
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag hade mod att trotsa min ångest
- tack för att det har varit lite svalare idag
Hon har verkligen börjat testa grejjer. Tidigare idag kom hon med en mugg full med mjölk. Hon hade själv tagit mjölkpaketet från kylskåpet och hällt upp. Ganska duktigt för en 2-åring ...
Ikväll är jag ensam med barnen. Mannen är på bio och skulle nog ta ett par öl efter. Det har gått bra. Har känt lite mer ångest, men överkomligt. Värmen spär på svimningsrädslan. Får se till att dricka ordentligt. Men det spär på min andra ångest...
Jämför jag med förra sommaren så är det ett jätteframsteg! När jag var ensam med barnen då och de skulle bada var jag tvungen att prata i telefon. Var rädd för att svimma när de låg i badet.
Jag kanske ska tänka igenom hur långt jag har kommit egentligen. Jag fokuserar bara på hur långt jag har kvar. Men jag har kommit ganska långt sen i höstas.
Positivt:
- jag har varit på skolavslutningen!!!
- jag har kört bil
- jag har umgåtts med min familj
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag hade mod att trotsa min ångest
- tack för att det har varit lite svalare idag
piskor och morötter
Det här med alla krav
som jag ställer på mej själv.
Det är ju så att jag VILL bli bra igen.
Helst NU på en gång.
Men kraven känns som piskor
Jag måste lära mej att se det som en morot
- att bli frisk
Hur gör man?
Hur driver man sig framåt av lust
istället för av måsten
???????
(gör jag någonsin det???)
som jag ställer på mej själv.
Det är ju så att jag VILL bli bra igen.
Helst NU på en gång.
Men kraven känns som piskor
Jag måste lära mej att se det som en morot
- att bli frisk
Hur gör man?
Hur driver man sig framåt av lust
istället för av måsten
???????
(gör jag någonsin det???)
jag gjorde det!!!!
Jag följde med på skolavslutningen idag!
Jag är såååå glad och stolt över mej själv!
Ångesten började smyga sej på igår kväll, så innan jag gick och la mej tog jag 2 Atarax. Effekten ska vara i 12 timmar, alltså tills efter skolavslutningen (om inte annat en placeboeffekt). Vill inte ta dom samma dag för jag blir så trött av dom. Sov hela natten. Mannen la mini när jag gick och la mej och hon sov oxå.
Vi åkte dit i god tid och jag stod utanför med Maxis klass tills det var dags för dem att gå in i kyrkan. Mannen och tjejerna satt ytterst i en rad ganska långt bak, så jag gick och satte mej hos dom. Sen gick jag ut en liten stund innan det hela var slut och gick på toa. Vi stannade inte kvar så länge efter alla farväl (fast de flesta ses ju på fritids imorgon, så det är ju inte som det var när jag var liten) så vi slapp bilkaoset när alla ska hem samtidigt. Jag körde hem.
Kyrkan ångest:6
Bilkörning: ångest: 3
När vi kom hem fikade vi med kladdkaka, jordgubbar och grädde (Maxi tycker ju inte om tårta...hade visst glömt det....) och sen gick jag och la mej och sov en stund.
Så himla skönt det känns!!!!!!!!
Jag är såååå glad och stolt över mej själv!
Ångesten började smyga sej på igår kväll, så innan jag gick och la mej tog jag 2 Atarax. Effekten ska vara i 12 timmar, alltså tills efter skolavslutningen (om inte annat en placeboeffekt). Vill inte ta dom samma dag för jag blir så trött av dom. Sov hela natten. Mannen la mini när jag gick och la mej och hon sov oxå.
Vi åkte dit i god tid och jag stod utanför med Maxis klass tills det var dags för dem att gå in i kyrkan. Mannen och tjejerna satt ytterst i en rad ganska långt bak, så jag gick och satte mej hos dom. Sen gick jag ut en liten stund innan det hela var slut och gick på toa. Vi stannade inte kvar så länge efter alla farväl (fast de flesta ses ju på fritids imorgon, så det är ju inte som det var när jag var liten) så vi slapp bilkaoset när alla ska hem samtidigt. Jag körde hem.
Kyrkan ångest:6
Bilkörning: ångest: 3
När vi kom hem fikade vi med kladdkaka, jordgubbar och grädde (Maxi tycker ju inte om tårta...hade visst glömt det....) och sen gick jag och la mej och sov en stund.
Så himla skönt det känns!!!!!!!!
skolavslutning imorgon...
Aj, aj, aj. Mini sov inte på dagis och var jättetrött i eftermiddag. I ett obevakat ögonblick strax före middagen somnade hon och gick inte att väcka. Nu har hon vaknat och sitter och äter macka. Undrar hur länge vi får vara vakna ikväll....
Mannen har kommit på att det bästa man kan göra i värmen är att grejja i källaren, svalt och skönt. Så nu har han tagit ett nytt tag med kaklingen av toaletten nere. Det är 2,5 år sen han började riva ut den gamla inredningen. Han är lite snabb från tanke till handling ibland.
Har nog bestämt mej för att följa med på skolavslutningen. Jag tror jag kommer ångra mej annars. Får se om jag stannar utanför eller ställer mej längst bak i kyrkan. Fast jag bestämmer mej inte helt förrän imorgon. På så sätt hoppas jag att jag slipper förväntansångesten.
Positivt:
- jag cyklade till affären (ångest: 4)
- har varit glad och lugn med barnen idag
- har skrivit kommentarer i ett par bloggar jag läst
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag har så härliga barn
- tack för att jag har en händig man
Mannen har kommit på att det bästa man kan göra i värmen är att grejja i källaren, svalt och skönt. Så nu har han tagit ett nytt tag med kaklingen av toaletten nere. Det är 2,5 år sen han började riva ut den gamla inredningen. Han är lite snabb från tanke till handling ibland.
Har nog bestämt mej för att följa med på skolavslutningen. Jag tror jag kommer ångra mej annars. Får se om jag stannar utanför eller ställer mej längst bak i kyrkan. Fast jag bestämmer mej inte helt förrän imorgon. På så sätt hoppas jag att jag slipper förväntansångesten.
Positivt:
- jag cyklade till affären (ångest: 4)
- har varit glad och lugn med barnen idag
- har skrivit kommentarer i ett par bloggar jag läst
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag har så härliga barn
- tack för att jag har en händig man
angående förra inlägget
ha! ha! ha!
typiskt mej
jag måste vara Duktig som Sjukskriven.
uppfylla inbillade (?) krav
och prestera
varför?
trots att jag fick "ledigt" från KBT:n
känner jag ändå pressen
den 21/9 har det gått ett år
sen jag fick den där förb--ade panikattacken på bussen
ett år känns som nån magisk gräns
vet att jag inte ska tänka så
blir bara mer stressad av det
shit!!!!!!!!!!!!!!!!!
typiskt mej
jag måste vara Duktig som Sjukskriven.
uppfylla inbillade (?) krav
och prestera
varför?
trots att jag fick "ledigt" från KBT:n
känner jag ändå pressen
den 21/9 har det gått ett år
sen jag fick den där förb--ade panikattacken på bussen
ett år känns som nån magisk gräns
vet att jag inte ska tänka så
blir bara mer stressad av det
shit!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jakten på mej själv
Näää, jag har så dåligt samvete för att jag ska gå här hela sommaren utan "tillbakatilljobbet-träning". Fast jag vet att jag måste träna på att bara vara. Men sån är jag. Jag tycker att hela den här sjukskrivningsgrejjen är så himla jobbig!!! Måste hela tiden bevisa för mej själv och andra att jag inte mår bra och har rätt att vara sjukskriven. Tycker det är jobbigt med bekanta som varje gång frågar om jag börjat jobba än. Dom frågar inte hur jag mår, eller hur det går med bilkörningen. Till exmpel min svägerska L. Så numera mailar jag henne nån dag innan vi ska träffas så att hon vet läget.
Jag kom på vad jag ska göra med min sommar!
Har ju skrivit om att jag har en idealbild av mej själv och att jag har svårt att få fram mitt riktiga jag. Så den här sommaren ska jag ägna åt "Jakten på mej själv". Jämföra idealbilden mot verkligheten. Tänker använda kameran för illustrationer + leta efter saker som jag tycker är JAG.
Känner jag mej själv rätt så får jag nog uppdatera inläggen efter hand som sanningen kryper fram....
Det här känns roligt och spännande. Inte ofta jag känner det inför något nuförtiden...
barnprat
Kunde inte somna igår. Låg och hade ångest för det där jag sa om jobbet. Lät det som att jag inte vill jobba???? Så menade jag ju inte! Bara att jag vill ta det i min takt, och känna att jag gör det för min skull. Har ju känt att jag inte riktigt hänger med.
När jag väl hade somnat vaknade Mini. Vi slarvade igår med TV-tittandet. Det var Tintin på Bolibompa och hon satt och såg det med de stora barnen. Tycker mej se ett samband mellan TV-tittandet och nattvaket. Hon är väl som sin mamma - lättpåverkad och drömmer om det hon ser.
Och vi tänker så konstigt på natten. Mannen hämtade in henne till vår säng och sen låg vi och slumrade i ett par timmar medan hon låg och inte kunde somna. Istället för att sitta med henne en stund så att hon somnar om.
När jag började blogga tänkte jag inte skriva så mycket om barnen, men bloggen känns verkligen trååkig. Barnen är ju min stora glädjekälla.
Imorgon är det skolavslutning. Hua! Hur ska jag göra????? Terapueten sa att går det inte, så går det inte och det är OK. Men kommer du inte att bli besviken på dej själv när du inte kan vara den mamma som du vill vara?
Och som Maxis gulliga fröken sa, jag behöver ju inte vara inne i kyrkan. Maxi märker ju inte om jag väntar utanför.
Det lutar nog åt att jag följer med. Det är JAG som bestämmer över mitt liv!!!!!!
Hörde ett barn prata om jordgubbstårta när jag lämnade Maxi imorse. Just det ja, det brukar man ju ha på skolavslutningen. Får åka och handla i eftermiddag och baka en tårta ikväll.
Imorgon är mannen ledig och på torsdag och fredag ska jag och barnen ta sovmorgon, har jag tänkt. Nu när vi inte har skolan att passa. Sen är det två veckor kvar till mannens 6-veckorssemester. Dom veckorna är Maxi på "sommarläger" på dagarna och bussen går vid 8.
Nu ska jag surfa lite och sen ska jag nog gå och sova en stund.
När jag väl hade somnat vaknade Mini. Vi slarvade igår med TV-tittandet. Det var Tintin på Bolibompa och hon satt och såg det med de stora barnen. Tycker mej se ett samband mellan TV-tittandet och nattvaket. Hon är väl som sin mamma - lättpåverkad och drömmer om det hon ser.
Och vi tänker så konstigt på natten. Mannen hämtade in henne till vår säng och sen låg vi och slumrade i ett par timmar medan hon låg och inte kunde somna. Istället för att sitta med henne en stund så att hon somnar om.
När jag började blogga tänkte jag inte skriva så mycket om barnen, men bloggen känns verkligen trååkig. Barnen är ju min stora glädjekälla.
Imorgon är det skolavslutning. Hua! Hur ska jag göra????? Terapueten sa att går det inte, så går det inte och det är OK. Men kommer du inte att bli besviken på dej själv när du inte kan vara den mamma som du vill vara?
Och som Maxis gulliga fröken sa, jag behöver ju inte vara inne i kyrkan. Maxi märker ju inte om jag väntar utanför.
Det lutar nog åt att jag följer med. Det är JAG som bestämmer över mitt liv!!!!!!
Hörde ett barn prata om jordgubbstårta när jag lämnade Maxi imorse. Just det ja, det brukar man ju ha på skolavslutningen. Får åka och handla i eftermiddag och baka en tårta ikväll.
Imorgon är mannen ledig och på torsdag och fredag ska jag och barnen ta sovmorgon, har jag tänkt. Nu när vi inte har skolan att passa. Sen är det två veckor kvar till mannens 6-veckorssemester. Dom veckorna är Maxi på "sommarläger" på dagarna och bussen går vid 8.
Nu ska jag surfa lite och sen ska jag nog gå och sova en stund.
trötta barn och tjejträff
Har precis kommit hem från syjuntan med tjejkompisarna. Väldigt glatt och trevligt. Nästa gång blir det sommaravslutning. Vi ska till en restaurang på Öland. Puh, va skönt! Började krypa i mej av ångest om nån skulle föreslå att vi skulle ta bussen från stan. (Jag har inte åkt buss sen jag försökte åka till jobbet med buss i höstas och fick världens panikattack.) Och med onyktert sällskap vågar jag inte köra. Men till Öland blir det bil.
Eftermiddagen var ett enda kaos av gråtande barn. Alla tre var jättetrötta idag. Ingenting var roligt och dom bråkade om allt. Dessutom höll Mini på att somna hela tiden så jag var tvungen att hålla koll på henne. Som tur var kom mannen hem precis i tid för matlagningen. Efter maten var alla jätteglada och dom två stora spelade GoGos (?) ute och ville knappt sluta leka när det var dax för dusch. Ibland förstår jag mej inte riktigt på barnen. Men det är kanske tur det...
Jag ändrar till tre saker att skriva under Positivt. Jättesvårt att komma på!!!!
Positivt
- körde bil till och från terapin
- var glad ikväll
- lagade god middag
Tack
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag har vänner
- tack för att vi har rent vatten i kranen
Eftermiddagen var ett enda kaos av gråtande barn. Alla tre var jättetrötta idag. Ingenting var roligt och dom bråkade om allt. Dessutom höll Mini på att somna hela tiden så jag var tvungen att hålla koll på henne. Som tur var kom mannen hem precis i tid för matlagningen. Efter maten var alla jätteglada och dom två stora spelade GoGos (?) ute och ville knappt sluta leka när det var dax för dusch. Ibland förstår jag mej inte riktigt på barnen. Men det är kanske tur det...
Jag ändrar till tre saker att skriva under Positivt. Jättesvårt att komma på!!!!
Positivt
- körde bil till och från terapin
- var glad ikväll
- lagade god middag
Tack
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag har vänner
- tack för att vi har rent vatten i kranen
sommarlov
Inga förväntningar på mej från terapeutens sida inför sommaren, mer än att jag ska ha en bra sommar och njuta så mycket jag kan. Och en förhoppning om att jag inte ska bli sämre. Känns skönt!!!! Nu ska jag bara göra upp med mina egna krav oxå - "det vore ju bra om jag kan köra till jobbet i augusti"-tankar finns i min hjärna.
Jag tycker fortfarande att det är helt fantastiskt att han tog det här med att jag inte orkar mer på så stort allvar. Så pass att jag inte ens fick någon KBT-plan för sommaren.
Men det var ju ett stort genombrott att jag började lyssna på mej själv.
Vi bestämde att "att åka till jobbet" bara är ett delmål. Att målet är att jag ska kunna leva som jag vill, utan egna och andras krav. Jag sa att jag hade pressats av andras krav istället för att det var min vilja som drivit mej. Men det är ju svårt att säga högt, för det låter ju som att man inte vill jobba, och det är ju inte det jag menar. Mer kanske att tempot jag höll i KBT:n var anpassat till andras förväntningar.
Fick väldigt mycket sagt idag, faktiskt. Bloggen tyckte han var en bra idé och sen föreslog han en "Det här har jag gjort bra"-lista. Som jag ju redan gör (Positivt). Då föreslog han en "Jag är glad för"-lista. Som jag ju oxå gör (Tack).
Innan jag gick sa terapeuten leende "Du har en hel del Luther i dig, va?". Och så är det nog!
Min sommarplan
Planera in egentid
När hela familjen är hemma har jag lätt för att glömma bort mina behov. Att jag mår bra är lika viktigt som att altantaket blir utbytt!
Nivån jag ska hålla under sommaren
Handla själv på ICA
Åka till stan, köpcenter mm
Köra bilen med sällskap
Åka på utflykter typ badstrand
För att inte bli sämre ska jag:
- göra saker
- följa med på saker
kort sagt: LEVA
- vara uppmärksam på säkerhetsbeteenden
- stämma av ett par gånger under sommaren hur jag ligger till
Varningssignaler
som tyder på att det börjar gå bakåt:
- mer förväntansångest
- jobbigare i situationen
- jag får tvinga iväg mej
Strategi för att komma tillbaka
om det börjar gå bakåt ska jag:
- göra en KBT-plan för den situationen och följa den
tankar inför terapin
Jag känner mej jättestressad inför imorgon. Sista terapin på över två månader.
Jag tror det är bra att jag har börjat med den här bloggen, så att jag har något att samla tankarna kring i sommar och en ventil där jag kan få ur mej saker. Det är ju egentligen så terapin funkar för mej- plus att jag får stöd och vägledning förstås.
Drivkrafter
Jag har tänkt lite mer på varför det gick som det gick. Det som drev mej framåt så hårt var verkligen kraven jag kände från alla andra, och "hotet" om medicin. Måste hitta det inom mej istället. Men det känns lite "fult" för när man är sjukskriven känns det som att man ska sträva efter att till varje pris komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt.
"Livslust"
Detta att jag inte hittat någonting förrutom att jag behövs för barnen att leva för, har jag haft på min "pratlista" till terapin jättelänge - fast ganska långt ner eftersom jag inte tyckte det var det viktigaste att prata om. Det är ju inte så att jag inte vill leva. Och prio ett var tillbaka till jobbet!
Men ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag på att detta är jätteviktigt (ju).
Första steget mot att hitta livslusten är väl Positivt och Tack - punkterna som jag skriver varje kväll.
Stress
Att jag är så stressad är ju ett problem. T.ex. när vi äter så äter jag jättesnabbt och sen har jag jättesvårt att sitta och vänta på att barnen ska bli klara.
Och att jag stressar upp mej så i tankarna. Nu är jag ju till exempel jättestressad inför terapin imorgon.
Dålig självkänsla
Jag är jättekänslig för hur andra bemöter mej. Om den andre ler mot mej blir jag lättad och ler tillbaka. Men om någon är på dåligt humör tolkar jag ofta det som att de är sura på mej.
Krav
Det här med min kontrollpolis som gör att jag ljuger för mej själv för att hålla fast vid nån idealbild av som jag har av mej själv. Borde kanske ta reda på hur den här bilden ser ut. Det är väl därifrån alla krav på mej själv kommer (?)
Det som känns jättejobbigt och stressigt är vilka förväntningar terapeuten har på mej för sommaren, hur långt "ska" jag ha kommit när vi ses igen? Jaaaa....det är nog detta som jag vill prata om imorgon, som är det viktigaste inför sommaren. Mina drivkrafter och mål, hur jag ska göra för att inte hamna i samma fälla igen.
Positivt
- jag sitter ute och skriver i den ljumma kvällen
- jag har inte gnällt på värmen
- mina uteblommor lever och frodas
- jag har badat 2 ggr (i pool)
Tack
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att jag har en toppenmamma
- tack för att det är sommar
summering av dagen
Idag har jag om möjligt gjort ännu mindre än igår. Det är verkligen jobbigt varmt!
När jag skulle hämta Midi hos N vid halv sex satt dom och åt glass. Så sen åt hon inte speciellt mycket middag. Pappan sa något ursäktande om värmen. Har redan pratat med mamman om att Midi inte äter någon mat om hon får något i sig nån timme innan, och dom vet att vi brukar äta middag vid den tiden. Usch vad svårt det är med olika vanor när barnen leker hos andra!
Pratade om det med terapeuten och han sa att det är mina barn och jag kan bestämma precis vilka regler jag vill och säga till kompisens föräldrar. Jo visst, men i praktiken är det ju inte så lätt. Fast det där med mattiderna kan dom ju iallafall respektera.
Positivt:
- låg på en filt med Mini och tittade på molnen
- gick och la mej när jag var trött
- läste ut Dalai lama-boken
- följde inte med till brorsan när jag inte mådde bra
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att det finns skugga
- tack för att mina barn har vänner
När jag skulle hämta Midi hos N vid halv sex satt dom och åt glass. Så sen åt hon inte speciellt mycket middag. Pappan sa något ursäktande om värmen. Har redan pratat med mamman om att Midi inte äter någon mat om hon får något i sig nån timme innan, och dom vet att vi brukar äta middag vid den tiden. Usch vad svårt det är med olika vanor när barnen leker hos andra!
Pratade om det med terapeuten och han sa att det är mina barn och jag kan bestämma precis vilka regler jag vill och säga till kompisens föräldrar. Jo visst, men i praktiken är det ju inte så lätt. Fast det där med mattiderna kan dom ju iallafall respektera.
Positivt:
- låg på en filt med Mini och tittade på molnen
- gick och la mej när jag var trött
- läste ut Dalai lama-boken
- följde inte med till brorsan när jag inte mådde bra
Tack:
- tack för att jag finns
- tack för att jag är jag
- tack för att det finns skugga
- tack för att mina barn har vänner
oj, har sovit tre timmar
Fick jättemycket ångest på förmiddagen (förmodligen medicinen) och tog en Atarax (ångestdämpande). Gick och plockade lite och sen gick jag och la mej för att vila. Vaknade efter tre timmar. Hoppas att jag kan somna ikväll!!!Maxi har haft en kompis här under tiden som jag inte hann träffa. Hi! hi!
Mannen tog barnen med sig till min brorsa, men jag följde inte med. Midi är hos H och badar i hennes pool. Båda hennes bästisar har pool, lyxigt. Läste nånstans att på flygfoton över samhällen syns det fullt med runda prickar mellan husen. Det är alla pooler och jättestudsmattor som varje barnfamilj med självaktning har. Vi har varken eller och kommer inte att skaffa det heller. Det blir bara massa tjat och pass.
Fy vad det är varmt idag - över 30 grader. Det gjorde ingenting att jag sov bort dagen. Men det var lite klantigt att höja medicindosen på helgen när man vill vara med familjen...
Nu har jag inte kört bil sen i måndags. Vi har inte varit någonstans och efter jobbet (mannens) har det inte funnits tid till att ut och köra. Hade tänkt köra till brorsan. Inte stressa upp mej över det nu!!!! När jag blir piggare och medicinen verkar kommer det att gå lättare. Terapeuten sa att om man går bakåt så går det mycket fortare att komma tillbaka igen, för man har gjort det förrut och vet hur man ska göra. Och nu har jag ju dessutom medicinen, som ska dämpa ångesten ohc panikattackerna.
Så det kommer att gå så bra så!
Jag tänkte på det där med mitt mål innan jag somnade. Jag hade verkligen bara målet att komma tillbaka till jobbet, inte att kunna leva som jag gjort innan. Jag försökte uppfylla kraven som andra ställer på mej istället för att känna efter själv. Naturligtvis vill jag tillbaka till jobbet, men eftersom jag var så inställd på det så gladde jag mej nog inte tillräckligt åt delmålen. Och terapeuten pratade hela tiden om att jag skulle belöna mej själv när jag gjort nåt bra, men det där har jag inte riktigt fattat.
Mannen tog barnen med sig till min brorsa, men jag följde inte med. Midi är hos H och badar i hennes pool. Båda hennes bästisar har pool, lyxigt. Läste nånstans att på flygfoton över samhällen syns det fullt med runda prickar mellan husen. Det är alla pooler och jättestudsmattor som varje barnfamilj med självaktning har. Vi har varken eller och kommer inte att skaffa det heller. Det blir bara massa tjat och pass.
Fy vad det är varmt idag - över 30 grader. Det gjorde ingenting att jag sov bort dagen. Men det var lite klantigt att höja medicindosen på helgen när man vill vara med familjen...
Nu har jag inte kört bil sen i måndags. Vi har inte varit någonstans och efter jobbet (mannens) har det inte funnits tid till att ut och köra. Hade tänkt köra till brorsan. Inte stressa upp mej över det nu!!!! När jag blir piggare och medicinen verkar kommer det att gå lättare. Terapeuten sa att om man går bakåt så går det mycket fortare att komma tillbaka igen, för man har gjort det förrut och vet hur man ska göra. Och nu har jag ju dessutom medicinen, som ska dämpa ångesten ohc panikattackerna.
Så det kommer att gå så bra så!
Jag tänkte på det där med mitt mål innan jag somnade. Jag hade verkligen bara målet att komma tillbaka till jobbet, inte att kunna leva som jag gjort innan. Jag försökte uppfylla kraven som andra ställer på mej istället för att känna efter själv. Naturligtvis vill jag tillbaka till jobbet, men eftersom jag var så inställd på det så gladde jag mej nog inte tillräckligt åt delmålen. Och terapeuten pratade hela tiden om att jag skulle belöna mej själv när jag gjort nåt bra, men det där har jag inte riktigt fattat.
oro
Detta citat av Dalai lama hittade jag i hans bok Lycka!:
"Om det finns en lösning på problemet är det onödigt att oroa sig. Om det inte finns någon lösning är det meningslöst att oroa sig."
Det här måste jag tänka mer på, jag som alltid går och oroar mej för saker i förväg. Jag oroar mej ju till och med för saker som inte har blivit ett problem än (och som oftast aldrig blir det heller). Så onödigt!!!!
Idag har jag nästan inte gjort någonting. Har varit trött och yr. Förmodligen för att jag ökat medicinen till 20 mg.
Kommer att bli svårt att hitta positiva saker!
Positivt:
- jag har varit lugn och glad tillsammans med barnen
- jag kunde somna utan problem och sov hela natten
- jag har ökat till en hel tablett
Tack
- tack för att jag har ett hus att bo i
- tack för att jag har kunnat njuta av det fina vädret
- tack för att jag får hjälp med min ångest
- tack för att jag har en lillasyster som ringer ofta
"Om det finns en lösning på problemet är det onödigt att oroa sig. Om det inte finns någon lösning är det meningslöst att oroa sig."
Det här måste jag tänka mer på, jag som alltid går och oroar mej för saker i förväg. Jag oroar mej ju till och med för saker som inte har blivit ett problem än (och som oftast aldrig blir det heller). Så onödigt!!!!
Idag har jag nästan inte gjort någonting. Har varit trött och yr. Förmodligen för att jag ökat medicinen till 20 mg.
Kommer att bli svårt att hitta positiva saker!
Positivt:
- jag har varit lugn och glad tillsammans med barnen
- jag kunde somna utan problem och sov hela natten
- jag har ökat till en hel tablett
Tack
- tack för att jag har ett hus att bo i
- tack för att jag har kunnat njuta av det fina vädret
- tack för att jag får hjälp med min ångest
- tack för att jag har en lillasyster som ringer ofta
lite ledsen
Nu har mannen åkt iväg med Midi till logopeden. För två veckor sedan var det jag som körde henne dit. F---n oxå! Varför blev det så här???!!! Jag hade ju kommit så långt!!!! Hur kunde jag släppa taget?????
Fast jag vet ju varför.
Och nu måste jag ladda om.
Det jobbigaste är att jag inte har den där kraften som fick mej att göra saker jag egentligen inte vågar.
Och att jag är rädd för paniken igen. Inte bara när jag kör i 110.
Har inte haft någon panikattack på två veckor.
För jag har inte gjort något som jag egentligen inte vågar.
Och börjat med mina gamla säkerhetsbeteenden på det jag vågar.
Och då kan jag ju inte bli bättre.
På onsdag är det skolavslutning i kyrkan.
- 170 barn, 340 föräldrar + syskon och mormor och farfar och... helt packat i kyrkan.
Ska jag våga följa med????
Jag vet inte!
Men jag VILL!
När medicinen börjar verka kommer jag att må bättre!!!!
Har börjat med hel tablett idag.
Och jag klarar ju en hel del: lämnar och hämtar på dagis, cyklar till affären, kör bil med sällskap, gå på Coop.
Så helt tillbaka på noll är jag ju inte.
Egentligen är jag ju bara tillbaka nån månad.
Om man bortser från mina säkerhetsbeteenden.
Och inte räknar med promenaderna.
Men jag har inte varit ute och gått.
Det kanske går jättebra.
Börjar bli lite sugen på att pröva...
Fast jag vet ju varför.
Och nu måste jag ladda om.
Det jobbigaste är att jag inte har den där kraften som fick mej att göra saker jag egentligen inte vågar.
Och att jag är rädd för paniken igen. Inte bara när jag kör i 110.
Har inte haft någon panikattack på två veckor.
För jag har inte gjort något som jag egentligen inte vågar.
Och börjat med mina gamla säkerhetsbeteenden på det jag vågar.
Och då kan jag ju inte bli bättre.
På onsdag är det skolavslutning i kyrkan.
- 170 barn, 340 föräldrar + syskon och mormor och farfar och... helt packat i kyrkan.
Ska jag våga följa med????
Jag vet inte!
Men jag VILL!
När medicinen börjar verka kommer jag att må bättre!!!!
Har börjat med hel tablett idag.
Och jag klarar ju en hel del: lämnar och hämtar på dagis, cyklar till affären, kör bil med sällskap, gå på Coop.
Så helt tillbaka på noll är jag ju inte.
Egentligen är jag ju bara tillbaka nån månad.
Om man bortser från mina säkerhetsbeteenden.
Och inte räknar med promenaderna.
Men jag har inte varit ute och gått.
Det kanske går jättebra.
Börjar bli lite sugen på att pröva...
tacksamhet
Idag var jag på utvecklingssamtal för Midi på dagis. Hennes dagisfröken som vi tycker så mycket om får inte vara kvar till hösten. Usch, vad tråkigt. Det har varit extra skönt för mej för hon har också haft panikångest, så hon vet hur det är. När jag skulle berätta på skola o dagis om min sjukskrivning hade jag sån tur att båda "fröknarna" hade haft panikångest själva.
Midi är jätteduktig på att räkna, tycker bokstäver är jättekul och älskar att pyssla. Dessutom är hon väldigt självständig och inte beroende av vad kompisarna gör (känns skönt!!!). Dessutom var båda tjejerna väldigt omhändertagande - Midi ser till Mini om hon är ledsen, och Mini tar hand om lilla Olle som är ett halvår yngre men väldigt liten. Hon undrade om Maxi oxå är sån, och det är han. Då sa hon att det måste dom ju ha fått hemifrån, alla tre kan ju inte få den egenskapen av en slump. Undrar om hon säger så bara för att hon vet att jag mår dåligt och vill säga nåt snällt, tänkte jag. Så negativt! Klart hon inte gjorde. Och även om det var så så ljög hon ju inte utan sa vad hon tyckte. Måste bli bättre på att ta emot beröm!
Det har varit kanonhärligt väder ute och jag har passat på att njuta. Maxi följde med O hem efter skolan och var inte hemma förrän halv sju. Efter mat och bad ramlade han i säng och somnade bums. Killarna cyklar själva till och från varandra nu. Känns lite oroligt, det finns ju så mycket som kan hända med mopeder och sånt. Är inte orolig för att han ska sticka iväg, för det tror jag inte. Men nån gång måste man ju börja släppa taget och han är ju snart sju år och det är bara cykelväg.
Jag och tjejerna gjorde sällskap med N och hennes mamma och lillebror till kyrkan. Midi sjunger i barnkör och dom har spelat in en CD som vi fick köpa idag. Så i kväll har Jesuslåtarna gått varma.
Lillebror hade Maxis gamla shorts på sej. Han brukar få ärva våra pojkkläder. Känns jätteroligt för dom använder dom verkligen. Annat är det med otacksamma mej. När jag hade gett bort det jag tyckte var i fint skick fick jag tillbaka N:s urvuxna kläder. Bara det att det mest var sånt som hon hade ärvt i sin tur=jätteslitet och en del fläckar. Mycket tyckte jag var så dåligt att man inte ens kunde ge det till insamlingen. Pinsamt!!!! Men i det senaste lasset hittade Mini en stickad mössa som hon bara älskar och har på sej jämt. Spelar ingen roll om det är jättevarmt ute. Så det väger väl upp lite...
Vi har satt upp torkvindan (fast det var inte min förtjänst så jag kan inte skriva det under positivt, kanske under tack) ikväll. Fick såga ner plommonträdet för att det skulle få plats.Nu har vi nog tagit ner 5 fruktträd. Men vi har ju ändå 3 plommonträd, 1 körsbärsträd, 3 päronträd och 5 äppelträd kvar (på knappt 900 kvadrat!!!). Tyvärr står dom för tätt så ett par till försvinner nog. Ska nog tvätta lakan imorgon så att jag får stå ute och hänga tvätt. Det har jag verkligen saknat!!!
Jag har bestämt mej för att även skriva ner fyra saker som jag är tacksam över varje dag. Jag har lite svårt att uppskatta det jag har, tar nog mycket för givet och fokuserar gärna på det som jag inte har eller sånt som inte fungerar.
Positivt
- jag sa till Midis dagisfröken att vi tycker jättemycket om henne.
- jag satt ute i skuggan och bara var
- jag åt upp alla jordgubbarna som var kvar sen igår
- jag var glad och busig med barnen, trots att jag var jättetrött
Tack
- tack för att jag finns
- tack för att jag har så härliga och omtänksamma barn
- tack för att jag har en förstående man som alltid stöttar mej
- tack för att jag har en torkvinda
Midi är jätteduktig på att räkna, tycker bokstäver är jättekul och älskar att pyssla. Dessutom är hon väldigt självständig och inte beroende av vad kompisarna gör (känns skönt!!!). Dessutom var båda tjejerna väldigt omhändertagande - Midi ser till Mini om hon är ledsen, och Mini tar hand om lilla Olle som är ett halvår yngre men väldigt liten. Hon undrade om Maxi oxå är sån, och det är han. Då sa hon att det måste dom ju ha fått hemifrån, alla tre kan ju inte få den egenskapen av en slump. Undrar om hon säger så bara för att hon vet att jag mår dåligt och vill säga nåt snällt, tänkte jag. Så negativt! Klart hon inte gjorde. Och även om det var så så ljög hon ju inte utan sa vad hon tyckte. Måste bli bättre på att ta emot beröm!
Det har varit kanonhärligt väder ute och jag har passat på att njuta. Maxi följde med O hem efter skolan och var inte hemma förrän halv sju. Efter mat och bad ramlade han i säng och somnade bums. Killarna cyklar själva till och från varandra nu. Känns lite oroligt, det finns ju så mycket som kan hända med mopeder och sånt. Är inte orolig för att han ska sticka iväg, för det tror jag inte. Men nån gång måste man ju börja släppa taget och han är ju snart sju år och det är bara cykelväg.
Jag och tjejerna gjorde sällskap med N och hennes mamma och lillebror till kyrkan. Midi sjunger i barnkör och dom har spelat in en CD som vi fick köpa idag. Så i kväll har Jesuslåtarna gått varma.
Lillebror hade Maxis gamla shorts på sej. Han brukar få ärva våra pojkkläder. Känns jätteroligt för dom använder dom verkligen. Annat är det med otacksamma mej. När jag hade gett bort det jag tyckte var i fint skick fick jag tillbaka N:s urvuxna kläder. Bara det att det mest var sånt som hon hade ärvt i sin tur=jätteslitet och en del fläckar. Mycket tyckte jag var så dåligt att man inte ens kunde ge det till insamlingen. Pinsamt!!!! Men i det senaste lasset hittade Mini en stickad mössa som hon bara älskar och har på sej jämt. Spelar ingen roll om det är jättevarmt ute. Så det väger väl upp lite...
Vi har satt upp torkvindan (fast det var inte min förtjänst så jag kan inte skriva det under positivt, kanske under tack) ikväll. Fick såga ner plommonträdet för att det skulle få plats.Nu har vi nog tagit ner 5 fruktträd. Men vi har ju ändå 3 plommonträd, 1 körsbärsträd, 3 päronträd och 5 äppelträd kvar (på knappt 900 kvadrat!!!). Tyvärr står dom för tätt så ett par till försvinner nog. Ska nog tvätta lakan imorgon så att jag får stå ute och hänga tvätt. Det har jag verkligen saknat!!!
Jag har bestämt mej för att även skriva ner fyra saker som jag är tacksam över varje dag. Jag har lite svårt att uppskatta det jag har, tar nog mycket för givet och fokuserar gärna på det som jag inte har eller sånt som inte fungerar.
Positivt
- jag sa till Midis dagisfröken att vi tycker jättemycket om henne.
- jag satt ute i skuggan och bara var
- jag åt upp alla jordgubbarna som var kvar sen igår
- jag var glad och busig med barnen, trots att jag var jättetrött
Tack
- tack för att jag finns
- tack för att jag har så härliga och omtänksamma barn
- tack för att jag har en förstående man som alltid stöttar mej
- tack för att jag har en torkvinda
mer självkänsla
Efter att ha sovit på saken:
har nog inte så bra "yttre" självkänsla heller.
Min nya blommiga väska som min man tyckte var ful - den använder jag inte. Och kläder som inte är helt vanliga vill jag nog ha någon som "godkänner" innan jag använder dem (min man, systeryster eller mamma). Fast sen bryr jag mej inte om vad andra tycker. Fast jag blir bättre och bättre på det. När Maxi var liten och jag mådde dåligt var jag osäker på allt. Jag tyckte till och med att hans ovanliga namn var jättejobbigt och ångrade nästan att vi inte döpt honom till något vanligt. Presenterade honom alltid med smeknamnet. Han som har det finaste namnet jag vet! Jag blir glad och stolt varje gång jag tänker på det!
Jag har en stark kontrollpolis som även bestämmer vad jag ska tänka och känna, har jag märkt Jag har en bild av hur jag vill att jag ska vara och blundar för det som inte passar in. Det är jättesvårt för mej att få fram den innersta sanningen. Får ofta ta det i små steg och verkligen tvinga fram det. Även i terapin är det så. Jag säger en sak den ena gången och nästa gång säger jag: "jag har tänkt lite mer på det där och det är nog så här egentligen...".
Därför är den här bloggen så bra. För när jag väl har skrivit en sanning så kan jag ju inte gömma undan den igen.
självkänsla
Hade gått och lagt mej men kom på detta och tänkte att det är bättre att blogga om det en stund än att ligga och fundera på det halva natten.
Först tänkte jag bara ha den här bloggen superhemlig, bara för mej. Men sen behövde jag hjälp av min man, så nu läser han den. Idag berättade jag om den för systeryster, så hon kommer nog oxå att läsa den. Jag kan ändå skriva precis det jag vill, behöver inte censurera mej för dem. Kom på att jag behöver träna mej på att stå för mina tankar.
Och kom osökt att tänka på självkänsla.
När jag har tänkt på självkänsla tidigare har jag nog mest tänkt på yttre saker: jag behöver inte fixa till mej för att träffa folk, jag följer inte modet om jag inte vill, jag tycker inte det är viktigt att vara jättesmal (bara att trivas med sin vikt), har inget perfekt hem.... HELT oberörd är jag väl inte, men är någon det? Det handlar väl isåfall om vilken bild av mej själv jag vill visa andra.
Men det viktigaste är väl insidan och där har jag rätt dålig självkänsla. Jag vågar stå för mina värderingar och åsikter i sakfrågor, Men tycker det är jobbigt att stå för tankar och känslor och att "lämna ut mej". T.ex. lämna kommentarer på andras bloggar, bjuda hem folk som jag inte brukar umgås med, säga och göra saker som "avslöjar mej" och gör mej sårbar (t.ex. om jag tycker om någon), skriva den här bloggen när jag känner folk som läser den.
Får tänka mer imorgon. Nu är det läggdax. God natt!
Först tänkte jag bara ha den här bloggen superhemlig, bara för mej. Men sen behövde jag hjälp av min man, så nu läser han den. Idag berättade jag om den för systeryster, så hon kommer nog oxå att läsa den. Jag kan ändå skriva precis det jag vill, behöver inte censurera mej för dem. Kom på att jag behöver träna mej på att stå för mina tankar.
Och kom osökt att tänka på självkänsla.
När jag har tänkt på självkänsla tidigare har jag nog mest tänkt på yttre saker: jag behöver inte fixa till mej för att träffa folk, jag följer inte modet om jag inte vill, jag tycker inte det är viktigt att vara jättesmal (bara att trivas med sin vikt), har inget perfekt hem.... HELT oberörd är jag väl inte, men är någon det? Det handlar väl isåfall om vilken bild av mej själv jag vill visa andra.
Men det viktigaste är väl insidan och där har jag rätt dålig självkänsla. Jag vågar stå för mina värderingar och åsikter i sakfrågor, Men tycker det är jobbigt att stå för tankar och känslor och att "lämna ut mej". T.ex. lämna kommentarer på andras bloggar, bjuda hem folk som jag inte brukar umgås med, säga och göra saker som "avslöjar mej" och gör mej sårbar (t.ex. om jag tycker om någon), skriva den här bloggen när jag känner folk som läser den.
Får tänka mer imorgon. Nu är det läggdax. God natt!
tänka positivt (dag 5)
Nu ska jag börja bli mer positiv. Cattis skriver idag i sin blogg om en övning man kan göra. Ska börja på försök redan idag. Har plockat fram Mia Törnbloms Självkänsla nu! Ska börja läsa den imorgon.
Har inte hänt nåt nytt på medicinfronten. Va skönt! Så jag struntar i att skriva om det. Har nog uppnått mitt syfte, att gå in i det här utan några förutfattade meningar och bara registrera vad som händer. Var ju skitskraj för biverkningslistan+att E blev så dålig när hon började, men det har ju gått bra. Ska ta en halv tablett imorgon oxå och sen ökar jag nog till en hel.
Idag har barnen lekt hela dagen. Maxi hade kompis O här på förmiddagen och Midi lekte med N. Mini fick vara med hela tiden. Hon tycker verkligen om N. Så till lunch hade vi fem barn. Härligt! Jag tycker verkligen det är kul när barnen har kompisar här (utom när jag är ensam hemma, då får jag ångest av allt ansvar).
På eftermiddagen lekte Maxi med M och vi blev ditbjudna på fika. Trevligt! Men middagen blev lite sen. Åt inte förrän halv sju och då var Mini supertrött. Fast hon åt bra ändå. Hon var nog jättehungrig. Ville inte ha nån fika för hon kom på att hon kunde gunga själv på deras gunga, tog fart och allt. (ska sänka vår så att hon kan sätta sig själv.)
Vår nationaldagstradition med rabarberpaj som vi började med förra året missade vi i år. Bara Mini var hemma, så vi struntade i det. Så nu är det nog ingen tradition längre?!
Positiva saker som hänt idag:
- jag har inte varit arg på barnen
- jag har börjat fokusera på positiva saker som händer under dagen
- jag har vattnat blommorna
förbättringsområden
Gäääsp, är jättetrött och har fått sovmorgon men jag kan inte somna om. Tittade på film igårkväll-Departed. Fick ta bort textningen för jag fick så ont i huvudet av att läsa. Är det medicinen? När jag skulle somna kändes det åter igen som om jag druckit en kanna kaffe: jag var trött men tankarna körde rally i huvudet. Och likadant nu. Vi väcktes vid halv sju av två tjejer som kom inspringande hand i hand och ropade: "Ho Ho Här kommer viii"
Det här är är förbättringsområden jag hittat:
- för höga krav på mej sjäv
- stressad
- är nästan aldrig riktigt närvarande
- stort kontrollbehov
- oroar mej för saker som inte hänt (och oftast aldrig inträffar)
- katastroftänker om saker som inte hänt
- katastroftänker om saker som hänt
- låg självkänsla, tror jag
- (för) hög moral + rädsla för att "åka fast"
Skulle ju skriva det i en positiv anda, men jag raddade visst upp det som om rubriken varit "detta är mina problem".
När vi jobbade med min skräck för att köra bil sa terapeuten att jag katastroftänker om döden. Hemma vände jag på det och tänkte "Varför vill jag leva?" och då kom jag inte på några anledningar förrutom att jag vill vara med barnen och mannen + att nära o kära skulle bli ledsna. Inte så bra va? Sen tänkte jag att det säkert var så eftersom det mesta utanför hemmet just nu är förenat med ångest.
Man får väl ta en sak i taget. Som jag (omedvetet) gjort med våra matvanor : jag har kört en sak i taget tills det gått automatiskt och sen fokuserat på nåt nytt: grönsaker, fullkorn, socker, fetter...och just nu är det fisk. Små förändringar under lång tid.
Jag har ju lagt mej till med dessa tankesätt under hela mit liv, så det måste ju få ta tid att rätta till.
I terapin har vi ju börjat nosa lite på mina krav på mej själv. Men på måndag är ju sista gången innan sommaren och jag känner att jag vill ha några verktyg att jobba med under sommaren.
Det här är är förbättringsområden jag hittat:
- för höga krav på mej sjäv
- stressad
- är nästan aldrig riktigt närvarande
- stort kontrollbehov
- oroar mej för saker som inte hänt (och oftast aldrig inträffar)
- katastroftänker om saker som inte hänt
- katastroftänker om saker som hänt
- låg självkänsla, tror jag
- (för) hög moral + rädsla för att "åka fast"
Skulle ju skriva det i en positiv anda, men jag raddade visst upp det som om rubriken varit "detta är mina problem".
När vi jobbade med min skräck för att köra bil sa terapeuten att jag katastroftänker om döden. Hemma vände jag på det och tänkte "Varför vill jag leva?" och då kom jag inte på några anledningar förrutom att jag vill vara med barnen och mannen + att nära o kära skulle bli ledsna. Inte så bra va? Sen tänkte jag att det säkert var så eftersom det mesta utanför hemmet just nu är förenat med ångest.
Man får väl ta en sak i taget. Som jag (omedvetet) gjort med våra matvanor : jag har kört en sak i taget tills det gått automatiskt och sen fokuserat på nåt nytt: grönsaker, fullkorn, socker, fetter...och just nu är det fisk. Små förändringar under lång tid.
Jag har ju lagt mej till med dessa tankesätt under hela mit liv, så det måste ju få ta tid att rätta till.
I terapin har vi ju börjat nosa lite på mina krav på mej själv. Men på måndag är ju sista gången innan sommaren och jag känner att jag vill ha några verktyg att jobba med under sommaren.
dag 4
Idag har jag inte haft någon huvudvärk. Lite ångest men inte hela tiden. När jag äter blir jag helt plötsligt proppmätt, åt ändå upp middagen och mådde jätteilla efter - trots att det var lite mindre än vad jag brukar äta. Skulle äta upp ycket på Minis Piggelinglass men den smakade jätteilla så jag fick slänga den.
Kanske är det därför jag har gått ner 1 kg sedan i lördags.
-Tänkte på min KBT när jag läste ett stycke i Pilgrimsresan: "Jag frågade varför han inte hade lärt mig Rams andning tidigare, eftersom jag varit trött många gånger förr under vår vandring. "För att du aldrig har visat det...""
Så var det. Jag var jättetrött ett bra tag men sa inget. Eller rättare sagt, jag sa det en gång men då började terapeuten prata om medicin. Så sedan höll jag min trötthet för mej själv, för någon medicin skulle jag minsann INTE ha!! Minns att jag tyckte det var jobbigt att jag inte kunde prata om hur jobbigt det var i bland med alla övningar, på terapin. Alla har väl vissa svackor i träningen, även om man har medicin, tänkte jag, och kände mej jättearg på terapeuten.
Skulle nog ha sagt allt det där, men jag kände en period att jag inte fick lika bra kontakt längre (var det när jag bytte till första tiden på måndagar?), han kändes trött och lite ointresserad. Skulle jag väl också ha sagt tidigare....pratade ut ordentligt för tre gånger sedan (efter det att jag "hetstränat" i en vecka p.g.a. att han sa gången innan att det "går lite segt" m.m.) . Efter den gången har terain varit bra igen.
Känner mej inte lika ihåligt trött längre på kvällarna, men att ha "måsten" under veckan, som KBT-träningen innebär, känns fortfarande övermäktigt. Bäst att ta det lugnt. Ska börja med lite promenader när jag känner för det iallafall. Börjar med min "säkra" runda.
Kanske är det därför jag har gått ner 1 kg sedan i lördags.
-Tänkte på min KBT när jag läste ett stycke i Pilgrimsresan: "Jag frågade varför han inte hade lärt mig Rams andning tidigare, eftersom jag varit trött många gånger förr under vår vandring. "För att du aldrig har visat det...""
Så var det. Jag var jättetrött ett bra tag men sa inget. Eller rättare sagt, jag sa det en gång men då började terapeuten prata om medicin. Så sedan höll jag min trötthet för mej själv, för någon medicin skulle jag minsann INTE ha!! Minns att jag tyckte det var jobbigt att jag inte kunde prata om hur jobbigt det var i bland med alla övningar, på terapin. Alla har väl vissa svackor i träningen, även om man har medicin, tänkte jag, och kände mej jättearg på terapeuten.
Skulle nog ha sagt allt det där, men jag kände en period att jag inte fick lika bra kontakt längre (var det när jag bytte till första tiden på måndagar?), han kändes trött och lite ointresserad. Skulle jag väl också ha sagt tidigare....pratade ut ordentligt för tre gånger sedan (efter det att jag "hetstränat" i en vecka p.g.a. att han sa gången innan att det "går lite segt" m.m.) . Efter den gången har terain varit bra igen.
Känner mej inte lika ihåligt trött längre på kvällarna, men att ha "måsten" under veckan, som KBT-träningen innebär, känns fortfarande övermäktigt. Bäst att ta det lugnt. Ska börja med lite promenader när jag känner för det iallafall. Börjar med min "säkra" runda.
stress
Har tänkt på en sak. Jag är så himla uppskruvad och stressig i huvudet. Är aldrig helt närvarande. Även om jag sitter ute i trädgården så har jag tankarna någon annanstans - har ångest/oro för sånt som ska hända, har ångest för saker som hänt/inte hänt eller stress för saker som ska göras.
För mitt liv i sig är verkligen inte stressigt!
Läser just nu Pilrimsresan av Paulo Coelho. (Och Lycka av Dalai Lama, men den räknar jag in i facklitteratur. SKönlitteratur är veckans "läxa") Blir man verkligen lugn av. Handlar om en man som söker sig själv och sanningen om livet.
Nu ska jag cykla och handla. Maxi är hos en kompis och vill ha sina kulor så jag ska lämna dom först. Kul att barnen spelar kula!
För mitt liv i sig är verkligen inte stressigt!
Läser just nu Pilrimsresan av Paulo Coelho. (Och Lycka av Dalai Lama, men den räknar jag in i facklitteratur. SKönlitteratur är veckans "läxa") Blir man verkligen lugn av. Handlar om en man som söker sig själv och sanningen om livet.
Nu ska jag cykla och handla. Maxi är hos en kompis och vill ha sina kulor så jag ska lämna dom först. Kul att barnen spelar kula!
dag 3
Idag har jag haft lite mindre huvudvärk. Dock har jag haft ångest hela dagen. Fast det kan ha berott på att jag var på föräldramöte ikväll. Har lagt in en fråga på SPS om man ska öka dosen eller inte. Min spontana tanke är annars att ta halv dos en vecka för att vara på den säkra sidan.
Det var föräldramöte inför ettan. Vi fick se klassrummet och träffa fröken. Hon var 60+ men verkade vara ung i sinnet. Två av Maxis kompisar kom i samma klass. Och två av tjejerna från dagis som bor i närheten. Han var vaken när vi kom hem (mamma var barnvakt) och blev glad - sen var han så uppspelt att han inte somnade förrän efter nio.
Jag har fått en kommentar tillbaka i bloggen. Va kul.
Uppdatering:
Kunde inte somna. Kände mej lite speedad, som när man druckit för mycket kaffe. Jobbigt. När jag tänker efter har jag nog känt mej lite så på dagarna också. Och allting känns liksom klarare, tydligare. Både tankarna och omgivningen. Ser allting med större kontraster.
Det var föräldramöte inför ettan. Vi fick se klassrummet och träffa fröken. Hon var 60+ men verkade vara ung i sinnet. Två av Maxis kompisar kom i samma klass. Och två av tjejerna från dagis som bor i närheten. Han var vaken när vi kom hem (mamma var barnvakt) och blev glad - sen var han så uppspelt att han inte somnade förrän efter nio.
Jag har fått en kommentar tillbaka i bloggen. Va kul.
Uppdatering:
Kunde inte somna. Kände mej lite speedad, som när man druckit för mycket kaffe. Jobbigt. När jag tänker efter har jag nog känt mej lite så på dagarna också. Och allting känns liksom klarare, tydligare. Både tankarna och omgivningen. Ser allting med större kontraster.
inte så konstigt egentligen
att jag har tappat bort mej själv. (Nu är jag här igen...)
I 7,5 år har jag varit helt fokuserad på graviditeter och barn. Läst om barn, pratat om barn, tänkt på barn. När jag har handlat har jag köpt kläder och saker till barnen, möjligen till mannen, nästan aldrig till mej själv. Nu känner jag att jag har tröttnat på allt barnprat (dock inte tröttnat på barnen) och vill ägna tid åt mej själv. Hallåååå!!!Nån där????
En del försummar sitt förhållande när barnen kommer, så att kärleken försvinner. Jag har försummat mej själv.
Min chef och personaltjejen Frida har ringt idag. Via en högtalartelefon. Hur kul är det att prata då???!
Vi skulle ju ha hört av oss till dej förra veckan sa Frida, men det var fullt upp. Hon skulle ha hört av sej för tre veckor sen. Sa att jag fått ett bakslag. Det är ju bra om du hör av dej till oss oxå så vi får veta hur du mår, sa Frida.
Och då sa jag: INGENTING!
Vad jag hatar detta att jag bara tiger och tar emot!
Skulle ha sagt:
1) vi bestämde att du skulle ringa så då antar jag att du ringer när du får tid.
2)jag blev sämre i förra veckan och ville prata med läkaren först innan jag hörde av mej
3)den första tanken som dyker upp i huvudet när man mår dåligt är ju inte direkt att man måste ringa till jobbet.
Varför säger jag inget??? Det kändes som en anklagelse. Då måste man ju säga ifrån.
Måste verkligen jobba med detta. Blir ju helt ohållbart när jag är tillbaka på jobbet igen om jag inte kan sätta gränser.
Vi ska höras av om en månad igen.
I 7,5 år har jag varit helt fokuserad på graviditeter och barn. Läst om barn, pratat om barn, tänkt på barn. När jag har handlat har jag köpt kläder och saker till barnen, möjligen till mannen, nästan aldrig till mej själv. Nu känner jag att jag har tröttnat på allt barnprat (dock inte tröttnat på barnen) och vill ägna tid åt mej själv. Hallåååå!!!Nån där????
En del försummar sitt förhållande när barnen kommer, så att kärleken försvinner. Jag har försummat mej själv.
Min chef och personaltjejen Frida har ringt idag. Via en högtalartelefon. Hur kul är det att prata då???!
Vi skulle ju ha hört av oss till dej förra veckan sa Frida, men det var fullt upp. Hon skulle ha hört av sej för tre veckor sen. Sa att jag fått ett bakslag. Det är ju bra om du hör av dej till oss oxå så vi får veta hur du mår, sa Frida.
Och då sa jag: INGENTING!
Vad jag hatar detta att jag bara tiger och tar emot!
Skulle ha sagt:
1) vi bestämde att du skulle ringa så då antar jag att du ringer när du får tid.
2)jag blev sämre i förra veckan och ville prata med läkaren först innan jag hörde av mej
3)den första tanken som dyker upp i huvudet när man mår dåligt är ju inte direkt att man måste ringa till jobbet.
Varför säger jag inget??? Det kändes som en anklagelse. Då måste man ju säga ifrån.
Måste verkligen jobba med detta. Blir ju helt ohållbart när jag är tillbaka på jobbet igen om jag inte kan sätta gränser.
Vi ska höras av om en månad igen.
säga Nej
Jag har alltid en massa tankar som skuttar runt i huvudet på måndagar när jag varit på terapin. Därför blir det många inlägg idag...
Det här med att säga Nej.
Jag har tidigare sagt på terapin att jag inte har svårt att säga nej på grund av krav från andra utan att det är mina egna krav på hur jag vill vara som styr. Sant men inte hela sanningen. Jag har inga problem med att säga nej om jag inte kan, inte orkar eller kan motivera det med någon annan yttre omständighet. Då kan jag "rättfärdiga" nejet inför mej själv.
Däremot har jag jättesvårt att säga nej när jag inte vill. Vet inte ens om jag känner efter om jag vill eller inte innan jag svarar. Jag vill väl inte såra den andra och så vet jag ju hur tråkigt det är att få ett nej. Jag har väldigt lätt för att sätta mej in i olika situationer och kommer ihåg mina känslor ända sen jag var liten. Empati är väl en god egenskap men i detta fallet blir det ju lite fel. Jag försöker skydda andra från känslor som jag tycker är jobbiga (som att få ett nej) på bekostnad av mej själv. Och det är ju inte ens säkert att andra känner på samma sätt som jag skulle ha gjort.
Det viktigaste jag måste träna på för att komma nån vart med mej själv är väl att känna efter och lyssna till vad jag vill. Ganska självklart när jag tänker efter. Ska jag kunna förändra mitt liv måste jag ju veta hur jag vill ha det!
Så enkelt det låter men jag tycker det är jättesvårt!
Den enda jag lyssnar till är ju min Panikångest, men den skriker så högt så det går inte att missa! Och ångesten ska jag ju inte lyssna på...
Tror att jag har fått panikångest för att jag aldrig lyssnar på mej själv och då har kroppen tagit till ordentligt för att få mej att fatta. Är det så så var det ju tur att jag inte började med medicin tidigare. Då hade jag väl dövat signalerna och kört vidare i samma anda. De senaste två veckorna har jag ju insett hur fel min inställning till mej själv och livet är. Och nu har jag ju medicinen som ett stöd i mitt förändringsarbete. En viktig skillnad!
Det här med att säga Nej.
Jag har tidigare sagt på terapin att jag inte har svårt att säga nej på grund av krav från andra utan att det är mina egna krav på hur jag vill vara som styr. Sant men inte hela sanningen. Jag har inga problem med att säga nej om jag inte kan, inte orkar eller kan motivera det med någon annan yttre omständighet. Då kan jag "rättfärdiga" nejet inför mej själv.
Däremot har jag jättesvårt att säga nej när jag inte vill. Vet inte ens om jag känner efter om jag vill eller inte innan jag svarar. Jag vill väl inte såra den andra och så vet jag ju hur tråkigt det är att få ett nej. Jag har väldigt lätt för att sätta mej in i olika situationer och kommer ihåg mina känslor ända sen jag var liten. Empati är väl en god egenskap men i detta fallet blir det ju lite fel. Jag försöker skydda andra från känslor som jag tycker är jobbiga (som att få ett nej) på bekostnad av mej själv. Och det är ju inte ens säkert att andra känner på samma sätt som jag skulle ha gjort.
Det viktigaste jag måste träna på för att komma nån vart med mej själv är väl att känna efter och lyssna till vad jag vill. Ganska självklart när jag tänker efter. Ska jag kunna förändra mitt liv måste jag ju veta hur jag vill ha det!
Så enkelt det låter men jag tycker det är jättesvårt!
Den enda jag lyssnar till är ju min Panikångest, men den skriker så högt så det går inte att missa! Och ångesten ska jag ju inte lyssna på...
Tror att jag har fått panikångest för att jag aldrig lyssnar på mej själv och då har kroppen tagit till ordentligt för att få mej att fatta. Är det så så var det ju tur att jag inte började med medicin tidigare. Då hade jag väl dövat signalerna och kört vidare i samma anda. De senaste två veckorna har jag ju insett hur fel min inställning till mej själv och livet är. Och nu har jag ju medicinen som ett stöd i mitt förändringsarbete. En viktig skillnad!
lämnat en kommentar
Nu har jag för första gången lämnat en kommentar i någons blogg. Har aldrig vågat göra det innan, även om jag ibland velat.
På terapin idag pratade vi om hur jag vill vara som vän. Jag hade ju fått i läxa att lista viktiga vänegenskaper. De saker som jag ska jobba vidare med är:
- säga ifrån när det är nåt jag blir irriterad över / inte vill
ofta går jag och retar upp mej på nåt och sen vräker jag ur mej det vid helt fel tidpunkt. Jag drar på det jag vill säga eftersom jag vet att det oftast blir fel när jag väl säger det. Vi tränade lite på hur man ska säga saker. Man ska utgå från sina känslor eftersom känslor aldrig kan vara fel och sen ge konkreta exempel. Man ska oxå komma med förslag på lösning, så man måste ju ha tänkt igenom problemet noga innan man tar upp det. Brukar tänka på detta när jag ska ta upp något problem med mannen men har inte tänkt så när det gäller vänner.
- bli bättre på att höra av mej
varför ringer jag inte fast det är personer som jag vill vara vän med? Jag tror att det är för att jag är så himla rädd för att störa. Lite samma känsla som att jag ibland har svårt att ringa och bjuda hem folk, fråga nån om vi ska ut o gå, o.s.v. Inte nära vänner men trevliga personer som man stöter på. Är inte rädd för ett "nej, vi kan inte idag". Utan för att dom inte ska vilja träffa mej. Det känns så utlämnande att fråga. Men det finns väl ingen som inte blir glad över att nån tycker att man är trevlig och vill umgås med en?
- ta ansvar för mitt liv (göra saker jag tycker om, intressen, egentid)
största punkten eftersom jag inte vet vad jag vill eller vem jag är. Kom fram till att jag behöver "ta in" mer utinfrån, läsa böcker (nu har jag fastnat i facklitteratursträsket igen!), lyssna på musik, titta på film... Man behöver ju inte göra dessa saker om man inte vill, sa terapeuten. Men jag vill och detta var ju intressen tidigare i livet. Men när jag inte mått bra så orkar jag inte! Det är väl redan fullt i huvudet av alla jobbiga tankar!
En sak som jag verkligen vill är att flytta till ett äldre hus. Ett av mina intressen när vi bodde i Hästhagen var ju hem o trädgård, renovering fixa gamla möbler och sånt. Eftersom jag inte trivs här där vi bor nu har jag väl ingen lust att fixa heller. Suck!
Bytte tid till måndag i nästa vecka. Begravningar hålls väl oftast på en torsdag eller fredag, hoppas jag. Annars får jag väl prata med honom i telefon en stund.
Nu ska jag registrera mej som medlem på SPS och fråga om medicinen. Jag har fortfarande inte känt nåt mer än lite hvudvärk, ska jag ändå äta halv dos i en vecka eller ska jag öka. Att Våga är veckans tema!
På terapin idag pratade vi om hur jag vill vara som vän. Jag hade ju fått i läxa att lista viktiga vänegenskaper. De saker som jag ska jobba vidare med är:
- säga ifrån när det är nåt jag blir irriterad över / inte vill
ofta går jag och retar upp mej på nåt och sen vräker jag ur mej det vid helt fel tidpunkt. Jag drar på det jag vill säga eftersom jag vet att det oftast blir fel när jag väl säger det. Vi tränade lite på hur man ska säga saker. Man ska utgå från sina känslor eftersom känslor aldrig kan vara fel och sen ge konkreta exempel. Man ska oxå komma med förslag på lösning, så man måste ju ha tänkt igenom problemet noga innan man tar upp det. Brukar tänka på detta när jag ska ta upp något problem med mannen men har inte tänkt så när det gäller vänner.
- bli bättre på att höra av mej
varför ringer jag inte fast det är personer som jag vill vara vän med? Jag tror att det är för att jag är så himla rädd för att störa. Lite samma känsla som att jag ibland har svårt att ringa och bjuda hem folk, fråga nån om vi ska ut o gå, o.s.v. Inte nära vänner men trevliga personer som man stöter på. Är inte rädd för ett "nej, vi kan inte idag". Utan för att dom inte ska vilja träffa mej. Det känns så utlämnande att fråga. Men det finns väl ingen som inte blir glad över att nån tycker att man är trevlig och vill umgås med en?
- ta ansvar för mitt liv (göra saker jag tycker om, intressen, egentid)
största punkten eftersom jag inte vet vad jag vill eller vem jag är. Kom fram till att jag behöver "ta in" mer utinfrån, läsa böcker (nu har jag fastnat i facklitteratursträsket igen!), lyssna på musik, titta på film... Man behöver ju inte göra dessa saker om man inte vill, sa terapeuten. Men jag vill och detta var ju intressen tidigare i livet. Men när jag inte mått bra så orkar jag inte! Det är väl redan fullt i huvudet av alla jobbiga tankar!
En sak som jag verkligen vill är att flytta till ett äldre hus. Ett av mina intressen när vi bodde i Hästhagen var ju hem o trädgård, renovering fixa gamla möbler och sånt. Eftersom jag inte trivs här där vi bor nu har jag väl ingen lust att fixa heller. Suck!
Bytte tid till måndag i nästa vecka. Begravningar hålls väl oftast på en torsdag eller fredag, hoppas jag. Annars får jag väl prata med honom i telefon en stund.
Nu ska jag registrera mej som medlem på SPS och fråga om medicinen. Jag har fortfarande inte känt nåt mer än lite hvudvärk, ska jag ändå äta halv dos i en vecka eller ska jag öka. Att Våga är veckans tema!
3-årskalas
I natt dog mannens farmor. Hon var över 80 år och hade cancer. Hoppas det inte blir nåt strul med begravningen. Sist när hans mormor dog fick min svägerska för sej att dom skulle ha en egen krans. För att Inga varit så snäll!!!!??? När pappa dog hade mamma och vi syskon en krans ihop, när min farmor dog var alla barn o barnbarn på samma krans. Jaha, sa svärmor, men ni får fixa handblommor själva. Snåla så dom gråter när dom skiter! Usch! Inte reta upp mej i förväg nu.
Bara inte begravningen blir nästa fredag. Då har jag min sista terapitid innan sommaren - nästa tid är i slutet av augusti. Terapeuten ska ha låååångledigt. Hoppas det går att byta tid om det krisar. Vill ju prata igenom sommaren + hur vi börjar till hösten. Eller är det kontrollbehovet som spökar igen?????
Idag har vi varit på kalas hos kusinen som fyllde 3 år. Grillat och god tårta. Halvbra väder så vi var ute hela tiden. Skönt när barnen kan springa runt i trädgården. Fast inte så skönt att jaga Mini hela tiden. Hon ska hänga på dom stora men man vill ju inte släppa henne utan uppsikt nån längre stund. Och brorsan har planerat trädgården så smart (NOT!) så att man inte ser "lekplatsen" från uterummet.
Jag körde dit (ångest:3 - bra!!!!), men när vi skulle hem var jag jättetrött så mannen fick köra. Åt mackor och yoggi till kvällsmat. Vilken konstig middag, tyckte Maxi.
Bara inte begravningen blir nästa fredag. Då har jag min sista terapitid innan sommaren - nästa tid är i slutet av augusti. Terapeuten ska ha låååångledigt. Hoppas det går att byta tid om det krisar. Vill ju prata igenom sommaren + hur vi börjar till hösten. Eller är det kontrollbehovet som spökar igen?????
Idag har vi varit på kalas hos kusinen som fyllde 3 år. Grillat och god tårta. Halvbra väder så vi var ute hela tiden. Skönt när barnen kan springa runt i trädgården. Fast inte så skönt att jaga Mini hela tiden. Hon ska hänga på dom stora men man vill ju inte släppa henne utan uppsikt nån längre stund. Och brorsan har planerat trädgården så smart (NOT!) så att man inte ser "lekplatsen" från uterummet.
Jag körde dit (ångest:3 - bra!!!!), men när vi skulle hem var jag jättetrött så mannen fick köra. Åt mackor och yoggi till kvällsmat. Vilken konstig middag, tyckte Maxi.
dag 2
har inte känt något speciellt. Jag har haft lite ont i huvudet. Gröten smakade lite konstigt i morse, tyckte jag. Man skulle öka dosen efter 3-7 dagar. Undrar om jag ska göra det efter tre eftersom jag inte reagerat.
Ska fråga terapeuten imorgon.
Ska fråga terapeuten imorgon.
ganska bra dag+en massa tankar
Idag har jag äntligen fått ändan ur och planerat blommor i krukor. Så fint, så fint. Gäller bara att vattna och sköta om dom oxå! Brukar slarva efter ett tag, men man kan ju alltid köpa nytt.
Vi var på middag hos mamma. Jag körde både dit och hem. Gick bra (ångest: 4). Mannen fick inte dricka vin för det känns likvärdigt med att jag kör ensam=för mycket förväntansångest just nu.
Hörde nya Gesslelåten på radion och tänkte på T. Hon är ett stort Gesslefan och jag tror att hon tycker att låten känns som skriven just för henne. Cyklade bort till henne när jag kom hem. Tyvärr var hon inte hemma. Vill prata lite med henne i lugn och ro, jag har inte koll på allt som händer i hennes liv just nu. När barnen är med kan vi inte prata om det.
Just det, innan vi åkte till mamma var vi på Coop och handlade. Gick oxå bra (ångest: 5) och då var jag och Midi själva första halvan. Dom hade korv på superextrapris, köpte ett lager till sommaren. Kusinen fyller 3 år imorgon och vi skulle köpa present. Inte lätt för hon har ALLT (loppisälskande mamma...). Hade tänkt köpa ett par arbetsbyxor på Jula, men dom var slut. Fick bli ett tält (igloo??) och en väska med prinsessor på (Midis val). Ska dit imorgon kl 13. Får köra landsvägen dit, vågar inte ta motorvägen längre.
Det känns rätt surt att jag har blivit sämre. Hade precis börjat smaka på friheten. Att ta bilen ensam in till stan, att det som känns så lockande kan vara så svårt och jobbigt. Ännu värre är det att jag inte orkar göra nåt åt det. Orkar inte slåss mot Ångesten. Måste acceptera att det är så här och samla krafter. Sen kommer jag tillbaka och slåss för min frihet!!!!
Jag tror att det som knäckte mej, förrutom det alldeles för höga tempot jag höll med 2-4 exponeringar varje dag, var att jag aldrig fick ta en paus och njuta av det jag uppnått. Så fort någonting kändes hyfsat (ångest ca 5) skulle jag ge mej på nästa grej som var ännu jobbigare, och nästa, och nästa. Och målet i fjärran var: komma tillbaka till jobbet, vilket innebar att själva målet också var fyllt med ångest och krav.
Om jag fått bestämma så hade jag "vilat" ett par veckor när jag kommit till delmålet "åka till stan själv". Tagit det lugnt, åkt in till stan och fikat med kompisar eller gått i affärer och bara försökt må bra och få LEVA. Samlat krafter för det sista steget: motorvägen till jobbet. Jag sa vid ett par tillfällen till min terapeut att jag kände att jag inte "säkrade" denna nivån, utan rusade förbi - och att jag var orolig att jag skulle gå längre tillbaka vid ett bakslag eftersom stadskörningen inte kändes helt OK (vilket ju precis var vad som hände). Han trodde dock att jag isåfall skulle komma tillbaka snabbt.
Och såna saker kan man ju inte säga - att man vill ta det lugnt ett par veckor. Tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Må bra? vad är det för tjafs, bara du kan jobba så är vi nöjda.
Måste sätta upp något annat mål än jobbet. Nu när jag sitter här igen och bara kan ta mej nån vart per cykel om ingen följer med. Om jag hade orkat några veckor till och hunnit komma tillbaka till jobbet- hade jag verkligen nått målet då? NEJ NEJ NEJ målet måste ju vara att jag ska kunna leva i den här värden som en lycklig människa som trivs med mej själv. Att komma tillbaka till jobbet är ett delmål, nog så viktigt för att jag ska få ordning på mitt liv.
Nu ska jag gå och lägga mej. God natt!
Vi var på middag hos mamma. Jag körde både dit och hem. Gick bra (ångest: 4). Mannen fick inte dricka vin för det känns likvärdigt med att jag kör ensam=för mycket förväntansångest just nu.
Hörde nya Gesslelåten på radion och tänkte på T. Hon är ett stort Gesslefan och jag tror att hon tycker att låten känns som skriven just för henne. Cyklade bort till henne när jag kom hem. Tyvärr var hon inte hemma. Vill prata lite med henne i lugn och ro, jag har inte koll på allt som händer i hennes liv just nu. När barnen är med kan vi inte prata om det.
Just det, innan vi åkte till mamma var vi på Coop och handlade. Gick oxå bra (ångest: 5) och då var jag och Midi själva första halvan. Dom hade korv på superextrapris, köpte ett lager till sommaren. Kusinen fyller 3 år imorgon och vi skulle köpa present. Inte lätt för hon har ALLT (loppisälskande mamma...). Hade tänkt köpa ett par arbetsbyxor på Jula, men dom var slut. Fick bli ett tält (igloo??) och en väska med prinsessor på (Midis val). Ska dit imorgon kl 13. Får köra landsvägen dit, vågar inte ta motorvägen längre.
Det känns rätt surt att jag har blivit sämre. Hade precis börjat smaka på friheten. Att ta bilen ensam in till stan, att det som känns så lockande kan vara så svårt och jobbigt. Ännu värre är det att jag inte orkar göra nåt åt det. Orkar inte slåss mot Ångesten. Måste acceptera att det är så här och samla krafter. Sen kommer jag tillbaka och slåss för min frihet!!!!
Jag tror att det som knäckte mej, förrutom det alldeles för höga tempot jag höll med 2-4 exponeringar varje dag, var att jag aldrig fick ta en paus och njuta av det jag uppnått. Så fort någonting kändes hyfsat (ångest ca 5) skulle jag ge mej på nästa grej som var ännu jobbigare, och nästa, och nästa. Och målet i fjärran var: komma tillbaka till jobbet, vilket innebar att själva målet också var fyllt med ångest och krav.
Om jag fått bestämma så hade jag "vilat" ett par veckor när jag kommit till delmålet "åka till stan själv". Tagit det lugnt, åkt in till stan och fikat med kompisar eller gått i affärer och bara försökt må bra och få LEVA. Samlat krafter för det sista steget: motorvägen till jobbet. Jag sa vid ett par tillfällen till min terapeut att jag kände att jag inte "säkrade" denna nivån, utan rusade förbi - och att jag var orolig att jag skulle gå längre tillbaka vid ett bakslag eftersom stadskörningen inte kändes helt OK (vilket ju precis var vad som hände). Han trodde dock att jag isåfall skulle komma tillbaka snabbt.
Och såna saker kan man ju inte säga - att man vill ta det lugnt ett par veckor. Tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Må bra? vad är det för tjafs, bara du kan jobba så är vi nöjda.
Måste sätta upp något annat mål än jobbet. Nu när jag sitter här igen och bara kan ta mej nån vart per cykel om ingen följer med. Om jag hade orkat några veckor till och hunnit komma tillbaka till jobbet- hade jag verkligen nått målet då? NEJ NEJ NEJ målet måste ju vara att jag ska kunna leva i den här värden som en lycklig människa som trivs med mej själv. Att komma tillbaka till jobbet är ett delmål, nog så viktigt för att jag ska få ordning på mitt liv.
Nu ska jag gå och lägga mej. God natt!
min familj
så jobbigt med alla bokstavsförkortningar. Gör så här istället:
Bor i stor 70-talsvilla med liten trädgård med min man och våra tre barn:
Maxi: kille på snart 7 år. (Former known as V)
Midi: tjej på 4,5 år (=A)
Mini: tjej på 2 år (=E)
Har oxå mamma, syster Yster och brollan med familj.
(Svärföräldrarna räknar jag inte till familjen!)
Bor i stor 70-talsvilla med liten trädgård med min man och våra tre barn:
Maxi: kille på snart 7 år. (Former known as V)
Midi: tjej på 4,5 år (=A)
Mini: tjej på 2 år (=E)
Har oxå mamma, syster Yster och brollan med familj.
(Svärföräldrarna räknar jag inte till familjen!)
dag 1
Nu har jag stoppat i mej första pillret. Känns som att hoppa fallskärm (kan jag tänka mej): blunda, kasta sej ut i det okända och hoppas att skärmen väcklar ut sej.
En halv tablett.
Startvikt: 67 kg
Uppdatering kl 21.30
Fick mens idag och då brukar jag ju känna mej lite allmänt konstig så det är svårt att säga om jag känner nåt.
Har inte märkt någon ökad ångest, snarare mindre än vanligt, men det kan bero på mensen.
Har kommit på mej själv ett par gånger med att sitta och gunga med foten, Det brukar jag inte göra.
Har haft lite ont i huvudet. Det brukar jag nästan aldrig ha.
så gick läkarbesöket
Läkaren blev lite överraskad, sa hon. Jag har ju varit tvärsäker på att jag inte ska ha nån medicin. Men hon tyckte det var ett bra beslut. Fick Citalopram, den billigaste antidep.medicinen. Hoppas att jag inte får alla biverkningar som står på bipacksedeln. Ska börja imorgonbitti. Det var bättre att ta medicinen på morgonen eftersom man kan få sömnproblem.
Kollade hB oxå och jag hade 127=jättebra. Då är det nog mitt allmänna tillstånd som gjort mej trött och lite yr.
Efteråt åkte jag hem till E som hade öppet hus för me&I. Köpte två tröjor. Satt och pratade och kom plötsligt på att det var en kvart kvar tills jag skulle hämta på dagis. Fick rusa! Kväll med tacos och vin för sista gången på länge. Fast på dagis hade dom jättekul och ville inte hem - var ute och hoppade i rockringar. Och på skolan spelade V fotbollsspel och ville inte heller hem. Suck och tjat! Gick dock bra utan några panikkänslor. Skönt att dom trivs iallafall!!!!Hellre lite jobbiga hämtningar än gnäll vid lämningen.
Kollade hB oxå och jag hade 127=jättebra. Då är det nog mitt allmänna tillstånd som gjort mej trött och lite yr.
Efteråt åkte jag hem till E som hade öppet hus för me&I. Köpte två tröjor. Satt och pratade och kom plötsligt på att det var en kvart kvar tills jag skulle hämta på dagis. Fick rusa! Kväll med tacos och vin för sista gången på länge. Fast på dagis hade dom jättekul och ville inte hem - var ute och hoppade i rockringar. Och på skolan spelade V fotbollsspel och ville inte heller hem. Suck och tjat! Gick dock bra utan några panikkänslor. Skönt att dom trivs iallafall!!!!Hellre lite jobbiga hämtningar än gnäll vid lämningen.
inför läkarbesöket
Hmmm.. tänkte att jag nog behöver förbereda mej lite. Min läkare är jättebra, men väldigt bestämd. Och jag är skräckslagen inför att börja med medicin. Känns som att jag kommer tappa kontrollen över mej själv, och alla biverkningar gör mej mörkrädd. Och tänk om jag inte mår bättre! Medicin har ju varit en nödutgång att ta till OM.
Jag har kollat i fass och på SPS och kommit fram till två medicinalternativ: Zoloft eller Cipralex. Dessa ska vara ganska "snälla". Har mest hängt upp mej på ev. viktökning (fast det finns väl massor av biverkningar som är mycket jobbigare än ett par extrakilon....). Med Zoloft är viktminskning en vanlig biverkning och viktökning en mindre vanlig. Med Cipralex är det tvärt om. En teori är väl att om man äter mindre när man mår dåligt så ökar man i vikt när man börjar med medicinen, och om man tröstäter när man mår dåligt går man ner i vikt av medicin. Jag äter nog ganska normalt nu. Jag kan ju fråga om det brukar ge mycket hungerkänslor.
Jag har tänkt ta medicinen på kvällen vid tandborstning (har klurat länge på detta för om jaginte har tabletterna framme kommer jag att glömma dem, men de får inte vara åtkomliga för mina klätterapor till barn - hittade E (2 år)på handfatet häromdan när hon höll på att hämta plåster.) Får ha tandborste + medicin ovanpå badrumsskåpet. För att nå dit måste det till att man ställer en pall på handfatet. Lite långsökt...
Sen kan man ju må jättedåligt ibörjan. Måste kolla om jag kan få nåt ångestdämpande på recept med en gång eller om jag måste till henne igen (=nästan omöjligt....). Har Atarax hemma, vet inteom det hjälper så mycket.
Lite fånigt känns det. Hon har pratat om medicin vid varje besök, men jag har varit helt emot. Fast jag har ju tyckt att jag haft läget under kontroll. Detta ska jag säga:
jag har den senaste tiden haft mer och mer besvär av förväntansångest inför KBT-övningarna. Troligen för att de är så jobbiga+jag varit trött. Och vi har inte kommit tillrätta med mina panikkänslor för att vara kissnödig. Vilket gjorde att vi diskuterade medicin i terapin förra veckan. När jag bestämt mej för att börja med medicin "släppte jag taget" och alla krav och kände hur totalt utmattad jag var + att ångesten kom. Har denna veckan t.o.m. vaknat av panikattacker.
Inte för att det spelar nån roll men jag var ju helt i fas med tidplanen vi hade tills jag bestämde mej för medicin.
Sen ska jag be henne kolla upp mitt hB oxå. Tycker att jag blivit håglöst trött om kvällarna den sista tiden.
Jag har kollat i fass och på SPS och kommit fram till två medicinalternativ: Zoloft eller Cipralex. Dessa ska vara ganska "snälla". Har mest hängt upp mej på ev. viktökning (fast det finns väl massor av biverkningar som är mycket jobbigare än ett par extrakilon....). Med Zoloft är viktminskning en vanlig biverkning och viktökning en mindre vanlig. Med Cipralex är det tvärt om. En teori är väl att om man äter mindre när man mår dåligt så ökar man i vikt när man börjar med medicinen, och om man tröstäter när man mår dåligt går man ner i vikt av medicin. Jag äter nog ganska normalt nu. Jag kan ju fråga om det brukar ge mycket hungerkänslor.
Jag har tänkt ta medicinen på kvällen vid tandborstning (har klurat länge på detta för om jaginte har tabletterna framme kommer jag att glömma dem, men de får inte vara åtkomliga för mina klätterapor till barn - hittade E (2 år)på handfatet häromdan när hon höll på att hämta plåster.) Får ha tandborste + medicin ovanpå badrumsskåpet. För att nå dit måste det till att man ställer en pall på handfatet. Lite långsökt...
Sen kan man ju må jättedåligt ibörjan. Måste kolla om jag kan få nåt ångestdämpande på recept med en gång eller om jag måste till henne igen (=nästan omöjligt....). Har Atarax hemma, vet inteom det hjälper så mycket.
Lite fånigt känns det. Hon har pratat om medicin vid varje besök, men jag har varit helt emot. Fast jag har ju tyckt att jag haft läget under kontroll. Detta ska jag säga:
jag har den senaste tiden haft mer och mer besvär av förväntansångest inför KBT-övningarna. Troligen för att de är så jobbiga+jag varit trött. Och vi har inte kommit tillrätta med mina panikkänslor för att vara kissnödig. Vilket gjorde att vi diskuterade medicin i terapin förra veckan. När jag bestämt mej för att börja med medicin "släppte jag taget" och alla krav och kände hur totalt utmattad jag var + att ångesten kom. Har denna veckan t.o.m. vaknat av panikattacker.
Inte för att det spelar nån roll men jag var ju helt i fas med tidplanen vi hade tills jag bestämde mej för medicin.
Sen ska jag be henne kolla upp mitt hB oxå. Tycker att jag blivit håglöst trött om kvällarna den sista tiden.
en bra mamma
Har jag också fått i läxa att fundera över. Eller en bra förälder...
- närvarande
- har tid att bara vara
- pålitlig
- konsekvent
- tydlig
- har tålamod
- gör barnet delaktigt
- försöker se avsikten bakom en handling
- ger lagom frihet men finns bakom och stöttar
- ger inte barnet skuldkänslor
- positiv
- rolig
- visar känslor
- respekterar sig själv -nej jag vill inte idag
- respekterar barnet
- tar ansvar för sina behov -intressen, sömn, vänner...
- tar ansvar för barnets behov
- tar ansvar för äktenskapet
Känner väl att det brister på några punkter när jag inte mår bra...
Nu ska jag hänga tvätt.
- närvarande
- har tid att bara vara
- pålitlig
- konsekvent
- tydlig
- har tålamod
- gör barnet delaktigt
- försöker se avsikten bakom en handling
- ger lagom frihet men finns bakom och stöttar
- ger inte barnet skuldkänslor
- positiv
- rolig
- visar känslor
- respekterar sig själv -nej jag vill inte idag
- respekterar barnet
- tar ansvar för sina behov -intressen, sömn, vänner...
- tar ansvar för barnets behov
- tar ansvar för äktenskapet
Känner väl att det brister på några punkter när jag inte mår bra...
Nu ska jag hänga tvätt.
en bra vän
Fick i läxa att fundera ut hur jag vill att en bra vän ska vara. Jag förmodar att det har något med mina krav på mej själv att göra....?...
- vågar säga nej / jag har inte tid (jag tycker det är jättejobbigt att ringa folk som jag vet inte säger ifrån när de inte hinner prata, eller be om hjälp av nån som aldrig säger nej
- kan be om hjälp
- kan ta emot hjälp ja tack - att det ska vara så svårt
- ställer upp i kris
- ärlig
- pålitlig
- öppen
- omtänksam
- är sig själv
- positiv grundsyn sen kan man ju må dåligt ibland...
- tar ansvar för sitt liv (gör saker som hon mår bra av, gnäller inte över aktiva val)
- empatisk
- vågar ge konstruktiv kritik, ställa obekväma frågor
- vågar prata om jobbiga saker
Oj, sa Syster Yster. Vilka krav du ställer. Men jag gör skillnad på kompisar och vänner. Och sen behöver man ju inte hitta allt hos alla. Hembakat fika har jag inte tagit med...
- vågar säga nej / jag har inte tid (jag tycker det är jättejobbigt att ringa folk som jag vet inte säger ifrån när de inte hinner prata, eller be om hjälp av nån som aldrig säger nej
- kan be om hjälp
- kan ta emot hjälp ja tack - att det ska vara så svårt
- ställer upp i kris
- ärlig
- pålitlig
- öppen
- omtänksam
- är sig själv
- positiv grundsyn sen kan man ju må dåligt ibland...
- tar ansvar för sitt liv (gör saker som hon mår bra av, gnäller inte över aktiva val)
- empatisk
- vågar ge konstruktiv kritik, ställa obekväma frågor
- vågar prata om jobbiga saker
Oj, sa Syster Yster. Vilka krav du ställer. Men jag gör skillnad på kompisar och vänner. Och sen behöver man ju inte hitta allt hos alla. Hembakat fika har jag inte tagit med...
två vårfester avklarade
Så skönt. Två dagar i rad på Skälby (jag är "klassmamma" och föreslog Skälby för där har de toalett - en träff ute i skogen hade blivit väldigt jobbig). Först med V:s förskoleklass och sedan med dagis. Jag körde bilen båda dagarna. Gick jättebra!!! (Två trafikljus.) Själva träffarna kändes inte så bra, trots att jag hade binda och toa fanns i närheten. Matte fick ta hand om E och dom andra två lekte själva.
Jag satt mest på vår filt och försökte prata. Gick inte så bra. När jag inte mår OK blir jag helt tom i huvudet och kommer inte på nåt att säga. Jag tycker det är jobbigt med mina vänner, och med bekanta blir det ännu svårare. Och så orkar jag inte tänka efter. AC frågade i måndags vilken färg det varit på tulpanresterna i rabatten (hmmm dax för rensning...) men jag kom inte ihåg det direkt och orkade bara inte leta i hjärnan. Var dom röda???
Trots att jag inte ska "bokföra" mina aktiviteter så kan jag inte låta bli:
Hittills i veckan
bilkörning med sällskap: 3 ggr Ångest: 4 (på skala 1-10)
affären ensam: 2 ggr Ångest: 3
utflykter: 2 ggr Ångest: 7
Så nivån vi bestämde i måndags ligger kvar (köra bil när tillfälle ges, gå till affären när jag behöver handla) och ger inte jättemycket ångest. Va skönt!!!! Att bli sämre är min största skräck!!!
Har funderat lite på träningen. Tänkte träna de dagar jag känner för det, men jag undrar om jag kan hålla det. Tror att det blir ett krav att träna minst en gång i veckan och just nu orkar jag inte med några krav, så jag väntar lite.
Har fått läxa i terapin. Ska kika lite på det nu. Och efter lunch ska jag till läkaren. Uffa!
Jag satt mest på vår filt och försökte prata. Gick inte så bra. När jag inte mår OK blir jag helt tom i huvudet och kommer inte på nåt att säga. Jag tycker det är jobbigt med mina vänner, och med bekanta blir det ännu svårare. Och så orkar jag inte tänka efter. AC frågade i måndags vilken färg det varit på tulpanresterna i rabatten (hmmm dax för rensning...) men jag kom inte ihåg det direkt och orkade bara inte leta i hjärnan. Var dom röda???
Trots att jag inte ska "bokföra" mina aktiviteter så kan jag inte låta bli:
Hittills i veckan
bilkörning med sällskap: 3 ggr Ångest: 4 (på skala 1-10)
affären ensam: 2 ggr Ångest: 3
utflykter: 2 ggr Ångest: 7
Så nivån vi bestämde i måndags ligger kvar (köra bil när tillfälle ges, gå till affären när jag behöver handla) och ger inte jättemycket ångest. Va skönt!!!! Att bli sämre är min största skräck!!!
Har funderat lite på träningen. Tänkte träna de dagar jag känner för det, men jag undrar om jag kan hålla det. Tror att det blir ett krav att träna minst en gång i veckan och just nu orkar jag inte med några krav, så jag väntar lite.
Har fått läxa i terapin. Ska kika lite på det nu. Och efter lunch ska jag till läkaren. Uffa!
